I går, på midsommaraftonen, åkte jag fram till kyrkogården för att sätta en doftande pionbukett med shersminer och stjärnflockor på mina morföräldrars grav och en enda bärnstensfärgad ros med en kvist shersmin till min mamma i minneslunden. En familj ytterligare gick omkring och läste bland gravstenarna och jag nickade till hälsning och sade ett försynt "Hej" när jag gick för att fylla på vatten i vasen. Jag kände inte igen dem.

När mannen med sin hustru och en äldre kvinna som jag gissar kunde vara svärmodern var på väg mot parkeringen passerade de mig. Jag tittade upp och mannen tog ett steg emot mig, sökte min blick och sa, på klingande stockholmska:

- Jag känner igen dig som fan!

Grabben i graven bredvid liksom, tänkte jag, som beskrivning av det faktum att man träffar mycket spännande folk på kyrkogården hemma i byn!

Men jag kände inte igen honom. Möjligen fanns det något vagt bekant i ögonen, men det kan vara en efterhandskonstruktion. Det jag såg framför mig var en medelålders man i långa shorts och vit pikéskjorta. Han kunde vara cirka 50 år, såg föralldel fräsch ut men med högt hårfäste. Många är man släkt med i den här delen av världen, men jag kände inga släktdrag med den här mannen. En hastig blick på hans kvinnliga följeslagare gav inga fler ledtrådar. Och helt uppenbart hade mannen inte själv en enda susning om vem jag var heller, förutom detta att han "kände igen mig som fan". Så omedelbart efter inledningsfrasen sträckte han fram handen och sade sitt namn.

Och då visste jag ju precis vem han är!

Jag presenterade mig och försökte förklara vem jag är, eller snarare, varför han kände igen mig. Han spelade fotboll för vårt lag hemma i byn för 30 år sedan. Jag var under många års tid trogen publik på nästan alla hemmamatcher och många bortamatcher. Vi spelade i dåvarande division 4 i södra Uppland och norra Stockholm. Rimbo, Väddö, Hagalund, Märsta, Skepptuna, Täby var några av de orters lag vi spelade emot under 70-talet. Det var det stora helgnöjet att gå på matcherna. Min pappa hade själv spelat i laget under 50- och 60-talen. Vårt fotbollslag är kult, historia, sammanhållning och byanda. För mig, som då var i tonåren, var det extra spännande med tanke på att killarna i laget, och en del i publiken, var några år äldre och jättespännade att spana in och drömma ungflicksdrömmar om. Just den här killen, grabben bland gravstenarna på midsommaraftonen, debuterade som osedvanligt ung i A-laget, han var bara 16 år och bara två år äldre än jag och mina kompisar. Han blev snabbt vår favorit, inte bara för sin uppenbara bolltalang där han dribblade fram i farlig fart på högerkanten, utan för att han med sin korta, ungdomliga uppenbarelse med de snabba smala benen och det fladdrande mörka håret och glittrande ögon var snyggast på plan. Han såg ut precis som David Cassidy. Och honom hade jag posters med i mitt flickrum, innan jag ens hade hört en enda låt med honom på radions tio-i-topp. Med i laget var också hans äldre bror, en större, tyngre blond center som gjorde många mål.

Nu stod David Cassidy framför mig på kyrkogården och världen stannade upp för ett tag.

Jag var glad hela vägen hem efter vår korta pratstund och hoppas jag träffar honom och hans familj igen. Att minnas tillsammans med andra är bland de roligaste sysselsättningar man kan ha!

Men nu måste detta analyseras. En främmande medelålders man kommer fram till mig och säger att han känner igen mig. Villket alltså inte var ömsesidigt. Senast vi såg varann var troligen någon gång runt 1980, när vi båda var i 20-årsåldern. Vad mera var - vi var aldrig kompisar eller umgicks. Mig veterligt har vi aldrig varit på samma ställe annat än på fotbollsplatsen. Jag på läktaren, han på planen. Vi har sagt "Hej" när vi mötts. Jo, förresten, nu drar jag mig till minnes ett tillfälle när han var med ett gäng killar som hälsade på hemma hos mig och mina tjejkompisar och drack kaffe en sommarkväll.  Det var 1975. Och han "känner igen mig som fan" - trettio år senare! Han ser ut som en, förralldel snygg och mycket trevlig, medelålders man. De smala benen och de pigga ögonen var sig lika, med facit i hand. Av David Cassidy syntes inte ett spår. Men jag ser uppenbarligen likadan ut nu, som när jag var tonåring.

Jag vet ärligt talat inte om jag ska tycka att det är komplimerande eller beklagansvärt.

 

Vargen

23 juni 2008 09:40

Ta det som en komplimang! Du är uppenbarligen mer intressant och minnesvärd än du tror. Och kul att du börjat blogga. Ser fram emot att läsa vad som händer i huvudet på Lena M.

 

Joey

23 juni 2008 20:27

Heeeeej!

 

JJ

24 juni 2008 10:29

Jasså du träffade honom! Det var ju kul!!!!
Det får vi tala om när vi ses.

 

Karin

24 juni 2008 17:35

Lena, jag skulle vilja att du blir sommarpratare!

http://www.karinsbilder.se

 

Lena M

7 augusti 2008 12:09

Åh, Karin - det var en fin komplimang - men jag tror jag gör mig bättre i skrift än i tal!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mina betraktelser har flyttat och meddelar härmed adressändring enligt bloggbokföringslagen. Alla tidigare inlägg fram till och med juli 2012 finns kvar på http://lm.bloggplatsen.se men från och med nu görs alla nya inlägg på http://betraktelser.lena...

Juli 2011: 1. Jag tecknar ett mobilabonnemang hos Telia.2. Det ingår 6 mån Spotify och 12 mån Navigator3. Jag frågar försäljaren: kommer dessa båda att upphöra av sig självt om ett resp ett halvår eller måste jag säga upp dem?4. Försäljare svarar: ...

Startade med fika i Älmsta. Himmelskt god ostsmörgås respektive en nötkaka att mörda för och kaffe.   Fortsatte norrut. Kort stopp vid världens ände.   Nästa hållplats Järnboden. Vacker miljö.    Rolig naturstig med konstverk. Riktni...

Mmm. Att en 21-årig kvinna med långt, blont hårsvall ala filmstjärneideal, slät över hela kroppen, med stora bröst och svankandes för att framhäva rumpan, målade naglar, i tilltalande halvprofil, hårt sminkad och med förföriskt leende poserar i offen...

I min egenskap av irriterad konsument har jag börjat tappa greppet. Eller synen, snarare.   Igår hittade jag minsann äntligen en kjol i en modell som jag letat efter länge och en kvalitet som sällan ses och i rätt storlek. Bara så där utan förvar...