Betraktelser

Alla inlägg under februari 2010

Av Lena M - 28 februari 2010 20:58

Johan Olsson är den finaste mannen jag vet!


Jag har alltid älskat Axel Teichman och idag älskar jag honom mer.


Jag är kär i Magnus Ingesson.


Marcus Hellner är Kung av Sverige.


24 februari borde bli nationaldag.


Anders Södergren är hela Sveriges mest omtyckta människa, han borde vara kung, statsminister, adlad, hedrad, uppburen och bo i ett hjärtformat slott.


Anna Haag är den gladaste tjejen i hela landet.


Anna Dahlberg var underbar och hon är bättre än någonsin som Anna Olsson och hon får aldrig sluta tävla för Sverige.


Charlotte Kalla är Drottningen.


Daniel Richardsson är så snygg när han åker skidor att man fullständigt bara dånar.


Tobias Angerer är också duktig.


Kowalchyk är häftig.


Norrmän - vad är det för något?


Det här är kanske inte den mest begåvade betraktelse jag skrivit. Men efter en femmil är man inte tillräknelig.

ANNONS
Av Lena M - 24 februari 2010 20:00

Här kommer en utskrift av kommentarerna från ett längdskidlopp i OS.
Eller om det var skidskyttelopp.


Där är de iväg.

Fältet spricker upp. Det går fort därframme.

Vi sätter ett litet frågetecken för henne i dag.

Idag måste man skjuta fullt för att ta medalj.
Man måste spänna bågen.

Det gäller att inte gå ut för hårt och spränga sig.

Nu är det helt vindstilla. Det blåser bara lite grand.

Nu är det bara att öppna spjällen.

Det är optimala förhållanden.

Nu åker de in på vallen.

Trettitvå stav stav.

Så kommer en bom. Och då kommer tankarna.

Det är ju inte bara det att han bommar/faller. Det blir en stress för att jaga ikapp också.
Man måste ha perfekta skidor för att ta en OS-medalj.

Där startar jag min klocka.

Nu går hon över på tvåans växel.

Hon är bra man man.

Han har plockat in någon sekund.

Kameran fångar in honom tidigt.

Det är viktigt att skotten sitter.

Det är på vallen man vinner loppet.

Han har råd att skjuta ett par rundor.

Hon är bättre i klassisk stil.

Nu får han slita för att hänga med.

Nu är det tre stycken som är loss.

Det där är en varvad åkare.

Jag har en egen tid på honom.

Det kan vara klokt att släppa och inte hänga på ryssen där.

Hon har tagit sju komma tre hit ut.

Nu blir det åka av.

Han har 12 sekunder fram till tredjeplatsen.

Det går lite långsamt men huvudsaken att de sitter.

Nä. Nu är hon borta.

Nu tappar norrmannen.

Jag ser henne med blotta ögat nu.

Kan han ta in tio sekunder fram till varvningen?

Det här är kul!

Nästa passering fem komma två kilometer.

Han biter sig fast.

Hon kommer där borta i rött.

Han gör en fantastisk sluttrunda.

Nu är han upp i rygg.

Kan det stanna vid trettio sekunder?

Det blev fyrtiofyra komma åtta.

Hon är antingen fågel eller fisk. Det är aldrig något mittemellan.

Man kan aldrig räkna bort Teichmann.

Det var mer vid varvningen.

Om producenten bara kunde ha kvar bilden vid den där granen nu.

Nu provar han.

Nu är han infångad.

Kan hon gå med där får hon en bra rygg.

Allt kan hända i stafett.

Här passerar italienaren och tar över ledningen med tre komma två.

Svensken faller!

Hon har nittitvå åttifyra och tyskan har åttisju åttitvå.

Nu är det nerver.

Lågt klockan fem.

Titta på Eder – han har redan skjutit klart!

Hon är bra i stå.

Nu är det bara stigningen in emot stadion kvar.

Det gäller att vara först in i kurvan.

Ingen slår honom i en spurt.

Det kan bli en fajt om bronset.

Det här är ett fall framåt för henne.

Nu är det klart!

