Betraktelser

Alla inlägg under juni 2009

Av Lena M - 30 juni 2009 20:48

I morse såg jag med bara någon minuts och ett par hundra meters mellanrum två män på gångvägen.

De hade två saker gemensamt.

Båda hade halvlånga bomullsbyxor. Jag tror de heter shorts, cityshorts eller halvchinos eller khakihalvor eller något sådant.


Och de gick stavgång.


Den förste mannen hade noga uträknat snaggat mörkt hår, coola glasögon, svart t-shirt, troligen i funktionsmaterial. Lagom mycket hårväxt sparat till polisonger. Smal med spänstigt steg.


Han kan ha varit 30 år.


Den andre mannen hade, förutom shortsen, ingenting annat än skor på sig. Håret var så glest att "flint" ligger närmare än "tunnhårig". Där han gick med spänstiga steg visade han omvärlden en brunbränd och vältränad överkropp.


Han kan ha varit 80 år.


Riktiga män stavgår.

Av Lena M - 28 juni 2009 13:19

Det var som sagt väldigt länge sedan jag började arbeta inom den myndighet där jag fortfarande är anställd. Närmare bestämt 29 år och 11½ månader sedan i skrivande stund.


För 5-10 år sedan när jag berättade för nyanställda eller andra bekanta att "Jag har jobbat här i 20 år" så kunde jag se av deras häpna ansiktsuttryck och i deras ögon hur de frenetiskt försökte räkna och få ekvationen att gå ihop. De såg förvånade ut. Hur kunde någon som såg ut att bara vara i trettioårsåldern ha förvärvsarbetat i tjugo år, liksom.


När jag nu säger att "det blir snart 30 år sedan jag började på Verket" så får jag ett nollställt ansikte och ett "Jaha" som respons. Folk som är så där gamla har såklart jobbat i hundra år, eller trettio, herregud, mellan 40 och pensionen, liksom, vem kan se någon skillnad?

Av Lena M - 25 juni 2009 23:00

Minns ni hur det var att vara tonåring? Varje år blir som ett halvt liv. Det händer så mycket. Man får femma/mvg i matte, man kör i kemi, man blir kär i den långe i 9D, man får sitt hjärta krossat, man vinner cupen, man träffar en äldre kille på en festival, man klipper håret, man gör hål någonstans på kroppen, man slutar en årskurs, man börjar i ett nytt plugg, man blir kär, man har ångest, man får sitt hjärta krossat igen.

     Efter ett kalenderår är man helt utmattad och en ny människa med nya erfarenheter.


När man blir äldre går ett år blixtsnabbt. Ju äldre man blir, desto likare blir åren. Man sitter över en kopp kaffe med sina vänner och säger: "Var det förra året vi var i Trosa?" "Nej, det måste ha varit sommaren före." "Minns du Fanta som gick i vår klass på mellanstadiet?" "Fanta? Så kan man väl inte heta?" "Vad roligt vi hade på danserna, var det i mitten av 90-talet vi hängde på de haken?" "Men för bövelen - det var ju 1982, innan jag fick barn!"

    Ja, ni känner igen er eller hur? Som en kompis sa:

     "Jag tycker det var nyss som jag tyckte det var häftigt att jag kunde minnas vad som hände för tio år sedan. Nu minns jag vad som hände för fyrtio år sedan."


Men idag slog det mig att den senaste tolvmånadersperioden har det hänt mig lika mycket som under ett år på sjuttiotalet.


Jag fick ett nytt jobb. Jag sade upp mig från det kära Verket där jag jobbat i nästan trettio år. (Visserligen gick jag "bara" till Verkets lillasystermyndighet, men ändå. Det kändes att skicka iväg den där avskedsansökan).


Jag har flygit. Med flygplan. Två gånger. Ena gången helt själv.


Jag åker hiss dagligen. Och visserligen botade jag min hundfobi (som var en fobi för alla djur) för tio år sedan, men kattor har jag inte lyckats klara av ändå. Men härom veckan satt jag hemma hos en kompis som är bonde och fikade i timmar medan katter, av okänt antal, sprang omkring överallt och hela tiden. Och jag satt helt avslappnad och umgicks med vänner och släkt.


