Betraktelser

Alla inlägg under januari 2010

Av Lena M - 30 januari 2010 23:56

Det är tio år sedan jag blev med lantställe. Ett eget hus i Roslagen. Sedan dess har jag tillbringat 40 procent av årets alla dygn där, helger, semestrar, jular osv, resten "hemma i sta'n". Det är trettio år sedan jag flyttade hemifrån så den räknekunniga läsekretsen kan raskt förstå att jag bott och rått mig själv länge, innan jag fick egen sommarstuga. Hela tiden har jag bott i lägenheter, närmare bestämt i fem olika sådana, med undantag för ett par år då jag var sambo i Rimbo.
     Vad jag inte förstår nu, med tio års husägande på nacken, är vad sjutton jag gjorde på helgern tidigare?
     Inte för att jag är varken händig eller pysslig och framförallt inte arbetssam. Men under mina husår har jag målat fasader, burit ved, grävt, rensat, sått och satt, flyttat, ändrat, klippt, burit och släpat en himla massa jord, buskar, blommor och grönsaker. Jag har skottat snö, räfsat löv, plockat vinbär, bakat oräkneligt antal rabarberpajer, oljat altanen, städat garage och bodar, klippt gräs, haft besök av många övernattningsgäster, haft träningsläger, målat, möblerat om, städat, burit in och ut trädgårdsmöbler, monterat, målat och oljat trädgårdsmöbler, gillrat och vittjat råttfällor, rensat grusgången, målat dörrar och dörrfoder, köpt ny kyl och frys, ny spis, ny platteve, skurat mattor. Ja, allt sådant som man gör i ett hem, som består av ett hus, med vedspis och roslagsspis, med garage, carport, vedbod, ett par bodar och förråd, ett stort grönsaksland och tio perennrabattr och en blivande syrénberså.

     Framförallt har jag suttit otaliga timmar på min altan och fikat, läst böcker, löst korsord och samtalat med vänner och släktingar.


Alla dessa timmar av arbete, vila, rekreation, utomhustillvaro, natursköna upplevelser, skit under naglarna, solbränd kropp. Vad sjutton gjorde jag med alla dessa timmar innan jag hade mitt hus?

ANNONS
Av Lena M - 28 januari 2010 00:01

Är det någon som tror att allt är frid och fröjd och följsamt och behagligt i mitt liv nu? För i så fall måste jag glädja er med att ni har så inihelvete fel.


Igår fick jag min grannes post i brevlådan. Min förra granne. I lägenheten bredvid, i huset jag bodde i för ett år sedan. I en annan stad, med ett helt annat postnummer. Visserligen är de ena av hennes efternamn detsamma som mitt enda, men hennes förnamn och andra efternamn är så olika mitt namn att inte en bokstav är lika. Jag fick ofta hennes post när jag bodde granne med henne. Då kunde jag ju bara öppna dörren, ta ett steg till höger och lägga breven i hennes brevlåda. Har brevbäraren blivit så slö att han tycker jag ska ta mig till grannstaden och dela ut den post han borde hålla koll på? Nä nä. Så längde det finns en Post, så får de banne mig dela ut postförsändelserna själva.


Skulle parkera bilen på gatan vid lunchtid, för att gå och göra ett kort ärende. En plats fanns ledig snett emot butiken jag skulle till. Jag blinkade höger, körde upp jämsides med bilen framför, lade i backen, vred på huvudet - och vips, där kom en gul taxibil och körde in på det ledig utrymmet. Högerblinkers, vita backljus. Det sket väl han i. Där blev jag ståendes som en förvånad trafikpropp. När jag kört vidare och parkerat längre fram på gatan och klev ur bilen körde den fula gula taxin iväg igen. Vilken mupp!


Men det var ju kul att det snöade. Det var det, faktiskt. Det är mulligt att snubbla fram i allt det vita mjuka.



