Alla inlägg under augusti 2008
Jag vill vara en Riktig Tant. Tycker jag har rätt ålder inne nu. Väntar
bara på att få de åtråvärda tantegenskaperna också. Och slippa vara som en
patetisk tonåring (om tonåringarna hade en aning om att vi pratar om exakt
samma saker som de gör, och med ungefär samma självinsikt, så skulle de
dåna, eller vad ungdomar gör nuförtiden).
En väninna sa att hon tror, och hoppas, att man kan räkna med att bli
Tant i sextioårsåldern. Nej nej, så länge kan jag inte vänta. Fyrtio plus
måste räcka.
En Tant struntar i vad andra tycker om hennes utseende. Hon vet att hon inte är snygg - men varför skulle det hindra henne från att göra vadsomhelst? Hon säger vad hon tycker och gör det hon vill. Hon ber inte om ursäkt och ännu mindre om lov. Hon har allt hon behöver i sin volumiösa handväska - vare sig den består av en klassisk damväska, en ryggsäck eller en trasig träningsväska.
En Tant dricker kaffe och äter tre mockarutor utan att blinka. Eller tar en stor stark på en uteservering mitt på blanka eftermiddagen.
En Tant ska ha sittplats på bussen. En Tant gnäller på dålig service, ouppfostrade ungdomar, ouppmärksamma män och översitteri. Högt. En Tant pratar för sig själv på offentlig plats, med eller utan mobiltelefon.
En Tant håller hastighetsbegränsningen på vägarna och BMW-förarna får vackert köra om eller invänta sin hjärtinfarkt.
En riktig Tant springer maraton och är tjock - samtidigt.
Imorgon går Tjejmilen. Ett av Sveriges största motionslopp, sett till antalet deltagare. Drygt 20 000 kvinnor i alla åldrar springer Tjejmilen – tio kilometer på Djurgården i Stockholm i slutet av augusti. Så har det varit sedan 1984. Kvinnor reser från Ystad och Kiruna och alla orter däremellan för att delta. Jobbgäng. Syjuntor. Systrar. Kompisar. Allt ifrån nummerlappsutdelningen, där man trängs genom en stor hall och prånglas på reklam för andra lopp, kläder, vattenflaskor och vitaminpiller, till shoppingen på lördagen och loppet på söndagen. Och inte att förglömma – samlingen efter loppet när man äter ostkaka och beundrar sin medalj.
I publiken står männen och barnen och hejar på sina fruar, flickvänner och mammor. Föräldrar hejar på sina döttrar. Clabbe är speaker vid starten - ett oändligt fält av löpare hoppackade som sillar i grupper åtskilda av plastsnören och funktionärer i gula västar. Han hetsar, driver med, skojar om och peppar skarorna i sin sedvanliga rappa svada.
Och alltid är det sol och värme och sommar och fröjd och gamman.
Varför tycker jag inte om Tjejmilen?
Jag skäms en aning för att jag tycker att nästan allt med Tjejmilen är dåligt, tråkigt, hemskt och löjligt. Som modern kvinna borde jag uppfyllas av den feministiska kraften som gemensamheten mellan alla dessa kvinnor som är så glada och förväntansfulla utgör. Kvinnor kan! Men jag får bara förbjudna känslor av att fruntimmer är hysteriska. Som låter sig ryckas med av något så fånigt som att ranta runt Djurgården tillsammans. Herregud –hälften springer ju inte ens. De har inte ens för avsikt att springa. Som aningslösa fån ställer de sig i fållorna och låter sig skuffas runt banan. Och pratar om den fantastiska stämningen. Bah!
I mina ögon har Tjejmilen alla fel:
Jag har sprungit Tjejmilen tretton gånger.
Hejdå Peking!
London calling.
Hur dumt är det? Tämligen dumt, säger jag, på en skala där tämligen är sämre än ganska dumt.
Nämligen detta att reportern invid friidrottsbanan i OS i Peking ställer just den frågan till samtliga atleter.
Till Sanna Kallur som gått till semifinal från sitt försöksheat:
"Hur peppande är det?"
Till Stefan Holm som blivit en av finalisterna i höjdhopp efter kvalomgången:
"Hur lugn var du?"
