"Vilket fint väder vi har!"

     "Tycker du? Jag håller på att förgås i den här förbannade värmen."

     "Javisst är det varmt, men man kan inte klaga."

Kan man inte? Men det är ju det ni gör, ni andra, ni som gillar trettiogradig värme och stekande sol. Ni som gnäller hela vintern igenom. Ni som börjar i mars att yra om att solen är på väg och hur skönt det ska bli när det blir sommar. Ni som suckar hela hösten och säger att ni önskar ni bodde utomlands. (Med utomlands menar ni Spanien. Inte Ryssland). Som ni lider, våndas och konstant gnäller om vädret som alltid är för kallt och för regnigt är det mig en gåta att ni fortfarande ändå bor kvar här.

     Själv tycker jag att jag har förmånen att bo i en världsände som har det allra bästa klimatet. Det är sällan snö annat än möjligen några veckor eller ett par månader i januari och februari. Och då är det ofta vitt och fint och köldgrader och kramt och gnistrande, välskottat, sandat och lättgått. Det regnar bara enstaka dagar under hela sommaren. Maj månad är en enda lång orgie i solsken, picknickar, fester, fotbollsmatcher, motionslopp, konfirmationer, giftermål och studentfirande. Kulmen på härligheten är september då det är barbensvarmt utan att steka, linneväder utan att kvälja. Ofta gör sig oktober till en kopia av september, bara lite mörkare, lite svalare mot huden. I november kommer den första snön, som gör barnen glada och hundarna ystra och som lyser upp den mörka kvällen. Den töar bort och ger oss fint promenadväglag under hela adventsfirandet och julstökandet. I januari är det antingen spännande kallt och vitt eller mörkt och långtråkigt. Då finns tid att få massor gjort på jobbet eller tid att kura hemma och begrunda sitt liv i stillhet, den tiden vi så väl behöver men sällan tar oss. I februari firar vi äkta vinter och har sportlov och som avslutning fullföljer vi Vasaloppet, de flesta av oss i tv-soffan. Mars ger oss solgul vårgäck, ginst och vita snödroppar tillsammans med blåa scillor. Marken börjar ånga. Vi vrider på klockan (vilket håll lyckas jag aldrig lära mig) och möter de allt längre dagarna. I min del av världen, den sörm- och uppländska ostkusten, blåser det aldrig, åskar sällan, regnar inte mer än nödvändigt, drabbar inga stormar, anfaller inga tromber, skövlar inga översvämningar.

     Det finns bara två sorters väder jag har svårt att stå ut med. Det ena är vinter som regnar och slaskar varannan dag och fryser på varannan dag, när dagarna slåss runt nollpunkten och ger ett underlag med halka som gör det omöjligt att gå. Det andra är när det i veckor är över trettio grader varmt, stekande sol från molnfri himmel, vindstilla och knökfullt vid badstränderna. När svetten rinner på ryggen och man är ständigt fuktig i panna och nacke från morgon till kväll. När natten inte bjuder någon svalka. När hjärnan kokar och huden bränns.

     Detta händer två-tre veckor vartannat år.

     Då förbehåller jag mig rätten att gnälla.

Jag är långsam. Långsammast i sta'n, av alla i hela landet.

Av alla som springer mer än 20 gånger per år är jag den som är långsammast. Jag är långsammare än alla de som springer färre gånger också, men de tror inte att de är löpare. Det är det väl ingen som tror att jag är heller. Utom jag själv. Till och med när jag springer snabbt springer jag så långsamt att vem annan som helst skulle ramla omkull om de försökte hålla den farten. Om det hade varit meningen att man skulle få springa på allmänna löparbanor i min fart så hade man madrasserat dem. Man vinner herrklassen för 90-åringar på 100 meter på tider som jag inte skulle klara ens om jag försökte.
     När jag cyklar till jobbet på min sjuväxlade citybike med fotbroms rullar jag nästan bakåt i uppförsbackarna och på platten (i den mån det finns platt i Stockholms län!) blir jag omkörd av tjocka tanter i pumps och hjälmlösa huvuden på damcyklar utan växel (ja, jag vet att jag är en tjock tant själv, men jag har en blå metallichjälm och cykeldator). Unga män med armarna i kors på bröstkorgen och vinden i det lilla hår de har trampar förbi mig. Pratandes i mobil. En gång såg jag en som cyklade och hade gratistidningen Metro utslagen på styret och läste den medan han cyklade till jobbet. Han körde om mig på Solnabron.
     I trafiken är jag den enda bilist som kör 50 genom sta'n - jag bildar en trafikfarlig liten egen ö i mittfilen på centralbron medan stressade volvosar och bmw:ar med närstående hjärtinfarkt susar förbi mig till höger och vänster. Det är ingen mer än jag som håller under 100 på 90-väg och mätaren på min bil har aldrig passerat 120-strecket.