ANNONS
Av Lena M - 26 januari 2010 00:21

Igår skrev jag, bland annat, om detta oöverstigliga problem i min vardag:


"Jag behöver en skarvsladd, eller kalla det adapter - jag bryr mig inte, men fatta vad jag vill ha! - mellan datorn och ett externt tangentbord. Och då menar jag min bärbara dator, min laptop, ja, alltså en skärm som sitter ihop med ett tangentbord och är en dator alltiett liksom - fatta vad jag menar. Och ett löst tangentbord, det, som jag haft till en annan större, stationär dator. Ni vet, en sådan där gammalmodig som man hade för, typ, sex år sedan. Är det svårt att förstå eller? Har aldrig någon annan haft ett sådant behov någonsin? Nä, tydligen inte. För när expediterna på all världens jävla tv-dator-elektronik-och-musikbutiker äntligen fattar vad jag är ute efter så säger de, utan att ens behöva kolla i hyllorna eller lagret, att nej, sådana har vi inte (lilla stumpan, ditt pucko, kärring, tänker de, fast de inte säger det högt, men det syns på den föraktfulla blick de delar med sin kollega när jag vänder mig för att gå därifrån, tro inte att jag inte ser det, era osnytna jävla kassörskesnorungar)."


Idag kom jag lite sent till jobbet. Lite strul med bilen, bara.

Efter ett par timmars jobb med att besvara mejl och några telefonsamtal ringer så tjejen i receptionen och meddelar att det kommit ett bud till mig. Jag tar genast hissen ner (nej, den stod inte framme, det gör den aldrig) och fick ta emot och kvittera ett vitt kuvert, där mitt namn stod textat på framsidan. Ingen firmastämpel, ingen avsändare. Kuvertet var lite knöggligt. Jag sa till repantjejen som det var, att jag inte väntade något och började riva upp kuvertet direkt på vägen tillbaka mot hisshallen.


Ur kuvertet ramlade en liten adapter, ja eller skarvsladd. ni fattar, som passar mellan en bärbar dator med usb-uttag och ett externt tangentbort med ett sånt där runt uttag med piggar. Ett vitt A4-ark är textat med följande meddelande:


" Det finns de som fattar vad du vill ha... det gäller bara att fråga rätt person!

Kram /"


Inget namn. Och beskrivningen av den hemlige mannen (för jag utgick ifrån att det var en man) jag gick tillbaka och avkrävde repantjejen på gav ingen entydig ledtråd (medellång och mörkblond, typ).

     Men han är någon som har läst min blogg. Han har en silverfärgad bil. Han vet var jag jobbar. Och han är så underbart snäll och har en sådan fantastisk humor och intelligens att han åbäkar sig att fixa den där adaptern, eller kalla den skarvsladd eller vad ni vill, jag bryr mig inte!, och handtextar ett kuvert och ett meddelande och åker till mitt jobb och lämnar det.


En sådan mans handling ursäktar ganska många veckor av oplogade gator, väntan på hissar, långa reklampauser på tv, dyr blomkål och bilbatterier som står och laddar ur utan förvarning.

Av Lena M - 25 januari 2010 23:35

Om ni tyckte jag gormade i onödan igår, att jag bara inbillade mig saker, att jag överdrev och var småaktig. Läs då vidare.


I morse kunde jag inte öppna bilen med fjärrkontrollen på nyckeln. Tvärdött. Fick låsa upp låset som man gjorde förr i tiden, genom att stopp in nyckeln i kolven och vrida om ett halvt varv. Satte mig i bilen, nyckeln i tändningslåset och vred om. Inte ett ljud, inte en lampa som lyste, inte ett livstecken.


Okej. Ingen panik. Batteriet i nyckeln är nog slut. Tillbaka upp i lägenheten, halka fram på trottoaren, ta hissen upp (nej, den stod inte framme, jag fick trycka och vänta), hämta nyckeln i lådan (den låg redan på det andra stället jag letade), tillbaka ut på gatan, halka fram på trottoaren, same procedure as alldeles nyss. Död bil. Heldöd.