Hur glad är du? How nervous were you? How chocked are you? Nej, hundrametersvinnaren var inte alls chockad över att han vann eller att tiden var 9,69 - det var bara resten av världen som var chockad. Eller åtminstone lite häpen. Förvånad. Hänförd. Hur hänförda var vi? På en skala från ett till tio? Reportern borde kanske lämna fram en streckad linje med olika nivåer utsatta. Peka här: hur trött är du? Orkar du inte peka är du jättetrött. Det är som en elva på skalan som går till tio.
Till Linus Törnblad:
"Hur sur är du för att Holm gick till final och inte du?" Nej, den frågan ställdes aldrig. Men nog tyckte jag Törnblad så lite missunnsam ut.
Det är inte bara prov på dålig fantasi utan också respektlöst mot idrottarna. Vad får reportern att tro att han vet om de är chockade, nervösa, glada, lättade, peppade, knäckt, trötta, hungriga eller på gränsen till sammanbrott? För vad ska man annat svara på frågan "Hur fantastiskt är det?" än en förstärkande specifikation? Det vore intressantare att höra dem berätta om hur de verkligen tänker och känner. Plötsligt framstår den klassiska sportfrågan "Hur känns det?" som ett under av genomtänkthet.
"Hur trött är du på reporterns fråga?"
"Just nu känner jag mig jättetrött, faktiskt."
Idag promenerade jag ett par varv runt kvarteret. Jag har mätt upp en slinga runt området som blir 1,1 kilometer. Det är bättre att gå den flera varv än att dra iväg på någon annan oplanerad tur i grannskapet. Att promenera utan att veta hur långt och i vilken hastighet är helt bortkastad tid. Det skulle aldrig falla mig in att gå omkring och bara njuta av tillvaron på nya stigar allt efter humöret om det inte var ett avlönat arbete. Och ett sådant arbete finns väl inte? Fanns det så skulle då inte jag vilja ha det.
Men det var inte alls det här jag skulle skriva om.
På min eftermiddagspromenad hejade jag på flera personer, varav jag aldrig någonsin har sett någon av dem tidigare. Och då påminde jag mig den reflektion jag gjort vid flera andra tillfällen på stadens gator och torg. Det är bara gamlingar och utlänningar som hälsar!
Med "gamlingar" menar jag personer med detta enda gemensamt att de är i 65-70-årsåldern och uppåt. Med "utlänningar" menar jag personer som har ett utseende som gör att de inte ser ut att ha sitt ursprung i Sverige. Fast jag vet att, i alla fall här där jag bor, minst hälften av dessa personer är födda här och majoriteten av dem dessutom troligen som svenskar.
Jag tittar ofta på människor jag möter när jag går på trottoarer, gångvägar och parkstigar. Jag möter deras blick. Kanske ler jag inte alltid, men jag gliser upp mig lite. Kanske nickar jag. Eller höjer bara på ögonbrynen och liksom markerar en hälsning, två medmänniskor emellan. Ibland säger jag hej. Och det är till dem som möter min blick och ger mig ett leende. Då uppstår en kontakt som det inte går att släppa utan att säga något. Hej, är enklast och vanligast. Men God morgon, Hallå och Tjena funkar också. Sådana ögonblick är fina stunder. Då vet man att man ingår i ett sammanhang. Att man är en social varelse. Att man inte är ensam.
Men - så långt som till ett Hej kommer man bara med äldre och osvenskar. Försök morsa på en 25-årig man eller 40-årig kvinna. Det går inte! Främst av det enkla skälet att dessa inte ens tittar på dem de möter. Det känns inte bekvämt att hojta "Hej!" till en förbipasserande person som tittar åt andra hållet och låtsas oberörd och spelar oantastbar. Svennar i ålder 20-60 år undviker att titta på varann, till varje pris. Möjligen kan man möta blicken och få en antydan till leende och en uppskattande blick ifrån en mötande man, om man är en attraktiv kvinna, i den mötande betraktarens ögon. I alla fall på våren. Men det är också allt.
