Betraktelser

Alla inlägg under april 2009

Av Lena M - 27 april 2009 20:30

Jag stod i kassakön på Konsum. Framför mig stod en tjej med fula ben iklädda missklädsamma pantalonger. Trots detta stod hon och pussades med en blondin. Hur kan det komma sig att hon, med de benen, kan få en karl, när inte jag kan det?
     I och för sig. De var i artonårsåldern. När jag var i den åldern hade jag också en karl med fula ben.

Vidare till McDonalds för att snabbt få något i kurrande mage. Hela lokalen fylldes upp av sju stycken medelåldersmän. Trots att de bara var sju gjorde de att jag, som sisten i kön, stod i dörröppningen. Att de var just sju stycken vet jag därför att den som stod bakerst ropade till den som stod längst fram att "säg att vi är sju stycken". Och sedan "och att jag vill ha ett kvitto!"
     Det anmärkningsvärda med dessa män var att alla var så långa. Annars, när man letar efter en karl, är det svårt att hitta en enda över 170 men nu passade det minsann att vara välväxt. Så till den milda grad att jag, som inte är en liten kvinna, kände mig som en yttepytt. Helt i onödan.
     Så grabbsen var ute med grabbsen på after work. Och tog matnotan på företaget. Ett kvitto. Sju Big Mac. En utan pommes frites. En cola zero (det var den största och mest biffiga killen som ville ha mesdricka). Nog kan man tycka att grabbsen kunde betala sin hamburgare själva. Men de kanske var väldigt högavlönade. En medelinkomsttagande sketen tjänsteman hade pyntat ur egen plånka, det är jag säker på.

Går jag in på en klinkers- och kakelbutik får jag hjälp av en vänlig expedit. I tapetaffären kommer en leende människa fram och ber mig säga till om jag vill ha hjälp. Till och med när jag går in på Bad och VVS kommer en expedit fram till mig och undrar om jag behöver hjälp, där jag står och grunnar vid en toalettstol. Och detta trots att jag inte alls vill veta vilka färger stolen finns i, utan hur man monterar den (jag har länge undrat det, nämligen. Ni vet sådana där vägghängda. Kan någon i min viktklass verkligen sätta sig på en sådan, har jag undrat, håller den verkligen. Men nu har jag sett hur de monteras. Och det kan man, sätta sig alltså).
     Men gå in på en byggavdelning på K-rauta eller på vilket byggvaruhus som helst. Bland gigantiska hyllor med virke, plank, skåpdörrar, bänkskivor, lister, panel och trall får man som kvinna gå runt helt ensam och leta och undra. Kanske är det inte så fiffigt att bära en ljusrosa kappa, för skitig och dammig blir man när man måste vända och bända och baxa på allt själv för att hitta det man söker, se vad det kostar, hur stora förpackningarna är. Inte en människa kommer fram och undrar om jag behöver få hjälp med att veta om panelskivan ska limmas, spikas eller både och. För det skulle jag faktiskt behöva veta.
     Men nej. På en byggmarknad kan en kvinna få gå omkring och leta hur länge som helst. Personalen utgår ifrån att man bara är en hustru som irrar runt i väntan på maken, som köper en töntig list.

Nu ska jag sätta mig och meditera över vad jag ska ha för fondtapet bakom (den mörkgråa, jo visst) soffan.

ANNONS
Av Lena M - 26 april 2009 20:30

Har ni tänkt på att den som aldrig ligger med knäna i myllan och låter den svarta, fuktiga, bördiga jorden rinna mellan fingrarna kanske aldrig får se så många olika sorters spindlar, skalbaggar och andra djur. Stora, blanka, bruna, svarta, med streck och teckningar, långa ben, grova huvuden, randiga, röda, gula, med antenner och gaddar, håriga, släta, snabba, långsamma, klumpiga.

Alla dessa sorter, arter och storlekar. Det kryllar.

Det kanske de, som aldrig har näsan i marken, knäna i backen och händerna i jorden, med sorgkanter upp till armbågarna, får uppleva.

Det tycker jag är synd.

ANNONS
Av Lena M - 23 april 2009 18:27

Det är för lite lurendrejeri nuförtiden. Så många bus man inte längre kan göra.

När jag var liten bäddade vi säck åt varandra. Senast jag gjorde det var på en klassresa i sexan. Min bästis och jag hade rummet vägg i vägg med våra bästa killkompisar. Vi bäddade säck åt dem. Och sedan låg vi i varsitt rum hela natten och knackade i väggen åt varandra, sedan vi uppfunnit ett eget morsespråk. Två korta knack = Är ni vakna? Ett knack = Ja. Två långa knack = Nej.
     Nuförtiden har ju alla påslakan. Säck direkt, liksom.