Ringa chefen och förklara varför jag skulle bli sen. Fundera en stund - vad ska jag göra. Eftersom bilen, såklart, står på en gata där det råder parkeringsförbud på dagtid på  - just det - måndagar, häpp!, måste jag åtgärda.  En bilskollärare ber sin elev stanna bilen, vevar ner rutan och frågar förhoppningsfullt om jag vill ha startkabelhjälp. Såklart jag vill. Bilskolläraren är överlycklig över att få visa sin elev, som ser måttligt road ut, i skarpt läge hur man faster startkablarna. Rött och på rött och svart på svart och i jord. Gnistlöst. Heldött. Men tack ändå.


Sätter en lapp på vindrutan där jag förklarar att jag är iväg för att fixa bärgning i hopp om att p-lisorna ska ge fan i att lappa min bil, som helt ofrivilligt står på en gata som ska vara tömd för att snöröjas (som om gatukontoret hade en tanke på att göra det - bah!). Tillbaka upp i lägenheten, halka fram på trottoaren, tog trapporna upp (fyra stycken, pust), för även om hissen faktiskt stod framkörd den här gången så tänkte jag att är det någon dag i världshistorien som hissjäveln ska fastna mellan två våningsplan med mig inuti så är det väl idag. Men det lurade jag den på - ha!


Ringa försäkringsbolag och verkstad. Ringa chefen och rapportera vad som händer. Vänta på bärgare. Dricka en kopp kaffe. Upptäcka att den höj- och sänkbara barstolen jag använder vid mitt datorbord, som är ett barbord i ståhöjd, har pajat. När jag sätter mig på den åker en långsamt men obönhörligen ner mot golvet. Jag har hakan i tangentbordet och händerna vid öronen när jag skriver. Och då frågade jag ändå specifikt när jag köpte stolen om det fanns någon maxvikt den klarade av och expediten försäkrade att jag inte på långa vägar var i riskzonen för att vara för tung för denna gedigna stol. Lögnhals. Nu måste jag stå hela tiden och då värker det i min hälsporre. Inte visste jag att möbelvaruhusen och idrottsklinikerna var i maskopi.


Så kommer Jörgen, den orangeklädde prinsen, i sin stora röda bil och med ett redigt aggregat att ladda min bil med. Röd på röd och svart på svart - se det var melodin det, ingen förbannad jord, för det är så himla kitsligt med den så halledudane, var plåten för tunn eller färgad eller skruven för klen så blev det ingen fjutt. Men Jörgen, han kunde fjutta han!


Det är försent att göra den här historien kort, men 40 minuter med motorn igång, varav en stund på en parkering medan jag passade på att uträtta ett ärende (när jag tittade ut genom fönstret för att kolla så ingen snodde min bil fick jag till svar att "vi står alltid med motorn på därute det är aldrig någon som snor bilen, och om de gör det, så är de bara glada att motorn är varm") kom jag så till jobbet lagom till lunchen (som jag helt sonika fick hoppa över).


Tingen jävlas med mig. Fast Jörgen var snäll. Men dyr.

Av Lena M - 24 januari 2010 17:45

Nu måste jag erkänna att jag är förbannad. Arg, helt enkelt. Det kokar av ilska och irritation. Alla jävlar är emot mig.
     Antingen gör de mitt liv svårare än nödvändigt, eller bara tråkigare. Eller så fullständigt dissar de mig. Alla medmänniskor som borde vara vänner, som borde känna omtanke om mig. Alla därute som någon enda gång kunde bry sig en enda aning om en annan människa. De bara trampar på i sina små sketna liv utan att tänka ett enda dugg på mig och mitt välbefinnande. Som om jag inte fanns. Eller som om jag vore en lus, värdig endast som hackkyckling.


Hela tiden krånglar det. Alltid ser någon till att det går mig emot.

Jag börjar ta det här personligt.


Ja ja, jag förstår att ni vill ha konkreta exempel, inte bara haranger med otidigheter utan belägg. Här kommer, bara ett axplock:


Alla parkeringsplatser nära min port är alltid upptagna och jag är säker på att de som parkerar där inte alls har lika mycket att bära som jag, det är bara lata. Slit och släp, jag hatar att bära en massa väskor och kassar. Mina lata grannar kunde faktiskt tänka sig lite för innan de lägger beslag på närmaste p-rutan.


