Betraktelser

Senaste inläggen

Av Lena M - 3 augusti 2012 11:54

Mina betraktelser har flyttat och meddelar härmed adressändring enligt bloggbokföringslagen. Alla tidigare inlägg fram till och med juli 2012 finns kvar på http://lm.bloggplatsen.se men från och med nu görs alla nya inlägg på http://betraktelser.lenamjohansson.se/.


Hela läsekretsen (minst en handfull såvitt jag vet) hälsas varmt välkomna till min nya lya. Flera och nya läsare hälsas med glädje. Glöm inte att jag uppskattar att få kommentarer, medhåll, mothugg eller bara glada hejarop. Allt utom påhopp och olagligheter är okej hos mig.


Frid.

ANNONS
Av Lena M - 30 juli 2012 13:59

Juli 2011:

1. Jag tecknar ett mobilabonnemang hos Telia.
2. Det ingår 6 mån Spotify och 12 mån Navigator
3. Jag frågar försäljaren: kommer dessa båda att upphöra av sig självt om ett resp ett halvår eller måste jag säga upp dem?
4. Försäljare svarar: de upphör av sig själv.
5. Ett halvår går.
6. Spotify fortsätter löpa och jag debiteras månadsavgift. Det är okej, jag ville ha kvar Spotify.
7. Elva månader har förflutit. Jag ringer Telia. Berättar ovanstående och frågar: Så nu vill jag kolla om jag måste säga upp Navigatorn?

8. Teliamänniska svarar att: nejdå, jag ser här att den upphör det här datumet (som motsvarade årsdagen av tecknandet av abonnemanget). Bra, då är jag nöjd, svarade jag.
9. Någon vecka senare får jag ett sms från Telia om att "din navigator upphör om tio dagar, gå in på den här länken om du vill ha den kvar". Frid. I do nothing.
10. Ytterligare en vecka går och jag får ett nytt sms från Telia där det står "om tre dagar upphör din navigator, gå in här om du vill förlänga". Jäkla tjat. Jag vill inte förlänga, jag gör inget.
11. Två veckor senare öppnar jag senaste mobilfakturan från Telia. Där är jag debiterad 59 kr månadsavgift för Telia navigator, som jag aldrig använt, aldrig beställt , aldrig velat ha.
12. Jag ringer Telia och berättar ovanstående och får svaret att man måste säga upp navigator men jag ser här att du kommer att bli krediterad 59 kr på nästa faktura och att man har lagt in att den ska upphöra. Bra, då är jag nöjd igen, sa jag.

Men den här gången skrev jag upp namnet på den jag pratade med.

Förstår logiken och tekniken, gör jag däremot inte. I know nothing.

ANNONS
Av Lena M - 29 juli 2012 22:15

Startade med fika i Älmsta.

Himmelskt god ostsmörgås respektive en nötkaka att mörda för och kaffe.

 


Fortsatte norrut. Kort stopp vid världens ände.

 


Nästa hållplats Järnboden.
Vacker miljö.
  


Rolig naturstig med konstverk. Riktningen noga utpekad.


Hämtade ut medicin på recept på Apoteket i Harg.
   


Sedan en sväng söderut igen till Sanda.
Titta ett får.
 


Hantverk och riktigt god fika, bulle och havremojäng respektive äppelkaka.
    


Nästa stopp världsmetropolen Norrskedika.
En zinkhink på loppis.
 


Vidare till Öregrund.
Titta en hund.
 


Middag i hamnen.
Rökt lax och strömming, potatismos och lingoncremefraiche.
 


Tittar på när folk och fä (läs: turister och infödingar) tar sig på och av färjan till Gräsö. Tänk att folk inte kan följa regler. Huvudsaken JAG kommer på FÖRST. Som om färjan skulle gå snabbare för att man forcerar en bom.  
Glass och kaffe.
 


En kvällspromenad i Öregrund.
 


Titta en säl.
 


Lämnar Öregrund och avslutar dagen på verandan på Gimo herrgård i fin uppländsk bruksmiljö.
En påse bilar, en ask blåbär och en persika.
  


Hittar många spännande ställen på herrgården. Öppnar en dörr i korridoren med gästrummen. Hittar en trappa som leder till ...
  


... en fuktig källare.



Följer de breda marmortrapporna så högt man kan komma i mangårdsbyggnaden. Öppnar en dörr vid trappans slut, och finner ännu en trappa, och ännu en dörr. En tung svart järndörr som leder ...
  


--- till en vind med stengolv och gammalt bråte. 
 


På herrgårdsrummet tar vi en sängfösare. Minibaren är fylld av dem.
 


