Igår fick jag chevaleresk och vänlig hjälp av två herrar i den yngre medelåldern när jag fick punktering på min bil. Det som överväldigade mig var att de kom till min undsättning helt frivilligt, utan att jag bett om hjälp. De gjorde mitt liv lättare - utan någon som helst orsak och utan vinning alls för sin egen del. Och faktiskt utan att mitt läge var förtvivlat, katastrofalt eller omöjligt. De hjälpte mig bara för att göra min tillvaro enklare. Utan krav på motprestation.
     Sådant - att kvinnor i nöd eller bara en liten retfull knipa - får hjälp av virila män trodde jag bara förekom när kvinnan ifråga är ung och vacker. Åtminstone ung. Och inte uppenbart motbjudande. Därför tänkte jag, inte helt utan viss förtjusning, att oj, är jag fortfarande så ung att jag genererar sådant agerande från männen. Men i nästa sekund insåg jag att sanningen istället kanske är att jag är så gammal att vilken godhjärtad fullt funktionsduglig person som helst känner sig föranledd att rycka in när den äldre tanten förmodas stå hjälplös. En inte alls lika angenäm tanke. Visserligen känner jag mig som en tant, men inte som en gammal tant, som berövats sina fysiska och intelligenta förmågor. 
     Av vilket skäl de goda männen kom till min undsättning igår lär jag aldrig få reda på. Men ett par timmar senare var jag och handlade i ett varuhus - stormarknad heter de kanske nuförtiden - och när jag skulle betala i kassan kom en ung kassörska och sa att hon öppnade sin kassa och att jag var välkommen dit istället för den kö jag stod i bakom en tant (ja, en riktigt medelålders en) med två fyllda vagnar. Men medan jag förflyttade mig med mina sju böcker till den unga tjejens kassa hann ett par tränga sig före mig. Den unga kassörskan avvisade paret med orden: "Tyvärr, ni får vänta, jag har lovat den här tjejen att expediera henne först."
     Hon kallade mig tjej. Förutom att det var ett mycket sympatiskt och respektfyllt agerande av henne så räddade hon mitt självförtroende för ytterligare en tid med sitt spontana ordval.

Fan ta den som hjälper mig bära för att han tror att jag är svag. Ve den som försöker förklara saker för mig för att jag anses inte begripa. Bered istället vägen för mig, för att jag är en tjej som är värd det. Du får ingenting för det, utom mitt leende och min tacksamhet.
    

Startar den rallyröda prick klockan tio på förmiddagen och kör rakt norrut. Mot Kågeröd. Solen skiner från en totalblå himmel, precis som hela senaste veckan. Ute är det 28 grader varmt. Inne håller luftkonditionering arton svala grader. Solen i ryggen. Solglasögon. Vattenflaska. Kaffetörstig. Eftersom jag inte fick något kaffe till frukostsmörgåsen stannar jag redan efter en timme. På Sjuttiotrean. Jag vet inte vad det är men det har "Öppet dygnet runt" och till höger står ett flygplan där man har "Smågodis 3,90 per hekto". Jag tankar bilen och sätter mig sedan med en mugg kaffe med utsikt över en asfalterad yta som avslutas med ett område som omgärdas av ett vitt staket som från amerikanska södern - två horisontella vitmålade tvärslår - med skylten "Paddock. Parkera din häst här”. Jag är fortfarande kvar i Skåne.
    Fortsätter vederkvickt in över landskapsgränsen, som markeras med en stenmur, avbruten av E4:an i mitten, med en snidad skylt som berättar att här börjar "Småland".
    Småland är ett av de landskap jag är mest förtjust i. När jag passerar skyltar som visar att man kan ta av för att fortsätta till Kalmar och Växjö känner jag ett starkt sug att följa den uppmaningen. Men det skulle bli för lång omväg, så jag fortsätter mot Jönköping.
    Det är snart 20 år sedan jag var i Gränna och beslutar mig därför att åka in där och äta lunch, strosa bland butikerna och vara turist ett par timmar. Gränna synes vara en enda gata med butiker på ena sidan, varannan säljer polkagrisar och har visning av tillverkningen, och en klippvägg på andra sidan. Jag parkerar på en lutande kullerstensbelagd parkering framför Grennaskolan.