Och tänk alla första april på åttiotalet. När telefonen - den där gråa som hette Dialog och hade en rund nummerskiva som snurrade - ringde och man lyfte luren och sade "Hallå där" så var det alldeles tyst i luren - men telefonen fortsatte med sina ringsignaler! Någon hade tejpat över klykorna, de som hölls nere av luren så länge den låg på, men som höjdes och släppte fram personen i andra änden när man svarade. Där stod man med luren i handen och såg dum. Det var ett bra lur.

De som var ännu lurigare tejpade fast hela luren vid telefonapparaten. Vid dagens första ringsignal efter växelns öppnade tog man tag i luren - och fick hela telefonen med sig från skrivbordet.
     Nuförtiden lyfter alla på hela telefonen. De lägger strängt taget aldrig den ifrån sig.

Folie över mikronfonen i telefonluren funkar inte heller så bra nuförtiden. Mobilerna är ju omöjliga att öppna, ens när man vill det för att byta batteri. (En Dialog behövde man minsann aldrig ha på laddning).

Spela hartsfiol vid grannens sovrumsfönster är inte heller en vanlig företeelse i dagens samhälle. Ungarna vet inte vad harts är. Inte fiol heller, antagligen.

En äldre kollega berättade idag för mig om den arbetsplats han jobbade på i början av sitt yrkesliv. Där hade man ett omklädningsrum, och under den regniga och slaskiga årstiden ställde herrarna sina galoscher där när de kom på morgonen. En kväll vid hemgång hörs en högljudd svordomssalva ifrån omklädningsrummet. Ut på kontoret kommer en ilsken man och vrålar:
- Vem fan har spikat fast mina galoscher i golvet?
     Det var tider det.

När jag började mitt yrkesverksamma liv berättade de gamla kvinnorna (de var väl i 38-årsåldern ungefär) att de bara några år tidigare hade tagit med sig kaffe i en termos till jobbet på morgnarna och stängt in sig på toaletterna, druckit kaffe och rökt en cigg. Detta gjorde de före klockan åtta, för då kom chefen och gick runt i korridoren och sade "Godmorgon!" in mot varje dörröppning. Då var man tvungen att sitta där och säga "Godmorgon överdirektören!" och hoppas att han inte kände hur man stank av rök och bönor. Det där var kanske inget lur direkt, men ett bus. Ett bus av nöden tillkommet.
     Nuförtiden är rökarna så få och de står utanför byggnaden och trycker mot vinden i ett hörn och suger i sig en cigg i all hast. Och kaffet, det är gratis och smakar apa. Ändå blir man galen när automaten inte funkar.
     Jag såg någon rubrik i en tidning om att "det var tvättmedel i kaffeautomaten" - se där ett modernt och roligt lur!

Det är dags att vi uppfinner nya, arbetade lurendrejerier. Att skicka kedjebrev med e-post och vidarebefordra nakna karlar, youtubefilmsnuttar och kloka floskler är inte roligt, det är bara störande. Lite mer finess tack.

Att koppla om siffrona i kodlåset till porten så att ingen kommer in och alla spärrar sina passerkort kunde till exempel förgylla en måndagmorgon på kontoret. Modernt, genomarbetat, hysteriskt roligt, men utan att någon kommer till skada. Så som ett riktigt lur ska vara.

Av Lena M - 22 april 2009 22:29

Volvo varslar 1543 medarbetare, ytterligare.

En kostymnisse säger:
- För att överleva måste vi dra ner på våra kostnader. Och personalen är en väldigt stor kostnad, det kan man inte komma ifrån.

Nä nä. Men jag trodde att det var just personalen som tillverkade bilarna. Och är det inte så att det är just det som är Volvos verksamhet? Att sälja bilar.

Det torde finnas något slags "break even". När det är så få medarbetare som bygger så få bilar att det inte längre täcker upp kostnaderna för att avlöna ledningen.

Av Lena M - 17 april 2009 20:09

Närvarande:
Idda, ordförande

Jois, kassör

Jena, sekreterare

Sadda, Iddas syrra

Cattis och Marie, justeringsmän


Dagordning

1. Mötets öppnande

2. Godkännande av dagordning

3. Marsmänniskor i Sverige

4. Utrotningsmetoder

5. Finansiella möjligheter

6. Övriga frågor

7. Mötets avslutande


Cirka 5 - 6 miljoner marsmänniskor har invaderat Sverige. Tarzangruppen har fått i uppdrag att lösa problemet. Följande diskuteras:

Vi tar in djungeltrupper från Norge. Men har vi pengar till det? Och i så fall måste vi också anordna specialkurser i norska, så att djungeltrupperna förstår vad vi vill att de ska göra. Exakt vad vi vill att de ska göra är förslagvis att när marsmänniskorna reser sina tält (3 st, har det visat sig vara) så ska de norska djungeltrupperna stjäla tältpinnarna. I protokollet förekommer också en anteckning om att vi ska använda 186 stycken hundar. Oklart till vad.