Vi drog i oss alltihop. Det blev ett helrör sprit (fördelat på ett par whiskypinnar, några groggar och G&T, lite likör som efterrätt och en Fernet branka som återställare), 1,5 flaska vin (hälften rött, hälften vitt), fyra flaskor öl samt två nävar salta jordnötter, 20 chips, 24 gram mjölkchoklad.  För detta debiterades 2 500 kronor på notan för rummet.
 


Nästa morgon blev det frukost i herrgårdsparken. 
     


Yoghurt, flingor, färsk frukt, färskt bröd, olika pålägg, croissant med brieost och hallonmarmelad samt kaffe.


Drog sedan till Gimo City och gick in på Arbetsförmedlingen för att anmäla oss arbetslösa och få a-kassa så vi kan flytta in på herrgården och gifta oss med en miljardär.
 


Miljardären hette Günther och var tysk. Det enda jag kan säga på tyska är "Jawohl jawohl isch liebe alkohol", "Ein lied kann eine brücke sein" samt "kaine anung" så det blev ändrade planer.


Åkte istället till Uppsala och hittade ett ekologiskt café.
En vegetarisk laxsmörgås, en rund morotskaka, en bulle samt ...
 


... en dammsugare.
 


Efter krävande shopping (hantverk, smycken, kläder på rea) avslutades dagen på Café Linné Hörnan med Ceasarsallad respektive bakad potatis med blåbärsprinsessbakelse (35 kr) respektive blåbärscheesecake (49 ! kr). Fast bordet i hörnan var så litet och inklämt att vi satt utomhus istället.

 


Dagen avslutades på en trätrall vid Fyrisån. Tvyärr åt vi ingen mjukglass, för vi orkade inte. Därför åker vi tillbaka till Uppsala om ett par dagar, för att äta mjukglass alltså. Med chokladtopping.


Och tänk - allt ovanstående är nästan helt sant.

Av Lena M - 23 juli 2012 16:00

Mmm. Att en 21-årig kvinna med långt, blont hårsvall ala filmstjärneideal, slät över hela kroppen, med stora bröst och svankandes för att framhäva rumpan, målade naglar, i tilltalande halvprofil, hårt sminkad och med förföriskt leende poserar i offentligheten kanske inte är vad jag anser är det bästa sättet att komma ifrån det styrande skönhetsidealet, den vansinniga utseendefixeringen och den meningslösa hetsen om vikt.

     Att på riktigt börja bemöta alla människor med respekt vore en bättre insats. Men det säljer väl inte lika bra.


Den söta fröken Löwengrip duger nog som hon är, hon skulle inte ens behöva publicera nakenbilder av sig själv för att bevisa det. En 51-årig kvinna med storlek 48 och 45 kilos övervikt lär inte väcka några som helst positiva kommentarer eller känslor hos dem som skulle behöva se henne naken med jättebröst och en kropp med gropar och veck, fläckar och ett och annat hårstrå utöver svallet på huvuet? Vad tror ni?

     Det Blondinbella gör är inte till någon hjälp för oss äldre, tjocka, magra, gropiga, håriga, rynkiga, felformade kvinnor. Det är bara de som skriver kommentarar i stil med den här: "Jag är 168 cm lång och väger ca 68 kilo. Jag har kurvor, och jag har varit ledsen för det – jag har slutat äta många saker och går varje månad ner mer i vikt. Men du börjar få mig att inse att mina kvinnliga kurvor är vackra och att jag ska vara stolt för den jag är!" som Blondinbella kan ge något stöd. De, som redan passar in i normen och vars enda fel sitter i det egna förståndet, inte på vågen eller i spegeln.

Av Lena M - 21 juli 2012 17:49

I min egenskap av irriterad konsument har jag börjat tappa greppet. Eller synen, snarare.


Igår hittade jag minsann äntligen en kjol i en modell som jag letat efter länge och en kvalitet som sällan ses och i rätt storlek. Bara så där utan förvarning! Den kostade 595 kronor. Sexhundra spänn är mycket pengar, men för en kjol av den kalibern är det absolut värt pengarna.

     När jag kom till kassan visade det sig att expediten bara debiterade 448 kronor på mitt konto. Aha, kanske någon form av rea, desto bättre, tänkte jag.

     Så gick jag ut ur butiken och passerade hängaren där jag tagit kjolen. "REA halva priset på allt" stod det på en handskriven orange pappersbit. Jamen då betalade jag ju ändå 150 kronor för mycket, tänkte jag, men ansåg ändå att jag gjort ett bra köp så jag brydde mig inte om att gå tillbaka och vara den där besvärliga kunden.


Väl hemkommen packade jag upp allt jag köpt och sorterade alla kvitton. Tog bort pris- och storlekslapparna på allt. På lappen som satt fäst med en säkerhetsnål i kjollinningen stod det 895 kronor. Jag såg det nu, när jag stod i dagsljuset från fönstret och inte inne i en skum affär med mina ålderssynsvaga ögon.


