Betraktelser

Alla inlägg under augusti 2008

Av Lena M - 31 augusti 2008 22:53

Jag vill vara en Riktig Tant. Tycker jag har rätt ålder inne nu. Väntar

bara på att få de åtråvärda tantegenskaperna också. Och slippa vara som en

patetisk tonåring (om tonåringarna hade en aning om att vi pratar om exakt

samma saker som de gör, och med ungefär samma självinsikt, så skulle de

dåna, eller vad ungdomar gör nuförtiden).


En väninna sa att hon tror, och hoppas, att man kan räkna med att bli

Tant i sextioårsåldern. Nej nej, så länge kan jag inte vänta. Fyrtio plus

måste räcka.


En Tant struntar i vad andra tycker om hennes utseende. Hon vet att hon inte är snygg - men varför skulle det hindra henne från att göra vadsomhelst?  Hon säger vad hon tycker och gör det hon vill. Hon ber inte om ursäkt och ännu mindre om lov. Hon har allt hon behöver i sin volumiösa handväska - vare sig den består av en klassisk damväska, en ryggsäck eller en trasig träningsväska.

     En Tant dricker kaffe och äter tre mockarutor utan att blinka. Eller tar en stor stark på en uteservering mitt på blanka eftermiddagen.

     En Tant ska ha sittplats på bussen. En Tant gnäller på dålig service, ouppfostrade ungdomar, ouppmärksamma män och översitteri. Högt. En Tant pratar för sig själv på offentlig plats, med eller utan mobiltelefon. 

     En Tant håller hastighetsbegränsningen på vägarna och BMW-förarna får vackert köra om eller invänta sin hjärtinfarkt.


En riktig Tant springer maraton och är tjock - samtidigt.

Av Lena M - 30 augusti 2008 12:18

Imorgon går Tjejmilen. Ett av Sveriges största motionslopp, sett till antalet deltagare. Drygt 20 000 kvinnor i alla åldrar springer Tjejmilen – tio kilometer på Djurgården i Stockholm i slutet av augusti. Så har det varit sedan 1984. Kvinnor reser från Ystad och Kiruna och alla orter däremellan för att delta. Jobbgäng. Syjuntor. Systrar. Kompisar. Allt ifrån nummerlappsutdelningen, där man trängs genom en stor hall och prånglas på reklam för andra lopp, kläder, vattenflaskor och vitaminpiller, till shoppingen på lördagen och loppet på söndagen. Och inte att förglömma – samlingen efter loppet när man äter ostkaka och beundrar sin medalj.

     I publiken står männen och barnen och hejar på sina fruar, flickvänner och mammor. Föräldrar hejar på sina döttrar. Clabbe är speaker vid starten - ett oändligt fält av löpare hoppackade som sillar i grupper åtskilda av plastsnören och funktionärer i gula västar. Han hetsar, driver med, skojar om och peppar skarorna i sin sedvanliga rappa svada.

     Och alltid är det sol och värme och sommar och fröjd och gamman.


Varför tycker jag inte om Tjejmilen?


Jag skäms en aning för att jag tycker att nästan allt med Tjejmilen är dåligt, tråkigt, hemskt och löjligt. Som modern kvinna borde jag uppfyllas av den feministiska kraften som gemensamheten mellan alla dessa kvinnor som är så glada och förväntansfulla utgör. Kvinnor kan! Men jag får bara förbjudna känslor av att fruntimmer är hysteriska. Som låter sig ryckas med av något så fånigt som att ranta runt Djurgården tillsammans. Herregud –hälften springer ju inte ens. De har inte ens för avsikt att springa. Som aningslösa fån ställer de sig i fållorna och låter sig skuffas runt banan. Och pratar om den fantastiska stämningen. Bah!

     I mina ögon har Tjejmilen alla fel:

  • Det är alltid olidligt varmt på tävlingsdagen. Solen gassar på hjässan och hjärnan kokar. Det är omöjligt att göra ett bra lopp.

  • Det är fruktansvärt trångt. Trots att det finns 8-10 startgrupper som är indelade i löphastighet så tar det stopp efter bara några hundra meter där många redan börjar gå, fast de står i gruppen ”springa loppet under 50 minuter” och efter bara en kilometer överlappar startgrupperna varann när man hinner ifatt de långsammaste i gruppen framför (som ska springa loppet under 47 minuter – och hur hade de tänkt att det skulle gå till – med barnvagn, schäfer och stavar?!).

