Betraktelser

Alla inlägg under oktober 2009

Av Lena M - 31 oktober 2009 12:06

Missförstå mig rätt - jag tycker om att titta på Idol, i alla fall de få minuter som visar när deltagarna sjunger och de påföljande juryutlåtandena.


Men jag undrar, stillsamt:

     Varför påpekar juryn så ofta "låtvalet"?

     "Du valde den perfekta låten, den är som gjord för dig!"

     "Ikväll gjorde du helt fel låtval, den var alldeles för svår för dig."

     "Jag är lite förvånad över att du valde den där låten."


Men - deltagarna väljer inte sina låtar! De får dem tilldelade. Så varför ta med den detaljen i betygsättningen. Att få IG för att man gjort ett dåligt val, när man inte ens haft ett val att göra, synes mig lite magstarkt.


Man hör aldrig deltagarna säga "jag valde den här låten därför att..." eller "den veckan valde jag en låt som jag tycker passar mig som en smäck". Nej, de säger:

     "Låten jag fick passar mig bra."

     "Det var en svår låt för mig, men jag tog det som en utmaning."

     "Jag blev så glad för den här låten för den har jag gillat sedan jag var liten."


Min uppfattning är att deltagarna får låtar efter hur gärna producenten, kanal-VD:n och möjligen, möjligen juryn vill ha kvar dem i tävlingen.

     "Ge Erika 'Sway', den sätter hon aldrig, så vi blir av med henne någongång, den menlösa dockan!"

     "Calle gillar vi inte, men han drar tittare fortfarande så låt honom glänsa i 'American woman* den här veckan då."

     "Ge Erik gamla uttjatade, töntiga och tröttsamma popschlagerdängor från tråkigt 80-tal så det inte märks hur mycket bättre än alla de andra han är. Shit, han lyckades göra den låten också till ett kanonnummer..."


Calle och Tove är fortfarande mina favoriter. Men Erik är bäst.

ANNONS
Av Lena M - 26 oktober 2009 20:13

När jag var liten tyckte jag inte om att gå till tandläkaren. Det gjorde väl ingen? Jag hade sex sju hål varenda år. Men min samling bokmärken blev ansenlig.
     Sedan blev jag stor och vågade prova att göra en bedövning. Inte var sprutan läskig och inte ett dugg ont gjorde borrningen sedan. Så hela mitt vuxna liv har jag utan mankemang gått på mitt årliga tandläkarbesökt. Jag gruvar mig inte innan, jag lider inte under tiden och den enda gången det svider är när man ska betala. Någon rotfyllning och utdragning av ett par visdomständer har jag gjort, men annars är det mest gamla lagningar som behöver göras om, max någon per år.

Men så helt plötsligt fick jag fobi. Inte tandläkarsträck. Utan ren och skär panikångest. Den utvecklades samtidigt som jag utvecklade min klaustrofobi. Den som gjorde att jag inte klarade av att åka hiss, flyga och överhuvudtaget vistas i utrymmen och situtioner som jag inte kunde ta mig ifrån när jag själv ville.

     Tandläkarstolen blev en sådan situation. I alla fall när jag hade saker fastsatta i munnen som jag inte kunde ta bort själv. En del i min ångest har yttrat sig i att jag tycker att jag inte kan svälja och den känslan blev särskilt förstärkt i horisontalläge med fri lejd rakt ner i halsen och ett skarpt ljus rakt i ögonen hos min snälle tandläkare.

     Det blev inte bättre av att den rare tandläkaren slant med pincetten och tappade den tand han just dragit ut så den hamnade rakt i svalget på mig och jag hostande reste mig upp för att inte kvävas, alternativt svälja gadden.


Min fobi har nästan gått över, den som läst mina Betraktelser tidigare minns kanske en som beskriver att jag till och med klarar av att flyga numera. Så mycket mer irriterande då, att det fortfarande känns jobbigt att gå till tandläkaren. Allrahelst som det mest handlar om förväntansångest. Det är oftast bara en ytterst liten stund man har fastskruvade redskap i munnen. Men jag komplimerar mig själv för att jag i alla fall går dit en gång om året och gör det som behöver göras.