Jag tyckte att kjolen var värd 600 kronor. Hade den kostat 900 kronor hade jag tvekat, åtminstone en sekund. För 450 kronor har jag inte bara gjort ett bra köp, utan ett kap!


Ibland är det helt okej att vara skumögd.

Av Lena M - 19 juli 2012 13:27

Gnäll är vad jag lever på, allrahelst i min egenskap av konsument. Upplands mest irritera(n)de närmare bestämt. I tidigare betraktelser har jag blivit könsdiskriminerad på Mekkonomen i Norrtälje, fått okunnig hjälp på K-rauta i Bromma och ondgjort mig över prismärkning på olika livsmedelsbutiker. Jag har också beskrivit hur stort ICA Maxi i Solna är. ICA Maxi i Solna Business Park (ja, alltså det är det gamla industriområdet där kafferosteriet ligger och gatan fortfarande heter Svetsarvägen) är inte bara stort, det är värt att berömmas för sin personal också.


Häromdagen betjänades jag av tre av deras anställda i butiken. Samtliga var vänliga och tjänstvilliga. Inte på det där sättet de får lära sig på kurs, att säga "Kan jag hjälpa till med något?" och "Ha en bra dag" även till medelålders människor, tjocka människor, modeoriktigt klädda människor och pensionärer med onda höfter, med samma inövade leende fast de egentligen inte vill. Nej, de här tre var vänliga och tjänstvilliga mot mig (som både är medelålders, tjock och har illasittande postorderkläder på mig) på det sätt som människor är mot människor, oavsett ålder, kön och utseende. Genuint trevliga. De tittade på mig som en existerande person, inte med tomma blickar förbi mig. Tjejen i kunddisken klarade dessutom av att, med medmänsklighet och smidighet, prata i telefon, ha ögonkontakt med mig och ge en annan kund ett besked - samtidigt. Det klarar bara en människa som är delaktig i verkligheten, en människa som ser andra människor.


Killen som sedan kom och lämnade de två solstolar från lagret som jag ville ha (det fanns bara en kvar ute i butiken) var av samma sort som blondinen i kunddisken, en riktigt människa. Han sade "Hej" till mig som om jag fanns på riktigt och tro mig, man är inte van att unga män och kvinnor i säljande arbeten ser en femtioåring, om hon så står mitt i deras väg och vevar med armarna för att få deras uppmärksamhet. Att hämta stolarna på lagret var hans jobb. Som det serviceyrke han har låg det inom ramarna för hans tjänst att köra fram de stora kartongerna till kassan, så jag slapp släpa dem över golvet ända dit. För ni vet ju att ICA Maxi är stort som en hangar. Men att han sedan väntade med mig i kön, medan jag betalade och därefter gick med mig ut till bilen (vi bar varsin solstolskartong) var mer än jag hade förväntat mig, och alls inte bett om. Att han sedan även stannade för att lägga in kartongerna i bagageutrymmet var nästan generande hjälpsamt. Men priset för Årets, inte bara hjälpsamma utan också, Tänkade Anställd fick han när han tog fram kniven, skar upp förpackningarna och befriade solstolarna från kartongerna så att jag skulle slippa ha det besväret att bli av med dem i någon grovsopsortering. Möjligen gick han en aning över gränsen när han under vårt småprat uttryckte att han tyckte färgen på stolarna var fin. Kanske att den här unge mannen faktiskt tyckte det.


Den tredje som jag kom i kontakt med var kassörskan och hon utmärkte sig inte på något annat sätt än att hon utförde sitt jobb, på ett vänligt och äkta sätt, vilket är utmärkande nog jämfört med Pressbyråns och McDonalds "Får det lov att vara något mer"-hubbotar.

Av Lena M - 3 juni 2012 15:53

Minns ni sopnedkasten?

     Det fanns en lucka i väggen på varje våningsplan i flerfamiljshus där man kunde slänga sina soppåsar. De åkte ner i soprummet, i stora behållare i källaren. Nästan magiskt. Så fort påsen under diskbänken blev full knöt man ihop den, gick i strumplästen ut i trapphuset, tog de två stegen över marmorgolvet och slängde påsen i luckan. Plums, man hörde hur den föll. Man behövde aldrig gå ut i regn, ej blåst, ej åska, ej hagel eller drivis. Snö eller högsommar, det spelade ingen roll. Skor och anständiga kläder behövdes aldrig. Barfota eller i strumlästen, med för stora jeans, mysdress eller morgonrock kunde man snabbt avhända sig skräp och matrester. Inga nycklar att hålla reda på och bära. Frihet - sopnedkasten gav människorna frihet.


