Betraktelser

Alla inlägg under oktober 2008

Av Lena M - 26 oktober 2008 19:12

Nu har man vridit tillbaka tiden eller om det var klockan och så ska man ställa in trädgårdsmöblerna, jag förstår inte varför man måste göra det just den här helgen, och nu blir det mörkare på kvällarna eller om det blev tidigare på morgnarna och så fick man sova en timme till eller om man helt enkelt bara gick upp senare, eller tidigare, jag fattar aldrig hur det här hänger i hop - är det tiden som blir ljusare och i så fall när då och är det inte alltid lika ljust vid den här tiden, det vill säga mörkt, eller är det bara klockan som går fel, nej vänta det är ju under vintern klockan går rätt, fast jag börjar tycka att den är bättre när den går fel, jag vill ha sommartid året om för det skulle passa mig bättre, men då kanske jag borde flytta till Finland? Eller blir det Norge? Hursomhelst så blir man väldigt trött av sådana här moderna påfund. Jag har full förståelse för korna.

ANNONS
Av Lena M - 24 oktober 2008 19:34

Enligt en artikel i Aftonbladets Kropp och hälsa är det så här: 


"Omkring 85 procent av alla kvinnor lider, mer eller mindre, av celluliter. De uppstår vanligtvis på låren, magen eller rumpan..." 


"Lider av"? Jag förstår inte. Gör de ont eller? Blir man sjuk av dem? Förstör de miljön? Far barn illa? Luktar de? Kostar de dyra pengar?


Vidare framgår av artikeln att: 

"Celluliter är en del av livet. Det finns helt enkelt inget botemedel ännu", säger en plastkirurg.     

     Alla har det, det går inte att "bota", det är inte skadligt och gör inte ont, det känns inte ens. Vari består lidandet? Vad är det som ska "botas"? 

     Det skulle vara som att säga att man "lider av solbränna". De flesta blir solbrända, mer eller mindre. Svårt att undvika om man vistas utomhus. Solbränna gör inte heller ont.     

     Solbränna är väl i så fall skadligare, då det kan ge hudcancer. Har aldrig hört talas om någon som fått cancer på grund av celluliter. 


Tänk vad mycket sjukdomar man "lider" av som man inte vet om. Gropar i låren, vatten i knäna och vågor i håret, brutna hårtoppar, skivade naglar, rosor på kinden och solsken i blick. Isses.


Köp en anticellulitkräm (vetenskapligt bevisat verkningslös) för 700 kr och gör en insats för mänsklighetens väl och ve. Och gör det NU - innan groparna förgör dig!

ANNONS
Av Lena M - 22 oktober 2008 23:18

Ju mer man röjer i skåp och lådor, desto mer hittar man. Vad kan det vara i den här kartongen, tänkte jag och lättade lite på locket. Skor. En hel låda full med skor. Fjorton par, närmare bestämt. Som jag inte hade en aning om att jag hade placerat där. Och som jag inte hade saknat eller tänkt på eller visste att jag hade kvar. Och då var det ändå skor även i den kartong jag senast lättade på locket till. Och som jag bara vagt visste att jag hade kvar.

Om man inte har använt eller ens saknat pryttlarna, i det här fallet dojporna, på månader, ja kanske år - kan man inte bara kasta dem då? Nej, i det här fallet kan man faktiskt inte det. Den här kartongen innehöll inte bara skor, visade det sig när jag tog upp den från källaren och plockade upp skorna, par efter par. Den här kartongen innehöll minnen från nästan ett halvt liv, mitt liv.

De här pumpsen till exempel, dem köpte jag 1990. Ciao ciao Italia. 2-1, 2-1, 2-1. Olle Nordin. Brolins genombrott. Vitt-rött-grönt. För alltid fyllt av starka fotbollsminnen. Jag tror faktiskt jag använde dem en gång.


De här nätta och högklackade sandaletterna och många andra liknande gick jag faktiskt omkring med på jobbet, hela dagarna, varenda vecka under några år på tidigt 80-tal. Hur orkade jag? Visserligen åkte jag bil till jobbet då, men några meter måste jag ju ändå ha gått varje dag. När jag provade dem nu var det till och med svårt att stå still i dem. Efter ett par minuter hade jag ont. Kanske inte i fötterna. Eller benen. Men, liksom, ont.

