Hoppla, hoppla.

Erika Johansson tycker att världsmästaren i kulstötning på grund av fetma ser 20 år äldre ut än vad han är, vilket hon med all önskvärd tydlighet (medelst snörpning på munnen) anser är något dåligt.

Hon deklarerar också att världsmästaren i kulstötning inte borde kalla sig idrottsman. Även detta med anledning av att han är väldigt lång och väger väldigt mycket.

Lena M Johansson är mera av den åsikten att den som har vunnit ett världsmästerskap i en idrottsgren med rätta kan be vilken annan föredetting eller wannabe som helst att hålla klaffen.

Om idrotten ifråga är att kasta ett drygt sju kilo tungt järnklot så långt som möjligt och någon hostar iväg det 22 meter så kan han vara låghalt, flintskallig, enbent eller åttio år vad mig anbelangar. Jag tillåter mig själv att imponeras och njuta av showen.

Hur i allsindagar kan någon överhuvudtaget komma på tanken:

     - Nej, men om man skulle börja springa 3000 meter hinder?

Så fånigt. Ställa ut bockar på löparbanan. Att springa så fort man kan på en given sträcka. Att komma först i mål, att vinna - det är begripligt. Springa fortast, hoppa högst eller längst, kasta längst - genuina tävlingsmoment.          

     Tresteg är befängt. Nu ska vi tävla i vem som kommer längst på tre ben. Och nu ska vi se vem som hoppar högst i motljus. Nej. Konstruerade påhitt är det bara.

Men nu finns de, våra standardiserade friidrottsgrenar och alla har sin charm och sin historia och sina stjärnor.

Men som atlet - varför satsa på 3000 meter hinder? Som ung börjar man springa. Man tränar och nöter tartan vareviga dag för att bli snabbare och snabbare. Somliga gillar att springa snuskigt fort, men inte så långt. Andra gillar att pressa sig hårt längre sträckor. När kommer tanken:

     - Nej, men om man skulle börja springa 3000 meter hinder?

Det måste vara fruktansvärt jobbigt att behöva hoppa över hindren. Höga åbäken. Nästan en meter, om man är man. Till råga på allt ställer man en av bockarna framför en damm. Som man fyller med vatten. Djup, är den också, dammen, man bottnar inte (hm, nåja, men ändå, 70 centimeter räcker långt upp på låret). Och alla vet hur läskigt det är med kippvåta skor!

Att hålla högsta fart i tre kilometer är hur jobbigt som helst, det vet alla som någonsin gjort ett Coopertest eller alla som sprungit elljusspåret (som visserligen aldrig är mer än tvåånhalv). Att någon vill lägga till hinderhopp och dammplums är för mig obegripligt.

För oss alla som är födda på 60-talet eller tidigare och upplevde Anders Gärderuds lopp i Montreal  (och Dan Glans "ligger sexa!") vid våra tv-apparater har dock 3000 meter hinder en inmutad lockelse.

     Och ingen som någon gång sett Moses Kiptanui löpa glömmer den skönhetsupplevelsen.

     Numera älskar en nation unisont Musse.

     I förmiddags, om inte förr, tog Ulrika Johansson några långa kliv in i vår folksjäl.

3000 meter hinder är en speciell gren. Vi älskar den, vi njuter den, vi våndas den.

Men vem i allsindagar kommer på tanken att börja tävla i 3000 meter hinder?

     Det är väl jobbigt nog att springa?

För att kunna ägna sidan helt åt idrotten måste röstningsfrågan bytas ut. Men innan jag gör det måste vi avsluta hunkröstningen. 
     Det är bara att konstatera att ju fler som röstar, desto mer drar Rolinski ifrån i ledningen. Gamlingen Skarsgård hamnar på en klar andraplats. Jag konstaterar också att absolut ingen tycker Claes Malmberg är attraktiv (utom jag då, eftersom jag gillar alla på listan). Men gläder mig åt att åtminstone någon person gillar Sven-E i Pistvakt och Dregen. Två ytterligheter kanske, men väldigt läckra båda två, i mina ögon. Att inte fler valt P-O Enquist är förvånande. Fast det är klart - vem som helst får svårt om han ställs mot undersköne Martin Rolinski.

Tack för era röster - nu blir det sportfråga!

Nu sadlar Betraktelserna om under en vecka för att bli allmänna Sportbetraktelser, det vill säga Friidrottsbetraktelser i synnerhet, under VM .

     Ni som lever i den där andra världen, som jag aldrig varit i och länge inte visste existerade, där sport inte finns utom möjligen som eget golfande, ni kanske ska låta bli att titta in här närmsta veckan.

Från och med idag kommer jag att ondgöra mig över TV4:s sändningar, hylla löpare, kommentera atleters utseende, vojna mig över vilka grenar jag missar för att jag av någon outgrundlig anledning måste förvärvsarbeta på vardagarna och gud vet vad jag allt kan få för reflektioner här framför teven med min kopp kaffe.

