Det faktum att jag har åtta barn och har varit gift tre, eller är det fyra?, gånger talar måhända emot att jag starkt ogillar alla sorts relationer och är totalt ointresserad av andra människor. Men så är det. Visst skulle jag kunna säga att jag älskar mina barn. Men jag känner dem inte. De är för många och för komplicerade. Jag har helt enkelt inte orkat ta mig tid med dem. Jag ids inte lyssna på dem. När de var små hade de inget vettigt att säga. Mestadels var de bara tröttsamma och störde mig när jag försökte tänka. Och när de blev större bodde de med sina mammor och jag, jag hade flyttat därifrån. Nu är de vuxna allihop och det har inte gjort dem mer intressanta. De lever sina tråkiga liv. Några är gifta, en del för andra gången. Jag tror att de alla har egna barn nu. Det gör mig till både morfar och farfar, men det är en roll jag inte kan tänka mig att spela. Nej, att säga att jag älskar mina barn vore att leverera en lögn. Men lika lite som jag pratar med mina barn, pratar jag om dem. Jag behöver inte ljuga. Jag har åtta barn. Det är hela sanningen.

Sanningen har alltid varit viktig för mig. Att skyla över och tillrättalägga och undanhålla uppgifter fyller ingen funktion. Saker och ting är som de är. Oavsett vad människorna väljer att kalla dem så är vitt alltid vitt och svart alltid svart. Det som inte vetenskapen kan styrka, det finns inte. Livet är ganska enkelt, om man accepterar tingens ordning. Alla som är utbrända och mår dåligt och går på lyckopiller nuförtiden - bah! Kunde de bara förstå att se tillvaron som den är så skulle de inte behöva sitta där i sina trånga lägenheter och vara oroliga för att gå utanför dörren. Att kalla någon sjuk för att han grubblar för mycket, och till på köpet ge honom betalt för att sitta hemma och göra det - det är ett socialistiskt jävla påfund. Folk ska arbeta och inte tänka, det sa redan far min och han hade rätt.

I trappupggången där jag bor har grannen på tredje våningen i loftgången bytt kärring med han som bor på andra våningen. Han heter Giorgio och är sådan där italienare, med långt svart hår som hänger i nacken. Jag förstår inte vad han säger men han ska alltid prata så förbannat när man möts. Jag brukar titta i kikhålet på min dörr när jag hör steg bortöver i loftgången, så jag ser när han har gått förbi min dörr, innan jag öppnar. Det är ett helvete att bo närmast trapphuset. Alla jävlar måste gå förbi. Jag vågar knappt öppna dörr'n. Giorgios fru är svenska. En liten behändig varelse med sådant där krullat hår. Henne har jag aldrig hört prata. Hon kanske inte har fått. Det är väl så de är, de där sydlänningarna. Men nu när Giorgio har bytt bort henne så kanske hon har fått det bättre. Nu bor hon en våning ner, med gubben Jansson. Janssons fru är en stadig dam som pratar oavbrutet. Jag hör hennes röst ända upp till mig. Hon har någon konstig dialekt, det är visst för att hon kommer från Ryssland sägs det. Hon ser ut som den där Tamara Press också. Minst hundra kilo väger tanten och jag har sett när hon piskar mattor här nedanför. Då vill man inte komma ivägen. Nu bor Tamara uppe på tredje våningen hos Giorgio. De är väl som gjorda för äktenskap. Två stycken som pratar helt obegripligt i munnen på varandra. De slipper bli osams för de hör ändå ingen skillnad på om den andre träter eller pratar om väder och vind. Men Jansson och det lilla krullet är så tysta och försynta. Det var synd att det inte var Jansson som flyttade upp till henne istället för tvärtom, för de skulle inte störa mig när de gick förbi min dörr. Men den där italienar'n stör mig mäkteligen.

Ett par gånger i veckan går jag och handlar. Inte för att jag vill, men jag måste om jag ska få mina cigaretter. Då går jag till den där butiken på hörnan. Ibland kan jag köpa mjölk eller en bit ost eller något, men jag vill inte bära för mycket. Ner till centrum går jag högst någon gång om året. Dit är det minst ett par kilometer och fullt av kärringar som ränner omkring, ut och in i alla affärer. En gång blev jag rammad av en kundvagn med ett vansinnigt fruntimmer bakom. Nej, det gör man inte gärna om fler gånger.  Helst sitter jag här vid köksfönstret och röker. Ibland saknar jag katten. Pärlan hette hon och jag tror hon var 23 år när hon dog. Hon kunde ligga här på fönsterbrädan och hålla mig sällskap. Katter är bra. De pratar inte i onödan. De sköter sitt. Men ni ska inte tro att jag är helt obildad. Jag läser Vetenskapligt magasin. Och så löser jag korsordet i Dagens Nyheter. Jag fyller i det jag kan åtminstone. Det händer att det bara blir ett par tre rutor som är tomma. Vetenskap och kunskap är viktigt för mig. Om det går att bevisa så är det sant. Det behöver man inte tjafsa om och ha debattprogram på tv för.  

Det är fördelar med att bli gammal. Nu senast slapp jag kåken. De låser inte in pensionärer. Inte för småbryt i alla fall. Fast jag har slutat med det där nu. Nu får jag ju pension varenda månad. Det är bra, för jag började bli lite trött på att ränna ute. Det var alltid på nätterna också. Det är inte mer än rätt att jag får ha det gott och få hyran betald och pengar till cigg. Har man uppfostrat åtta barn så har man gjort sitt för samhället. 

Men nu får jag inte sitta här och fundera i fred längre, för nu hör jag att Eivor kommer gående i loftgången. Hon har varit och handlat. Det blir väl falukorv till middag, för det har jag sagt åt henne, att falukorv, det är mat för en riktig karl det.

 

Nikkie

3 juli 2008 23:44

Det är ett rent nöje att läsa din blogg, du skriver bra!

 

Lena M

7 augusti 2008 12:07

Tack snälla Nikkie!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mina betraktelser har flyttat och meddelar härmed adressändring enligt bloggbokföringslagen. Alla tidigare inlägg fram till och med juli 2012 finns kvar på http://lm.bloggplatsen.se men från och med nu görs alla nya inlägg på http://betraktelser.lena...

Juli 2011: 1. Jag tecknar ett mobilabonnemang hos Telia.2. Det ingår 6 mån Spotify och 12 mån Navigator3. Jag frågar försäljaren: kommer dessa båda att upphöra av sig självt om ett resp ett halvår eller måste jag säga upp dem?4. Försäljare svarar: ...

Startade med fika i Älmsta. Himmelskt god ostsmörgås respektive en nötkaka att mörda för och kaffe.   Fortsatte norrut. Kort stopp vid världens ände.   Nästa hållplats Järnboden. Vacker miljö.    Rolig naturstig med konstverk. Riktni...

Mmm. Att en 21-årig kvinna med långt, blont hårsvall ala filmstjärneideal, slät över hela kroppen, med stora bröst och svankandes för att framhäva rumpan, målade naglar, i tilltalande halvprofil, hårt sminkad och med förföriskt leende poserar i offen...

I min egenskap av irriterad konsument har jag börjat tappa greppet. Eller synen, snarare.   Igår hittade jag minsann äntligen en kjol i en modell som jag letat efter länge och en kvalitet som sällan ses och i rätt storlek. Bara så där utan förvar...