Betraktelser

Alla inlägg under juni 2008

Av Lena M - 30 juni 2008 23:49

Det faktum att jag har åtta barn och har varit gift tre, eller är det fyra?, gånger talar måhända emot att jag starkt ogillar alla sorts relationer och är totalt ointresserad av andra människor. Men så är det. Visst skulle jag kunna säga att jag älskar mina barn. Men jag känner dem inte. De är för många och för komplicerade. Jag har helt enkelt inte orkat ta mig tid med dem. Jag ids inte lyssna på dem. När de var små hade de inget vettigt att säga. Mestadels var de bara tröttsamma och störde mig när jag försökte tänka. Och när de blev större bodde de med sina mammor och jag, jag hade flyttat därifrån. Nu är de vuxna allihop och det har inte gjort dem mer intressanta. De lever sina tråkiga liv. Några är gifta, en del för andra gången. Jag tror att de alla har egna barn nu. Det gör mig till både morfar och farfar, men det är en roll jag inte kan tänka mig att spela. Nej, att säga att jag älskar mina barn vore att leverera en lögn. Men lika lite som jag pratar med mina barn, pratar jag om dem. Jag behöver inte ljuga. Jag har åtta barn. Det är hela sanningen.


Sanningen har alltid varit viktig för mig. Att skyla över och tillrättalägga och undanhålla uppgifter fyller ingen funktion. Saker och ting är som de är. Oavsett vad människorna väljer att kalla dem så är vitt alltid vitt och svart alltid svart. Det som inte vetenskapen kan styrka, det finns inte. Livet är ganska enkelt, om man accepterar tingens ordning. Alla som är utbrända och mår dåligt och går på lyckopiller nuförtiden - bah! Kunde de bara förstå att se tillvaron som den är så skulle de inte behöva sitta där i sina trånga lägenheter och vara oroliga för att gå utanför dörren. Att kalla någon sjuk för att han grubblar för mycket, och till på köpet ge honom betalt för att sitta hemma och göra det - det är ett socialistiskt jävla påfund. Folk ska arbeta och inte tänka, det sa redan far min och han hade rätt.


I trappupggången där jag bor har grannen på tredje våningen i loftgången bytt kärring med han som bor på andra våningen. Han heter Giorgio och är sådan där italienare, med långt svart hår som hänger i nacken. Jag förstår inte vad han säger men han ska alltid prata så förbannat när man möts. Jag brukar titta i kikhålet på min dörr när jag hör steg bortöver i loftgången, så jag ser när han har gått förbi min dörr, innan jag öppnar. Det är ett helvete att bo närmast trapphuset. Alla jävlar måste gå förbi. Jag vågar knappt öppna dörr'n. Giorgios fru är svenska. En liten behändig varelse med sådant där krullat hår. Henne har jag aldrig hört prata. Hon kanske inte har fått. Det är väl så de är, de där sydlänningarna. Men nu när Giorgio har bytt bort henne så kanske hon har fått det bättre. Nu bor hon en våning ner, med gubben Jansson. Janssons fru är en stadig dam som pratar oavbrutet. Jag hör hennes röst ända upp till mig. Hon har någon konstig dialekt, det är visst för att hon kommer från Ryssland sägs det. Hon ser ut som den där Tamara Press också. Minst hundra kilo väger tanten och jag har sett när hon piskar mattor här nedanför. Då vill man inte komma ivägen. Nu bor Tamara uppe på tredje våningen hos Giorgio. De är väl som gjorda för äktenskap. Två stycken som pratar helt obegripligt i munnen på varandra. De slipper bli osams för de hör ändå ingen skillnad på om den andre träter eller pratar om väder och vind. Men Jansson och det lilla krullet är så tysta och försynta. Det var synd att det inte var Jansson som flyttade upp till henne istället för tvärtom, för de skulle inte störa mig när de gick förbi min dörr. Men den där italienar'n stör mig mäkteligen.