 
   Efter att ha ätit en god lunch och handlat några burkar med olika polkagrisgodis avviker jag från den där enda turistgatan och hittar en liten loppisaffär. Utanför ligger de billigaste sakerna i lådor. Först noterar jag inte ens ingången, som ligger inklämd bredvid den lokala tidningsredaktionen. Men så stiger jag in och ser till vänster om mig en kvinna i min egen ålder som sitter på en stol. Hon är klädd i vit blus och svart kjol. Hennes hår är långt och mörkt och ögonen välsminkade. Hon ser bra ut. Lite av en zigensk skönhet. Jag tänker att det är hennes lilla butik, hennes livsverk, hennes hobby och vardag. Vi säger hej åt varandra. Hon är våldsamt fet. Där hon sitter fyller hon upp hela utrymmet från dörren till långväggen. Hon täcker upp hela ytan mellan fönstret och disken. Butiken är liten och smal med hyllor på båda långväggarna och lådor med prylar på golvet. Längst in står en dörr öppen mot ett litet pentry. Jag undrar hur det kan fungera. Det finns ingen möjlighet att hon skulle kunna få plats att röra sig i butiken utan att riva ner det mesta.
    ”Ställ den på hyllan där borta”, hör jag den feta kvinnan säga och hon pekar med hela armen mot en dam som villrådigt står med en porslinsvas i handen. Där har vi lösningen. Det är den damen som sköter butikens praktiska arbete, tydligen. Hon är ganska stadig hon också. I min storlek kanske, fast ett halvt huvud kortare och betydligt bredare över baken. Jag går längst in mot pentryt där en hylla med böcker är placerad. Ytterligare en kund kommer in och nu är butiken fylld till trängsel lika tät som på Stockholms Central en måndagsmorgon. Man kan inte röra sig utan att stöta emot något eller någon. Den feta pekar med hela armen och den bredbakade plockar saker. Den andre kunden har hittat några glas som han känner till historien om och den diskuterar han nu med ägarinnan, den feta. Jag har valt ut en bok, en femtio år gammal svensk kriminaldeckare, och går på sidled fram mot disken. Den feta pekar på mig och säger till den bredbakade: ”Där.” Bredbaken vänder sig mot mig och tar betalt för boken. En femkrona. 
     När jag går vidare på jakt efter någonstans där jag kan bli serverad en kopp kaffe funderar jag på hur det går till vid stängningsdags. Den feta zigenarvackra kvinnan kan omöjligt komma ut ur butiken. Jag ser den bredbakade för mig där hon plockar ihop för dagen i pentryt och den feta pekar med hela armen från sin tron mellan dörren, fönstret, disken och långväggen och säger ”kaffebryggaren” så att den bredbakade inte ska glömma stänga av den. Så släcker den bredbakade lyset, låser dörren och går hem. Den feta sitter kvar hela natten och sover tills det blir dags att öppna nästa dag igen. Men det där vet jag inte. Kanske kommer det en bil med lastflak och backar upp mot dörren och den feta trycker sig ut genom dörren och blir skjutsad hem. Jag har inte tid att stanna till stängningsdags för att utröna hur det går till, men jag kan inte låta bli att undra.
    Efter en stunds avkoppling med kaffe och den nyinköpta boken är det dags att fara vidare. Jag har avverkat exakt halva sträckan hem. Nu är det bara den tråkiga delen kvar. Men en liten bit tänker jag fortsätta på den natursköna Vätternleden innan jag svänger upp på den effektiva men långtråkiga E4:an igen. Föga anar jag där jag stretar på i uppförsbacken mot parkeringen att inom en halvtimme ska inte mindre än tre män i (sisådär och gissningsvis) 38-årsåldern ha ingripit i mitt liv.
   Jag lastar in min bok och mina polkagrisar i bagaget och startar bilen. Rullar sakta ut från parkeringen som lutar, som hela Gränna gör där på sin slänt från Brahehus ner mot Vätterns strand. Hela parkeringsytan är täckt av kullersten som är mycket svår att gå på, även för mig fast jag inte har skor med höga, smala klackar, som den unga mamman jag släpper framför mig där hon trippandes och stapplandes försiktigt tar sig från sin bil ner på gatan med en liten flicka vid sin hand. När jag står på utfarten och väntar på en lucka i trafiken kommer en man i en pikétröja med bruna tvärränder och knackar ivrigt på min fönsterruta på passagerarsidan. Jag hissar ned den och över ljudet av en frispark av David Elm i första halvlekens noll-nollreferat av Kalmar mot Halmstad på sportradion hör jag honom säga:
    ”Ditt bakdäck är helt platt!”
    ”Vad fan säger du? Det har jag inte märkt!”
    ”Jo, det är helt platt”, säger han och ser beklagande ut.
    Jag tackar honom, stänger av radion och backar tillbaka uppför den branta nedfarten och ställer mig i kanten av parkeringen, just bredvid en hylla med bord och stolar tillhörande en servering med hemgjord glass. Går ur och undrar om domkraften verkligen kan få fäste på en kupad kullersten i lutningen. Jag pratar högt och säger både till mig själv och den familj som sitter och äter glass bredvid min bil:
     ”Kan jag stå här och byta däck?”
    ”Du kan stå där uppe på parallellgatan”, föreslår hustrun i familjen. ”Där är det plant.”
     Men i samma ögonblick som jag tänker det säger hennes make min tanke högt, nämligen att även om det bara är hundra meter dit så känns det inte bra att behöva köra längre på fälgen. Tillsammans kommer vi fram till att om jag bara ställer mig lite närmre muren som skiljer glasserveringen från parkeringen där det ligger några rader gatsten istället för kullersten så ska det nog gå. Jag kör intill muren och går ur och börjar ta fram reservhjulet. Medan jag ännu står med huvudet i bakluckan har mannen tagit ett smidigt hopp över muren och är redo att lossa bultarna i mitt däck. Jag tar tacksamt emot den hjälpen eftersom jag just i år lät en däckfirma sätta på sommardäcken, när jag köpte sprillans nya Continentaldäck den förste maj. Det är ytterst tveksamt om jag hade klarat att få loss bultarna själv. Inom en kvart har han bytt däck åt mig. Jag konstaterar att en skruv har gått rakt in i däcket och förorsakat punkteringen och när jag baxat ner punkadäcket på reserdäcksplatsen i bagageluckan är jag svart om händerna. Innan jag hinner gå till glasskiosken och ta några servetter räcker däckbytarmannen fram en våtservett till mig. Vilken service! När jag torkat händerna rena sträcker jag fram handen, presenterar mig och tackar denne vänlige man för hjälpen.
     ”Vilken tur jag har”, säger jag, ”som fick punktering på parkeringen och inte i 110 kilometer i timmen på motorvägen och att jag dessutom fick hjälp att byta däcket.” Hela glasshyllan håller med mig.
    Vid första bensinmack stannar jag för att kontrollera lufttrycket i reservdäcket. Mätaren visar 3,5 kilo och det är alldeles för mycket så jag vill ta ur luft men förstår inte hur man ska göra. Det är inte en vanlig behållare med luft, som jag är van vid, utan en slang från väggen och det finns bara en spak som reglage, och den fyller på luft. Jag letar efter en backspärr eller någon knapp märkt med ett minustecken, men hittar inget. Jag sitter på huk och vrider och vänder på handtaget med mätaren och muttrar för mig själv. Då hör jag en röst några meter ifrån mig som säger:
     ”Behöver du hjälp?”
     Där står en lång välbyggd rödlätt man med en guldring i ögonbrynet och tre i örat. Han är tatuerad på båda armarna som exponeras av den ljusblåa t-shirten vars ärmar är avklippta. Han kommer fram och hjälper mig sänka trycket till två komma noll och jag tackar så mycket för hjälpen. Och frågar:
     ”Hur gjorde du?”
     Han pekar på handreglaget och säger en ramsa som jag inte begriper ett enda ord av. Antingen är han full eller skåning eller också är han helt enkelt en bandidos från Danmark, i konsekvens med mina fördomar. Jag nickar och försöker se begåvad ut och tackar än en gång för hjälpen. Sedan kör jag upp på första bästa påfart till E4:an, plötsligt längtar jag att komma hem så fort som möjligt.