I år gjorde tänderna sig påminde någon månad innan det var dags för årets tandläkarbesök. En visdomstand blev infekterad och började akut värka. Hela den historien ska jag inte dra. Men jag fick dra ut den hos min tandläkare efter att jag fått den provisoriskt lagad av en akuttandläkare inne i sta'n.


Min tandläkare. Nej, tyvärr inte. För min rare, snälle tandläkare hade behagat sluta på praktiken sedan förra året när jag var där senast. Vilken besvikelse. Jag hade haft honom i 20 år. Det längsta förhållande jag någonsin haft med en vänlig, jämnårig man. Jag blev erbjuden att börja gå hos den andre tandläkaren på samma praktik. Det tackade jag ja till. Med förtjusning, delad med viss farhåga. Den andre tandläkaren är också han en man i min egen ålder (ja, vi är faktiskt födda samma år, konstaterade han glatt vid mitt första besök, när han läste min journal) och han har funnits på samma praktik också han i 20 års tid. Jag har sett honom där varje år och varit glad att han inte var min tandläkare. Han är nämligen så väldigt snygg. Jag har varit hemligt småkär i honom i alla år.

     Men han har inte sett mig.

Nu fann jag mig själv uppfläkt i ryggläge i hans stol, med hans leende ansikte ovanför mitt och hans gummibeklädda händer vid mina läppar. Redo att få den bakre, gravt inflammerade, visdomstanden utdragen.


Att dra ut tänder bekommer mig inte. Då bedövar de, tar en tång och bänder och drar och vips så är det klart. Det gör inte ont, man sitter inte fast, det är klart på ett par minuter eller så. Men den här nye tandläkaren lyckades skrämma upp mig så till den milda grad att jag skakade, okontrollerat, i alla småmuskler i hela kroppen. Och jag tror inte det bara beror på att han har så fint hår och snygga glasögon. Nej. Den nye tandläkaren pratar O-AV-BRUT-ET. Han berättar vad han gör, steg för steg. Vilka instrument han använder. Jag vill inte veta! Jag vill bara att de ska göra det de måste och låta mig tro att nu blir det inte värre än så är, nu är det nog snart klart. Men inte den nye inte. ´

     Han började med att uttrycka alla farhågor med att tanden hade så djupa rötter, att det antagligen var en gräslig bakterihärd i den, att det var svårt att komma åt, att han kanske inte skulle få ut den hel och halva roten skulle bli kvar. "Man vill ju inte behöva operera och så där" tjattrade han på där han satt med röntgenfotona. Ju mer han pratade desto mer nervös blev jag, som hade varit helt cool när jag kom dit. Min inställning till allt som är otäckt är att det inte händer mig. Jag har sådan tur med allt. Det går som det ska, utan problem. Nu fick han mig att tänka på alla skräckhistorier man någonsin hört om krånglande visdomständer.

     Jag bad honom att inte säga vad han gjorde. "Bara gör det du ska, jag har fullt förtroende för dig", bad jag, lätt sluddrande eftersom halva munnen var utan känsel.

     Den gulliga sköterskan smekte lugnande min axel. Men snyggingen - han var inte tyst en sekund. Och mina ben skakade okontrollerat.


Sex bedövningssprutors verkan senare tog han en tång och bände loss tanden. Det gick på några sekunder, oräknat den kvart jag fick vänta för att bedövningen skulle börja verka.


Hade han bara varit tyst hade jag varit kolugn hela tiden. Men inte han, inte.


Dessvärre hade jag ett stort och djupt hål i kindtanden också och idag var det dags att laga det. Jag är mer orolig för att laga än att dra ut tänder, men försökte att inte tänka på det. Nu visste den nye dessutom om min fobi och borde kunna ta hänsyn till den. Det står ju i min journal precis vad jag känner.