Ett par gånger i veckan går jag och handlar. Inte för att jag vill, men jag måste om jag ska få mina cigaretter. Då går jag till den där butiken på hörnan. Ibland kan jag köpa mjölk eller en bit ost eller något, men jag vill inte bära för mycket. Ner till centrum går jag högst någon gång om året. Dit är det minst ett par kilometer och fullt av kärringar som ränner omkring, ut och in i alla affärer. En gång blev jag rammad av en kundvagn med ett vansinnigt fruntimmer bakom. Nej, det gör man inte gärna om fler gånger.  Helst sitter jag här vid köksfönstret och röker. Ibland saknar jag katten. Pärlan hette hon och jag tror hon var 23 år när hon dog. Hon kunde ligga här på fönsterbrädan och hålla mig sällskap. Katter är bra. De pratar inte i onödan. De sköter sitt. Men ni ska inte tro att jag är helt obildad. Jag läser Vetenskapligt magasin. Och så löser jag korsordet i Dagens Nyheter. Jag fyller i det jag kan åtminstone. Det händer att det bara blir ett par tre rutor som är tomma. Vetenskap och kunskap är viktigt för mig. Om det går att bevisa så är det sant. Det behöver man inte tjafsa om och ha debattprogram på tv för.  

Det är fördelar med att bli gammal. Nu senast slapp jag kåken. De låser inte in pensionärer. Inte för småbryt i alla fall. Fast jag har slutat med det där nu. Nu får jag ju pension varenda månad. Det är bra, för jag började bli lite trött på att ränna ute. Det var alltid på nätterna också. Det är inte mer än rätt att jag får ha det gott och få hyran betald och pengar till cigg. Har man uppfostrat åtta barn så har man gjort sitt för samhället. 


Men nu får jag inte sitta här och fundera i fred längre, för nu hör jag att Eivor kommer gående i loftgången. Hon har varit och handlat. Det blir väl falukorv till middag, för det har jag sagt åt henne, att falukorv, det är mat för en riktig karl det.

Av Lena M - 29 juni 2008 21:19

Idag åkte jag genom Sverige. Startade i min rallyröda bil från det uppländska Stockholm på förmiddagen för att landa i Skåneland framåt kvällningen.


Första milen är tråkiga. Man är fortfarande kvar i Stockholm, på sin höjd i Södertälje och man skulle lika gärna kunna vända och vara hemma till lunch. Framåt Nyköping känns det ändå som om man är på väg någonstans, men trots att det gått bara en timme och man inte kommit längre än tio mil så börjar det redan kännas lite E4-enformigt. Man matar på genom Östergötland, Norrköping, Linköping, raksträcka, E4, 110 km i timmen. Naturen ser ut som naturen alltid gör. Inga älgar. Inga vindkraftverk.


Sträckan längs Vätterns östra sida är en av mina favoriter. Vättern är verkligen andtagande (vad heter egentligen breathtaking på svenska?). Man börjar högt upp och anar vattnet långt där ner till höger. Visingsö ligger som i dimma. Brahehus tornar upp sig. Klippväggen ligger brant och mäktig till vänster och man tänker på alla cyklister som färdats här för ett par veckor sedan. Små grusvägar rullar omkring bredvid den breda asfalterade eruopavägen. Sedan kommer man ner närmare och närmare vattenytan och när man glider in i Jönköping gör man det på Vätterns strand. Och den mäktiga upplevelsen är över för den här gången.


Efter A6 gäller det att välja rätt väg. Jag ska inte till Göteborg, utan fortsätter E4:an söderut, mot Helsingborg. In i den småländska skogen. Och vägen fortsätter genom skogen. Och genom skogen. Och efter fem timmars bilkörning kommer tanken: Isses, vad det finns mycket Småland!


Men så ändrar naturen karaktär. Porten till Skåne passeras. Örkelljunga får mig att tänka på tiomila och orientering. Plöstligt ser jag träd jag aldrig annars ser. Bokar. Och gräset har ett annat grönt än hemma. Fälten böljar, kullarna bildar horisontlinjer. Träden står inte i klungor, utan på rad. Husen är inte längre röda, utan vita. Och vindkraftverken snurrar sakta och mäktigt.