Jag har tagit mig till fots mellan min lägenhet och mitt fritidshus. Ensam. Flera mil. (Visst - jag fick hjälp och skjuts en del av vägen och sällskap vissa sträckor - men jag planerade turen själv och jag genomförde den).


Jag har åkt ambulans och tillbringat en dag på akuten. I en främmande stad.


Jag har flyttat. Lämnat staden där jag bott i 25 år. Visserligen till systerstaden strax bredvid. Och för första gången på 30 år bor jag högst upp i ett hus, på fjärde våningen (samma våning som jag bodde på mina första tio levnadsår) istället för första våningen.


Jag anmälde mig till en skrivarkurs på en folkhögskola och tillbringade en sommarvecka i Skåne och led en författares alla kval.


Ibland måste man reflektera och summera. Se sanningen, istället för att tro på den där känslan av att allt bara rullar på och ingenting händer, att åren bara går.


Däremot har jag inte blivit kär och inte fått mitt hjärta krossat det senaste året.

     Det börjar bli dags igen.

Av Lena M - 24 juni 2009 23:51

Jag känner mig som södra Upplands mest irriterade konsument. Måhända är jag också en av de mest irriterande kunderna. Jag hoppas det i alla fall.


ICA idag. Ska bara in och köpa ett paket glass. Favoritglassen står tillsammans med en annan dyr favoritsort i ett högt frysskåp. På glasdörren står en skylt med märket på glassen och texten "2 st för 70 kr". På hyllkanterna i frysskåpet stod styckepriset för paketen av den andra sorten, men inget om styckepriset då det märke jag ville ha. Jag tittade på sidan av skåpet, under burkarna, bredvid skåpet men nej. Den enda prisuppgift var att två förpackningar kostade 70 kronor. Det kunde jag inte annat än tolka som att man måste köpa dem två och två. Helt okej för mig, jag gillar den där glassen, jag kan ha flera paket i frysen hemma.

     Så döm om min förvåning när kassörskan ber att få 80 kronor av mig. Jag tittar å kvittot - där står "glass 39,90" och på raden under "glass 39,90". Tydligen har de ett styckepris när allt kommer omkring.


Något helt annat. Jag ville ha en quinoasallad till lunch. Den var slut. En med bulgur då? Nej, den var slut. "Men vi har en blandad Ceasarsallad med bovete och rostbiff". Jamen då tar jag den då.

     Salladen var god. Den innehöll ett par slamsor av rostbiff, bovete, två olika sorters grönsallad, kycklingbitar, svarta och gröna oliver, mozzarellaost (om mozzarella är sådana där vita gummibollar. Jag är inte så bra på ost), bitar av gurka, tomat, gul paprika. Ursäkta mig  - men var kom Ceasar in i bilden?

Av Lena M - 18 juni 2009 18:37

Scen 1
Kompisen och jag ska på bio i Stockholm, tar min bil in. Parkerar, köper biljetter och har sedan ett par timmar på oss innan filmen börjar. Vi går till en pub och tar en drink. Travar sedan runt på stan när jag upptäcker att jag inte har min bilnyckel i fickan. Kompisen blir nervös och börjar prata om hur vi ska kunna ta oss hem, om hur besvärligt allting är och hur kan jag liksom bara tappa bort nyckeln?! Jag förstår inte varför hon hetsar upp sig.
     "Den måste ju vara någonstans där vi har varit!" 
Så vi går tillbaka till puben och frågar bartendern om de fått in någon upphittad nyckel. Nej, tyvärr. Vi går fram till bordet där vi suttit tidigare och där satt nu 5-6 unga män. Vi bad att få kika lite mellan benen på dem i sökandet efter nyckeln och de hjälpte beredvilligt till att titta under bordet, men ingen nyckel.
     Min vän fortsätter oja sig. Jag styr stegen mot biografen. Går fram till damen i luckan, inte samma unga tjej som vi köpt biljetterna av.
     "Ursäkta mig, men vi var här och köpte biljetter för någon timme sedan, jag tappade möjligen inte min bilnyckel här?!
Damen i luckan hinner inte ens öppna munnen innan tjejen kommer skuttandes inifrån och ropar: "åh, är det den här?!"
     Och det är det ju.