Snygg, läcker med allt hår kvar på huvudet, glittrande ögon och spjuveraktigt leende tar han emot mig. Tandhygienisten har redan lagt bedövning och jag ligger där i stolen, och bara väntar på honom. Han tittar på mina röntgenbilder och min journal på datorskärmen och frågar: "Har vi dragit ut visdomstanden"? Ja, snälla rara, det är ju liksom det vi har. Du sydde två stygn och gav mig antibiotika och förbjöd fysisk ansträning. "Javisst ja, det var en månad sedan, ser jag här" säger han glatt och rullar sin stol till min sida och börjar peta på nästbakersta kindtanden på vänster sida. Nu är det förvisso den på höger sida sm jag har ett stort hål i. Det har jag själv sett på röntgenbilden, "Nejvisst ja, den här sidan var det ju inte", säger den nye vackre fortfarande lika glatt och börjar peta på höger sida istället.


Borrandet går bra. Detta trots att den vackre, nye innan han börjar har berättat att jag har en stor fin porslinsfyllning som han ogärna vill borra sönder och hur svårt det är att komma åt att borra upp hela hålet, han pekar på röntgenbilden för att tydligt åskådliggöra hur stort hålet är och hur illa det sitter mellan två tänder och bakom en barriär av porslin.

     Men jag har ju faktiskt inga problem med borrandet, varken ljudet, vattnet eller vibrationerna. Inte heller är jag rädd för den eventuella smärta som skulle kunna uppstå. Om ni undrar så berättar han hela tiden vad han gör.

     "Så där ja, nu är borrandet klart - det gick väl bra? Nu är vi nästan klara, nu är det bara fyllningen kvar."

Och så rabblar han alla momenten i fyllningen, någonting med tvätta och putsa och fylla och lysa och härda och slipa. Jag försöker att inte lyssna, jag vill ligga där i tron att det är klart vilken sekund som helst.

     Då skruvar han fast en mojäng i min mun. En krage runt tanden för att avgränsa ytan och ett skruvskaft som sticker ut ur munnen på mig, skaver mot överläppen. Jag får genast svårt att svälja.


Och den nye, den söta rara,  putsar och lägger i och duttar på och gud vet allt, under ständig ström av ord. Jag försöker att inte lyssna, koncentrerar mig på bruset från apparaterna, men hör något om "... precis samma som man lagar båtar med" när han petar in något i min tand. För varje nytt redskap han ämnar stoppa in i munnen på mig visar han det och förklarar vad det är och säger att det är så mjukt och fint och ofarligt och tänk vad skönt att själva borrandet är över, nu är det ju bara lite dutt kvar. Att det är det här momentet som egentligen är det enda jag har svårt för och som jag skulle vilja ha avklarat i lugn och ro - det har den underbara mannen ingen aning om.


Det är mycket man måste stå ut med för att ha ett långvarigt förhållande med en vacker jämnårig man med glitter i ögonen och allt hår kvar på huvudet.


ANNONS
Av Lena M - 25 oktober 2009 11:07

Det är roligt när språket utvecklas och förnyas. När dialektala och utländska uttryck vävs in och blir svenska. "Chilla" känns som ett ursvenskt verb numera, till exempel. En stockholmare kan säga "görskoj" utan att låta märkvärdig.
     Ibland går det fort.

     När blev  "ligga" vedertaget uttryck för att ha sexuellt umgänge?


De första gångerna jag hörde det tyckte jag bara det lät infantilt. Nu har jag fått acceptera att det heter så. Men jag förstår fortfarande inte varför. Hoppas läsekretsen kan förklara för mig när och varför det blev så här.


När jag växte upp hette det "ligga med", eller "ha sex" eller "knulla" om man ville ha ett slangord, en omskrivning för "älska".

     "Har ni haft sex med varann?"

     "Igår låg jag med Pelle."

     "Hur många killar har du legat med?"

     "Du har verkligen knullat runt!"

     "Min man och jag älskar helst på morgnarna."