  • Kvinnor är elaka och oartiga. De ropar oförskämdheter efter varann. De gnäller och klagar, knuffas och armbågar sig . ”Håll till höger när du går!” ”Måste ni gå i bredd?” ”Flytta på er, jag springer faktiskt!” kombinerat med en armbåge i ryggen. ”Sluta gnäll, det är väl ingen jävla tävling!”

  • Banan har inte mindre än fyra vätskekontroller. Visst, det är olidligt varmt så man behöver vätska, visst gör man det. Men kanske inte fyra gånger på den ungefärliga timmen man springer. Förunderligt nog stannar samtliga löpare vid samtliga kontroller för att dricka, både sportdryck och vatten. Ja, verkligen stannar. I sjok står folk stilla och dricker. Att ta en mugg i farten är omöjligt. När horder av vattendrickare samlas på fyra ställen utefter banan betyder det att det inte blir många kilometer däremellan som fältet rör sig framåt. Inte bara dricker förresten. Köerna till bajamajorna löper metervis. Ändå ser man någon huka i varannan buske utefter resten av banan. De första redan efter 300 meter från starten.

  • Publiken är inte alls fantastisk och månghövdad. Den där stämningen alla pratar om måste finnas bara i deras egna huvuden. Makarna och pojkvännerna och barnen hejar bara på sin egen kvinna och mamma. Hon passerar bara en enda gång. Då jublar de, hurrar och hejar och kastar konfetti. När de andra 20 000 löparna passerar, det vill säga under precis hela tiden, då står de tysta och blänger. Ute på Djurgården finns ingen publik alls. Funktionärerna i vägkorsningarna säger inte ett ljud, applåderar inte, engagerar sig inte alls.

  • Efter målgång får man köa för att få sin ostkaka (som, tillsammans med själva banan och Clabbe är det enda som är bra med Tjejmilen) och det är lögn i helvete att få en kopp kaffe. Sedan irrar man omkring på gärdet och hittar ingen man känner varför man finner för gott att åka hem. Ensam. Lika ensam som man varit bland 20 000 kvinnor utspridda på tio kilometers feministisk happening.

Jag har sprungit Tjejmilen tretton gånger.

Av Lena M - 24 augusti 2008 15:18

  • Invigningen var pampig. Inte för att jag orkade titta på hela, men trumslagarna som inledde gillade jag. Tändningen av elden var också häftig. Hur orkade han hänga där så länge med armen uppsträckt? Jag får mjölksyra och höjdfobi vid blotta tanken! Men när det visar sig att den lilla flickan som sjunger så vackert i själva verket mimar därför att flickan med den vackra rösten inte ansågs tillräckligt söt för att visas upp för världen – då faller all min beundran och respekt för invigningsceremonin.
 
  • Långdistanser är min favorit. Så hur i allsindagar jag kunde somna och missa herrarnas tiotusen meter är för mig en gåta. Mitt på blanka eftermiddagen! Och så till den milda grad att jag inte vaknade trots att tv:n stod på. Jag skulle bara vila ögonen, slumra någon halvtimme eller kanske två. Exakt två timmar senare vaknar jag med ett ryck där i soffan, slår upp ögonen och ser Bekele springa omkring med en flagga runt axlarna och le stort. Jag grämer mig fortfarande över denna fadäs.
 
  • Det här är nog första gången sedan Moskva som jag inte har semester under OS.
 
  • Damernas tävlingsdräkter i friidrotten liknar mer och mer badkläder och underkläder med små trosor och tunna strapband på urringade linnen. Det ser inte så himla sportigt ut, tycker jag. Kan inte låta bli att förundras över att de minsta trosorna har tjejerna som exponerar underlivet mest, det vill säga de som skrevar i längdhoppsgropen och de som vänder baksidan upp på väg ner från höjdhoppsribban. Noterar vidare att landhockey spelas i kjol medan fotboll spelas i rekorderliga shorts.
 
  • Ara Abrahamian bara växer och växer, som idrottsman men framförallt som människa. Jag hör till dem som tycker hans agerande vid prisutdelningen var fullt förståeligt och inte borde dömas. Något jag retat mig enormt mycket på är att alla, det vill säga journalister och reportrar men även vänner och bekanta har sagt att ”Ara kastade medaljen”. Språkkunskapens nivåer når nya avgrunder. Kast med liten boll. Att kasta diskus. Inkast i fotboll. Utkast från målvakten i handboll. Hur kan någon kalla det ”kast” när Ara lugnt och sansat gick fram till mitten av mattan och lade ner medaljen där och sedan, lika lugnt, gick ut ur arenan medan han tackade och hälsade publiken med sin höjda arm? Min tolkning är att de som sagt att ”Ara kastade medaljen” fördömer det han gjorde och vill få det att låta värre än vad det var. Som om han skulle ha kastat medaljen i ansiktet på italienaren, domaren eller prisutdelaren. Och rusat därifrån. Gråtit, skrikit och gjort obscena gester. Nej, inte Abrahamian. Ett stort hjärta klappar i en topptränad kropp som dessutom kröns med en begåvad hjärna. Ara är en stor man.
 