Jag kan inte tolka det här på annat sätt än att jag är skapt för att sitta still. Jag är i alla fall minst i vägen då.
     Det förvånar mig att jag gillar att springa och att jag upplever frihet när jag cyklar i sta'n och tycker bilen är det bästa transportmedlet runt om i Sverige trots att jag inte synes ha någon fallenhet för det.
     Såvitt jag vet finns det dock ingen regel som säger att man måste hålla max 4:30-fart för att få delta i motionslopp. Ingen lag som som säger att man måste cykla fort för att få använda cykelbanorna. Man blir inte bötfälld för att köra bil i 70 km i timmen på en 70-väg.
     Men ibland häpnar jag över att jag är långsammast i hela sta'n. Jag trodde annars jag var rätt medelmåttig.

Idag känner jag mig föranledd att skriva ett helt vanligt dagboksblogginlägg.   

     Startade dagen med grötfrukost. Solen gjorde redan vid åttatiden altanen stekhet. Strax efter nio sålde jag en skinnsoffa till ett roslagspar som ringde på min annons. Efter uppgjord affär gick jag upp till pappa och småpratade en stund. Det var svalt vid hans köksfönster som vätter mot norr. Bredde mig sedan ett par fullkornsmackor med ost och åt dem i skuggan under markisen medan jag läste Norrtelje tidning. Packade cykelkorgen med badlakan, en pocketdeckare, en termos kaffe och ett par skivor kompakt och härlig kardemummasockerkaka. Cyklade till sjön, min älskade badsjö. Den ligger sex kuperade asfaltskilometer bort. Simmade en sväng. Läste och fikade. Vilade. Tittade på folk. Blev solbränd: kinderna hettade, axlarna brände. Cyklade hem. Det blåste en del så det blev delvis trögtrampat, men vinden kändes skön mot mina bara armar. När jag drog in cykeln i garaget kände jag mig lite matt i benen och hungrig. Jag tog en balja och gick ner till grönsakslandet för att gräva upp ett kok potatis. På vägen dit stannade jag vid alla mina tio rosor och tackade dem för att de blommar så vackert. Bärnstensgula, aprikosfärgade, ljuvligt pastellrosa, klättrande New Dawn, brännande röda högväxta Superstar, de nyplanterade ceriseröda som ska klättra upp i ett torrt syrenträd om några år men redan blommar villigt vid stammens fot och minirosen som just öppnat sin första rosa perfekta blomma. Det verkar vara ett gynnsamt år för rosor. Så kokade jag min ljusgula ovala potatis och ugnsstekte en laxfilésida med citronpeppar som jag sedan åt med skamlöst mycket hollandaisesås, återigen i markisskuggan. Mer himmelskt gott än så går inte att äta. En saftig nektarin fick bli min efterrätt. Kvällen avslutas sedan med ett Midsomermord, eller snarare tre, fyra stycken. Kommissarie Barnaby löser dem galant, bland före detta fruar, hotellägare, bartenders, bröder och systrar, hemliga kärlekspar och en yrkesmördare. Allt bland pittoreska små stenhus med blommande träd och buskar och nyfikna bybor.

En sådan här dag betraktar jag som en perfekt semesterdag. En dag, rentav värd ett helt vanligt dagboksbloggsinlägg.

Häromdagen bakade jag fyra olika sorters sockerkaka. Citron, choklad, pepparkaka och kardemumma. Idag stod jag och diskade och sjöng för full hals med i de andliga sångerna från min nyinköpta cd. För haaaan har öppnat pärlepoooorten, sååå att jag kan komma in.

Jag har blivit min mamma!

-         Förra helgen var jag och tittade på veteranbilsrally.

-         Åh, det hade varit kul att vara med på!

-         Ja, vad synd att du var bortrest förra helgen, då får hänga med nästa gång istället.