Ni som lever i samma värld som jag - varmt välkomna till VM i Berlin!

Ifrån många, av varandra mestadels beroende källor, har jag hört samma sak, i alla tider.  

     Ifrån veckotidningar, kvällstidningar, självutnämnda experter på alla de träningssajter jag frekventerar, Stephan Rössner, älska-dig-själv-profeterna, viktcoacher, Läkarförbundet, allt som heter något som iform, måbra, topphälsa, braliv, helhälsa, viktnoja, livstil, eller sundpunktnu, dietisternas samfund, Konsumentverket, Åke Bruce, fotbollsledare i steg 1-utbildningar och maratonlöpare.

    "Allt man behöver göra för att gå ner i vikt är att äta mindre och motionera mer."

     och

    "Om man äter färre kilokalorier än man gör av med så går man ner i vikt. Ett kilo för varje sjutusen kaloriers underskott".

    samt gärna

     "Det är enkelt. Det är vetenskaplig matematik. Det är Den Enda Vägen."

Efter att under tre veckor ha avverkat tio mil (vilket är tio fler än hittills under året) och ätit mindre än vanligt så förväntade mig när jag klev upp på vågen igår, fast det inte ens var fredag, att en ny digital siffra skulle blinka mot mig i displayen. Det gjorde det också. Jag hade tydligen ökat med ytterligare ett halvt kilo i vikt, tyckte vågen.

     Man kan tycka att Viktguden, Vågarnas samfällighet eller Moder Natur eller egentligen vem fan som helst borde ha gett mig lite uppmuntran för mitt travande i kilometer efter kilometer och min kurrande mage vid sängdags och dragit av lite istället. Det är väl inte att begära för mycket?

Jag insåg just att jag aldrig har presenterat mig. Klev bara rakt in och började strö åsikter och betraktelser omkring mig.

För att läsekretsen inte längre ska sväva i ovisshet har jag utsatt mig för en mängd personlighetstest, mätningar och beräkningar av mitt innersta väsen, ja till och med från mitt tidigare liv.

Kort sagt - jag har tagit ett antal test på Facebook. Quizzar. De är både vetenskapliga och träffsäkra. Se här bara:

Vilken personlighet har du?

Oberäknelig:
Man har svårt att förstå dig. Folk ser dig ibland som högfärdig och självupptagen. Du tvingar ibland på folk dina åsikter och ideer. Du har en väldigt dominant personlighet. Du har en mycket stark vilja. Folk litar kanske inte alltid på dig eller vill vara nära dig men du är beundrad för dina ledaregenskaper. Många önskar att de kunde vara lite mer som du är.

På vilket sätt skiljerdu dig från mängden?
Ditt sinne för humor:

Du gör dig bemärkt med ditt sinne för humor. Du är klassens clown som alla älskar för att du har förmågan att få alla att skratta hela tiden. Ingen kan motstå dina skämt och knasiga inlägg. Du kan få vem som helst att le, man var försiktig så att du inte överdriver för då kan folk tycka att du är irriterande. Du vet hur man klarar sig ur olika situationer med ett skratt.

Vilken färg är du?
GUL!

Man kan räkna med att du alltid ser saker och ting på ett positivt sätt. Du njuter av att vara tillsammans med andra och du har lätt för att träffa och få nya vänner.

Var är den bästa platsen för dig att bo?
San Francisco!

Det finns politiska frågor som du engagerar dig starkt i och där du vill vara aktiv. Du kanske också är konstnärlig och vill jobba mer med teckning, målning eller fotografering. Du älskar att pröva nya saker och att träffa nya människor. Du är mycket tolerant gentemot andra människors livsstilar och subkulturer. San Francisco är funk, hip, kultiverande och ändå avkopplande - en perfekt plats för dig att bo.

Vem var du i ditt förra liv?
Drottning Elizabeth I:

Du är en reinkarnation av den berömda regent som utövade sin makt på tronen med med största elegans. I ditt nuvarande liv bygger du upp starka band med dina vänner men du vet också hur du skall behandla dina ovänner. Du kan vara något konservativ och noga med att inte ta parti. Du är väldigt listig.

Vilket naturfenomen är du?
Åska:

Du kommer och går, och du väljer alltid din egen väg. Du är kvick och älskar att ha rätt. Du är stark och självständig. Din starka vilja kan ibland missförstås av andra som tar det som aggressivitet eller envishet.

Vänner, humor och skratt verkar vara viktiga ingredienser i mitt liv. Jag är en dominant, irriterande ledartyp som ingen vill vara nära. Många åsikter har jag, och jag har alltid rätt.

Träffsäkert. Jag sa ju det.