  • Hur kan man (läs: Bekele) springa sista varvet på fem- och tiotusen meter på 53 sekunder?
 
  • Stressad blev jag sista friidrottsdagen då jag zappade i stegrande desperation mellan ettans bronsmatch i taekwondo och eftersändningar av friidrott, YLE:s direktsända spjut och 800 meter (yhdeksan kahdeksan sata kymmentä – jag hänger inte alls med i tider och längder där) och 24:ans direktsändning av folkhjälten Jörgen Perssons fruktlösa bronsmatch mot kinesiska muren. Och mitt upp i allt damernas höjdtävling. IOK borde förbjuda flera grenar att pågå samtidigt. Om inte en av dem är landhockey, konstsim eller något med båtar inblandat.
 
  • Usain Bolt. 9,69. 19,30. Idrottsupplevelse när den är som bäst.

  • Fortfarande har jag inte förstått om Peking heter Peking eller Beijing på svenska. När jag gick på mellanstadiet fick jag lära mig att Nice heter Nizza på svenska, men det har jag inte hört någon säga på trettio år. Men vi säger Helsingfors och Tammerfors istället för Helsinki och Tampere. Hur ska vi ha det? Ska vi säga utländska städer med svenskt uttal och stavning och översättning eller ska vi säga städernas namn såsom invånarna i städerna ifråga säger?
 
  • Fyrahundrametersfinalen var märklig. En man – fel man – så överlägsen resten av finalfältet. En man – Wissman – sämsta tiden i finalen. Sämst i fältet. Sämst av de lopp han sprang i OS. Hans tid från semifinalen skulle ha gett silver i finalen. Men hade han sprungit på 44,60 i finalen har jag svårt att tro att de andra, Warriner och grabbarna, skulle ha sprungit så långsamt som de faktiskt gjorde. Men varför sprang de då så långsamt? När Merrit sprang så fort? Jag förstår faktiskt inte. Det var en väldigt märklig fyrahundrametersfinal. Men Wissman är en kul kille och imponerande idrottsman.
 
  • Basket har jag inte tittat på alls.
 
  • SVT är bra. Men varför kunde man inte sända de kompletta tiokampsgrenarna i repris på tvåan på förmiddagarna medan andra idrotter gick direkt i ettan och 24:an? Det var ju ändå sändningsuppehåll i tvåan och tiokampen fick oförtjänt lite uppmärksamhet. Och det tycker jag trots att Thomas Dvorak har slutat.
 
  • Ett fint ögonblick var när 800 metersvinnaren Bungei efter semifinalloppet, som han vann, gick fram till en av favoriterna Yurij Borzakovsky, som kom trea på en så långsam tid att det stod klart att han inte skulle gå vidare till finalen och kramade om honom, tröstande. Jag saknade ryssen i finalen. Även om jag tror att Bungei hade vunnit ändå.

  • För övrigt tror jag, med tanke på alla världs- och OS-rekord, att kineserna hade lagt hundrameterslinjen på 99 meter, att simbassängen är 49 meter lång och att 80 metersmarkeringen på spjutbanan låg på 81 meter liksom längdgropen var förskjuten en decimeter.

  • När Sanna Kallur snubblade på första häcken var matsalen på mitt jobb, där en tv sitter på väggen, fylld av folk. Härligt med sportintresserade kollegor, tänkte jag. Ett par timmar senare när Musse sprang 3000 meter hinder var det bara jag och en till där. När Wissman sprang var vi inte heller fler än tre personer på plats. Så mycket för det sportintresset.
 
  • David Beckham kan aldrig bli fel.
 

Hejdå Peking!

London calling.

Av Lena M - 18 augusti 2008 23:02

I veckan som gick skrev Alex Schulman, den gamle bloggarkungen, i en gratistidning exakt samma sak som jag gjorde här .

Av Lena M - 17 augusti 2008 23:01

Hur dumt är det? Tämligen dumt, säger jag, på en skala där tämligen är sämre än ganska dumt. 

     Nämligen detta att reportern invid friidrottsbanan i OS i Peking ställer just den frågan till samtliga atleter.

     Till Sanna Kallur som gått till semifinal från sitt försöksheat:

     "Hur peppande är det?"