Ja, ända tills alldeles nyss hette det så.

     Men nu heter det:

     "Har du fått ligga än?"

     "Igår fick jag ligga."


Jag undrar om det heter "hur många killar har du fått ligga?" eller "Hur många har du legat?" Kan "ligga" förekomma i tempusböjd form? Kan "ligga" i betydelsen "samlag" användas utan hjälpverbet "få"?


Är inte risken för missförstånd stor - menar du att du låg eller att du hade sex? Helt plötsligt känns det tokigt att berätta för någon att "igår låg jag hela dagen". De kanske tror man jufsat runt i sänghalmen hela dagen!


På engelska, franska och tyska används verbet "sova" i betydelsen idka sexuellt umgänge. Kanske på andra språk också, jag är inte insatt i det. Vilken svensk valde att införa "ligga" istället för "sova" i vårt språk?


Framförallt - när hände detta?

    

Av Lena M - 23 oktober 2009 21:16

När man får för sig att man ska färga håret i lila - är det då ett tecken på att man slutligt har blivit en gammal tant?


När jag gick i gymnasiet hade vi en musikfröken som var mellan 70 och döden (eller åtminstone en bit över femtio), en parant dam och sträng också. Hennes välondulerade och gravt sprejade hår blänkte i lila metallic där hon satt vid pianot.


Eller är det så att man har blivit tillräckligt gammal för att göra precis det man själv känner för, utan att bry sig om vad andra tycker? Att det är viktigare att känna sig glad och göra roliga saker, än att se snygg ut.


Nitar, remmar och läder blir jag också på gott humör av.


Och idag köpte jag en ögonskugga. Exakt en sådan ögonskugga som alla Damernas värld, Femina och Amelia varnar alla som har fyllt 40 att undvika till varje pris: cremig, glittrig och med starka färger. Sådana lägger sig i rynkorna och framhäver dem. En äldre dam ska välja naturfärger som tråkbeige, obetydligshetsgrått och svagbrunt. Av lätt puderkonsistens.

     Cremeglitterögonskuggan jag köpte idag är knallturkos. Med all säkerhet helt fel till blågråa ögon. Men snyggt!


Jag måste tillbaka till affären i morgon och köpa en rosa också. Krämigt ljusrosa som ett läppstift från sextiotalet. Med glitter.

     Kan det bli mer rätt på de hängande ögonlocken på en fetlagd kvinna på väg mot 50?

Av Lena M - 16 oktober 2009 18:00

Om man inte visste hur man såg ut - vad skulle man då tycka om sig själv?


Ponera att vi alla har vår syn så att vi kan se människorna omkring oss, naturen och tv-programmen och allt annat. Men att vi inte kan se oss själva. Vi syns inte i speglar, och när vi tittar ner för kolla in våra bröst, vår mage, våra ben eller håller fram händerna för att studera dem - då ser vi dem inte, allt är osynligt, vi ser inte ens konturerna.


Vi vet inte om vi är blonda eller mörkhåriga. Men med händerna kan vi känna om vi har mjukt eller strävt hår, om skallen är kal och slät, eller stubbig och vi känner om håret hänger ner över ryggen när det smeker vår nakna hud.


Vi vet inte hur långa vi är, men vi märker ju om vi inte når saker högt upp i köksskåpen eller om vi ofta slår huvudet i lampor och måste huka oss i dörrar. Men det är svårt att gissa om vi är över eller under medellängd. Utan siffror är det svårt att bedöma. (och det är självfallet fusk att ta fram tumstocken!)


Vi kan lägga händerna på vår mage när vi ligger nästan nakna på badstranden och vi får en förnimmelse av mjukt hull, en dalgång mellan höftbenen, ett veck vid naveln, en kulle under handflatan. Vi kan, hemma i vår ensamhet, lägga händerna över våra bröst och kanske räcker handen inte till eller kanske ryms rundningen alldeles perfekt i näven. Vi kanske känner revbenens kanter och nyckelbenen ovanför. Är vi män kanske vi känner en behåring på överkroppen. Men vi vet inte om vi har tjock mage, bred bringa, stora bröst, insvängd midja eller smala armar - för vi har inget att jämföra med.