ANNONS
Av Lena M - 23 februari 2010 21:30

OS är atleternas arena. Men utan dem vid sidan av skulle OS inte vara den totalupplevelse vi sportfånar har. Här är ett axplock, min reaktion, sett ifrån sidan, på dem som står vid sidan, vid detta vinter-OS i nådens år 2010.


Jag är kär i Magnus Ingesson.

Jag har (faktiskt) inte irriterat mig på Jonas Karlsson en enda gång.


Ja ja, jag vet. Nej nej, det förstår jag väl. Men man kan! Ja ja, men man skulle ha kunnat i varje fall. Nej nej, det säger jag inte. Jag säger bara att om.

     Se där Christer Ostbåges vanligaste kommentarer i exklusivt urval.


Blomqvisten är en fantastiskt bra expertkommentator med kunnighet, erfarenhet, passion, inlevelse. Men jag gillar (faktiskt) inte det där grymtandet han upplåter i vissa situationer.


När svenskarna skjuter på vallen stänger jag av ljudet. Jag är helt övertygad om att det är Ostbåges och Grenemarkarns fel att de bommar. De hetsar dem. Jag blir i alla fall hetsad. Jjjjjjjaaaa, nuuuuuu, treeeeeeedje skottet ... nej! så bommar hon, kvider Ostbåge. Men håll tyst gubbe och låta henne skjuta för herrejösses!


Men Eklund med pennan instucken i mössan är cool. På reporterns fråga "Hur satt missarna, var de långt ifrån?" svarar han att det spelar ingen roll. Bom var det ju hursomhelst, liksom. Suck. Tyckte jag mig nästan höra att han undslapp sig.


Hårds röst som spricker i falsett på upploppen, däremot, gillar jag (faktiskt).

Elofsson är minst lika bra som kommentator som han var skidåkare. Minst.

De röda täckjackorna är fula. De ser ut som stoppade korvar, de som bär dem. Jag får liksom handnöd och känner mig orörlig bara jag ser dem.
     Men de blåa, med röda blixtlås, är ursnygga. Finns de i XXXL så vill jag ha en.


Att Hård uttalar Nousianen som om han vore amerikan irriterar mig. Varje gång.

Den där Arild Monsen måste jag också ställa mig lite tveksam till. Hade inte Sverige världens bästa landslag i sprint? Vad hände?

Popsen är kung.

Men den stora överraskningen i detta vinter-OS och som blivit spelens största behållning, det är (faktiskt) Johan Ejeborg. Hans Stefan Edberg håller världsklass.

Av Lena M - 23 februari 2010 08:30

Tydligen har jag missat att recensera den tredje melodifestivalsdeltävlingen. Jag kanske inte tyckte att det fanns så mycket mer att säga, än:

     it hurts, it hurts, it hurts.


Det var i alla fall ungefär så jag kände när jag hörde vinnaren Timotej, så mild att du kan tvätta håret varje dag.

Av Lena M - 22 februari 2010 18:43

En kollega berättade om morgonens äventyr att ta sig till jobbet. Tåget hade kommit och gått på minuten och likaså anslutningsbussen. Men när en lastbil hade fått stopp mitt i gatan och bussen blev tvungen att köra en annan väg tog det tvärstopp i en uppförsbacke. Millimeter för millimeter gnetade sig bussen upp, men halvvägs var det stopp. Bussen krängde och hotade att köra på de parkerade bilarna på den trånga bakgatan och till slut fann chauffören för gott att stanna helt. Uppgiven. Det slutade med att en äldre och mer erfaren kollega, som kom körandes från andra hållet i en annan buss, eller i det här fallet nästa buss, fick ta över ratten och pedalerna och köra upp bussen på stora vägen igen.


Jaha, vad var det för intressant med den där historien då, undrar ni. Ingenting, säger jag. Det var en kommetar i den fria berättelsen som fångade min uppmärksamhet. Kollegan sa:

     - Vår chaufför klarade inte av det här väglaget, han var inte van vid det. Det var en färgad kille.


Hoppla. Vad det anbelangar kan han väl ha bott i Sverige i fyrtio år och kört buss i trettio. Eller nåt.


Kollegan hörde själv hur det lät, och rättade sig hastigt:
     - Jag menar inte att färgade förare generellt skulle vara ovana vid vinterkörning, men den här killen var det.