Ett par svarta skor med hel häl och öppen tå var helt oanvända. Prislappen satt kvar. 599 kronor. Kanske hade jag kunnat göra något bättre för de sex hundralapparna? Köpt Ericssonaktier.

Men finast av alla - mina första högklackade skor. Mina stolpskor. Jag hade dem i princip varje dag i hela sjunde klass. Året var 1974, på många sätt det bästa året (Rock your baby med George McCrae, bara för att ta ett exempel som dryper av nostalgi. I see a star med Mouth & McNeal, för att ta ett annat). Trots att de är så väl använda, både i plugget, på fotbollsmatcher i division dåvarande 4 och på dansbanan till Bengt-Allans så har jag inte klackat om dem en enda gång. Originalklacken och sulorna är kvar och bara marginellt slitna. Det gjordes bättre skor på Ronnie Hellströms tid!

Årtalet på följande skönheter minns jag inte, men är i sammanhanget nutida. Troligt sent 90/tidigt 00-tal. Störtsköna. Dem ska jag bära nästa sommar.

Ytterligare ett par fullt användbara sandaletter, som jag totalt glömt bort att jag ägde, som dessutom är väldigt sköna. Silver att bära på nyårsbalen kanske?

Vita skor är alltid, alltid rätt. Vita skor är inte bara rätt. Det är snyggt. Rock'n'roll. Elegant. Tufft. Sexigt. Helt enkelt urläckert i alla sammanhang. Jag kan bli kär i en man, enbart genom det faktum att han bär vita skor. Den som påstår att vita pumps är töntigt vet inte vad hon pratar om.


Spännen och vristremmar har jag alltid haft svårt att motstå. Det här är en modell som jag ägde tre par av. Två par svarta och dessa, röda:


Att städa, slänga, sortera och försöka bringa ordning i källarförrådet är inte odelat roligt. Men dessa underbara pjuck kan göra vilken kvinna som helst lycklig. Särskilt den här kvinnan, som är jag. Nu har jag köpt nya fina lådor av genomsynlig plast. En för varje par. Dem kan jag rada upp på garderobshyllorna, öppna dörrarna och bara stå där och njuta av anblicken. Kanske, kanske använder jag skorna någongång också. När jag inte behöver gå. Stolpskorna är värda en renässans!

Äh, jag kan inte låta bli. Här är de igen:


Rock your baby!

Av Lena M - 21 oktober 2008 20:20

Har ni varit i Sollentuna på länge? Isses. Det hade inte jag. Helt plötsligt fanns där hus, stora komplex, som aldrig funnits förut. Vägar hade tillkommit och vägar hade flyttats, korsningar var omgjorda och jag förstod inte var centrum låg längre, finns inte mässan kvar och hallå Stens Ica? Och mitt bland rondeller, byggställningar, avspärrningar och byggnader har man också begåvats med en pampig infart till en spännande sprillans ny tunnel, som, om man vågar köra in i den, kan leda en ända till Rosenkälla.
     Men dit skulle inte jag, så jag gjorde mitt yttersta för att inte hamna i tunneln. När man väl hamnar i en sådan vet man aldrig var man har möjlighet att komma ut igen.  Särskilt inte om man är i Oslo. Men det är en helt annan historia.
    