Mil matar mil och jag passerar Ödeshög, Mjölby, Linköping och Norrköping. Där svänger jag av till köpcentrumet och handlar sju böcker på Maxi. Köar på McDonald’s – hamnar efter en barnfamilj, ja ni förstår själva – för att köpa en kaffe cool och en liten pommes frites. Äter i bilen mot Nyköping. När jag ser skyltarna som visar kortare och kortare avstånd till Stockholm känner jag ett förväntansfullt pirr i magen. Jag är inte trött, det är inte alls så jobbigt som det var på nervägen för en vecka sedan. Passerar Södertälje och sjunger högt med i alla låtar på ”blandbandet”, en cd som jag bränt med mina favoritlåtar. Trummar i luften efter sticket i Bowies Young americans och sjunger sedan med för full hals. ”You ain’t a pimp, and you ain’t a hustler, pimps got a cadi, lady got a chrysler”. När skylten "Välkommen till Stockholm" syns säger jag högt "Tack så mycket!" och ler stort. Efter att ha kört genom regn i Östergötland välkomnas jag nu av den nedåtgående solens strålar över Tumba, Skärholmen, och Essingeöarna.
     Trots att jag har såväl bro-noja som båtfobi och ö-skräck så känner jag hur mycket allt vatten betyder för mig. Stockholm är en skärgårdsstad. En vattenstad. I inlandet, bland de ändlösa fälten i Skåne och mil efter mil av djup skog i Småland, får jag klaustrofobi. Jag blir förvånad över min egen reaktion. Det känns underbart att komma hem. Mellanlandar i Solna och stuvar in cykeln i bilen, kollar mejlen, vattnar blommorna och fortsätter sedan till Roslagen.