När diskussionerna går i stå tar Tarzangruppen hjälp av Ursus Wenus, som bland annat är skospecialist. UW anser att marsmänniskorna ska få leva. "Det är synd om dem, de små kräken" säger han. Jois föreslår att vi ska hälla insektsgift i hallonsaft samt även sömnmedlet XM snark. Detta bör ta död på åtminstone 2 miljoner marsmänniskor. Vi beräknar att vi behöver fyra stycken flaskor hallonsaft vilket skulle kosta 2 200 kronor. Vi ska även beställa lite extra, till eventuella norrmän i djungeltrupperna.
Sadda förespråkar psykiska chocker, till exempel genom att visa skräckbilder på storbildsskärmar. Eftersom vi bara har råd med en storbildskärm skrotar vi den idén och satsar på den förgiftade hallonsaften.

Frågan uppkommer om hur vi ska få marsmänniskorna att dricka hallonsaften. Marsmänniskor är immuna mot vatten, berättar Ursus Wenus och därmed bordlägger vi frågan om marsmänniskorna.


Detta är ett mötesprotokoll jag hittar i en gammal pärm med diverse skrivelser ifrån min tonårstid. På baksidan av dagordningen finns ett schema över skott på mål, varav utanför, och av namnen att döma (M. Johansson [min kusin Lill-Matte], G. Karlsson [min brylling, Riala-Karlsson sedemera AIK], Sacke [Lars-Gösta, tragiskt avliden alltför tidigt förra året, en av byns stora], Nisse [Sackes lillebror] med flera) är protokollet fört under en division 4-match på 70-talet. Lill-Matte var som vanligt den mest offensiva med hela 18 skott på mål, varav sex utanför. Hur många målvakten tog vet jag dock inte eftersom inget resultat finns antecknat.

Av Lena M - 13 april 2009 21:59

För knappt två veckor sedan blev jag med lägenhet. Om en knapp månad får jag tillträde.

     Dag och natt tänker och drömmer jag om tapeter, golv, socklar, pärlspontpanel, köksluckor, kakel, klinker, klädkammarinredning, balkongmöblering, gardiner, kornischer, mattor och skoförvaring.


Efter att ha levt utan soffa i ett par år vill jag nu återigen ha soffa. En som man kan ligga i. Det kan man nämligen inte göra i en fåtölj, har jag upptäckt. Mörkgrå, klarröd, turkosfärgad eller i vitt skinn. Det är jag helt på det klara med att soffan ska vara.

     Men om jag köper en turkos soffa kan jag inte ha en turkos fondvägg, då är risken stor att nyanserna skär sig, och inte blir det effektfullt heller. En mörkgrå soffa mot en turkos tapet blir däremot mycket snyggt, tror jag. Eller också får alla väggar bli vita och då kan ju en röd färgklick till soffa vara det som gör hela rummet! Eller också tröttnar man på den där röda fläcken och blir låst vid den röda färgen. Allt annat måste då vara vitt och svart. Å andra sidan gillar jag just kombinationen vitt, svart och rött. Men var kommer då det turkosa in i bilden?

     Och var fick jag det där med vitt läder ifrån? Jag hade ju senast en skinnsoffa i tio år och det vill jag inte ha igen. Det klibbar mot nakna lår. Å andra sidan - hur beter sig folk som har tygsoffor? Sitter de inte och fikar, käkar mackor, äter middag med slabbig köttfärssås i sina soffor? Det gör jag. Lite kaffespill torkar man bort med en fuktig trasa. Hela soffan kan man dammtorka med en fuktig trasa lite då och då. I en tygsoffa samlas damm och kvalster och tomatsåsfläckar.


Hallen är lång och smal och har vita spegeldörrar till klädkammare, toalett och garderober. Den är inte möblerbar, ingen mäklare i världen skulle få den till det hur gärna de än ville försöka i annonstexten. Skulle man ställa en stol mellan dörrarna fíck man gira in. Vilken färg ska väggarna ha där? Samma turkosa tapet som fondväggen i vardagsrummet, för att liksom "hålla ihop" lägenheten? Eller samma färg som väggarna i sovrummet, som är det rum genom vars dörröppning man ser rakt in från hallen? Så att det inte ser alltför plottrigt ut med olika färger, tänkte jag.