Någonstans där E4:an och E6:an bildar korsning viker jag av inåt, nedåt mot samhällen och byar som heter saker på arp, röd, löv och tofta. Någonstans har någon lagt ut en rondell där vägarna heter 106, 109, 110 och jag inte längre vet åt vilket håll jag är på väg. Trodde jag färdades rakt söderut. Får vända och ta en annan avfart i rondellen. I själva verket kom jag rakt västerifrån. Världen var vriden en kvart fel. Jag blev tvungen att stanna och konsultera kartan för att kontrollera på vilken sida om Ekeby jag egentligen befann mig efter två varv i rondellen, mitt i den skånska myllan. När jag tagit sikte på Tågarp löste sig allt och Landskrona hamnade återigen på sin rätta plats, rakt västerut.


Drygt sex timmars bilkörning och över sju timmar sedan starten anländer jag så det lilla samhället som jag varit på väg till en hel dag. Eller kanske ett helt liv. I en helt annan del av världen, än det som jag kallar hemma.

Av Lena M - 27 juni 2008 21:42

Jag saknar de där affärerna som ligger vid vägen. Dem som man kan åka förbi på vägen hem med bilen och få syn på och komma på att man behöver filmjölk till morgondagens frukost. Där man kan stanna till och parkera på gatan invid trottoaren och gå och in köpa sina vardagliga förnödenheter. De där butikerna som ligger där man ändå cyklar mellan arbete och bostad. De som finns på promenadavstånd. Affärerna med livsmedel, tvättmedel, tidningar, frukt och godis.  Affärerna man ser när man går, cyklar eller kör förbi dem. Javisst ja, toalettpappret tog ju slut i morse. Jag kilar in här och köper ett par rullar. Bara att stanna till, ställa cykeln på trottoaren eller bilen på en av kundparkeringens fyra platser. Affärer med förpackningar som ryms i en plastkasse, som man kan bära själv och inte behöver ha en fembarnsfamilj för att hinna förbruka innan varorna förfars. En liter mjölk, ett paket knäckebröd, en trehektosbit ost, några äpplen, glass i halvliterspaket och en gurka. Affärer där man kan fylla på det som behövs för ett par dagar.


Veckohandlandet passar bättre att göra på lågprisbutiken ute i industriområdet. I lador på gärden med parkeringsytor värdiga en bilbingo i Norrland med 50 000 i pottan. Där kan man fylla på sina lager av mjöl och socker, kryddor, pasta i alla upptänkliga former av skruvar och krokar och rör, disk- och sköljmedel, kakor, läsk, balar av toalett- och hushållspapper att fylla garaget med, frysta ärtor och broccoli och kycklingbröst i tvåkilospåsar och ett par kilo smågodis för treånitti hektot, fick jag se när jag var på väg mot kassakön. Inför detta vecko- eller månadshandlade kan man i förväg förse sig med fulltankad bil, jovialiskt tålamod, långsamma kolhydrater och ordentligt avsatt tid. Ta sats. Få det gjort. Andas ut. Ha sitt på det torra.


Men ge mig en butik som ligger nära, som jag inte behöver köra en halvmil extra för att komma till, som inte har 400 meter att gå från parkeringen till ingången, som har alla de förnödenheter ett hushåll av normalstorlek behöver till vardags. En butik i min närhet, bland de gator och torg där jag rör mig för att komma till jobbet, till träningen, till bion och hem igen. Men som inte heter närbutik. De där kioskliknande hålen i väggen där allting är dubbelt så dyrt, alldeles för gammalt och med ett utbud av mestadels godis, chips, tidningar och batterier. Utan en helt vanlig livsmedelsbutik som heter ICA eller Konsum eller Vivo eller Rimi och som säljer helt vanlig mat till helt vanliga priser för helt vanliga hushåll.


Utanför vars ingång jag kan ställa min cykel och parkera min bil och lämna min hund.

Av Lena M - 24 juni 2008 23:33

Det hände inte så mycket i helgen. I morse vaknade jag när väckarklockan ringde. Sedan gick jag på muggen det gick bättre än igår så det var bra för igår var jag lite dålig faktiskt. Jag åt fil och rostat bröd till frulle. Arrrgh, vad trött jag är. I eftermiddag ska jag och P gå hem till T & V och titta på DVD. Jag vet inte vilken film vi ska se. Kanske Rush hour 3 … fast det vill inte P. Sedan skulle vi köpa läsk och chips på Shell först.


