Behövde nya torkarblad. Åkte till Mekonomen.

- Hej, jag vill ha torkarblad till min Skoda Octavia.

Men den informationen räckte inte. Expediten behövde veta registreringsnumret, hej å hå, för att ta fram rätt torkarblad. Men hans sätt att fråga efter regnumret visade sig vara ett fall för diskrimineringsombudsmannen. Som han ställde frågan till mig, skulle han aldrig ha ställt den till en man.

     Så här sa han:

     - Vet du vad det är för registreringsnummer på bilen?

Till en man skulle han ha sagt:

     - Vad är det för registreringsnummer på bilen?

Jag svarade:

     - Ja, det vet jag.

Sedan sa jag registreringsnumret.

     - Är det en Golf, frågar expediten infantilt.

Han hörde fel på D och T.

Och jag hade fortfarande en Skoda Octavia, som behövde nya torkarblad.

Men - som man blir bemött behandlar man.

     Så när han hade plockat fram rätt torkarblad för just min bil (?) sa jag, utan att varken lägga huvudet på sned, förändra rösten eller himla med ögonfransarna:

     - Om man kanske skulle behöva hjälp att byta torkarblad, kan man få det här då?

Tio minuter senare, och med hjälp av ytterligare en (manlig, såklart) expedit hade de båda herrarna lyckats byta mina torkarblad i kylan.

Jag klockade ett avsnitt av Robinson. (Ja, med tidtagarur). Av de 90 minuter programtid som avsnittet tar i tv4-tablån pågår själva progammet i 56 minuter. Det skulle alltså ha varit ett entimmesprogram på SVT. Resterande dryga halvtimmen består av 22 minuters reklam från sponsorerna och den kanalegna reklamen för kommande program. Cirka tio minuter av tiden ägnas åt att visa vad som visades förra veckan. Och vad som ska visas den här veckan, dvs rätt snart. Och vad som ska visas efter pausen, dvs om sju minuter. De vackra, men stillatigande och intetsägande, panoramabilderna över naturen har jag dock räknat med i programtiden. Lite blåa hav, beiga stränder och grön vegetation måste vi ha.

Nåväl. Robinson är en kul programidé. Men tänk så hemskt mycket roligare den skulle kunna vara. Och då menar jag inte bara om man kunde få se timmesavsnitten utan avbrott. Nej. Här kommer en bättre version - "the LM edition" - av Robinson. Varsågod - tv 4, SVT - vem som vill - ta den och gör den!

Behåll grundkonceptet: en öde exotisk ö, ett antal personer - säg 16 - väljs ut och skeppas dit. De får bygga sitt bo, föda sig själva och tävla om priser samt att bli årets Robinson.

Men ta bort utröstningen i örådet.

Första veckorna är det alltid några intetsägande typer som man aldrig lär känna, som aldrig får en chans, som känns om utfyllnadsfigurer för att ha några att rösta bort innan själva tävlingen egentligen börjar, som blir bortröstade. Sedan, när det inte är fler kvar än att man börjar få kläm på vad de heter och vilka man gillar, eller älskar att irritera sig på, då röstas de starkaste bort i öråden. De, som vi i tv-soffan gillar att beundra för att de är starka, uthålliga, sociala, smarta, snygga, roliga, vinner tävlingar, klänger i lianer, krossar kokosnötter, slaktar djur och gör upp eld så kung Louie blir grön av avund.

     Varvat med de starkaste - "de största hoten" - röstas de irriterande typerna bort. De som är helt asociala, som antingen är lika talträngda som Wassberg efter ett lopp 1979 eller pratar skallen av samtliga, deltagare och tv-publik, gärna på gräslig dialekt. De som är lata och aldrig lyfter ett finger. De som luras, bedrar, ljuger och baktalar. De som är osedvanligt tjocka. Eller skitgamla. Eller blondinbellakorkade. Udda typer helt enkelt. De - som vi älskar att hata. En dokusåpa utan åtminstone en sådan person är inte en dokusåpa värd sändningstiden.

Därför - ta ut sexton deltagare, skeppa ut dem på ön och behåll dem, tills en av dem har vunnit tävlingen. Låt oss lära känna dem, byta loljaliteter, ändra uppfattning och låt och älska dem och hata dem, på äkta dokusåpamanér. Sexton - därför att då har vi råd att bli av med en handfull som ger upp på grund av tristess, svaghet eller som blir sjuka på ett eller annat sätt. Tio - tolv deltagare är lagom.