Scen 2

Samma väninna och jag åker till Dalarna på semester. Vi har min bil, jag kör. Halvvägs stannar vi på korvmojen i Sala och äter lunch på deras uteservering. Tar bilen och åker iväg. Bilnyckeln har jag, som så ofta, i behån. Järnkoll.
     Någon halvmil senare undrar jag var min handväska är. Har inget minne av att jag ställt in den i bilen. Min kompis blir nervös och börjar leta och ojar sig över hur jag kan ha så dålig koll. Ja, men snälla vän, den står väl kvar på korvhaket, vi får åka tillbaka. Vänder, går fram till disken. "Hej".
     "Ja, vad bra att du kom tillbaka, här är din väska", säger tanten och lyfter upp den från bakom disken där hon förvarat den åt mig.

Scen 3
Åker taxi hem med älskaren från en kväll på krogen. Han betalar. Uppe i lägenheten upptäcker jag att min plånbok inte ligger i handväskan. Ringer till taxibolaget, klockan är tre på natten. Förklarar mellan vilka adresser vi åkt, vid vilken tid men har ingen aning om vad det var för bil eller chaufför vi åkt med. Efter mycket ringande hit och dit får telefonisten reda på vem det var, men han har hunnit gå av sitt pass. Jaha. Lika bra att försöka sova några timmar. 
     Nästa dag ringer chauffören. Han visar sig bo bara några kilometer bort och senare på kvällen när han ska ut på sitt nästa pass svänger han förbi mig och lämnar min plånbok. Den hade glidit ur handväskan och hamnat mellan framsätena. Nästa kund, hans sista den natten, som satt i baksätet, hade hittat den.

Scen 4
Tar en löprunda som avslutning på arbetsdagen. Den vanliga 5,6 kilometerslingan. När jag kommer tillbaka till jobbet upptäcker jag att jag inte längre har mitt behörighetskort i fickan. Det kort som jag måste ha för att ta mig in på jobbet och som dessutom styr mitt tillträde till datorsystemet och även är en identitetshandling.
     "Herregud, du måste anmäla det borttappat till polisen", säger en kollega som är på väg hem. Ojdå, msåte jag? Men herregud, vilket besvär - kortet måste ju ligga någonstans utefter min runda. Så jag springer en gång till, fast går mycket, så att jag kan titta på marken ordenligt. Med 1,5 km kvar av rundan och ingen möjlighet att gina låg mitt kort i gräset bredvid gångvägen.