Nu är det kväll och det blev ingen DVD för T skulle till M istället den morrhoppan. Alltså hur kan man vara så jävla dum? Jag blir rätt trött på den bruden. Fast P kunde ha kommit till V iaf fast han ville inte se Rush hour 3. Förresten är den säkert inget bra heller. Jag minns inte tvåan. Den kanske inte heller var så bra. Fast då kunde vi ha sett en annan men när T inte vill så kan dom skita i det. Jag blir bara så trööööööööött. Det har regnat hela dan, kanske lite sol okej men ganska trist. Jag skulle ha tränat men när det regna så tänkte jag att jag kan träna imorgon istället. När man tränar så mycket som jag så får man hoppa över ibland. Det är äckligt med alla feta som inte tränar. Jag menar hur kan man miss sköta sin kropp så? Jag tycker alla borde få ett gymkort från staten. Håll med om att det är en bra idé som jag kommer med! Jag tror statsministern skulle tycka det. Han vill inte att sjukvården ska betala för alla som är lata och feta och inte tar hand om sig.


Nu ska jag gå och sova så jag inte är lika trött i morgon igen. Vi ska få besök på kvällen. Det är F och hennes unge som kommer. Om jag orkar kanske jag ska baka en tårta, eller göra en med sådana där bottnar som dom har på Konsum. Sedan kan man ta visp grädde och jordgubbar. Det tror jag blir gott. Tror inte ni det också? Är det någon som har gjort sån där tårta med såna där bottnar som är färdiga? Är det gått?

Om jag inte skriver i morgon så vet ni att jag har fastnat i grädde haha.

Nä nu blir det sängen. *gäsp*


Sådär tycker jag de flesta bloggar ser ut. Det där är vad jag ser när jag skummar de senaste inläggen, de mest lästa bloggarna eller bara slumpvis letar i bloggvärlden. Jag kan, föralldel, förstå att man skriver dem. Att skriva dagbok med vad som händer och vad man tänker i korta meningar, för sin egen skull, som stöd för minnet eller bara för att skriva av sig om dagen som gått är inget nytt påfund. Det har människor gjort i alla tider. Minns barndomens dagbok med blanka vita sidor, plastfodral i bjärta färger och en litet rött hänglås, format som ett hjärta! Att man skriver – det kan jag förstå. Att ens bästa kompisar, föräldrar, barn och kanske någon jobbarkompis läser dem, kan jag också förstå. Man vill väl se om man är omnämnd. Eller få reda på vad kompisen gör, hur hon mår.

Vad jag inte förstår, hur jag än anstränger mig, är hur någon annan kan läsa dem!


Tittar man på besöksstatistiken har bloggarna tusentals läsare varje månad. Hur många vänner och bekanta har folk? För en utomstående är det mesta av innehållet i bloggarna helt obegripligt. Hur många bloggar hinner folk sitta och läsa varenda dag och varenda vecka? Hur vet man vems blogg man sitter och läser när alla är varandra intill uttråkningens brant lika? Vem i helskotta vill veta när vänner och bekanta äter och skiter och sover och tittar på tv? Vem vill veta när främmande människor gör det? Vem läser alla dessa, våra bloggar?


Internet är ingen fluga. Cyberspace är stort. Språket tillhör folket, och makten och härligheten och vårt dagliga bröd.


Och jag känner mig lite gammal modig… *



 


* plats för smiley eller annan lämplig flärp. Anbefalles för vana bloggläsare, internetskribenter och facebookneurotiker.

Av Lena M - 23 juni 2008 23:57

Jag tycker om blommor. Det finns så många vackra. En del tycker jag om för deras skönhet, som rosor. För deras formfulländning, som den röda solhatten som dessutom botar förkylningar. För deras doftande överflöd, som lavendeln, för deras ståtlighet, som riddarsporrarna eller för att de är konstiga, annorlunda, söta, roliga och knasiga. Eller för att de är så krispiga att man lätt förstår varför rådjuren vill ha dem på sitt buffébord, som tulpanerna.