     Till Stefan Holm som blivit en av finalisterna i höjdhopp efter kvalomgången:

     "Hur lugn var du?"


Hur glad är du? How nervous were you? How chocked are you? Nej, hundrametersvinnaren var inte alls chockad över att han vann eller att tiden var 9,69 - det var bara resten av världen som var chockad. Eller åtminstone lite häpen. Förvånad. Hänförd. Hur hänförda var vi? På en skala från ett till tio? Reportern borde kanske lämna fram en streckad linje med olika nivåer utsatta. Peka här: hur trött är du? Orkar du inte peka är du jättetrött. Det är som en elva på skalan som går till tio.


Till Linus Törnblad:

     "Hur sur är du för att Holm gick till final och inte du?" Nej, den frågan ställdes aldrig. Men nog tyckte jag Törnblad så lite missunnsam ut.


Det är inte bara prov på dålig fantasi utan också respektlöst mot idrottarna. Vad får reportern att tro att han vet om de är chockade, nervösa, glada, lättade, peppade, knäckt, trötta, hungriga eller på gränsen till sammanbrott? För vad ska man annat svara på frågan "Hur fantastiskt är det?"  än en förstärkande specifikation? Det vore intressantare att höra dem berätta om hur de verkligen tänker och känner. Plötsligt framstår den klassiska sportfrågan "Hur känns det?" som ett under av genomtänkthet.


     "Hur trött är du på reporterns fråga?"

     "Just nu känner jag mig jättetrött, faktiskt."

Av Lena M - 10 augusti 2008 22:05

Idag promenerade jag ett par varv runt kvarteret. Jag har mätt upp en slinga runt området som blir 1,1 kilometer. Det är bättre att gå den flera varv än att dra iväg på någon annan oplanerad tur i grannskapet. Att promenera utan att veta hur långt och i vilken hastighet är helt bortkastad tid. Det skulle aldrig falla mig in att gå omkring och bara njuta av tillvaron på nya stigar allt efter humöret om det inte var ett avlönat arbete. Och ett sådant arbete finns väl inte? Fanns det så skulle då inte jag vilja ha det.

     Men det var inte alls det här jag skulle skriva om.


På min eftermiddagspromenad hejade jag på flera personer, varav jag aldrig någonsin har sett någon av dem tidigare. Och då påminde jag mig den reflektion jag gjort vid flera andra tillfällen på stadens gator och torg. Det är bara gamlingar och utlänningar som hälsar!


Med "gamlingar" menar jag personer med detta enda gemensamt att de är i 65-70-årsåldern och uppåt. Med "utlänningar" menar jag personer som har ett utseende som gör att de inte ser ut att ha sitt ursprung i Sverige. Fast jag vet att, i alla fall här där jag bor, minst hälften av dessa personer är födda här och majoriteten av dem dessutom troligen som svenskar.


Jag tittar ofta på människor jag möter när jag går på trottoarer, gångvägar och parkstigar. Jag möter deras blick. Kanske ler jag inte alltid, men jag gliser upp mig lite. Kanske nickar jag. Eller höjer bara på ögonbrynen och liksom markerar en hälsning, två medmänniskor emellan. Ibland säger jag hej. Och det är till dem som möter min blick och ger mig ett leende. Då uppstår en kontakt som det inte går att släppa utan att säga något. Hej, är enklast och vanligast. Men God morgon, Hallå och Tjena funkar också. Sådana ögonblick är fina stunder. Då vet man att man ingår i ett sammanhang. Att man är en social varelse. Att man inte är ensam.

     Men - så långt som till ett Hej kommer man bara med äldre och osvenskar. Försök morsa på en 25-årig man eller 40-årig kvinna. Det går inte! Främst av det enkla skälet att dessa inte ens tittar på dem de möter. Det känns inte bekvämt att hojta "Hej!" till en förbipasserande person som tittar åt andra hållet och låtsas oberörd och spelar oantastbar. Svennar i ålder 20-60 år undviker att titta på varann, till varje pris. Möjligen kan man möta blicken och få en antydan till leende och en uppskattande blick ifrån en mötande man, om man är en attraktiv kvinna, i den mötande betraktarens ögon. I alla fall på våren. Men det är också allt.


På landet hälsar jag på alla jag möter. Det beror på att jag känner dem. Eller känner igen dem. Eller för att de skulle kunna känna igen mig. Eller att jag är släkt med dem. Eller skulle kunna vara släkt med dem. Och för att man inte möter så många på en byväg. Att mötas på en skogsbilväg eller rätt ute i terrängen på mossar och hyggen utan att hälsa är helt omöjligt. I vildmarken måste människan hålla ihop. I skogen kan ingen höra dig skrika. Men ett "Hej!" hörs gott och väl.