På landet hälsar jag på alla jag möter. Det beror på att jag känner dem. Eller känner igen dem. Eller för att de skulle kunna känna igen mig. Eller att jag är släkt med dem. Eller skulle kunna vara släkt med dem. Och för att man inte möter så många på en byväg. Att mötas på en skogsbilväg eller rätt ute i terrängen på mossar och hyggen utan att hälsa är helt omöjligt. I vildmarken måste människan hålla ihop. I skogen kan ingen höra dig skrika. Men ett "Hej!" hörs gott och väl.
Kommunen där mitt "land" ligger har ungefär lika många innevånare som staden som är min bostadsort. Visst möter jag fler invånare på min runt-kvarteret-promenad än på min fram-på-byn-promenad. Men vad är det som säger att jag inte skulle hälsa på dem, bara för att de är fler? Vi är ju grannar och medmänniskor. Även om vi inte har fyllt 70 eller har brun hy och svart hår.
Möt min blick. Ge mig ett leende. Heja på mig. Vi är medmänniskor i samma by, samma stad, samma värld. Ge mig ett ögonblick av värme och tillhörighet.
Det synes vara ett dialektalt språkfel. I Göteborg med omnejd säger man "innan" när man menar "tidigare". Det må ju vara hänt. Vissa norrlänningar säger ju "ge bollen till han", vilket skär i rygg och märg, men som man ändå får acceptera. Att otyget ska spridas finns det dock ingen anledning till.
Jag får kalla kårar när jag hör stockholmare och kreti och pleti i tv och radio säga ”innan” på fel ställe. Innan förutsätter att det har hänt något - innan. Något specificerat. Hör här:
"Jag bodde i Norrköping innan."Jaha. Innan du bodde där du bor nu eller, och var är i så fall det? Eller innan du skiljde dig? Innan OS startade? Innan du kunde gå? Det heter:
"Jag bodde i Norrköping tidigare." Man kan även variera med "Jag bodde i Norrköping förut." Detta räcker som upplysning. Vi förstår att den här personen någon gång i sitt liv, dock inte just nu, har bott i Norrköping. Vi vet inte när eller hur länge, men att veta att någon har bott i Norrköping överhuvudtaget kan vara en viktig upplysning.
"Jag måste gå på toaletten innan jag åker till jobbet."
Detta är en fullständigt korrekt mening, fullt begriplig för den som hör den. Ingen skulle säga "Jag måste gå på toaletten innan." Eller hur? Hoppas jag! Detta visar att "innan" är ett helt eget ord med en helt egen betydelse. Ett ord som står i relation till något annat. Och detta andra måste uttryckas.
”Igår var jag på Gröna Lund.”
” Har du varit där innan?”
”Innan vem då? Min bror? Innan när då? Innan stängningsdags? Ja, självklart var jag där innan de stängde, pucko!”
Tidigare. Förut. Sedan. Före. Innan.
Det betyder olika saker och används i olika sammanhang för att klargöra vad man menar. Man kan inte slänga ur sig "innan" i alla sammanhang. Om man inte är göteborgare.
Jag skriver betraktelser, jag bloggar inte. Men jag använder bloggformen till mina betraktelser. Betraktelserna blir lästa. Och, som regeln för bloggar lyder, så kan läsarna kommentera inläggen (betraktelserna).
Min första tanke var att jag ville kommentera varje kommentar. Den andra, rådande, tanken blev dock att inte kommentera själv. Jag tycker inte att den här formen ska fungera som någon slags chat. Men med det här inlägget vill jag tala om för min läsekrets (åh, vackra ord!) att jag läser alla kommentarer. Ja, för att uttrycka det milt. Sanningen är att jag sitter hela dagarna och bara hoppas på fler kommentarer! Jag kan se på besökssatistiken att ni är kanske trettiotalet personer som väljer att kika in hos mig var och varannan dag. Genom kommenterarna vet jag att ni har varit här. Men framförallt - ni som har kommenterat hittills har skrivit så fantastiskt snälla och fina saker och med det här inlägget vill jag säga att ni värmer mitt hjärta. Jag är så lycklig och stolt över ert beröm och glad åt er uppmuntran. Så idag har jag tagit mig för att skriva lite egna kommentarer, till era kommentarer under respektive betraktelse.
Tusen tack till hela fina läsekretsen!
Lena M