Scen 5
Väninnan och jag träffas för att äta en bit mat. Ja, samma väninna igen. Oxfilétoast på uteserveringen. Slöa och hjärndöda servitriser, men god mat och en trevlig stund. Båda vill ha efterrätt, men just det vi är sugna på är slut. Vi betalar (inte en krona i dricks) och går till nästa ställe. Sätter oss, får menyn, finns inget vi vill ha, går därifrån. Nästa ställe. Sätter oss, frågar kyparen om han har det vi vill ha, han springer in till kocken och kollar, men ack nej. Går därifrån. Nästa ställe. lite längre att gå nu, promenaden har blivit flera kilometer lång vid det är laget och vi är nästan hungriga igen. Men äntligen - här får vi vår friterade camenbert med hjortronsylt.
     Hem och sover, går till jobbet nästa morgon, går hem på eftermiddagen, trött och hungrig. Nästan framme vid hemmets port sätter jag handen i jackfickan och tänker att här borde bilnyckeln ligga, men det är tomt. Ja, men jag har ju inte använt bilen idag, så nyckeln har jag säkert lagt i det dragkedjeförsedda facket i handväskan. Men icke, där ligger bara hemnycklarna. Nåja. Har jag tur så ligger nyckeln på hallgolvet. Och gör den inte det, och det gör den inte, så får jag helt enkelt gå tillbaka till jobbet. Jag slängde bara jackan på en stol idag, nyckeln har säkert glidit ur fickan och ligger på golvet. Eftersom jag var den som gick hem sist kan jag inte ringa och be någon kolla. Och jag är trött - att gå fram och tillbaka till jobbet tar 45-50 minuter och det har precis börjat hällregna.
     Men jag kan ju lika gärna ha tappat nyckeln på haket där vi åt middag igår. Minns att jackan gled ner på det det stenbelagda altangolvet. Nyckeln gled nog ur jackfickan och personalen har tagit hand om den. Jag ringer puben. Inget svar.
     Var reservnyckeln är har jag ingen aning om sedan jag fllyttade. Och på måndag morgon ska jag lämna in bilen på verkstaden. Men jag oroar mig inte. nyckeln måste ju ligga någonstans, där jag varit. Suckar bara tungt, pumpar cykeln och bereder mig på en tur från middagspuben, till nästa pub och vidare till tredje stället men däremellan jobbet och slutligen camenbertkrogen. I hällregnet. 
     Cyklar först till middagspuben, eftersom den är närmast. Tvärstängt. Ställer cykeln på trottoaren och går upp på verandan där vi satt igår, kliver över wiren som man lindat runt alla bords- och stolsben. Där ligger min bilnyckel, under vårt bord, vid min stol, blöt och ensam.
    Jag cyklar hem igen. Det blev bara knappt två kilometer. Men jag hann bli blöt i håret i alla fall. Alltid nå't.

Av Lena M - 13 juni 2009 19:59

Otaliga äro de byggmarknader, färgaffärer, kakel och klinker, tapet, spik och skruv-butiker jag besökt de senaste veckorna i samband med min flytt och byte av i princip alla ytskikt i den nya lägenheten.

Åskilliga äro de tusenlappar jag begåvat dessa butiker med för trägolv, väggfärg, tapetrullar, gardinstänger och piffiga småsaker.


Less är det jag blivit, mer och mer, för varje butiksbesök. Luttrad. Uppgiven.


Som nu senast;

     jag behöver ett vinkeljärn som är 18 centimeter. Det längsta jag hittar är sju centimeter. Det måste ju finnas många fler storlekar på ett byggvaruhus. Jag tar sjuan med mig och går och letar efter en säljare. Det finns ingen. Butiken är stor. Jag hittar en informationsdisk. Obemannad. Jag går över till avloppsavdelningen till nästa informationsdisk, på vägen har jag funnit det andra jag söker, men som jag också måste fråga om. Så med ett litet vinkeljärn och en väldigt lång list ställer jag mig bakom en dam och hennes herrsällskap som just kliver fram till de två personer som just gemensamt har hjälpt den föregående kunden.


Jag hör inte exakt vad damen före mig säger till expediten, men hon ställer två flaskor på disken och slutfrågan är: "Kan jag använda den här?" Hon markerar den hon håller i högerhanden. Killen bakom disken tar flaskan ur hennes hand och läser bruksanvisningen och kommer sedan med svaret:

     "Ja, det står här att den här är fuktspärr så den här borde räcka".

     "Ja, men grejen är", säger damen och jag hör på hennes tonfall att hon nu tålmodigt upprepar det hon sade i sin första frågetställning, "att jag har redan börjat med den här (hon viftar med den vänstra flaskan) och min fråga är om jag måste fortsätta med den, eller om jag kan ta den här (högerflaskan höjs)"

     Killen bakom disken vidhåller att det "ska funka" och paret går därifrån. Jag kliver fram med ett "Hej, jag har två frågor". Diskkillen ler vänligt mot mig.

     "För det första - har ni större storlek av den här?" Jag lägger fram vinkeljärnet på disken. Efter en hastig blick på det kommer svaret snabbt:

     "Det har jag inte en aning om."