Min uppfattning är att det nog också var precis det hon hade menat från början.  Busschauffören var helt enkelt en ung och därmed tämligen oerfaren förare, såtillvida att han kanske aldrig tidigare hade kört i ett väglag som detta. Att det var en svart kille var totalt ointressant. Ändå hasplade det ur henne.


Det fick mig att tänka att det är väldigt små lådor vi lever i, tankemässigt.

Av Lena M - 21 februari 2010 16:10

Det är två scener som är mina favoriter från dubbeljakten i vinter-OS, den 20 februari i nådens år 2010. Ingen av dem är uploppsrakan eller Hellner som skär mållinjen, de sekvenser vi kommer att få se spelas i våra teveapparater oändligt många gånger i generationer framöver.


Den första är den, som jag aldrig såg i direktsänding. Jag hade stängt av teven av pur nervosistet. När ryssen med bestämdhet närmade sig, trött på att bli tillbakahållen av vitklädda svenskar som körde cykeltaktik, fast besluten att äntligen gå ikapp den svensk som legat i majestätiskt ledning i nästan 15 kilometer och när kommentatorn ropade att Northug, Den Fruktade Norrmannen, var på väg upp. Då orkade jag inte längre. Min puls var redan skyhög, jag hade inte kommit ihåg att andas på minst en kilometer. Jag tänkte på Björn Lind 2006, jag tänkte på straffläggningen mot Rumäninen 1994, och jag kände att jag inte orkade. Jag stängde av teven.
     Det som hände då var följande: ryssen Legkov kom äntligen i kapp Olsson, efter en abnormt lång tid, och i det läget kunde förväntas ett skeende som alltid uppstår i en sådan situation - att den uppåkne löparen till synes dör och i ett huj blir fem, tio sekunder efter. Men det förväntade inträffade inte. Olsson höll emot, svarade, tryckte ifrån, bet ihop. Ryssen kom aldrig förbi. Ryssen fick aldrig ens en skidspets ledning. Istället gick Marcus Hellner upp som tvåa bakom Olsson. Men det var fortfarande Johan Olsson som ledde, som ledde tills det var 33 sekunder kvar av loppet.

     Det var en av de mäktigaste känslor jag någonsin upplevt.
     Förvisso på reprisen, men det förtar på intet sätt upplevelsen. Den avstängda teven kvällen innan ingår som en del i det totala minnet av den 20 februari i nådens år 2010.


Den andra scenen är strax efter medaljkillarnas målgång, just när de har kramat om varann och Hellner har gjort sitt guldtjut. Då kommer ännu en vitklädd löpare på upploppet. När han klyver mållinjen för att gå in på en tionde placering sträcker han armar och stavar mot skyn och ansiktet klyvs i ett stort välkänt leende. Anders Södergren, skidåkaren i svenskarnas hjärta, är lika glad som sina lagkamrater och vi är lika glada som han är. Just bakom honom kommer en lealös rödklädd åkare. Med hängande huvud tar han sig håglöst över mållinjen. En slagen man. En norrman. Favoriten. Petter Northug.


Bonus: den tredje scenen jag tar till mig är den fjärde svensken Richardsson - när han efter sin målgång först hör att Hellner vunnit och gratulerar honom, men sedan i häpen glädje får höra att Olsson tog bronset.


När Elofsson gråter. Det är så stort och så mäktigt att jag inte ens klarar av att skriva om det. Det är i en dimension för sig. Jag har gråtit slut en hel hushållspappersrulle.

Av Lena M - 18 februari 2010 21:52

Jag berörs illa av vissa saker. Dödsfallet dagen före spelen började upplevde nog fler än jag som enormt tragiskt. Förväntan inför spelens start mattades betänkligt.


Majdics fall på inåkningen inför sprinten var hemskt att se. Men ännu sämre mådde jag av att se henne när hon gick mål efter kvalåkningen och värre ändå när hon åkte finalerna. Att se henne ligga i plågor efter målgång - och då visste vi inte ens att fyra av hennes revben var brutna! - gjorde mig illa till mods. Hon är tapper, Petra Majdic, lika tapper som Anja Pärsson. Hur dessa kvinnor kan tävla - i OS-finaler!  efter sådana fall, är helt obegripligt. De flesta vanliga människor skulle ha dött eller blivit invalider för livet vid motsvarande olyckor. Jag beundrar dessa båda kvinnor högt. Men för mig hade de gärna fått avstå loppen efter sina fall. Möjligen vill de själva hellre ha den bronsmedalj de - bragdartat - åkt sig till.     
     Jag tycker det är lite otäckt.