Den blomma jag tycker allra bäst om är dock pionen. Inte bara för dess storslagna blomning med stora runda vackra röda, rosa och vita bollar med tusen kronblad som stjälkarna kämpar för att hålla upprätta. Utan även för deras knoppar. För hur de känns. Det finns inget mer sensuellt än knopparna av pion. Att ta i dem är som att ta i det yttersta av en mans rikedom. De är mjuka som det lenaste siden men samtidigt fasta och hårda. Sprängfyllda av längtan väntar de på att få slå ut i all sin prakt. Man kan ana de rosaröda kronbladen som vill komma fram och visa upp sig. Mer och mer sprickfärdiga för varje dag. Det är en rent kroppslig njutning. Jag håller en knopp i min handflata. Smeker försiktigt över den med min tumme. Sluter varsamt min hand runt det mjuka, hårda, perfekt rundade.


Jag blundar.


Ett ögonblick av, närvaro.



Av Lena M - 21 juni 2008 19:47

I går, på midsommaraftonen, åkte jag fram till kyrkogården för att sätta en doftande pionbukett med shersminer och stjärnflockor på mina morföräldrars grav och en enda bärnstensfärgad ros med en kvist shersmin till min mamma i minneslunden. En familj ytterligare gick omkring och läste bland gravstenarna och jag nickade till hälsning och sade ett försynt "Hej" när jag gick för att fylla på vatten i vasen. Jag kände inte igen dem.


När mannen med sin hustru och en äldre kvinna som jag gissar kunde vara svärmodern var på väg mot parkeringen passerade de mig. Jag tittade upp och mannen tog ett steg emot mig, sökte min blick och sa, på klingande stockholmska:

- Jag känner igen dig som fan!


Grabben i graven bredvid liksom, tänkte jag, som beskrivning av det faktum att man träffar mycket spännande folk på kyrkogården hemma i byn!

Men jag kände inte igen honom. Möjligen fanns det något vagt bekant i ögonen, men det kan vara en efterhandskonstruktion. Det jag såg framför mig var en medelålders man i långa shorts och vit pikéskjorta. Han kunde vara cirka 50 år, såg föralldel fräsch ut men med högt hårfäste. Många är man släkt med i den här delen av världen, men jag kände inga släktdrag med den här mannen. En hastig blick på hans kvinnliga följeslagare gav inga fler ledtrådar. Och helt uppenbart hade mannen inte själv en enda susning om vem jag var heller, förutom detta att han "kände igen mig som fan". Så omedelbart efter inledningsfrasen sträckte han fram handen och sade sitt namn.


Och då visste jag ju precis vem han är!


Jag presenterade mig och försökte förklara vem jag är, eller snarare, varför han kände igen mig. Han spelade fotboll för vårt lag hemma i byn för 30 år sedan. Jag var under många års tid trogen publik på nästan alla hemmamatcher och många bortamatcher. Vi spelade i dåvarande division 4 i södra Uppland och norra Stockholm. Rimbo, Väddö, Hagalund, Märsta, Skepptuna, Täby var några av de orters lag vi spelade emot under 70-talet. Det var det stora helgnöjet att gå på matcherna. Min pappa hade själv spelat i laget under 50- och 60-talen. Vårt fotbollslag är kult, historia, sammanhållning och byanda. För mig, som då var i tonåren, var det extra spännande med tanke på att killarna i laget, och en del i publiken, var några år äldre och jättespännade att spana in och drömma ungflicksdrömmar om. Just den här killen, grabben bland gravstenarna på midsommaraftonen, debuterade som osedvanligt ung i A-laget, han var bara 16 år och bara två år äldre än jag och mina kompisar. Han blev snabbt vår favorit, inte bara för sin uppenbara bolltalang där han dribblade fram i farlig fart på högerkanten, utan för att han med sin korta, ungdomliga uppenbarelse med de snabba smala benen och det fladdrande mörka håret och glittrande ögon var snyggast på plan. Han såg ut precis som David Cassidy. Och honom hade jag posters med i mitt flickrum, innan jag ens hade hört en enda låt med honom på radions tio-i-topp. Med i laget var också hans äldre bror, en större, tyngre blond center som gjorde många mål.