     "Men herregud. Vet du ens vad det är? Det är ett VINK-EL-JÄRN, människa. Ni måste väl ha fler storlekar! Du kan väl slå lite i din dator?" säger jag inte, men jag hinner tänka allt detta innan han fortsätter:

     "I så fall ska det finnas i gång 2, där du tog den där."

Ja, och i gång två var ju det där sjucentimetersbeslaget det största som fanns, det är ju därför jag frågar var det finns större. Suck.

     Fråga 2.

     "Vad är det för skillnad på de här två?" undrar jag och lägger två kabellister på bänken. "Förutom att det är olika pris på dem, fast de är lika långa och har samma dimension, och den ena heter ledningslist och den andra kabelbox?"

     Diskmannen kisar med ena ögat in i röret. Jag vet inte vad han letar efter. Det är inte troligt att han ser ljuset på andra sidan genom en 7 millimeters två meter lång sviktande plastlist. Till slut säger han:

     "Tejpen på baksidan på den här är lite tjockare så det har nog med hållfastheten att göra. Men den här kan du ta, det är den jag alltid använder."

     Med samma uppgivna steg som paret före mig suckar jag "Tack" och går tillbaka till kabelliststället. På vägen dit står damen med sin primer och diskuterar med sin man. Jag stannar och frågar dem:

     "Litar ni på de svar ni får här av personalen?"

Nej, det gör de ju inte och vi konstaterar att tänka och läsa innantill det kan vi ju själva, det är erfarenhet och yrkeskunskap vi behöver hjälp med.


Behöver jag nämna att det är på samma varuhus jag frågade en kvinnlig expedit bakom informationsdisken vid färgavdelningen var de hade häftgrunden och hon som en fågelholk undrar vad det är för någonting och vad jag ska ha det till?

      "Är det liksom en särskild sak som heter häftgrund menar du?"

Av Lena M - 2 juni 2009 00:08

Tidigare har jag berättat om min klaustrofobi. Den som gjorde att jag inte kunde åka hiss eller tunnelbana och minst av allt flyga. Men så blev jag tvungen att flyga i jobbet, från Arlanda till Östersund - och jag fixade det.

I förra veckan var det dags för nästa tjänsteresa med flyg. Till Malmö denna gång. Ny upplevelse att flyga från Bromma flygplats. Där, i terminalen,  har jag bara varit en gång tidigare, för femton år sedan, på en 40-årsskiva. Landade gjorde vi på Malmö Airport, men alla säger Sturup. Alla trafikskyltar säger också Sturup. Och alla säger Malmö stadion också. Swedbank är inte fotboll. Men det där får bli ett eget blogginlägg.

Kanske fick jag storhetsvansinne efter att ha flugit två gånger på ett halvår för i dag åkte jag och tvättade bilen på en automattvätt på en OK-mack (alla säger OK, man bara bortser från kuåtta). Eftersom jag flyttat åkte jag till en annan, närmare, OK-mack än jag gjort förut. I den här stod det på instruktionerna att man skulle 1. Köra in bilen och stanna vid Stop, 2. Stänga alla fönster och dörrer och slå av motorn och 3. sitta kvar i bilen, tvätten startar automatiskt.
     Automattvättar med sådan instruktionstext har jag bojkottat tidigare. Men idag tänkte jag att vaddådå, jag kör in och sitter kvar och låter mig omslutas av lödder.

Hela åtta minuter senare lyste den gröna lampan med orden "kör framåt" och dörrarna öppnades och jag släpptes ut i det fria igen. Och jag hade bara varit en anings orolig att apparaten skulle löpa amok och krossa mig, under en kort sekund. I övrigt allt lugnt.

Bilen ren och snygg och jag torrskodd och mallig.

Presentation

Omröstning

Den här bloggen har flyttat till betraktelser.lenamjohansson.se
 Det vet jag väl
 Det bryr jag mig inte ett smack om
 Tänker fortsätta kolla den där
 Tack för upplysningen!
 Äh, jag hamnade bara här av en slump

Gästbok

Sök i bloggen

Fråga mig

14 besvarade frågor

Arkiv

Besöksstatistik

Kategorier

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

RSS


Skapa flashcards