Som det är nu börjar man med två lag som senare, när bara några få är kvar, slås ihop. Syftet är att bygga upp lojaliteter som sedan ska hålla, eller slås sönder. Jag säger: gör tvärtom. Låt alla vara tillsammans från början. Låt dem bygga vänskapsband, pakter och skapa kärlekspar och svartsjuka och låt det bli olika gäng av killar, tjejer, äldre, yngre, stadsbor, lantisar och så vidare.

Varje vecka hålls en pristävling. Priset ska vara något man verkligen vill ha på en öde ö, precis som det är nu. Mat, kläder, hygienartiklar, redskap. Den som vinner tävlingen får priset - och valet att behålla det för egen räkning eller dela med sig, till en, två eller alla deltagare. Detta är som gjort för gräl och osämja, varje dokusåpaproducents dröm.

Så kommer det viktigaste - själva Robinsontävlingen. Den ska vara tuff. Fysiskt och psykiskt krävande. Raffinerad, uthållighetsprövande med flera olika moment. Den vill vi se i sin helhet med så lite fejk som möjligt. Den ska spelas in och produceras som en sportsändning. Här ska vi i publiken kunna njuta av skicklighet och styrka, spelande muskler, psykiska kamper. Här ska agnarna sållas från det vete som ska vinna Robinsonstatyetten.

De första veckorna, de som nu motsvaras av när de tävlar i lag, får varje deltagare poäng efter den placering de får i tävlingen. Det ska alltså inte vara tävlingar där en vinner och övriga förlorar, utan tävlingar där man kommer etta, tvåa, trea och så vidare. Poängen slås ihop så att man i slutet av varje avsnitt kan se vem som leder och hur alla ligger till i tabellen.

Okej, nu har det gått några veckor och någon machotyp från norrlandsskogarna leder tävlingen och de flesta kvinnor ligger på den nedre halvan, utom ett par publikfavoriter, tuffa brudar som kan klå vem som helst, både i fysiska och psykiska tävlingar. Nu ska vi bilda lag. Nu ska vi splittra och söndra. Den som leder tävlingen får välja ett lag och den som ligger sist får välja ett. Hur valet går till överlåter jag till producenten som köper mitt förslag. Man kan till exempel göra som valet gjorde i årets upplaga, där de båda får köpslå och resononera sig fram till hur lagen ska se ut. Eller så lottar man, helt sonika (det ger ju också en bra möjlighet att redigera i efterhand ifall lotten skulle göra lagen alltför tråkiga). Eller så har man en tävling där ettan och sisten får svara på frågor och för varje gång de svarar rätt får de välja en lagdeltagare, svarar de fel får den andre välja. Brännbollsmobbning.

Från och med nu blir pristävlingarna lagknutna. Vinsten ska alltid vara något som ger deltagarna i vinnarlaget fördelar jämfört med deltagarna i förlorarlaget. Det vill säga mat. Allt som gör dem starkare och stärker deras möjligheter i Robinsontävlingarna. Nu kan det vara ganska rejäla priser, gärna pizza och kaffe, madrasser att sova på och sådant.

Robinsontävlingarna är fortfarande individuella.
     Men - nu får laget ändå en betydelse. Det lag som har den lägsta sammanlagda placeringssiffran får tillsammans välja ut en i det andra laget som går miste om de poäng han eller hon fick i den här tävlingen. Dessutom - och här kommer örådet äntligen in i bilden (jag förstår att producenter har varit i oroliga) - det lag med den bästa sammanlagda placeringen får rösta, vid sluten omröstning i urnan vid örådet. De får rösta vem i det andra laget de vill ha över till sitt lag. Och i en ytterligare röstning vem i sitt eget lag det vill byta honom/henne emot...
     Är det inte raffinerat så säg?
     Nu prövas alla vänskapsband, pakter och gäng.

Vinnaren utses precis som alltid. De fyra som har flest poäng i sluttabellen går till final, där först en, sedan nästa åker ut i planktävlingar eller vad man nu har tills två återstår och alla deltagare får rösta mellan dem.

Häpp.

Det här programmet skulle jag verkligen vilja se. Om du tycker likadant - skicka länken till det här inlägget till programansvariga på de tv-bolag du tycker ska sända det.