IKEA-katalogen är snart sönderbläddrad. Varenda tapetmärkeshemsida är genomklickad. K-rauta, Mattvaruhuset, Franks färg, Järnia, Flügger färg - överallt har jag vänt och vridit på tapetrullar och sprungit runt med bitar av parkettgolv i ek, valnöt och björk och jämfört med kakel och tapeter. Fotograferat, rådfrågat expediter, jämfört färgkartor, svettats, antecknat.


Men vad har jag kommit fram till? Att jag troligen ska ha en fondvägg i vardagsrummet och att soffan ska vara mörkgrå, röd, turkos eller vit. Och kanske i skinn.

     Däremot vet jag vad jag ska lägga för golv i sovrum och kök och vilken sockel jag vill ha. En fin tapet till kökets enda vägg har jag också hittat. 


Men hur ska jag ha råd att göra om hela badrummet? Och vilken färg ska jag ha på kakel och klinker i så fall?


Klädkammaren och balkongen har jag bestämt mig för att avvakta med och använda de möbler jag har och den inredning som finns. Min hjärna pallar inte dem också.


Nu hittade jag just en jättesnygg fondtapet. Den är stormönstrad i gult, rött, turkost, blått, grönt och vitt. Eller är det inte rött, utan ceriserosa?


Då faller den röda soffan.

Av Lena M - 9 april 2009 12:06

Jag gör en pudel eller vilken hundras ni vill. Jag kryper till korset, jag kommer till insikt och tar ner garden. Jag erkänner. Verkligheten har kommit ikapp mig. Realiteten är ett faktum.


Det är jag som är den där tjocka försoffade tanten på ert jobb.


Hon, den där som ni tittar på med a) nedlåtande och föraktfull eller b)medlidsam och ömkande blick. Hon som flåsar när hon reser sig ur stolen, skyr trapporna och ogärna går till skrivaren och hämtar sina utskrifter.


Henne som ni a) beskäftigt fäller kommentarer om relevansen mellan högt bmi och diabetes, dålig kondition och hjärt-kärlsjukdomar i närheten av så att hon ska höra det och börja skämmas eller skrämmas till ett bättre leverne. Eller b) i all välmening försöker förklara för att fetma är ohälsosamt och att hon kanske kunde börja att promenera tio minuter om dagen. För herregud, det vet väl varenda människa nuförtiden, och ni vet att hon vet det också, och varför gör människan inget åt det?!


Båda alternativen lika kränkande.


Det är jag som är det skrämmande exemplet. Det är jag som till middag steker varmkorv i smör (och nu vill jag inte höra ett knyst ifrån modebantarna för det är precis vad som är helrätt just nu; protein och fett!)


Men det är också jag som äter surmjölk och müsli eller havregrynsgröt och mjölk till frukost. Det är jag som stressäter pistageglass och Antons jävla Bergs mandelägg var och varannan kväll. Jag äter potatis som om det vore människoföda och bangar inte för att ta ett vaniljhjärta på fiket. Jag hetsäter frukt och väljer fisk flera gånger i veckan på lunchrestaurangen, gärna med broccoli som tillbehör. Jag har inga som helst hämningar när det gäller mat. Jag äter precis allt jag vill ha och i sådana mängder att en hel by i Etiopien skulle kunna födas i ett halvår på det jag får i mig under en normal vecka.


Det är jag som tycker det känns långt att behöva gå 2 km och får ont i fötterna och höfterna och börjar flåsa redan efter några hundra meters promenad i moderat fart. Men det är också jag som kan fortsätta gå i ytterligare en mil eller rentav två. Det är även jag som för mindre än ett år sedan inte blinkade inför tanken att färdas i timmar till fots. Det är jag som plötsligt njuter av att åka hiss.


Jag är den sjukligt feta tanten som rör sig så lite och har så dålig kondition att läkarkåren baxnar, friskvårdsfolket svimmar och fitnesstyperna kräks.


Det är mig välfärdssamhället slåss emot. Det är jag som är allt det ondas exempel.


Jag är ett levande exempel på alla era värsta farhågor och sarkastiska fasor.


Jag är värre än en ockult häxa eller en människovampyr i västra förorten.


Jag är den försoffade tjocka tanten på ert jobb.

Presentation

Omröstning

Den här bloggen har flyttat till betraktelser.lenamjohansson.se
 Det vet jag väl
 Det bryr jag mig inte ett smack om
 Tänker fortsätta kolla den där
 Tack för upplysningen!
 Äh, jag hamnade bara här av en slump

Gästbok

Följ bloggen

Följ Betraktelser med Blogkeen
Följ Betraktelser med Bloglovin'

Sök i bloggen

Fråga mig

14 besvarade frågor

Arkiv

Besöksstatistik

Kategorier

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se