Vi kan titta på en skådespelare vi tycker är vacker och undra "har jag lika stora blåa ögon som hon?". Vi kan beundra en idrottsstjärna och fundera på om vi har lika långa ben som denne. Vi kan se vår kompis i en snygg läderjacka och undra om vår kropp skulle passa lika bra i en likadan jacka.


Vi skulle veta vilka människor omkring oss vi tycker är snygga. Vi skulle veta om vi attraherades mer av brunetter än blondiner. Men vi skulle inte ha en aning om hur vi själva såg ut.


Hur skulle du se på dig själv om du inte visste hur du såg ut? Skulle du tycka mer eller mindre om din kropp, om du kunde känna på den med dina händer och uppleva dess styrka och smärta när du använder den, men inte kunde se den?


Skulle du göra andra saker i ditt liv? Skulle du motionera mer, eller mindre, och skulle du träna andra saker? Skulle du börja springa, av pur rörelseglädje, eller skulle du börja stryketräna för att du tycker det känns skönt med muskler som spelar och orkar i överarmar och lår? 


Skulle du klä dig på något annat sätt? Skulle du alltid välja kjol för att det känns luftigt eller skulle du helst gå i tajts för att det känns skönt när tyget följsamt smeker mot din hud? Skulle du välja plaggen efter deras färg och mönster, på samma sätt som du väljer tapeter och gardiner, för att de tilltalar ditt estetiska sinne? Eller skulle du välja svarta och bruna kläder som var rakt skurna och väl tilltagna, för att gömma dig i dem och hoppas att ingen skulle se din kropp, i fall den kanske inte skulle uppfattas som fin?


Vad skulle du äta, vad skulle du ägna dig åt för aktivieteter, hur skulle du älska och vad skulle du känna inför dig själv är du vaknade på morgonen - om du inte hade en aning om hur du ser ut?


Skulle det vara någon skillnad mot de val du gör och de känslor du har, idag?

Av Lena M - 11 oktober 2009 13:12

Nyligen proklamerade jag höst.


Men idag vet jag inte.


Iklädd en kortkort solkänning med smala axelband och en tunn bomullskofta samt gröna gummistövlar bar jag idag in trädgårdsmöblerna i bo'n. Efter att ha konstaterat att vattnet i vattentunnan var fruset till is, ett flak som ännu mitt på dagen låg kvar, tömde jag ur vattnet och vände tunnan uppoch ner. Grillen förflyttades från altanen till vinterförvaringen. En redan delvis förfryst pelargon i jättekruka fick flytta in i stugvärmen.


Knoppar på Super star-rosorna.


I fredags satt jag på altanen och läste tidningen. Igår satt jag i bersån (det vill säga den plantering av syrenskott som kommer att vara en berså när jag blir pensionär) och solade och funderade på om jag skulle bära in veden som stått staplad på vedbacken hela sommaren.


Det var fem minusgrader när jag gick och lade mig i natt, bedrövad efter 1-0-förlusten mot Danmark i Parken.


Solen skiner över de vackraste färger. Frosten glimmar i månljuset. Enen barrar. Plommonen faller till marken.


Potatisen ligger i sin lår i källaren. Morötterna vilar tryggt i raka rader i jorden. Dillen har fryst. Rödbetorna ligger på min tallrik grillade med getost och nötter och väntar på att den här betrakelsen ska ta slut någongång, för de vill bli ätna och njutna.


Det är kanske det här som kallas höst.