När jag kommer hem och är trött vill jag bara sjunka ner i soffan och äta/dricka något medan jag ser något lättsamt på tv. Bara tio minuter, en kvart. Men jag vill göra det direkt. Då är det reklam på alla kanaler, samtidigt. Den håller på exakt så lång tid som det tar att äta upp den där frukten och dricka den där koppen kaffe.


Kassörskan i livsmedelsbutiken slår in zuccini a 69 kronor kilot istället för blomkål för 19 å 90 när jag handlar så att jag får betala 45 kronor för mycket. Det gör hon bergis inte till alla andra kunder, bara till mig, den apan.


Springskoförsäljare ljuger, undanhåller fakta och struntar fullständigt i mig som kund. De lyssnar inte på vad jag säger, de svarar inte på det jag frågar. De skickar mig skor i fel storlek och sedan ska jag ha besvär med att skicka eller lämna tillbaka dem.


Företag skickar betalningspåminnelser till mig och hotar med inkasso och lägger på förseningsavgifter och aviavgifter och fan och hans moster bara för att jag inte har fått deras första räkning, som de har skickat till min förra adress. Men kolla folkbokföringen för helvete - ni fattar väl att jag inte bara struntar i att betala? Ni får väl se till att ni skickar era räkningar till rätt adress för bövelen!


Hissen står aldrig framme på det våningsplan jag behöver den, när jag behöver den.


Sista gången på danskursen ska vi dansa igenom alla danser vi lärt oss. Men den dans som jag tycker allra mest om, och som jag längtat efter hela veckan att få dansa på ett stort fint dansgolv tillsammans med hela gruppen - den bara struntar läraren i att dansa. Det gjorde hon ju bara för att jag är den enda som gillar just den dansen mest. Alla andra fick dansa sina förbannade tråklåtar, men min låt, nej den dög inte åt dem minsann.


Jag behöver en skarvsladd, eller kalla det adapter - jag bryr mig inte, men fatta vad jag vill ha! - mellan datorn och ett externt tangentbord. Och då menar jag min bärbara dator, min laptop, ja, alltså en skärm som sitter ihop med ett tangentbord och är en dator alltiett liksom - fatta vad jag menar. Och ett löst tangentbord, det, som jag haft till en annan större, stationär dator. Ni vet, en sådan där gammalmodig som man hade för, typ, sex år sedan. Är det svårt att förstå eller? Har aldrig någon annan haft ett sådant behov någonsin? Nä, tydligen inte. För när expediterna på all världens jävla tv-dator-elektronik-och-musikbutiker äntligen fattar vad jag är ute efter så säger de, utan att ens behöva kolla i hyllorna eller lagret, att nej, sådana har vi inte (lilla stumpan, ditt pucko, kärring, tänker de, fast de inte säger det högt, men det syns på den föraktfulla blick de delar med sin kollega när jag vänder mig för att gå därifrån, tro inte att jag inte ser det, era osnytna jävla kassörskesnorungar).


Lysrörslampan ovanför diskbänken börjar blinka. Trots två nya glimtändare och ett nytt lysrör lyckas jag inte få det att funka. Det är becksvart, jag ser varken diska eller laga mat. Som om jag inte vore värd en god middag och ett välstädat kök.


Det finns ingen riktigt bra version av HIgher and higher på Spotify.


Reportrar och programledare pratar i mun på varandra så man inte hör vad deras gäster säger i debatt eller soffprogram. De bara sitter där och babblar som om det vore deras fikarast. Att ingen i tv-publiken hör något, varken av deras skämt eller något som skulle kunnat vara ett intressant inlägg från någon spännande person - det skiter väl de i. Bara de får sin feta lönescheck för att sitta och dilla.


TV-producenter visar alltid fel gubbes mellantid. Johan Olsson, hallå - var det för mycket begärt att få se honom i bild en enda gång?


