Jag är allting som är på o. Oföretagsam. Ofokuserad. Okysst... Jag gillar det inte. Semester är ledig tid. Ledig tid innebär att man kan göra vad man vill. Och det finns många saker jag vill företa mig. Det finns några saker jag skulle vilja fokusera på. (Och jag skulle väldigt gärna bli kysst).
     Innan semestern är mitt huvud fullt av tankar på allt jag ska få tid och ork att göra. Jag ska laga mat och äta bra varje dag. Jag ska sova gott och gå upp tidigt på morgnarna. Ibland när jag får en släng av hybris tänker jag att jag ska ta en promenad före frukost. Fast det vet jag ju aldrig kommer att hända. Men träna, det kan jag göra i princip varje dag när jag är ledig. En promenad ska vara ett minimum. Herregud, en halvtimme är ingenting när man har tvåtusen av dem till sitt förfogande.
     Många är de vänner, släktingar och bekanta jag vill träffa. Jag vill bjuda på fika och rabarberpaj, grillmiddag, party, gemensamma träningspass, bad och långa samtal under markisen på altanen.
     En bok ska jag skriva. I alla fall börja på den. Åtminstone skissa på ett utkast. Jag ser mig själv sitta med min bärbara dator på altanen. Inomhus har jag min skrivhörna. Ekbordet fyllt av alla utkast, tidsaxlar, persongallerier och uppslag. Där sitter jag med en termos kaffe, hembakt sockerkaka, goda skinksmörgåsar och bara skapar. Varenda dag, sol som regn.
     Lika roligt som det är att vara hemma och få besök, lika roligt är det att åka iväg och se andra vyer, hälsa på kompisar. Titta på sport, fotboll, maratonlopp och nästan vad som helst som ligger inom lagom avstånd och där man känner någon som medverkar. Det är roligt att köra bil, tio-tjugo mil åker jag gärna. Östergötland, Dalarna, Sörmland, Gästrikland, Västmanland, Närke – det finns mycket av Sverige man kan se utan att ägna dagar åt att transportera sig.
     Självklart ska jag pyssla hemma också. Arbeta i trädgården. Äntligen göra allt det jag inte hinner på helgerna. Gräva om land, rensa ogräs, anlägga rabatter, ta bort sly, bära in veden, stapla om takpannorna bakom garaget, slipa och olja altanen, städa i garaget, måla om dörrar, foder och socklar.
     Men framförallt ska jag ägna mig åt mig själv. Meditera. Må bra. Träna upp mig. Sköta om min hy och mitt hår, ta fotbad och fila fötterna.
     I sex långa veckor ska jag leva livet som jag, tror att jag, vill leva det. Jag ska bli lycklig, harmonisk, frisk, samla intryck, vila ut, fylla på. Kanske till och med kyssas.

Nu är jag inne på min sjätte semestervecka och har inte gjort nästan någonting alls av allt det där. Jag kommer mig inte för. Jag orkar inte. Jag kommer inte igång. Att sova länge, äta frukost, läsa böcker och lösa korsord tar timvis varje dag. Blotta tanken på att börja baka och städa och bjuda hem folk känns oöverstiglig. Träningen kommer aldrig igång. Först är jag för trött och otränad. Sedan blir det för varmt. Sedan vill jag bara inte. Elljusspåret ligger ensamt. Böcker är oskrivna. Städer är obesökta. Rabatter är orensade. Vännerna är saknade. Shoppingrundor är ogjorda. Allting är på o.

     Hela jag är allting som är på o. Otillfredsställd.

Det är inte många människor man bara vill dra över, sätta på, slita av kläderna och kasta sig över och överösa med, ja hela repertoaren faktiskt, så fort man ser dem.
     Martin Rolinski är en av de få.
     Jag blir lite förvånad över mig själv och min reaktion. Det är inte vanligt att jag tänder på småpojkar, jag brukar falla för ärrade män, lätt härjade, som man kan se har levt. Jaja, jag vet att Rolinski är en vuxen karl, men när man kommit upp i min ålder är det faktiskt tantvarning på att dregla över män i 25-årsåldern, det får ni hålla med om. Men det tydliggör också detta obestridliga faktum, som många väljer att bortse från med hänvisning till konvenansen, att ålder inte har någon betydelse. I sammanhanget.
     Det är även en smula märkligt i sig, att få en sådan reaktion på en person man inte alls känner, aldrig har hört prata eller agera som sig själv, utan faktiskt bara sett på tv när han utövar sitt yrke, att sjunga popmusik. Musik som föralldel är glad och medryckande och alls inte dålig, men som ändå inte rör min själ.
     Att gå igång på någon man känner, och tycker om, någon man är förälskad i och har ett förhållande med - det är lätt att förstå och är tämligen oberoende av hur den personen egentligen ser ut. Då är det känslan man tänder på, tanken på vad man vet att den personen gör med en. Minnen, förväntningar - kanske till och med kärlek.
     Men en popkille på tv?