När Hellner låg i målfållan efter 15 kilometersloppet mådde jag också dåligt. När minuterna gick och ingen, ingen!, kom och tog hand om honom, täckte honom med en filt, fick i honom vätska och socker, frågade hur han mådde, lade sin hand mot hans huvud, mådde jag ännu sämre. Jag fick stresshjärtklappning och kände mig nästan desperat.


Helena Jonssons tårar efter fyra bomskott och lika många tilläggsminuter och synen av hennes läppar som formades till "jag orkar inte" efter målgången var hjärtskärande. Jag ville bara gråta med henne.


Rollands fall - som såg så snopet ut, som nästan blev som ett roligt filmklipp, något att skratta åt - gav först en känsla av, attans då, stackarn. När man sedan får reda på att hon slitit av en sena - då skrattar man inte det minsta när fallet visas i repris efter repris, man vill inte se det igen överhuvudtaget.


Att en Ferry i kanonform startade så att merparten av hans lopp gick under just den stund när snön vräkte ner som värst, att en tafflig startfunktionär höll ACOZ kvar i fållan femton sekunder för länge och att ismaskinen pajar mitt under herrarnas 500 meterslopp och förstör min nattsömn, den obegripliga skidskyttegrafiken, Ostbåges och Grenemarkarns förvirrade och i munnen-på-varann-pratande - ja, allt är irritationsmoment som gör att att OS mest känns som ett nödvändigt ont som måste genomlidas.


Av Lena M - 18 februari 2010 17:47

Kära skattebetalare!


Ni som med era skattepengar betalar lönen för mig och mina kollegor på Den Statliga Myndigheten , ni ska inte oroa er för att vi slösar med dem i onödan. Full valuta, det är mottot på min avdelning.

Vi har haft seminarium å konferensanläggning. Och sådana seminarier brukar ju vara vilodagar som innehåller mest rast och mat och där inte många timmar handlar om arbete som leder någonstans. Där högavlönade och chefer och andra paschor på huvudkontoren sitter och pöser i godan ro i djupa skinnfåtöljer. Trodde man.

Vi skulle starta vårt program klockan nio, men redan halv nio var alla på plats. För att hinna med även en extra arbetsuppgift efter lunch, tänkte vi sluta förmiddagspasset tio minuter före tolv för att hinna äta lunch utan stress. Men inte förrän fem över tolv satt vi till bords. Där följde vi upp det vi jobbat med på förmiddagen och 35 minuter senare fortsatte vi arbetet. Detta efter att hastigt ha tagit ett beslut att dela upp gruppen, för att utnyttja tiden på effektivaste sätt, så att bara fyra personer åkte på det extra uppdraget medan sex stycken stannade kvar och arbetade. Kafferasten bestod av att vi reste oss upp och hämtade en kopp kaffe och drack medan vi fortsatte arbetet. Samtidigt som vi diskuterade en frågeställning och tog fram en arbetsprocess skrevs minnesanteckningar och färdigställdes en powerpointpresentation, som vi använde för att redovisa för kollegorna när de kom tillbaka. Allt-i-ett för samma pris.


Halv sju på kvällen skulle vi sluta dagens arbete och fem över halv var chefen tvungen att säga ifrån att vi måste avsluta.


- Det vilar inget dödkött runt det här bordet, som en av kollegorna sammanfattade dagen.

Presentation

Omröstning

Den här bloggen har flyttat till betraktelser.lenamjohansson.se
 Det vet jag väl
 Det bryr jag mig inte ett smack om
 Tänker fortsätta kolla den där
 Tack för upplysningen!
 Äh, jag hamnade bara här av en slump

Gästbok

Följ bloggen

Följ Betraktelser med Blogkeen
Följ Betraktelser med Bloglovin'

Sök i bloggen

Fråga mig

14 besvarade frågor

Arkiv

Besöksstatistik

Kategorier

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se