Vinterstudion svarar aldrig på en enda fråga som jag mejlar in. De svarar på en massa andra korkade frågor, men aldrig mina. Jag skickar in befogade, begåvade, initierade eller roliga frågor, men nejdå. Förklara för sjuttioelfte gången att det är fyra cm på liggande och elva på stående skyttet, gör det. Dra det där med extraskott i stafetter också så alla jubelidioter som tydligen råkar hamna framför en skidskyttesändning för första gången i sitt liv och inte har en jävla aning om vad det handlar om får svar. Varför sitter jubelidioterna och mejlar in sina korkade frågor? De tittar ju uppenbarligen ändå aldrig på skidskytte eller skidor - byt kanal, stäng av teven, ge er ut och promenera, var de sporthatande vanliga tråkmänniskor ni ändå alltid är och stör inte sportsändningarna för oss som fattar något.


Framför allt annat är jag skitsur på de där satans fiskarna som ploppar upp på Fejan i en ruta som bara har en "accepteraknapp" men inget stäng-ner-kryss. Den där irriterande rutjäveln är i vägen överallt på skärmen när man ska göra piffiga quiz som "Vilken kändis liknar du mäst" och andra löjliga felstavade ungdjävlars test. Jag vill inte köpa någon fisk säger jag. Jag vill varken leka akvarie eller farmare på fejsboken, för herrejistanes. Tror ni jag är helt felnavlad?


Nu blir det inte några fler bevis och exempel på att ingen bryr sig om mig och det enda medmänniskorna gör för mig är jävulskap. Det är säkert ändå inte en käft som läser mina betraktelser och de som gör de har bara råkat hamna här när de googlade på "betalningspåminnelser" och har i alla fall inte läst så här långt.  Betala era räkningar istället slarvmostrar och sitt inte och häng i min blogg.


Jag har väl annat för mig än att skriva för folk som inte orkar läsa.



Av Lena M - 24 januari 2010 14:28

När "folk" pratar om rödbetssallad har jag förstått att det ofta är den majonäsröra som säljs i plastaskar de menar.


När jag säger rödbetssallad menar jag sillsallad, utan sill.
     Det vill säga: hackade rödbetor, salt- eller smörgåsgurka, kall kokt potatis, röda svenska äpplen (t ex Ingrid Marie), rödlök som gärna serveras med hackat kokt ägg.

     Denna sallad passar till och förgyllar det mesta. Självklar till Janssons under julen. All mat med potatis och kött eller charkvaror som bas får ett lyft med rödbetssallad till. Den kan ätas ensam, med en klick keso, till ugnsstekta rotgrönsaker, som smörgåspålägg och är roligare än bara skivade rödbetor till pyttipannan.


Vill man ha kleggig rödbetssallad är det här mitt bästa recept:
    finhackade rödbetor, syrligt grönt äpple, salt- eller smörgåsgurka. Den finhackade salladen blandas med så mycket tjock yoghurt (gräddfil eller ännu hellre ekologisk turkisk yoghurt) att den blir "blöt". Det ska absolut inte vara mer än att ingredienserna täcks, det ska inte finnas överflödigt klegg.

Av Lena M - 23 januari 2010 11:53

När jag växte upp på 60- och 70-talen bakade vi, och åt med förtjusning, negerbollar. Mamma lärde oss det, och hon hade säkert fått lära sig av sin mamma. Ett enkelt sätt att tillfredställa barnens, och sitt eget, behov av sötsaker, till kaffet eller som godis. Smör, havregryn, socker, vaniljsocker, kakao och kallt kaffe. Enkla ingredienser som alltid finns hemma. Ingen tillagning behövs, ingen ugn, ingen väntetid. Blanda, rulla i pärlsocker - ät!



Nu har både 80- och 90-talen passerat och vi har ett helt nytt millenium. Vi har sedan länge slutat säga negerboll. Nu äter vi chokladbollar.