Nu måste man dels skilja på matrester och andra sopor och ha dem i olika påsar. När en påse blir full knyter man ihop den och ställer den i hallen. När nästa blir full ställer man den bredvid. Så tar man en rajd runt lägenheten och slänger reklam man tänkt läsa men ångrat sig, linsbehållare, godispapper på soffbordet, servetter, tandpetare, korsord och annat som liksom blivit liggande framme på strategiska ställen. Vips har man fyllt en ICA-kasse, som man knyter ihop och ställer i hallen.


Varje morgon är man 1) trött och 2) sen till jobbet. Varje morgon tar man ett stort kliv över ihopknutna plastpåsar i hallen och skyndar till kontoret. Varje kväll kommer man hem och kliver in i lägenheten medelst ett stort kliv över ihopknutna plastpåsar och är trött. När man väl satt sig i soffan och fått något att äta reser man sig inte och lämnar lägenheten mer den kvällen. Detta upprepas nästa dag, och nästa. Högen med soppåsar växer och har fått sällskap av kassar med pappersåtervinning där senaste veckans reklamblad har samlats med klädkataloger och DN Stockholm som någon envisas med att lägga i brevinkastet fast man aldrig bett om det och aldrig läser den.

     Nu kan man inte längre ta ett stort kliv över alla påsar när man går in och ut ur lägenheten, man måste sparka undan ett par för att komma fram utan att ramla över dem.


Det är så himla jobbigt att släpa påsar, matkompost, tunga tidningskassar med nyckelknippan i handen och att behöva snöra på sig skor och sätta på sig en jacka och vänta på hissen, och byngla sig in i den och ut ur den och ställa ner alla kassar en gång till för att kunna öppna porten och sedan ta upp dem igen, medan man håller upp porten med ena foten och har nyckelknippan i munnen och sedan gå i regnpölarna/halkan/modden över gården, ställa ner alla påsarna, låsa upp dörren till soprummet, med all sin kraft slänga upp tidningskassarna för att få dem över kanten till de gröna kärlen, lägga soppåsarna i ett annat grönt kärl och kompostpåsen i ett brunt kärl, som dessutom har ett lock man måste öppna, med den hand man har nyckelknippan i och hoppas jag inte tappar den ner i soptunnan och sedan hela vägen tillbaka, om än med befriande lätta steg och bara en nyckelknippa att bära. Vänta på hissen eller trava fyra gåovänliga trappor upp.


Jag orkar inte.


Så jag tar med mig soppåsarna i bagageluckan till bilen när jag åker till landet (jag ska ju ändå släpa och bära veckopackningen till bilen och den står parkerad åt helt motsatt håll från sophuset) och när jag kommer fram till mitt hus på landet, stannar jag till vid soptunnan (som ligger hela hundra långa meter ifrån huset), kliver ur, öppnar bakluckan och slänger påsarna i min gröna tunna, som eljest skulle innehålla en halvfull påse per vecka för närmare tvåtusen kronor om året, och åker sedan upp till carporten och parkerar. Befriad från sopor.

Av Lena M - 25 maj 2012 15:30

Äntligen får jag träffa min käre doktor S. Han skäller på mig för att jag inte ätit min medicin på flera dagar. Jag skäms och säger att det inte varit så lätt att få tid hos honom. Han avbryter långt innan jag hunnit berättta om alla mina telefonsamtal och suckar tungt och säger:

     - Jag vet. Det är politikerna som har bestämt att det ska vara så där.


Sedan kollar han mitt blodtryck, som kunde varit värre, men var långt ifrån bra, och berättar om mina provsvar, som var hyfsade, men borde vara mycket bättre och lägger upp en plan för fortsättningen.


Men framförallt löser han alla mina framtida problem med bokning av tider, recept, prover och kontakt:

     - Gå in på Vårdguiden punkt se och registrera dig. Därifrån kan du nå mig direkt för att boka tid eller om du behöver ett recept.


Och det gjorde jag på kvällen. En ny värld öppnade sig. Hade man kollat mitt blodtryck efter att ha e-legitimerat mig på den sidan tror jag banne mig det varit normalt!

Presentation

Omröstning

Den här bloggen har flyttat till betraktelser.lenamjohansson.se
 Det vet jag väl
 Det bryr jag mig inte ett smack om
 Tänker fortsätta kolla den där
 Tack för upplysningen!
 Äh, jag hamnade bara här av en slump

Gästbok

Följ bloggen

Följ Betraktelser med Blogkeen
Följ Betraktelser med Bloglovin'

Sök i bloggen

Fråga mig

14 besvarade frågor

Arkiv

Besöksstatistik

Kategorier

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se