-         Ja, det ser jag fram emot. Det ska bli kul.

Ovanstående är en korrekt konversation – såväl i skrift som muntligt. Men plötsligt har – av för mig helt obegripliga skäl – följande språkbruk blivit vanligt:

-         Nästa helg ska jag se en allsvensk fotbollsmatch.

-         Åh, det hade varit kul att hänga med på!

Den intelligente och språkligt normalbegåvade skulle fortsätta konversationen så här:

-         Jaså, kan du inte följa med? Är du bortrest nästa helg?

Men nejdå. Nuförtiden fortsätter det istället så här:

-         Vad bra, då går vi tillsammans på matchen då.

-         Ja, vad kul.

Sportreportern frågar friidrottaren:

-         Nu när du är i så bra form, kommer du att ställa upp i Finnkampen i augusti?

-         Ja, det hade varit roligt, svarar atleten och jag tänker att äsch då, vad är det nu som gör att han inte kan vara med i Finnkampen och förväntar mig att reportern ska fråga:

-         Vad är det som hindrar dig? Men det gör han inte utan atleten fortsätter:

-         Om jag blir uttagen till Finnkampen så hade det varit en utmaning att springa där.

Göööhhhh! Hör de inte själva vad de säger?

Om händelsen ligger i framtiden och du inte redan nu vet att du kommer att vara bortrest, indisponibel, svårt sjuk, helt under isen, ligga på sjukhus, fått en mental svacka, blivit ormbiten eller rest till Jamaica så heter det ”Det skulle vara kul”.

Har det redan hänt och du har missat det så heter det ”Det hade varit kul (om jag hade kunnat vara där)”. Liksom det även heter när du vet att du är indisponibel, bortrest, akut psykiskt sjuk, har fått rabies eller måste klippa gräsmattan när det ska hända. ”Det hade varit kul (men tyvärr kan jag inte följa med).”

Man behöver inte veta att det heter ”futurum” – alla vet att ”nästa helg” kommer att inträffa i framtiden. Att ”på lördag” inte har varit än. Att Finnkampen är först i augusti.

Ingen säger:

-         Förra helgen var jag och tittade på veteranbilsrally.

-         Åh, det skulle vara kul!

Alla verkar alltså ha klart för sig att ”imperfektum” har varit, det är kört, man kan inte se något som redan har passerat. Det går inte att bevittna ett veteranbilsrally som redan har körts.

Det hade varit bra om alla slutar med detta ofog. Hjälp – det betyder att ofoget är här för att stanna. Istället säger jag eder: SLUTA GENAST UPP MED DETTA OFOG. Det skulle vara bra.

• Han har ingen telefon.  
• Han har tappat bort mitt nummer.
• Han har fastnat med fingret i nummerskivan.
• Om det inte ringer, är det han.
• Hans mobil är stulen. 
• Linjen är upptagen.
• Jag vaknar inte om han ringer när jag borstar tänderna.
• Han har modem på linjen.
• Jag svarar inte om det ringer.
• Tut i luren.
• Batteriet är slut.
• Svarar han när jag ringer lägger jag på.
• Han sitter i en radioskugga.
• Han har hamnat i en mental svacka.
• Om han svarar när det ringer är det inte jag.
• Han har glömt under vilket namn han programmerade in mitt nummer.
• Han glömde programmera in mitt nummer.
• En hund åt upp hans telefon.
• Jacket är urdraget.
• Tråden är lös.
• Tuuut i luren.
• Nu fick jag en mental svacka.
• Ringer han inte, lägger jag på.

Spännade saker händer hela tiden. Idag uppstod en flygmyreattack. Den kom snabbt, utan förvarning och var minst sagt effektfull. På ett ögonblick exploderade en liten del av den stock som ligger som avskiljare mot rabatten vid grusgången till entrén av mitt hus. Ut myllrade myror, som just fått vingar och fyllde stocken, grusgången, jorden i landet och räcket till altanen. Jag rusade iväg efter en sprayburk med Radar och sprejade mot dem. Det satte extra fart på dem och jag hade flygmyror all over myself. Insåg att spray inte var bästa botemedlet utomhus och hämtade istället burken med Myrr. Hällde pulvret i och runt stocken, där de hade sitt bo. Detta fick till följd att tusen ytterligare polare kom utflygandes. Ju mer jag sprayade och pulvrade desto fler flygfän myllrade upp och runt mig och min altan. En sådan flygmyra kanske inte är så hemsk. De bits inte heller, så egentligen är de harmlösa. Men när de förekommer i sådana oerhörda mängder på ett och samma ställe. Från en minut till en annan. Då är de lite läbbiga, det tycker jag faktiskt. Någon kvart senare hade de lugnat sig. Dött, antar jag.