Nu befann jag mig i Sollentuna, inte för att jag hade något ärende dit eller några som helst planer på att hamna just där. Det var bara en undanglidande manöver för att slippa sitta i gudvet hur långa bilköer på E4:an på grund av en trafikolycka som man inte vet var den hänt, när den hänt och hur lång tid man kunde få stå stilla på motorvägen och vänta. När jag blev varse köbildningen svängde jag bara hastigt och lustigt av vid avfarten, som visade sig leda till Sollentuna, med tanken att glida upp på motorvägen igen vid första bästa nästa avfart.
     Eftersom jag uppenbarligen inte längre hittade i Sollentuna fick jag låtsas att jag var turist och helt simpelt följa skyltningen. Skyltar mot E4 var inte svåra att hitta. Enda problemet var att det stod bara just "E4". E4:an går både norrut och söderut och så mycket vet jag, att det är en väldig skillnad på var man hamnar beroende på vilket håll man tar.
     Jag, som kom från sö'röver, hade gärna velat se ett "Sundsvall", "Arlanda", "E4 norr" eller liknande, men ack nej. Det var Häggvik och Danderyd och Vallentuna och Täby och "E4". Inget norrlandsbetonat så långt ögat nådde i någon enda rondell. Så jag följde skyltarna mot "E4" och tänkte att när man väl kommer till påfarten så kommer skyltarna att bli mer specificerade. Och så var det också. Äntligen fick jag syn på "E4 Stockholm" och "E4 Sundsvall". Den förstnämnda undvek jag och den andra följde jag. Häpp, här kom påfarten plötsligt, mot Sundsvall! Men - vad nu då? Plötsligt finner jag mig körandes rakt söderut. "Shit", säger jag högt (varför svär jag på utrikiska?) och tänker att nu körde jag likförbaskat upp på fel avfart, jag måste ha missat någon skylt, kört förbi någon avfart. Inget man kan göra något åt, man får sucka tungt och åka av vid nästa avfart och vända upp och runt igen. Tur att jag inte hunnit längre norrut än att det finns avfarter inom mindre än ett par mil i alla fall.
     Längre än så hinner jag inte i mina tankar, förrän påfarten gör en lång u-sväng och "Sundsvall" dyker upp på skyltar igen och plötsligt är jag på rätt kurs, förbi trafikolyckan och köerna, på väg mot mitt mål.


På avfarter som går åt fel håll borde det vara lag på att det ska finnas skyltar - stora och många och neonbelysta - där det står:

VAR BARA LUGN! DEN HÄR VÄGEN LEDER FAKTISKT NORRUT!

Av Lena M - 20 oktober 2008 18:41

Påminnelse: missa nu föralldel inte att gå ut bland de nyfallna höstlöven. Gå till en park eller skogsglänta och sparka löv kring fötterna för varje steg du tar. Det är så roligt. Minst lika kul som att gå i fluffig nysnö. Snart ligger löven blöta och ishala - det är nu de är sparkvänliga, så ut med er bums!


Sätt på er reflexer folk! Ni syns faktiskt inte.


Dolph Lundgren. Tänk. Han är väldigt snygg tycker jag. Han deltog i ett sitt-i-soffan-program i veckan och presenterades där som den "kanske snyggaste 51-åringen". Stryk kanske. För 20 år sedan var han bara en tönt som inte kunde prata svenska längre. Nu är han en mogen skådespelare som är så snygg att man ramlar av stolen.


"Vem vet mest?", frågesporten som går på SVT varje vardagkväll klockan 19.00 är det ultimata frågesportprogrammet. Det har allt. Snabbt tempo. Raka kunskapsfrågor (man behöver inte sätta "vad är" framför sina korrekta svar). Tillräckligt lätta för att man ska klara många och känna sig duktig, men tillräckligt svåra för att man ska bli djupt imponerad av deltagarna. Svaren ska avges inom tre sekunder. Ingen pardon. Ingen löjlig väntetid och "är det ditt slutgiltiga svar?". Inga trudelutter, ingen dramatisk musik, ingen reklam, inga lottdragningar, inga kvalificeringsfrågor, inga krångliga regler. Snabba frågor, snabba svar. Och en programledare i Richard Olsson som leder med pondus, humor och utan att framhäva sig själv, men ändå är personlig och spontan. Jag begriper inte varför så många säger att han var en dålig ledare för Bingolotto? Jag tycker han är genialisk och sympatisk.


Johan Mjällby är en av de snyggaste karlar jag vet.
Ser ni mönstret?


Fotboll har blivit tråkigt. Och då är det inte fotbollen det är fel på.


Jag tycker det borde vara sommartid hela året. Finsk tid, helt enkelt.


Snart sitter man väl här och tittar på bönderna som söker fru, i år igen. Trots att hälften av dem söker make. Desto bättre.


Den där finanskrisen - är inte den överdriven? Hur många fler debattprogram om den orkar vi se, hur många fler löpsedlar och förstanyheter orkar vi läsa och se?


Men Nick Nolte är ändå alltid den absolut snyggaste.