Kände mig föranledd att föreviga min klädsel lördagen den 10 oktober 2009;

sommarklänning och raggsockor

  

Av Lena M - 9 oktober 2009 21:30

Idol - ett typiskt tv-program som man måste strö sina åsikter om.
     Att Calle och Erik är bäst, det har jag ju redan sagt.
     Jag faller alltid för tysta, knepiga män. Calle blundar och säger sällan något, har långt hår och ett oemotståndligt leende. Ergo - jag faller som en fura.
     Erik är inte min typ, som man betraktad. Å andra sidan, varken Erik eller Calle är som män betraktade relaterat till mig - de är som kompisar till de söner jag inte har. Men Erik är en kille som om 20 år kommer att vara en riktig snygging (till skillnad från den lite slätstrukna 15-årige pojke han idag liknar, sina 21 år till trots), femton kilo stadigare och med ett karaktärsfyllt ansikte (och förhoppningsvis längre hår). Men framförallt är han en fullfjädrad artist. Han sjunger bra, han är naturlig, han rör sig avspänt, han verkar mogen och han har en glittrande karisma som inte går att värja sig emot.
    

Och hallå jury-Andreas och kompani - ni må tycka Belinda Carilse är "sååå 90-tal" och att "Leave a light on for me" är en tråkig låt, men det finns faktiskt folk härute i det vi kallar verkligheten som gillar västkustgung och lättsamma dängor. Även om "Heaven is a place on earth" var ännu bättre.

Karolinas kjol var inte snygg. Den var inte ens en kjol. En blurr som var i vägen mest. Men hon ser ut som en stjärna med sitt långa hår, sina långa ben och sin stora mun. Idag var dock inte sången helt klockren.


Eddie, visst liknar han min idol Ali Hussein, det vill säga den så tragiskt framlidne Lasse Lindroth? Det är något drag över munnen, det sneda leendet. Det, en silverjacka och en gammal go låt är allt jag begär. Honom ska vi ha kvar!


Visst, Reza, hon sjunger bra och proffsigt. Och hon är charmig när hon hojtar "Score!" när hon får beröm ("Score", Andreas, "score", inte "skål"!). Men tyvärr gillar jag inte alls stilen och låten hon framförde idag. Mera soul sister, så kanske jag börjar digga Reza (fast jag tycker det är ett killnamn).


Bäst i kväll var ändå Tove. Hon var en favorit redan innan kvällens nummer, en av de sötaste tjejer jag sett med en personlig och spännande röst. Att hon i kväll dessutom sjöng en av de låtar som för närvarande snurrar oftast på min Spotify gör inte saken sämre. Jag 'är också svag för prickiga klänningar och sällan har jag sett någon bära upp en sådan bättre än Tove ikväll. Kortare kjollängd än nästan ingen flicka eller kvinna kan klara och helt rätt matchad med grova kängor och klös i rösten.


Är det några jag inte har nämnt? Då har de inte gjort något intryck på mig.


Röstningen brukar jag inte titta på. Förra veckan åkte uppenbarligen Jon ut, vilket var mycket tråkigt. Ikväll åker Erika. Borde vara Nicklas, men det är fler flickor mellan tio och 14 som röstar och därför blir han kvar.


Av Lena M - 6 oktober 2009 20:21

ICA Maxi ligger så bra till på min cykelväg mellan jobbet och hemmet. De har öppet sent på kvällarna, vilket passar mig som är morgontrött och därför är på hemväg efter stängningsdags för vanliga butiker.


Detta ICA Maxi är måhända en utmärkt affär. Jag blir dock stressad av den, för den är så hangarstor. Det är 100 meter från ingången till ingången. Alltså från de elektroniska dörrarna in i fastigheten till de elektroniska grindarna in till affären.


Man tar sin korg vid grinden och står i en flyglandningsbansbred gång med blommor till höger och smink till vänster. Blomavdelningen är större än en ordinär Interflora i gatumiljö och sminkeriet är lika omfattande som på Åhléns och Kicks. Om man ginar direkt vänster mellan schampo- och tandkrämshyllan kommer man till mataffärsavdelningen och slipper passera barnavdelningen, bok- och pappershandelsavdelningen, klädbutiken och husgeråd.