Håret hänger i ögonen, glasögonen immar igen, snor'n rinner, hjärtat bultar, lungorna sprängs, vinden viner, det värker i länderna och snöhelvetet släpper inte från skyffeln.

Jag tycker verkligen, verkligen inte om att skotta snö.

Jag är inte gjord för att bo på landet och leva friluftsliv. Skogen är mörk, stor och läskig. Mörkret omsluter mig och utanför pannlampas stråle av ljus gömmer sig otäcka faror. Som rådjur och grannens katt. Jag blir i alla fall skrämd när jag hör ljud, men inget ser.

Jag borde bo i lägenhet. Rent, tyst, enkelt, bekvämt. Tvättstuga. Hiss. Någon annan som städar trapphuset. Någon annan som skottar snön från gårdsplanen. Någon annan som hämtar soporna. Släta golv. Täta väggar. Kakel och porslin i badrummet. Någon man kan ringa om det blir stopp i avloppet. Element. Varmluftsugn. Rinnande varmt och kallt vatten. ICA-affär 300 meter bort.

Men samtidigt. På landet känner jag mig trygg. Det må snöa, det må blåsa, det må regna, hagla och åska. Man må bli insnöad därför att ingen hinner ploga och man själv inte orkar skotta i ovädret. Elektriciteten må fallera. Affären må ligga en mil bort och vägen dit må vara oframkomlig.

Men på landet har jag vedboden full av ved. Det gör inget att huset har tunnare isolering än människobeboliga villor enligt byggnadsstandardsnormen måste ha och fönstren är av tvåglas. Jag kan elda i mina två spisar och ha precis den temperatur jag vill inomhus. Jag kan laga mat på vedspisen. Källaren är fylld av potatis och maten i kylskåpet kan jag ställa ut i boden om strömmen går. Jag behöver inte frysa, inte vara hungrig.

Jag är trygg där jag är och jag rår mig själv. Jag är frisk och stark och har två armar och två ben.

Det är inte roligt, och det är grymt jobbigt - men jag kan skotta snö.

För detta är jag mycket tacksam.

Den som följer min blogg har nog förstått att jag inte är odelat förtjust i stora livsmedelsbutiker och i synnerhet inte när de är knökfulla av människor. Trots detta begav jag mig till Stora ICA Maxi-butiken i Gigantiska merkanteriet utslängt på industrimarkstomten någon mil utanför förorten.

Dagen före julafton.

Men jag åkte dit utrustad med gott humör och godmodig tålmodighet. Och det gick riktigt bra.

Efter endast tre varv runt parkeringsplatsen, där minst en tredjedel av alla platser försvunnit i snödrivorna och folk halkade omkring i modden med och utan kundvagnar utan dubbdäck, hittade jag en plats. Eller plats och plats. Jag spanade in ett litet utrymme bortom den sista bilen i ett hörn av parkeringen som väl kanske inte direkt var vad man kallar en "p-ruta" utan snarare en snödriva. Den körde jag galant in i med mitt terränggående fordon och snubblade så in på affärn.

Inte bara var det en stor ICA-butik, det var också en ICA-butik där jag aldig varit tidigare och alltså inte hittade i. Men frukt&grönt låg vid ingången och efter att ha tappat en klase vindruvor på golvet med påföljande trevligt meningsutbyte under godhjärtade leenden med plockpersonalen så hade jag fyllt min korg med några kilon godsaker. Till och med avokadorna var ätmogna, till skillnad från de handgranater som annars brukar finnas att tillgå.

Jag hade en inköpslista och när jag utan att ens leta gick förbi toapappret och bara bakom nästa hörn fick tag i Grumme diskmedel med citronsmak (köp inte den som kallas "naturlig doft", för den är parfymerad och luktar apa) kände jag mig glad och stark.

Ställde ifrån mig den tunga korgen mellan salt- och kryddhyllan och paketerad laxdisken och gick sedan runt och lyckades hitta såväl prinskorv, som spaghetti och pärlsocker. Konserverad frukt däremot gick jag bet på. Men man kan inte få allt här i livet, tänkte jag med obrutet glatt humör och gick mot kassorna. Där stöter jag ihop med en av mina kusiner och vi språkas en stund, helt ensamma mellan hyllorna med fix-och dona-tidningar och den kolorerade dampressen.