Nu stod David Cassidy framför mig på kyrkogården och världen stannade upp för ett tag.


Jag var glad hela vägen hem efter vår korta pratstund och hoppas jag träffar honom och hans familj igen. Att minnas tillsammans med andra är bland de roligaste sysselsättningar man kan ha!


Men nu måste detta analyseras. En främmande medelålders man kommer fram till mig och säger att han känner igen mig. Villket alltså inte var ömsesidigt. Senast vi såg varann var troligen någon gång runt 1980, när vi båda var i 20-årsåldern. Vad mera var - vi var aldrig kompisar eller umgicks. Mig veterligt har vi aldrig varit på samma ställe annat än på fotbollsplatsen. Jag på läktaren, han på planen. Vi har sagt "Hej" när vi mötts. Jo, förresten, nu drar jag mig till minnes ett tillfälle när han var med ett gäng killar som hälsade på hemma hos mig och mina tjejkompisar och drack kaffe en sommarkväll.  Det var 1975. Och han "känner igen mig som fan" - trettio år senare! Han ser ut som en, förralldel snygg och mycket trevlig, medelålders man. De smala benen och de pigga ögonen var sig lika, med facit i hand. Av David Cassidy syntes inte ett spår. Men jag ser uppenbarligen likadan ut nu, som när jag var tonåring.


Jag vet ärligt talat inte om jag ska tycka att det är komplimerande eller beklagansvärt.

Av Lena M - 20 juni 2008 00:21

Det borde lagstiftas. TV4 borde inte få sända sport. Med fotbolls-EM har de gått för långt. Att det gick att sjunka lägre än deras ordinarie sportsändningar trodde man inte var fysiskt möjligt, men de har verkligen ansträngt sig för att förstöra ett stort mästerskap.


Om vi bortser från reportrars, programledares, kommentatorers och experters insatser (de flesta är ändå rätt okej och två (Backe och Fjällström) är bra) så har man i allt annat nått rock botten. Man har sänt från kl 17 eller 17.30 till midnatt under gruppspelet - sju timmars fotbollssändning. Jag, som gillar fotboll i allmänhet och EM/VM i synnerhet, dreglar vid blotta tanken. Försnack, spekulationer, experter som analyserar, reportage om olika spelare och från olika länder, intervjuer, historik, tabeller och sedan mellansnack och slutligen eftersnack med repriser, analyser, sammandrag av matcherna, mera experter, mera reportage, kanske något underhållande halvfånigt inslag. Fotboll, fotboll, fotboll på längden, bredden och tvären i tre härliga försommarveckor - jag tuggar nästan fradga bara jag tänker på det!


Men så har det inte blivit. Av sju timmars sändningstid har tre ägnats åt fotbollsmatcherna och av de kvarvarande 3-4 timmarna har inte många minuter använts till något av allt det jag vill ha. Lejonparten av tiden har ägnats åt reklam. Från studion har stor del av de fattiga minuter man haft till sitt förfogande ägnats åt frasen "Vi kommer snart tillbaka" samt åt att berätta vad man ska säga nästa gång man kommer i sändning. Råkar man gå på toaletten, byta kanal en minut för länge, gå ut i köket och hämta en persika eller breda sig en knäckemacka med rädisor - ja, då har man missat den där enda meningen som någon ditfraktad fotbollskunning människa fick säga innan han blev avbruten med ett "men nu ska vi ta en kort paus".


Man borde väl kunna anmäla dem för falsk vittnesbörd för alla dessa "alldeles strax" och "kort paus"? Reklampauserna under EM-sändningarna kan inte kallas korta om man inte med kort tänker på Mertezacker och Jan Koller. Pauserna har varit längre än alla landslags alla längsta spelare tillsammans och pågått i tidevarv där generationer har hunnit födas, växa upp och dö ut. I lördags såg jag en hel långfilm på ettan i EM-pauserna.