Av Lena M - 10 oktober 2008 18:36

Den här borgliga regeringen - inte har den gjort allting bättre direkt. De är alldeles för släpphänta. Liberalism, var och en sin egen lyckas kapitalstarka smed, frihet och lägre skatt. Jättebra. Men det funkar inte. Människor kan inte tänka själv och ta eget ansvar. Det måste statsministern göra åt dem. Jag kommer att ge min röst till nästa partiledare som lovar att genomdriva följande lagar och regler:


- Förbud att vistas i städer, tätbebyggelse, parker, skogar och glesbygd samt kommunala färdmedel och privata fordon med mp3-spelare inkopplad i öronen.


- Tvångsomhändertagande för förande av okopplad hund som inte åtlyder kommandona "Kom" och "Stanna".


- Sex års fängelse för att prata i mobiltelefon samtidigt med framförande av fordon. Med fordon avses personbil, tjänstebil, lätta och tunga lastbilar, cyklar av alla slag, alla motordrivna fordon samt brädor på hjul. Undantag: traktor på åker. Två års pålaga om man håller mobilen i handen.


- Dödsstraff för rödlyskörning vid Roslagstull.


- Förbud mot att vistas utomhus mellan klockan 17.00 och 07.00 under tiden oktober till och med februari utan erforderligt antal och korrekt placerade reflexer.


- Offentlig skampåle i sju dygn för alla som tilltalar någon med "fitta" eller "hora". Rullade i avföring och klipulver.


- Avhysningsskäl föreligger för att dra möbler över golvet i lägenhet i flerfamiljshus oftare än en gång per månad och mer än en halvtimme vid ett och samma tillfälle.


- Tretusen procents moms på varor som innehåller sötningsmedel och smakförstärkare. Samt näringsförbud för tillverkare av dylika.


- Maxantal för matprogram på SVT, TV4, Kanal 5 och trean per vecka och samtidigt.


- Lagstiftning att samtliga landskamper, inklusive VM och EM, i fotboll skall sändas i SVT.


Jag hoppas statsministern ordnar det här skyndsamt så vi inte behöver vänta till nästa val. För det håller på att urarta fullständigt .



Av Lena M - 9 oktober 2008 19:21

Jag drömde att jag var inbjuden till en stor fin fest, bland överklass och kändisfolk. Av någon anledning var det en mängd ”vanliga” människor där också, och vi undrade varför just vi blivit inbjudna för att agera någon slags utfyllnad och pittoreskt inslag av minglande. Den som arrangerade festen och i vars gigantiska villa med tillhörande trädgård vi var, var Olle Adolphsson, ni vet, sångaren.

Jag gick omkring i massor av rum som alla var fyllda av folk. Min kusin Birgitta var där och även hennes mamma, min moster Gertrud (som i verkligheten varit död i några år). Ronnie Hellström satt vid ett bord och pratade med folk. Pontus Enhörning gick omkring i rummet. Så blev det dags för mat och vi samlades i matsalen. Tre olika killar kom fram och pratade med mig, kontaktsökande, medan vi tog en fördrink och letade sittplatser. Snygga trevliga män. En av dem kom och satt sig bredvid mig vid matbordet. Han presenterade sig som Byron. Det kändes jättetrevligt att ha honom till bordskavaljer men strax kom Jarl Kulles fru och satte sig på min andra sida och krävde min uppmärksamhet. Hon presenterade sig som värdinna och fru i huset. ”Känner du inte igen mig?” frågade hon. Och det gjorde jag ju, som Jarl Kulles fru. Det förbryllade mig, för tidigare hade jag pratat med en annan kvinna som hade pratat om ”vårt hus” och visat trädgården och förklarat hur man gick för att komma till altanen osv. Henne kände jag inte igen sedan tidigare, men eftersom jag heller inte har en aning om vem som är Olle Adolphssons hustru så tog jag för givet att det var hon. Men nu satt alltså Jarl Kulles fru på min vänstra sida och kvittrade med sådan där självklar bestämdhet som överklasskvinnor kan ha.
     Nåväl, vi var cirka 8-10 personer vid vårt bord och Kullskan hittade andra att ägna sig åt och jag kunde prata med Byron igen. Han kändes mysig. När middagen var uppäten kom en annan av mina ”kavaljerer”, en blond smal man i 40-årsåldern med ungdomlig utstrålning. Han hade en stor karaff med en lätt gulfärgad vätska i. Den ställde han på bordet bredvid mig med orden ”Jag tänkte att jag ska ta hit den här. Vill du ha sprit?”. Jag och alla i närheten skrattade. ”Vill du ha sprit” – inte världens tjusigaste bjudreplik kanske.

