Uppvuxen i norrförort och boendes i en annan, men intillgränsande, stad än huvudstaden, håller jag mig helst borta från densamma. Huvudstaden är så stor. Det myllrar av människor. I city rör sig alla hippa, stressade, turistande, urstockholmare, affärsmän, handelsarbetande, yuppisar och lodisar. Jag blir nervös. Tempot är högt. Men ändå kommer man ingenstans. På Vasagatan går folk i sådana mängder och i sådana bredder att det är omöjligt att ta sig fram gående i sin egna raska, målmedvetna takt. Långsamt får man strosa, följa med den trögflytande strömmen.

Som bilist står man mest stilla vid rödlysen, för cyklister mot enkelriktat och gångtrafikanter tvärs över gatorna, i alla riktningar, vid alla tidpunkter. Och alla andra incidenter som pågår, oavbrutet.

Jag håller mig helst i förorten. Men när ens arbetplats flyttar till Södermalm eller Östermalm är det bara att hänga med. In i grytan och brottas.

Men Stockholm är vackert. Det är ett nöje att få skåda såväl det brokiga Södermalm som det ståtliga Östermalm. Kungsholmen, Birkastan, Vasastan. Alla har sin tjusning och det går lätt att förflytta sig mellan dem med cykel. En långpromenad från den ena holmen till en annan är också en njutning i intryck från butiker, byggnader, människor, broar, gränder, järnväg och vatten.

Men det som är verkligt fascinerande är det faktum att, om inte varje dag, så varje vecka, jag förflyttar mig i bland Stockholms malmar stöter jag i hop med någon jag känner.

Idag åkte jag till Norra Bantorget efter jobbet, parkerade bilen på en bakgata (en ledig plats fanns på den andra gatan jag kom till och gratis är det att parkera i huvudstaden efter klockan 17). Låste bilen och promenerade i den bitande kylan något hundratal meter ner mot Folkets hus. Se där - kom ett bekant ansikte emot mig på trottoaren. Hej hej! En före detta arbetskamrat som jag inte sett på ett par år. Så litet är Stockholm och så fullt av bekanta att man knappt hinner sätta sin fot där förrän de dyker upp.

Några hundra meter senare träffar jag en vän (vi hade avtalat att mötas just där, just då). Vi gick och åt middag på ett hak. Vi fortsatte med fika på ett annat hak. Det förflöt några timmar. När vi sitter vid ett fönsterbord i mjuka skinnfåtöljer med våra kaffekoppar slänger jag då och då en blick ut mot gatan. Se där - där gick samma gamla kollega förbi utanför på trottoaren.

Stockholm är en väldigt liten stad. Knappt kan man vända sig om, utan att se ett bekant ansikte.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mina betraktelser har flyttat och meddelar härmed adressändring enligt bloggbokföringslagen. Alla tidigare inlägg fram till och med juli 2012 finns kvar på http://lm.bloggplatsen.se men från och med nu görs alla nya inlägg på http://betraktelser.lena...

Juli 2011: 1. Jag tecknar ett mobilabonnemang hos Telia.2. Det ingår 6 mån Spotify och 12 mån Navigator3. Jag frågar försäljaren: kommer dessa båda att upphöra av sig självt om ett resp ett halvår eller måste jag säga upp dem?4. Försäljare svarar: ...

Startade med fika i Älmsta. Himmelskt god ostsmörgås respektive en nötkaka att mörda för och kaffe.   Fortsatte norrut. Kort stopp vid världens ände.   Nästa hållplats Järnboden. Vacker miljö.    Rolig naturstig med konstverk. Riktni...

Mmm. Att en 21-årig kvinna med långt, blont hårsvall ala filmstjärneideal, slät över hela kroppen, med stora bröst och svankandes för att framhäva rumpan, målade naglar, i tilltalande halvprofil, hårt sminkad och med förföriskt leende poserar i offen...

I min egenskap av irriterad konsument har jag börjat tappa greppet. Eller synen, snarare.   Igår hittade jag minsann äntligen en kjol i en modell som jag letat efter länge och en kvalitet som sällan ses och i rätt storlek. Bara så där utan förvar...