Betraktelser

Direktlänk till inlägg 26 oktober 2009

Den nye. den vackre, den helt hopplöse tandläkaren

Av Lena M - 26 oktober 2009 20:13

När jag var liten tyckte jag inte om att gå till tandläkaren. Det gjorde väl ingen? Jag hade sex sju hål varenda år. Men min samling bokmärken blev ansenlig.
     Sedan blev jag stor och vågade prova att göra en bedövning. Inte var sprutan läskig och inte ett dugg ont gjorde borrningen sedan. Så hela mitt vuxna liv har jag utan mankemang gått på mitt årliga tandläkarbesökt. Jag gruvar mig inte innan, jag lider inte under tiden och den enda gången det svider är när man ska betala. Någon rotfyllning och utdragning av ett par visdomständer har jag gjort, men annars är det mest gamla lagningar som behöver göras om, max någon per år.

Men så helt plötsligt fick jag fobi. Inte tandläkarsträck. Utan ren och skär panikångest. Den utvecklades samtidigt som jag utvecklade min klaustrofobi. Den som gjorde att jag inte klarade av att åka hiss, flyga och överhuvudtaget vistas i utrymmen och situtioner som jag inte kunde ta mig ifrån när jag själv ville.

     Tandläkarstolen blev en sådan situation. I alla fall när jag hade saker fastsatta i munnen som jag inte kunde ta bort själv. En del i min ångest har yttrat sig i att jag tycker att jag inte kan svälja och den känslan blev särskilt förstärkt i horisontalläge med fri lejd rakt ner i halsen och ett skarpt ljus rakt i ögonen hos min snälle tandläkare.

     Det blev inte bättre av att den rare tandläkaren slant med pincetten och tappade den tand han just dragit ut så den hamnade rakt i svalget på mig och jag hostande reste mig upp för att inte kvävas, alternativt svälja gadden.


Min fobi har nästan gått över, den som läst mina Betraktelser tidigare minns kanske en som beskriver att jag till och med klarar av att flyga numera. Så mycket mer irriterande då, att det fortfarande känns jobbigt att gå till tandläkaren. Allrahelst som det mest handlar om förväntansångest. Det är oftast bara en ytterst liten stund man har fastskruvade redskap i munnen. Men jag komplimerar mig själv för att jag i alla fall går dit en gång om året och gör det som behöver göras.


I år gjorde tänderna sig påminde någon månad innan det var dags för årets tandläkarbesök. En visdomstand blev infekterad och började akut värka. Hela den historien ska jag inte dra. Men jag fick dra ut den hos min tandläkare efter att jag fått den provisoriskt lagad av en akuttandläkare inne i sta'n.


Min tandläkare. Nej, tyvärr inte. För min rare, snälle tandläkare hade behagat sluta på praktiken sedan förra året när jag var där senast. Vilken besvikelse. Jag hade haft honom i 20 år. Det längsta förhållande jag någonsin haft med en vänlig, jämnårig man. Jag blev erbjuden att börja gå hos den andre tandläkaren på samma praktik. Det tackade jag ja till. Med förtjusning, delad med viss farhåga. Den andre tandläkaren är också han en man i min egen ålder (ja, vi är faktiskt födda samma år, konstaterade han glatt vid mitt första besök, när han läste min journal) och han har funnits på samma praktik också han i 20 års tid. Jag har sett honom där varje år och varit glad att han inte var min tandläkare. Han är nämligen så väldigt snygg. Jag har varit hemligt småkär i honom i alla år.

     Men han har inte sett mig.

Nu fann jag mig själv uppfläkt i ryggläge i hans stol, med hans leende ansikte ovanför mitt och hans gummibeklädda händer vid mina läppar. Redo att få den bakre, gravt inflammerade, visdomstanden utdragen.


Att dra ut tänder bekommer mig inte. Då bedövar de, tar en tång och bänder och drar och vips så är det klart. Det gör inte ont, man sitter inte fast, det är klart på ett par minuter eller så. Men den här nye tandläkaren lyckades skrämma upp mig så till den milda grad att jag skakade, okontrollerat, i alla småmuskler i hela kroppen. Och jag tror inte det bara beror på att han har så fint hår och snygga glasögon. Nej. Den nye tandläkaren pratar O-AV-BRUT-ET. Han berättar vad han gör, steg för steg. Vilka instrument han använder. Jag vill inte veta! Jag vill bara att de ska göra det de måste och låta mig tro att nu blir det inte värre än så är, nu är det nog snart klart. Men inte den nye inte. ´

     Han började med att uttrycka alla farhågor med att tanden hade så djupa rötter, att det antagligen var en gräslig bakterihärd i den, att det var svårt att komma åt, att han kanske inte skulle få ut den hel och halva roten skulle bli kvar. "Man vill ju inte behöva operera och så där" tjattrade han på där han satt med röntgenfotona. Ju mer han pratade desto mer nervös blev jag, som hade varit helt cool när jag kom dit. Min inställning till allt som är otäckt är att det inte händer mig. Jag har sådan tur med allt. Det går som det ska, utan problem. Nu fick han mig att tänka på alla skräckhistorier man någonsin hört om krånglande visdomständer.

     Jag bad honom att inte säga vad han gjorde. "Bara gör det du ska, jag har fullt förtroende för dig", bad jag, lätt sluddrande eftersom halva munnen var utan känsel.

     Den gulliga sköterskan smekte lugnande min axel. Men snyggingen - han var inte tyst en sekund. Och mina ben skakade okontrollerat.


