Imorgon går Tjejmilen. Ett av Sveriges största motionslopp, sett till antalet deltagare. Drygt 20 000 kvinnor i alla åldrar springer Tjejmilen – tio kilometer på Djurgården i Stockholm i slutet av augusti. Så har det varit sedan 1984. Kvinnor reser från Ystad och Kiruna och alla orter däremellan för att delta. Jobbgäng. Syjuntor. Systrar. Kompisar. Allt ifrån nummerlappsutdelningen, där man trängs genom en stor hall och prånglas på reklam för andra lopp, kläder, vattenflaskor och vitaminpiller, till shoppingen på lördagen och loppet på söndagen. Och inte att förglömma – samlingen efter loppet när man äter ostkaka och beundrar sin medalj.

     I publiken står männen och barnen och hejar på sina fruar, flickvänner och mammor. Föräldrar hejar på sina döttrar. Clabbe är speaker vid starten - ett oändligt fält av löpare hoppackade som sillar i grupper åtskilda av plastsnören och funktionärer i gula västar. Han hetsar, driver med, skojar om och peppar skarorna i sin sedvanliga rappa svada.

     Och alltid är det sol och värme och sommar och fröjd och gamman.

Varför tycker jag inte om Tjejmilen?

Jag skäms en aning för att jag tycker att nästan allt med Tjejmilen är dåligt, tråkigt, hemskt och löjligt. Som modern kvinna borde jag uppfyllas av den feministiska kraften som gemensamheten mellan alla dessa kvinnor som är så glada och förväntansfulla utgör. Kvinnor kan! Men jag får bara förbjudna känslor av att fruntimmer är hysteriska. Som låter sig ryckas med av något så fånigt som att ranta runt Djurgården tillsammans. Herregud –hälften springer ju inte ens. De har inte ens för avsikt att springa. Som aningslösa fån ställer de sig i fållorna och låter sig skuffas runt banan. Och pratar om den fantastiska stämningen. Bah!

     I mina ögon har Tjejmilen alla fel:

• Det är alltid olidligt varmt på tävlingsdagen. Solen gassar på hjässan och hjärnan kokar. Det är omöjligt att göra ett bra lopp.

• Det är fruktansvärt trångt. Trots att det finns 8-10 startgrupper som är indelade i löphastighet så tar det stopp efter bara några hundra meter där många redan börjar gå, fast de står i gruppen ”springa loppet under 50 minuter” och efter bara en kilometer överlappar startgrupperna varann när man hinner ifatt de långsammaste i gruppen framför (som ska springa loppet under 47 minuter – och hur hade de tänkt att det skulle gå till – med barnvagn, schäfer och stavar?!).

• Kvinnor är elaka och oartiga. De ropar oförskämdheter efter varann. De gnäller och klagar, knuffas och armbågar sig . ”Håll till höger när du går!” ”Måste ni gå i bredd?” ”Flytta på er, jag springer faktiskt!” kombinerat med en armbåge i ryggen. ”Sluta gnäll, det är väl ingen jävla tävling!”

• Banan har inte mindre än fyra vätskekontroller. Visst, det är olidligt varmt så man behöver vätska, visst gör man det. Men kanske inte fyra gånger på den ungefärliga timmen man springer. Förunderligt nog stannar samtliga löpare vid samtliga kontroller för att dricka, både sportdryck och vatten. Ja, verkligen stannar. I sjok står folk stilla och dricker. Att ta en mugg i farten är omöjligt. När horder av vattendrickare samlas på fyra ställen utefter banan betyder det att det inte blir många kilometer däremellan som fältet rör sig framåt. Inte bara dricker förresten. Köerna till bajamajorna löper metervis. Ändå ser man någon huka i varannan buske utefter resten av banan. De första redan efter 300 meter från starten.

• Publiken är inte alls fantastisk och månghövdad. Den där stämningen alla pratar om måste finnas bara i deras egna huvuden. Makarna och pojkvännerna och barnen hejar bara på sin egen kvinna och mamma. Hon passerar bara en enda gång. Då jublar de, hurrar och hejar och kastar konfetti. När de andra 20 000 löparna passerar, det vill säga under precis hela tiden, då står de tysta och blänger. Ute på Djurgården finns ingen publik alls. Funktionärerna i vägkorsningarna säger inte ett ljud, applåderar inte, engagerar sig inte alls.

• Efter målgång får man köa för att få sin ostkaka (som, tillsammans med själva banan och Clabbe är det enda som är bra med Tjejmilen) och det är lögn i helvete att få en kopp kaffe. Sedan irrar man omkring på gärdet och hittar ingen man känner varför man finner för gott att åka hem. Ensam. Lika ensam som man varit bland 20 000 kvinnor utspridda på tio kilometers feministisk happening.
  

Jag har sprungit Tjejmilen tretton gånger.

 

Grodan

2 september 2008 20:38

Du har så rätt, så rätt!
Sprang tjejmilen för andra gången och allt är som du säger. Fast Clabbe är utbytt och ostkaka är en styggelse som borde förbjudas.... :-) Springer nog inte fler.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mina betraktelser har flyttat och meddelar härmed adressändring enligt bloggbokföringslagen. Alla tidigare inlägg fram till och med juli 2012 finns kvar på http://lm.bloggplatsen.se men från och med nu görs alla nya inlägg på http://betraktelser.lena...

Juli 2011: 1. Jag tecknar ett mobilabonnemang hos Telia.2. Det ingår 6 mån Spotify och 12 mån Navigator3. Jag frågar försäljaren: kommer dessa båda att upphöra av sig självt om ett resp ett halvår eller måste jag säga upp dem?4. Försäljare svarar: ...

Startade med fika i Älmsta. Himmelskt god ostsmörgås respektive en nötkaka att mörda för och kaffe.   Fortsatte norrut. Kort stopp vid världens ände.   Nästa hållplats Järnboden. Vacker miljö.    Rolig naturstig med konstverk. Riktni...

Mmm. Att en 21-årig kvinna med långt, blont hårsvall ala filmstjärneideal, slät över hela kroppen, med stora bröst och svankandes för att framhäva rumpan, målade naglar, i tilltalande halvprofil, hårt sminkad och med förföriskt leende poserar i offen...

I min egenskap av irriterad konsument har jag börjat tappa greppet. Eller synen, snarare.   Igår hittade jag minsann äntligen en kjol i en modell som jag letat efter länge och en kvalitet som sällan ses och i rätt storlek. Bara så där utan förvar...