     På Facebook finns det flera grupper som heter "Det heter chokladboll" eller något liknande. De hävdar att:
     "En boll i sig kan inte vara rasistisk, men varför välja ett namn innehållande ett ord som i många tider använts i nedtryckande syfte? Vi konstruerar vår värld och vår förståelse genom språket, därför bör vi vårda det. Respekten för våra medmänniskor väger tyngre än respekten för bollar. Dessa bollar innehåller inga negrer utan är gjorda av choklad och borde därför självklart kallas för chokladbollar.
Negro = svart, men bollarna är bruna.
Okej?"

     och:
     "Blir så trött, hur svårt kan det va? Är det en slump att det bara är bönder som säger negerboll?"  

     vidare:

"De som använder det gamla namnet hävdar att det ingenting har med ras att göra. Det är förhoppningsvis korrekt, men det är allmänt känt att det i tidigare svenskt språkbruk har fått namn av ett ofta missbrukat utryck för afrikansk ursprungsbefolkning som regelmässigt använts i förklenande sammanhang. Och detta har alltså fått ge namn åt ett helt vanligt, oskyldigt bakverk!"


I gruppen "Det heter chokladboll. Punkt" är man kort och koncis i sin innehållsförklaring:
     "Nej, det heter inte negerboll, i alla fall så länge ordet "neger" är någonting nedsättande och används i syfte att förtrycka."


Naturligtvis finns det grupper på Facebook som hävdar motsatsen. Gruppen "DET HETER NEGERBOLL" (med versaler!) har fler än 3000 medlemmar och en nästan aggressiv ståndpunkt:

     "Det heter inte chokladboll förfan"


Slutligen finns ett par grupper med namn som "Kalla dem vad ni vill, gott är det" och "Vi som skiter i om det heter chokladboll eller negerboll".


Ett hastigt överslag ger vid handen att grupper som värnar "negerboll" har minst åtta gånger så många medlemmar som de som hävdar "chokladboll".


Själv är jag en aning ambivalent. Om någon tar illa upp över ordet negerboll, då ska vi självklart inte använda det. Men för mig som är uppvuxen med negerbollar finns det en reell skillnad på dem och dagens chokladbollar.

     Går man in på ett café finns det nästan alltid chokladbollar till försäljning. Men dessa är gigantiska jättebollar som gör mig lätt illamående och inte alls sugen på att äta dem. När jag blir sugen på något gott till kaffet hemma på helgen så rullar jag små fina bollar som är supergoda och man kan äta både tre och fyra stycken åt gången av dem. De är aptitretande där de ligger på uppläggningsfatet. De har ingenting med chokladbollarna på fiken att göra.


När jag rullar själv, är det negerbollar. Och kanske kan jag tillåta mig att kalla dem just så, hemma i mitt eget kök, när ingen annan hör?



Av Lena M - 19 januari 2010 22:00

Inte nog med att springskotillverkarna tar ohemult mycket betalt för sina dojjor men även deras återförsäljare är egotrippade puckon som struntar i oss konsumenter.

Ammen hallå - vi är väl ändå löpare allihop - varför motarbetar ni oss?

Vadan denna inledande spya?

Jo, i en månads tid har jag letat efter ett par nya springskor. Jag vill ha antingen Asics Kayano eller Asics 1140, det vill säga fjolårets modell. Jag vill ha samma storlek som jag har i mina gamla av respektive modell, nämligen 10.

Min ordinarie Löplabbet-butik hade dem inte kvar, varken i herr eller dammodell. 2010 års modell hade ännu inte kommit då, för en månad sedan. Expedissan skrev upp mig på väntelistan för 2010 års Kayano. I storlek 10. De skulle ringa så fort de kommit.

Detta var för en månad sedan, sa jag det?

Jag ringde den andra Stora Löpskobutiken i huvudstaden och frågade om de hade några Kayano i storlek 10 kvar. Det hade de inte.

     "Är det någon skillnad på herr- och dammodell", undrade jag, "eller kan jag köpa herr lika bra?"
     "Ja, det kan du absolut göra!" svarade expedissan i luren. "Det är ingen skillnad på dem."
     "Men ni har ingen herr kvar heller, antar jag?"
      *leta, leta*
     "Nej, det har vi tyvärr inte."