Ny scen. Alla minglar omkring i många olika rum. I vissa lokaler är det dans. Mitt i huset finns en stor bar där man kan köpa vad man vill dricka. Eller kanske var det gratis? Jag vet inte, jag var aldrig till baren. Jag gick omkring i alla rum och spanade efter någon av de tre männen som jag pratat med tidigare. Det skulle vara roligt att dansa med dem. Problemet var bara att jag inte var riktigt säker på hur de såg ut. Ibland såg jag en lång mörk man med markerade drag som påminde om Byron. Jag såg också flera korta smala killar med blond ungdomlig frisyr som skulle kunna vara min spritbjudarkavaljer. Men jag var aldrig säker på om det var de, så jag vågade inte gå fram. Tänkte att om jag går omkring överallt så kanske de ser mig och kommer fram och pratar. Eller också dyker det upp någon annan som jag känner. Jag hade tidigare skymtat en arbetskamrat till mig. Kanske fanns det flera kollegor, kompisar och släktingar som var här som pittoresk utfyllnad. Men nej. Det var bara min kusin och jag som gick omkring på festen.

Ny scen. Festen är slut. Folk håller på att städa efter sig. Snart kan man inte se att det varit en stor fest i lokalerna. Fast nu är det inte den stora villan längre. Nu befinner vi oss i en klubblokal vid en idrottsplats, snarare. Jag säger till kvinnan som går och plockar skräp bredvid mig att det kan väl ändå inte vara vår sak att städa. De måste väl ha beställt städning. Okej, nu har vi redan plockat undan det mesta, men vi kan ju inte torka golv och bord, vi har ju inga trasor eller andra städattiraljer. Jag tycker att vi ska gå hem.
     När jag är på väg ut genom dörren stöter jag ihop med en man med hund, en ganska stor beige vovve med kort krullig päls. Hunden ligger ner vid mina fötter, men så reser den på sig och trycker sin bakdel mot mitt ben och jag klappar den och hoppas den ska ha förtroende nog för mig att vända sig mot mig så jag kan gosa lite med den. Men nejdå. Hunden står bortvänd från mig och börjar slå med sin nos mot min fot. Hans nos är hård som en kokosnöt och det gör satan så ont. Jag säger nej och fy och försöker mota bort hunden, men han bara slår och slår med huvudet, upp och ner som en klubba mot mina fötter och pressar mig mot väggen med bakdelen av sin kropp. Jag tittar på husse och vädjar om hjälp. Men han bara står där och skrattar och säger att så där gör hunden jämt.

Ny scen. Vid utfarten från idrottsplatsen (och nu är scenen idrottsplatsen hemma i byn) är en personbil på väg ut från parkeringen när ena däcket ramlar av. Jag ropar till föraren, och fångar upp däcket som är i rullning och både föraren och jag säger att det var ju tur, att han inte hann köra ut på vägen. Han kliver ur bilen och sätter på däcket igen och kör ut på vägen. Efter några meter, när han börjar få upp hastigheten, så ramlar däcket av igen och rullar ned mot utfarten. Samtidigt kommer en annan bil i hög hastighet och när den kommer upp en bit i motlutet så ramlar ett däck av från den också. Detta är en lite större och vräkigare bilmodell med extra stora och breda däck. I den här hastigheten utgör det rullande däcket en fara. Vi som står vid uppfarten, springer några steg åt sidan. Medan vi står där och förfäras kommer ytterligare ett däck rullandes och strax därpå ännu ett. De kommer från bilar som passerar på vägen förbi idrottsplatsen. Jag går upp mot klubbhuset för att ringa polisen och rapportera trafiksäkerhetsfaran som föreligger. Innan jag hinner ringa stöter jag ihop med två väktare, som varit i tjänst under den stora festen hos Olle Adolphsson, och nu är på väg hem. Jag rapporterar till dem istället.