Det var noll personer före mig i kassan och trots att klockan nu var mitt på dagen och jag var hungrig på grund av en alltför lätt frukost tre timmar tidigare så var det med lätta steg, trots tunga kassar, jag muddrade iväg mot bilen, där den så elegant stod inkörd i en gnistrande vit snödriva.

Vad jag inte förstår är dock, hur en ensamstående kvinna kan köpa julmat för mer än tusen spänn?

Bokstavligt talat insnöad.

Det gick knappt att öppna dörren i morse:

Så här ser mitt liv ut.

Elda, titta på skidtävlingar, surfa på datorn, hämta ved, pyssla om blommorna, fika, springa och kolla termometern stup i kvarten och ta en tur i garaget.

Behagligt.

Scen: den lokala Konsumbutiken

Deltagare: kassakön, kassörskan (en manlig - heter det kassör då?), två pojkar i 12-årsåldern.

Händelseförlopp:

In på scenen, med dunder, dunk och högljudda gutturala läten - två pojkar som går i kanske sexan eller sjuan, alltför stora för att vara rara barn, alltför små för att vara coola. Den ene drar framför sig en slags bil av plast, en sådan som föräldrar ska dra sina 3-4-åringar i när de handlar för slippa ha dem springa gnällandes runt hela affären. I plastvagnen sitter/halvligger den andre pojken, armar och ben får liksom inte plats och de rammar hyllorna på sin väg in med dunk och rop.

     Jag vänder mig om för att se om det var julmusten eller frukten som de körde in i. Men båda klarade sig, pojkarna blev ännu mer högljudda och styrde kosan mot nästa hyllmonter. Han som sköt vagnen framför sig hojtade (väl medveten om att vi som stod i kassakön alla hade vänt våra ansikten mot dem och deras framfart):

     - Det här är min son!

och fortsatte, som om han kände att uttalandet behövde en förklaring:

     - Jag är bög!

Intressant. Varför kände han att tillkännagivandet att han var bög var av nöden? Kände han att det var så uppenbart att pojken i vagnen inte kunde vara hans son att han behövde förklara denna lilla skojfriska lögn för oss vuxna? Och att det blev troligare om han var homosexuell? Att om det var så uppenbart att han aldrig haft sex med en kvinna, så måste det faktum att han påstod sig ha en son bero på att han fått denne son genom någon annans försorg, liksom? Men var han inte för ung för att ha börjat bekymra sig för att ännu vara oskuld, så till den milda grad att han behövde påstå sig vara bög?

Inte vet jag. Men om jag hade varit psykolog hade jag tvångsanslutit grabben för terapi.

Skidor var bättre förr.

Inga masstarter.

Tydliga nummerlappar - ett enkelt vitt tygstycke som inte skymmer landslagsdräkten som idag, när alla ser likadana ut med en slipover i en massa färger och text. Och enbart startnumret på och inget annat. Tydligt.

Fina toppluvor med tofs som vippade så fint mot de snötyngda grangrenarna.

Tydlig resultatservice på tv. Det enda som visas på skärmen är namn och nummer och tid på den som leder och på den som är i bild. Ingen rasslande lista med namn och sekunder efter i placeringsordning. Nuförtiden står aldrig numret på löparen - hur ska man då kunna räkna ut hur mycket de har tappat och tagit in på varann? Nej, nummer, namn och tid är allt vi tittare behöver. Vilket land de representerar, det vet vi redan.

Det nya påfundet med att ange antal sekunder löparna är efter den som för tillfället leder är rena vansinnet. Skriv tiden istället, det är något man kan förstå. Det skulle också också att fler generationer håller sig borta från senilitet och hjärnsläpp - det är nyttig hjärngympa att räkna ut mellanskillnader själv.

Och okej, så stor, lång och kraftig som Juha Mieto, det har väl ingen skidåkare varit varken förr eller senare. Men jag tycker ändå att alla löpare var kraftigare då, på Wassbergs tid. Kraftigare lår, bredare midjor, stabilare överkroppar. Nu är de mer seniga, med svällande muskler på lår och axlar och armar. Var alla skogshuggare för tjugofem år sedan? Nej, det har jag svårt att tro.

Jag hade förmånen att se Juha Mieto på riktigt en gång vid skidspelen i Falun. Jag fotograferade honom, med toppluva och allt.

Okej, det var lite folk och stängsel emellan, men det är han som står där mot väggen, the very one and only Juha.