Vad vi måste kräva är en statlig kanal för sportsändningar. Sport, kultur, utbildning och nyheter - det är en mänsklig rättighet att få tillgång till detta via televisionen. Ett välordnat land som Sverige kan inte tillåta att sådant ansvar hamnar i knät på TV4. Det måste finns en statlig kanal för detta. Dygnet runt, året om, alla dagar ska direktsänd sport visas när sådan finns att visa. Ingen detalj får lämnas till slumpen när det gäller EM, VM, OS och världscuper.


Som det är nu finns bara en enda förmildrande omständighet vad gäller EM-sändningarna och det är själva fotbollsmatcherna. Vilket inte är en självklarhet utan mer känns som Guds försyn. I händerna på fyran kan sändningen lika gärna brytas efter 89 minuter. Som man gör i alla friidrottssändningar. "Vi hinner tyvärr inte se 1500 metersloppet eftersom det är dags för Nyheterna men ni får veta resultatet i Sporten senare i kväll" säger man och sänder sedan reklam i åtta minuter! När ett 1500 meterslopp inte ens tar fyra minuter. Så varför sända varenda passning i en fotbollsmatch? Helt ärligt är det ju en hel del utfyllnadspass mellan backar och meningslösa tjonganden från backlinjen mot motståndarnas straffområde. Om det i ett tiotusenmeterslopp (eller föralldel ett på 3000 meter också) räcker att visa de två första varven och de fyra sista så skulle väl en fotbollsmatch kunna kortas till åtminstone 70 minuter. Vi kan inte vara säkra på att vi är skyddade mot sådana övergrepp!


Det finns bara en lösning. Förbjud kommersiella kanaler att sända sport. Inrätta en statlig sportkanal.


Kräv sporten tillbaka till folket! EM tillbaka till fotbollsnördarna! Och det är bråttom. Det är bara femtio dagar till OS.

Av Lena M - 16 juni 2008 19:08

Väninnan ringer mig på jobbet:

- Gissa vad jag har gjort idag?

Hon låter förtjust, uppspelt, glad.

- Köpt en lägenhet?

- Nej!

- Sålt ditt hus? 

- Nej! Hon låter fortfarande lika förtjust, uppspelt och glad.

- Fått ett nytt jobb?

- Nej!

En tiondels sekund betänketid:

- Blivit kär?

- NEEJ!

En tiondel till:

- Köpt en bil?

- JA!


Notera med vilken osviklig precision jag, ehuru spontant och helt oförberedd, prickar in gissningarna i väsentlighetsordning. En man, ett jobb, en bostad, en bil - varje gång man behöver en förändring i livet byter/skaffar man något av dessa. Ofta genom annonser. En bil känns som det enklaste sättet att bryta tristessen. Därför kommer bilen längst ner i prioriteringsordningen. Men frågan är om den är rätt placerad där? Det handlar ju ändå om en affär på ett par hundratusen kronor. Det är väldigt mycket pengar. En man kostar ingenting. Å andra sidan - man vet inte hur länge det varar. Eller vad man får. När man köper en bil vet man vad man får för pengarna.


Min väninna berättade för mig om motorns kapacitet, om de skålade sätena, om tillvalen, den grafitgråa lacken. Och jag gladde mig hjärtligt och ärligt för hennes skull. Jag kände ingen oro. Ska bilen verkligen hålla? Kommer hon att ha den kvar om ett halvår? Kommer den att göra henne tillfredställd? Ja - allt detta och mer därtill kommer hon att få av denna bil. Hon har valt det hon får. Hon har betalt för det hon valt. Och hon är glad, uppspelt, förtjust!


Ett jobb, en bil, en bostad - allt det går att fixa.

Men en man...

Presentation

Omröstning

Den här bloggen har flyttat till betraktelser.lenamjohansson.se
 Det vet jag väl
 Det bryr jag mig inte ett smack om
 Tänker fortsätta kolla den där
 Tack för upplysningen!
 Äh, jag hamnade bara här av en slump

Gästbok

Sök i bloggen

Fråga mig

14 besvarade frågor

Arkiv

Besöksstatistik

Kategorier

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

RSS


Skapa flashcards