Där tog drömmen slut.

Inte så underligt att jag försov mig rejält i morse, eller hur?

Av Lena M - 8 oktober 2008 19:59

I somras skrev jag att jag har blivit min mamma. Det är värre än så. Idag har städat upp i skåp och lådor. Och finner att jag redan har blivit min mormor.

I en gammal brödburk hade jag lagt diverse sparade recept och andra viktiga papper och bra-att-ha-saker. Jag kan med säkerhet säga att jag inte så mycket som rört den där burken sedan jag flyttade til min nuvarande bostad, det vill säga inte på sex år. Vad jag inte är helt säker på, men som jag ändå håller för troligt, är att jag när jag flyttade bara packade ner hela brödburken, utan att titta vad som låg i den. 

Jag hittade: tre blomstercheckar på 50 kronor vardera. En av dem fick jag slänga. För de gällde bara i tio år. Den som var daterad maj 1998 fick åka i soppåsen. De två från mars 1999 har jag några månader på mig att utnyttja.
     Vidare fann jag två påskfrimärken från 1998 och två vanliga brevporton från året innan. På baksidan av häftena stod de förtröstansfulla orden "giltiga för obegränsad tid". Jag älskar Posten.
     Och så ett garantibevis på 18 månader för en telefon ifrån Telia (när bytte de namn från Televerket egentligen?). Den enda telefon jag äger, förutom mobilen, är en gammal svart av bakelit som jag fick av mormor runt 1980, då hon köpte en ny fin ljusgrå Dialog. Den här som garantibeviset gällde hade tydligen varit blå. Jag har svaga minnen av att jag hade en sådan, med högteknologisk knappsats, som komplement till den gamla svarta. Hursomhelst slängde jag garantisedeln. Arton månader från inköpsdatum 18 april 1991 har passerat, räknade jag ut. 

Sedan hittade jag en trave recept. Många från veckotidningar och andra handskrivna på papperslappar och kartongsidor. De flesta handskrivna sparade jag. Jag är ingen mat- eller baktant, men har jag åbäkat mig att skriva ner ett recept så är det någonting jag faktiskt har tillagat, minst en gång. Morotskaka. Mariatårta. Kerstins ananaspaj och Vivans smörgåstårta med tonfiskröra. Recepten ur veckotidningar och broschyrer fick mig dock att, tja, känna mig väldigt gammal. Vilken omodern mat! "Allt gott med falukorv", potatisgratäng med bearnaisesås, pajer med köttfärssås och creme fraiche, vispgrädde, bacon, korv på alla ledder och pasta på alla tvärer. Recepten har legat bra där, i brödburken. Mina matvanor och smaklökar har förändrats de senaste tio tjugo åren. Men havrekakor och kardemummasockerkaka håller stilen. Där gäller mormors recept, som hon ärvt av sin mamma, fortfarande. 

Använt presentpapper. Det tyckte jag var helt normalt, ända tills precis nu, när jag skrev det. Är det inte förlegad tantvarning på att spara pappret från presenter man har fått?
     Två rullar regnbågsfärgade serpentiner. Ett halvt paket servetter. En ask halstabletter. Ett tomt pappersrör för enkronor. En förpackning pappersnäsdukar.
     Slutligen påsar med något skumt pulver med konstlad apelsinsmak som skulle blandas ut i vatten och antagligen skulle göra att man gick ner i vikt. Så gamla att jag fortfarande var dum nog att köpa dem men inte så länge sedan att jag inte hade vett att låta bli att äta dem.

Isses.

Presentation

Omröstning

Den här bloggen har flyttat till betraktelser.lenamjohansson.se
 Det vet jag väl
 Det bryr jag mig inte ett smack om
 Tänker fortsätta kolla den där
 Tack för upplysningen!
 Äh, jag hamnade bara här av en slump

Gästbok

Följ bloggen

Följ Betraktelser med Blogkeen
Följ Betraktelser med Bloglovin'

Sök i bloggen

Fråga mig

14 besvarade frågor

Arkiv

Besöksstatistik

Kategorier

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se