Exakt sju timmars körtid, 65 mil och på minuten tolv timmar sedan starten på Kvarngatan i Svalöv backar jag in i min carport. Det bästa med att resa är att komma hem.

Anlände Svalöv söndag kväll från väster. Checkar in. Joggar ut. Barkspår. Ser final. Folk strömmar in. Snackar skit. Äter lasagne. Somnar gott.

Måndag ger frukost. Upprop. Kursstart. Fjorton deltagare, två män, en skånsk lärare, en hund. Lunch. Snygg kock. Fika. Chocköppning. Skriver monolog. Svårt att sova. Ont i ögonen. Oro. Varmt.

Trött frukost. Redigera. Skriva ut. Läsa upp. Göra om. Middag. Paj till efterrätt. Gassande sommarvärme. Till Lund. Via Teckomatorp. Järnvägsstation. Fika på Stortorget. Samtal i baren. Ständig huvudvärk. Ångestkänningar.

Frukost. Nybakat bröd. Skriva. Redigera. Bråttom. Skriva ut. Kaffe. Genomgång. Lunch. Goda råd. Gör om. Gör mer. Gör rätt. Promenad. Helvetiskt varmt. Ingen nåd. Skriva. Quiz i baren. Skriva. Sova. Ångest. Värk i bröstkorgen. 
   

Torsdag. Datasalen. Skriva ut. Tidspress. Skratt. Kaffe i trädgården. Nya vänner. Hysteri. Läsa. Kritisera. Kommatera. Indrag, det måste vara indrag. Wienerbröd. Skriv mer. Byt ut. Lägg till. Ta bort. Stå upp. Kvällssol. Balkan i baren. Ny historia till halv två. Sover gott. Värken borta. Ångest släppt. Äntligen.

Nytt slut. Knyt ihop. Fyra minuter kvar. En timme för sent. USB-minne. Redigering. Antologi. Fotografi. Sista måltiden. Gassande sol. Hemingway. Fika. Hämta en tårta till. Hej då nya vänner. Ensam kvar. Middag i Lund. Via Teckomatorp. Spökhus. Längtar hem. Vill stanna kvar.

Jag var redo för l'amour.

Men allt jag fann var lamor.