Jag har ännu inte varit på alla ställen i butiken men hyllorna löper trevåningshushöga med läsk, hushållspapper, tvättmedel, flingor och chips. En sådan här affär, där ett glömt paket ägg genererar en kilometers promenad, är inte gjorda för kunder som jag. Som kilar in på hemväg för att fylla på med frukt, fil, snarr och färskt bröd. 

Jag är dessutom storkonsument av Loka citron. En stor flaska ligger alltid i kylskåpet. Igår drack jag det sista, idag skulle jag fylla på. Väl framme vid läskavdelningen hittar jag vattenhyllan (varför har de livsmedel tre meter upp - ingen kund når dem ju?) och ser en reklamskylt med orden "Ny praktisk storlek". Loka citron finns numera i literbutelj. Den ser pluttig och behändig ut, jämförelsevis. Den kostar 7,90 plus pant. Flaskan på 1,5 liter kostar 7,90 plus pant. Jag tar den nya praktiska storleken.


Jag har bara köpt ett fåtal varor, flaskan och något mer ligger överst i cykelkorgen, ovanpå hjälmen. I vardera handen bär jag någon liten sak. Ställer mig en i en kassa där en man i 40-årsåldern just plockat upp sina varor, också ett fåtal, på bandet och han lägger dit varuavskiljaren så att jag kan lägga ifrån mig mina varor. En tant står vid kassörskan och ska betala. Men hennes pengar räcker inte. Eller pengar. Det pep i kortläsaren helt enkelt. Hon velade en stund om hon skulle plocka tillbaka några varor. Hennes barnbarn (eller dotter, folk har så konstiga åldrar nuförtiden) stod vid packänden och ringde en man i hushållet och försökte förklara "ICA Maxi" och "pengar" utan framgång. Kassörskan frågade vänligt om hon skulle parkera betalningen, vilket hon fick ett jakande svar på och började slå in mannens varor. Det gick finfint tills hans krukväxt stod på tur. Den var inte prismärkt. Kunden mindes inte själv priset och ingen svarade i telefon när kassörskan ringde. Mannen packade övriga varor. Kvinnan med för lite köputrymme på pengakortet körde in hela kundvagnen i butiken igen och strax kom en annan kassörska med ett negativt besked till vår, hårt prövade men alltigenom vänliga, kassörska. Nej, hon fick inte parkera kunden, stänga sin kassa och reda upp situationen, det var för mycket folk. Nehej, men kunde hon möjligen få hjälp att ta reda på priset på krukväxten? Jadå, jag ringer, sa hennes kollega och gick iväg. Tanten med kundvagnen sa att hon skulle komma tillbaka och betala.

     - Hur lång tid tar det, undrade kassörskan

     - En halvtimme kanske, jag vet inte hur tunnelbanorna går.

     - Klarar sig maten i vagnen?

     - Nja, det är en del kylvaror. Och djupfryst.

     - Då måste vi lägga tillbaka varorna då.

     - Ja. Det tar nog en halvtimme för mig.


Interntelefonen ringer. Vår vänliga kassörska fortsätter samtalet med den övertrasserade tanten och lyfter luren, får ett pris i örat, slår in det på kassaapparaten samtidigt som hon avslutar samtalet med tanten och säger "629 kronor" till mannen som okejar beloppet i kortläsaren och nu är det min tur. Tanten bakom mig har redan knuffat mig två gånger i ryggen och suckat i mitt bakhuvud. Själv står jag lugn. Jag har ingen tid att passa och har inte köpt glass.


Jonnar hem och sätter klacken i fållen. Igen.

Presentation

Omröstning

Den här bloggen har flyttat till betraktelser.lenamjohansson.se
 Det vet jag väl
 Det bryr jag mig inte ett smack om
 Tänker fortsätta kolla den där
 Tack för upplysningen!
 Äh, jag hamnade bara här av en slump

Gästbok

Följ bloggen

Följ Betraktelser med Blogkeen
Följ Betraktelser med Bloglovin'

Sök i bloggen

Fråga mig

14 besvarade frågor

Arkiv

Besöksstatistik

Kategorier

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se