Kommunen där mitt "land" ligger har ungefär lika många innevånare som staden som är min bostadsort. Visst möter jag fler invånare på min runt-kvarteret-promenad än på min fram-på-byn-promenad. Men vad är det som säger att jag inte skulle hälsa på dem, bara för att de är fler? Vi är ju grannar och medmänniskor. Även om vi inte har fyllt 70 eller har brun hy och svart hår.


Möt min blick. Ge mig ett leende. Heja på mig. Vi är medmänniskor i samma by, samma stad, samma värld. Ge mig ett ögonblick av värme och tillhörighet.


Av Lena M - 9 augusti 2008 14:08

Det synes vara ett dialektalt språkfel. I Göteborg med omnejd säger man "innan" när man menar "tidigare". Det må ju vara hänt. Vissa norrlänningar säger ju "ge bollen till han", vilket skär i rygg och märg, men som man ändå får acceptera. Att otyget ska spridas finns det dock ingen anledning till.
     Jag får kalla kårar när jag hör stockholmare och kreti och pleti i tv och radio säga ”innan” på fel ställe. Innan förutsätter att det har hänt något - innan. Något specificerat. Hör här:
    "Jag bodde i Norrköping innan."Jaha. Innan du bodde där du bor nu eller, och var är i så fall det? Eller innan du skiljde dig? Innan OS startade? Innan du kunde gå? Det heter:
     "Jag bodde i Norrköping tidigare." Man kan även variera med "Jag bodde i Norrköping förut." Detta räcker som upplysning. Vi förstår att den här personen någon gång i sitt liv, dock inte just nu, har bott i Norrköping. Vi vet inte när eller hur länge, men att veta att någon har bott i Norrköping överhuvudtaget kan vara en viktig upplysning.     

     "Jag måste gå på toaletten innan jag åker till jobbet."     

     Detta är en fullständigt korrekt mening, fullt begriplig för den som hör den. Ingen skulle säga "Jag måste gå på toaletten innan." Eller hur? Hoppas jag! Detta visar att "innan" är ett helt eget ord med en helt egen betydelse. Ett ord som står i relation till något annat. Och detta andra måste uttryckas.      
    
     ”Igår var jag på Gröna Lund.”
     ” Har du varit där innan?”
     ”Innan vem då? Min bror? Innan när då? Innan stängningsdags? Ja, självklart var jag där innan de stängde, pucko!” 

Tidigare. Förut. Sedan. Före. Innan.    
     Det betyder olika saker och används i olika sammanhang för att klargöra vad man menar. Man kan inte slänga ur sig "innan" i alla sammanhang. Om man inte är göteborgare.

Av Lena M - 7 augusti 2008 13:04

Jag skriver betraktelser, jag bloggar inte. Men jag använder bloggformen till mina betraktelser. Betraktelserna blir lästa. Och, som regeln för bloggar lyder, så kan läsarna kommentera inläggen (betraktelserna).
     Min första tanke var att jag ville kommentera varje kommentar. Den andra, rådande, tanken blev dock att inte kommentera själv. Jag tycker inte att den här formen ska fungera som någon slags chat. Men med det här inlägget vill jag tala om för min läsekrets (åh, vackra ord!) att jag läser alla kommentarer. Ja, för att uttrycka det milt. Sanningen är att jag sitter hela dagarna och bara hoppas på fler kommentarer! Jag kan se på besökssatistiken att ni är kanske trettiotalet personer som väljer att kika in hos mig var och varannan dag. Genom kommenterarna vet jag att ni har varit här. Men framförallt - ni som har kommenterat hittills har skrivit så fantastiskt snälla och fina saker och med det här inlägget vill jag säga att ni värmer mitt hjärta. Jag är så lycklig och stolt över ert beröm och glad åt er uppmuntran. Så idag har jag tagit mig för att skriva lite egna kommentarer, till era kommentarer under respektive betraktelse.


Tusen tack till hela fina läsekretsen!


Lena M 



Presentation

Omröstning

Den här bloggen har flyttat till betraktelser.lenamjohansson.se
 Det vet jag väl
 Det bryr jag mig inte ett smack om
 Tänker fortsätta kolla den där
 Tack för upplysningen!
 Äh, jag hamnade bara här av en slump

Gästbok

Sök i bloggen

Fråga mig

14 besvarade frågor

Arkiv

Besöksstatistik

Kategorier

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

RSS


Skapa flashcards