I natt drömde jag en av mina återkommande mardrömmar. Jag har haft den drömmen, samma tema i olika skepnader, sedan 25 år. Trots att jag slutade arbeta som skattehandläggare för åtta år sedan kommer drömmen ändå någon eller ett par gånger varje år. I natt gestaltades den i att jag kom tillbaka till jobbet efter semestern och fann att jag hade lämnat ett välstädat skrivbord till mig själv att återkomma till. Jag hade handlagt alla pågående ärenden så långt det var möjligt och avslutat alla som var färdiga. Allt låg i prydliga mappar, lätt att hitta, enkelt att komma in i arbetet igen. Med lugn skulle jag kunna ta mig an mina arbetsuppgifter. Tills jag upptäckte den - knölhögen. Där låg mängder av deklarationer som jag blivit satt att granska. Och som jag helt och hållet hade glömt bort. Jag hade fått några hundra deklarationer bara, för att hjälpa till, för att avlasta granskarna, de som har som yrke att gå igenom alla löntagares och näringsidkares självdeklarationer. Eftersom jag har utbildning för det hade jag ställt upp när det behövdes. Men ovan som jag numera är och fullt upp med mina nuvarande arbetsuppgifter hade jag glömt bort mina deklarationer. Kommen tillbaka efter semestern inser jag att jag redan i maj och början av juni skickat ut mängder av förfrågningar. Begäran om kvitton, om utförligare beskrivningar av avdragsyrkanden och kostnader, redogörelser för aktieförsäljningar och kompletteringar av biljournaler. Några av deklaranterna hade snabbt skickat in svar. Men jag hade inte ens tittat på dem. Jag inser nu att det borde jag ha gjort. De kunde ju ha fått ett beslut redan innan jag gick på semester om att deras deklaration var godkänd eller eventuellt korrigerad på någon mindre punkt. För att inte tala om dem som skickat in svar, som inte styrkte deras yrkande eller klargjorde situationen. Och de som inte svarat alls. De borde ha fått ett telefonsamtal, en påminnelse, ett övervägande om att ändra taxeringen. Jag stirrade på förfrågningshögen och insåg i panik att nu var det bråttom. I drömmen var det inte lång tid kvar av taxeringsperioden. Bara några veckor innan alla deklarationer måste vara genomgångna och alla deklaranter ha fått besked och registrering av alla uppgifter skulle ha skett, så att den slutliga skattsedel som snart skulle gå i tryck skulle bli korrekt. Jag stirrade på en ännu större hög, som fallit isär och låg utspridd som en solfjäder på mitt skrivbord – den som innehöll samtliga deklarationer jag fått för granskning. Kanske två, trehundra stycken. Med fasa stirrade jag på den medan jag försökte fösa ihop den till en enda prydlig hög och insåg att jag inte visste säkert om jag ens granskat dem alla och godkänt dem. Jag skulle behöva gå igenom hela högen igen.
     Någonstans här slutar minnet av drömmen.
     Natten fortsatte med drömmar om att en av mina bästa vänner ska gifta sig nästa vecka, vilket han meddelar på sin hemsida, som i förbigående. Med att en annan god vän, som jag numera har tappat kontakten med, kommer in på mitt arbetsrum och berättar att en gammal gemensam bekant har dött. En kompis till maken har ringt och meddelat detta och stor förvirring råder runt på vilket märkligt sätt hon har omkommit, hon är ju bara cirka 50 år. I verkligheten har jag inte träffat eller ens tänkt på den kvinnan på tio år. Varför dök hon upp i min hjärna i natt? Vidare dyker en vaktmästare från jobbet upp och tillsammans med en annan kollega involverar de mig i någon slags flytt eller evakuering av vår förra arbetsplats. Ett ändlöst irrande i korridorer, åkandes i hissar och springandes i trappor vidtar.
     Först tio timmar efter att jag gått och lagt mig, vaknar jag, utmattad.