Det är fortfarande december.

Gick sedan in på nätet och kollade Stadium och Intersport och lite andra vanliga sportaffärer, men ingen saluförde just de modeller jag vill ha.


I löpbutikens internetbutik reade de dock ut fjolårsmodeller. De flesta storlekar var redan slut såklart. Men tur som tokig hade jag - det fanns ett par Ascis 1140 herr i storlek 10 kvar och de kostade bara 800 kronor, mot ordninarie 1.100 kronor (som dessutom blir 1.300 i år). Yippi, jag tryckte på beställaknappen direkt.

Jag fick orderbekräftelse, skorna skulle komma inom 24 timmar och 800 kronor drogs från mitt konto. Detta var den 21 december och den 23:e åkte jag ut till landet och stannade i två veckor. Jag längtade efter att komma hem och hämta ut mina fina skor på posten. Men det hade inte kommit några skor. Jag ringde butiken och frågade och fick höra att:

     "tyvärr, de var slut, oj, glömde jag meddela dig det, förlåt, men du har fått tillbaka pengarna."
     Jaha men tack så jävla mycket för ingenting då!
     Tänkte jag.

Ny vända med den första kedjan. Ringde till hemmabutiken och frågade om de hade några 1140 kvar.
     *leta, leta*

     Nej, det hade de inte, "men kolla med innerstadsbutiken eller söderortsbutiken."

     Jag gjorde istället en beställning via deras internetbutik. Ett par Ascis Gel 1140 storlek 10.

     Mitt namn är Lena M Johansson.

     Det är nu januari.

Fick ett svarsmejl dagen efter ifrån "Uppsala". Modellen var slut, men året modell, med nr 1150, har kommit. Den kostade visserligen 200 kronor mera, "men ville jag ha den istället?"
     Jag tackade för beskedet i ett svarsmejl och frågade om de inte möjligen hade några Kayano kvar i storlek 10 för i så fall ville jag hellre ha dem. Om inte så ville jag ha 1150:an. Jag frågade om den fanns i dammodell också och att det i så fall var färgen som avgjorde, om det inte var någon skillnad på herr- och dammodell. Jag vill inte ha rosa skor, skrev jag. Fick svar nästa dag att det inte fanns några gamla Kayano kvar och att dammodellen i 1150 var rosalila så hon skickade Asics 1150 i storlek 10 herrmodell.

Idag hämtade jag ut dem. Vrålsnygga, gulsvarta.

Men av alla jag pratat med och haft mejlkontakt med - kunde inte NÅGON ha kläckt ur sig att storlek 10 i herr inte är lika stora som storlek 10 i dam. Utan i själva verket är mycket större.


Jag fick ett par båtar med posten. Snygga, gulsvarta, javisst. Men exakt vad ska jag göra med dem?

Jag brukar utöva min konsumentmakt på så sätt att jag aldrig köper något från ett företag som jag upplever mig ha blivit dåligt bemött av. Så var ska jag nu köpa mina springskor?

Kayanosarna kostar 2.000 spänn i år förresten.
De har kommit nu.

Men butiken som har mig på väntelistan, eftersom det numera är den enda chansen att få ett par Kayano, har inte ringt.

Jag är skitsur just nu, faktiskt.

Mitt namn är Lena. Jag har storlek 10.

Hur jävla svårt ska det vara att fatta?!

Presentation

Omröstning

Den här bloggen har flyttat till betraktelser.lenamjohansson.se
 Det vet jag väl
 Det bryr jag mig inte ett smack om
 Tänker fortsätta kolla den där
 Tack för upplysningen!
 Äh, jag hamnade bara här av en slump

Gästbok

Följ bloggen

Följ Betraktelser med Blogkeen
Följ Betraktelser med Bloglovin'

Sök i bloggen

Fråga mig

14 besvarade frågor

Arkiv

Besöksstatistik

Kategorier

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se