Det är inte lätt att skriva skyltar. Påbud, förbud och tio Guds bud.

     De ska vara lätta att förstå och framförallt inte kunna missförstås.

     De ska vara korta och koncisa. Inte ta upp onödigt mycket plats. Inga ord som utfyllnad. Tryck är pengar.

Det är bland annat därför jag undrar varför det på parkeringar med platser som hyrs av boende, företaget eller liknande, finns en skylt som säger:

     "Förhyrda p-platser"

Borde det inte räcka med "Hyrda p-platser"? Spelar det någon roll om de är hyrda före eller under eller efter? Det enda jag behöver veta är att om jag inte har hyrt den där platsen så får jag inte parkera min bil där. Behärskar man inte det svenska språket tillfyllest kan man förväxla det med "Förhörda p-platser" och undrar säkert vad rutorna har gjort för något misstänkt.

Det är tillräckligt svårt att hitta rätt i parkeringsdjungeln ändå. Se bara här:

Okej. Det är ett p-däck så man får anta att parkering är tillåten. Skylten med överskriften "Taxa" är då precis vad man letar efter. Vad kostar det, hur många kronor ska jag lägga i automaten? Och visst, här ska jag får Information! ära vare Gud i höjden. Om vaddå då? Jo, om taxa och avgifts tider. Vem är avgift och varför ska man betala på hans tider? Kan man inte få egen tid? Men det löser sig nog bara man tittar på Informationstavlan. Men vars är den då? Aha - den är ju Ovanför automaten. 

     Vi vänder vår blick uppåt:

När vi har läst det där, tittat på klockan, tänkt efter vilket datum det är och om det är Söndag, Helgdag eller Natt har det gått så lång tid att p-lisan redan slagit ett par lovar kring vår bil, 30 meter längre bort på parkeringen. Innan vi har klurat ut om vi kommer att vara här mer än tre timmar, kortare än två timmar och om vi ska handla på ICA eller inte har bilen redan blivit lappad och vår hjärna har brunnit upp.

Kan de inte bara ta tio spänn i timmen dygnet runt veckans alla dagar 365 dagar om året (och låta skottdagen vara gratis som ett litet asterixundantag längst ner under telefonnumret) eller införa p-skiva? Eller vill de inte ha folk som handlar och gör ärenden i sitt centrum?

Min granne håller på att bygga garage. Han har just gjutit bottenplattan. Den är grusad och där står hans två bilar. En cheva och en firmabil, en skåpbil. Invid köksingången till boningshuset står hustruns bil, en liten japan.

När grannen flyttade in i huset var han ännu ungkarl utan fast sällskap och huset var en tvåvåningskåk byggd 1926. Putsad fasad och kök och kammare på nedervåningen, två små sovrum på vinden. Till vinden ledde en smal trätrappa och under den fanns ett förråd. Boyta var kanske 50 kvadratmeter.

I det huset hade min morfars bror bott och han och hans fru uppfostrade sina tre barn där på 30-talet. På 60- och 70-talet var det de vuxna barnens barn och deras kusiners barn som sprang in och ut i stugan. Ett av de vuxna barnen bodde om somrarna med sin fru i hönshuset, som var omgjort till ett rum och pentry. Min morfar hade gått bort men hans storebror satt i sin skomakarhörna i det bakre av garaget och lagade barnbarnens skor.

     På tomten växte flera äppelträd och frun i huset skötte omsorgsfullt sina blomrabatter som kantade grusgången till entrén. I garaget stod den välvårdade ljusblåa Volvon, en PV som inte gått många mil.          

     Samma garage som den nya grannen varken fick in chevan eller firmabilen i, båda var större än garaget som i trettio år rymt en PV.

När den nya grannen bott där i par år träffade han en tjej och började bygga till ett större hus. Om dessa båda händelser har med varann att göra eller ej, vet jag dock inte. Men han var glad att han hittat en kvinna som ville dela hans liv och bo ute på bondvischan.  

Det nya huset blev rött i stående träpanel och med två hela våningsplan. På övre botten ligger sovrummet åt söder, ovanför altanen, och är lika stort som min förra lägenhet.

Grannen tog ett lån på 2 miljoner. Huset fick 180 kvadratmeter bostadsyta. Garaget revs. Alla äppelträd fälldes. Blomrabatterna grävdes upp. Katten sitter på furstukvisten. Hönshuset står kvar vid stenmuren som utgör vyn jag ser ifrån mitt köksfönster.

Nu har grannen bildat en trepersonsfamilj i sitt stora fina hus. Två barn till så är familjen lika stor som den som först bodde där. Fast med fyra gånger så mycket golvyta att dammsuga. Men fruar är väl spänstigare nuförtiden. Eller om det kanske är lättare att städa ett hus på 180 kvadrat när maken gör det, än ett på 50 kvadrat som trebarnsmor. Vad vet jag? Jag är en barnlös kvinna som bor på 60 kvadrat och tycker det nog så mycket att städa. Skulle jag bo i ett hus där man fick byta eluttag för att dammsugarsladden inte räckte runt hela bostaden skulle jag fan inte orka dammsuga alls.

Men det orkar visst folk nuförtiden. Och råd har de också. Och platteve. Och surround och trådlöst och bärbart och uppkopplat.

Däremot har de inte kaffebryggare. Nu ska det istället vara något rostfritt monstruöst som man kan få små löjliga koppar med, ja inte vet jag, någon typ av kaffe i. Men det finns billiga bönmalningsmaskiner har jag fått höra. Om man inte har så höga krav på att brygga olika sorters espresso kan man få en för knappt 4 000 kronor. Vad det rostfria monstret som tar upp hela köksbänken av piffig betong kostar är jag dock lycligt omvetande om. Men det här var en utvikning.

Min betraktelse är denna: hur har folk tid, råd, lust och ork? När man klarar sig och allt blir så mycket billigare och lättare med så mycket mindre?

Grannens garageplatta är 80 kvadratmeter.

Min hus är en trerumskåk på drygt 60.