Sex bedövningssprutors verkan senare tog han en tång och bände loss tanden. Det gick på några sekunder, oräknat den kvart jag fick vänta för att bedövningen skulle börja verka.


Hade han bara varit tyst hade jag varit kolugn hela tiden. Men inte han, inte.


Dessvärre hade jag ett stort och djupt hål i kindtanden också och idag var det dags att laga det. Jag är mer orolig för att laga än att dra ut tänder, men försökte att inte tänka på det. Nu visste den nye dessutom om min fobi och borde kunna ta hänsyn till den. Det står ju i min journal precis vad jag känner.


Snygg, läcker med allt hår kvar på huvudet, glittrande ögon och spjuveraktigt leende tar han emot mig. Tandhygienisten har redan lagt bedövning och jag ligger där i stolen, och bara väntar på honom. Han tittar på mina röntgenbilder och min journal på datorskärmen och frågar: "Har vi dragit ut visdomstanden"? Ja, snälla rara, det är ju liksom det vi har. Du sydde två stygn och gav mig antibiotika och förbjöd fysisk ansträning. "Javisst ja, det var en månad sedan, ser jag här" säger han glatt och rullar sin stol till min sida och börjar peta på nästbakersta kindtanden på vänster sida. Nu är det förvisso den på höger sida sm jag har ett stort hål i. Det har jag själv sett på röntgenbilden, "Nejvisst ja, den här sidan var det ju inte", säger den nye vackre fortfarande lika glatt och börjar peta på höger sida istället.


Borrandet går bra. Detta trots att den vackre, nye innan han börjar har berättat att jag har en stor fin porslinsfyllning som han ogärna vill borra sönder och hur svårt det är att komma åt att borra upp hela hålet, han pekar på röntgenbilden för att tydligt åskådliggöra hur stort hålet är och hur illa det sitter mellan två tänder och bakom en barriär av porslin.

     Men jag har ju faktiskt inga problem med borrandet, varken ljudet, vattnet eller vibrationerna. Inte heller är jag rädd för den eventuella smärta som skulle kunna uppstå. Om ni undrar så berättar han hela tiden vad han gör.

     "Så där ja, nu är borrandet klart - det gick väl bra? Nu är vi nästan klara, nu är det bara fyllningen kvar."

Och så rabblar han alla momenten i fyllningen, någonting med tvätta och putsa och fylla och lysa och härda och slipa. Jag försöker att inte lyssna, jag vill ligga där i tron att det är klart vilken sekund som helst.

     Då skruvar han fast en mojäng i min mun. En krage runt tanden för att avgränsa ytan och ett skruvskaft som sticker ut ur munnen på mig, skaver mot överläppen. Jag får genast svårt att svälja.


Och den nye, den söta rara,  putsar och lägger i och duttar på och gud vet allt, under ständig ström av ord. Jag försöker att inte lyssna, koncentrerar mig på bruset från apparaterna, men hör något om "... precis samma som man lagar båtar med" när han petar in något i min tand. För varje nytt redskap han ämnar stoppa in i munnen på mig visar han det och förklarar vad det är och säger att det är så mjukt och fint och ofarligt och tänk vad skönt att själva borrandet är över, nu är det ju bara lite dutt kvar. Att det är det här momentet som egentligen är det enda jag har svårt för och som jag skulle vilja ha avklarat i lugn och ro - det har den underbara mannen ingen aning om.


Det är mycket man måste stå ut med för att ha ett långvarigt förhållande med en vacker jämnårig man med glitter i ögonen och allt hår kvar på huvudet.


 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Lena M - 3 augusti 2012 11:54

Mina betraktelser har flyttat och meddelar härmed adressändring enligt bloggbokföringslagen. Alla tidigare inlägg fram till och med juli 2012 finns kvar på http://lm.bloggplatsen.se men från och med nu görs alla nya inlägg på http://betraktelser.lena...

Av Lena M - 30 juli 2012 13:59

Juli 2011: 1. Jag tecknar ett mobilabonnemang hos Telia.2. Det ingår 6 mån Spotify och 12 mån Navigator3. Jag frågar försäljaren: kommer dessa båda att upphöra av sig självt om ett resp ett halvår eller måste jag säga upp dem?4. Försäljare svarar: ...

Av Lena M - 29 juli 2012 22:15

Startade med fika i Älmsta. Himmelskt god ostsmörgås respektive en nötkaka att mörda för och kaffe.   Fortsatte norrut. Kort stopp vid världens ände.   Nästa hållplats Järnboden. Vacker miljö.    Rolig naturstig med konstverk. Riktni...

Av Lena M - 23 juli 2012 16:00

Mmm. Att en 21-årig kvinna med långt, blont hårsvall ala filmstjärneideal, slät över hela kroppen, med stora bröst och svankandes för att framhäva rumpan, målade naglar, i tilltalande halvprofil, hårt sminkad och med förföriskt leende poserar i offen...

Av Lena M - 21 juli 2012 17:49

I min egenskap av irriterad konsument har jag börjat tappa greppet. Eller synen, snarare.   Igår hittade jag minsann äntligen en kjol i en modell som jag letat efter länge och en kvalitet som sällan ses och i rätt storlek. Bara så där utan förvar...

Presentation

Omröstning

Den här bloggen har flyttat till betraktelser.lenamjohansson.se
 Det vet jag väl
 Det bryr jag mig inte ett smack om
 Tänker fortsätta kolla den där
 Tack för upplysningen!
 Äh, jag hamnade bara här av en slump

Gästbok

Sök i bloggen

Fråga mig

14 besvarade frågor

Arkiv

Besöksstatistik

Kategorier

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

RSS


Skapa flashcards