Det är två scener som är mina favoriter från dubbeljakten i vinter-OS, den 20 februari i nådens år 2010. Ingen av dem är uploppsrakan eller Hellner som skär mållinjen, de sekvenser vi kommer att få se spelas i våra teveapparater oändligt många gånger i generationer framöver.

Den första är den, som jag aldrig såg i direktsänding. Jag hade stängt av teven av pur nervosistet. När ryssen med bestämdhet närmade sig, trött på att bli tillbakahållen av vitklädda svenskar som körde cykeltaktik, fast besluten att äntligen gå ikapp den svensk som legat i majestätiskt ledning i nästan 15 kilometer och när kommentatorn ropade att Northug, Den Fruktade Norrmannen, var på väg upp. Då orkade jag inte längre. Min puls var redan skyhög, jag hade inte kommit ihåg att andas på minst en kilometer. Jag tänkte på Björn Lind 2006, jag tänkte på straffläggningen mot Rumäninen 1994, och jag kände att jag inte orkade. Jag stängde av teven.
     Det som hände då var följande: ryssen Legkov kom äntligen i kapp Olsson, efter en abnormt lång tid, och i det läget kunde förväntas ett skeende som alltid uppstår i en sådan situation - att den uppåkne löparen till synes dör och i ett huj blir fem, tio sekunder efter. Men det förväntade inträffade inte. Olsson höll emot, svarade, tryckte ifrån, bet ihop. Ryssen kom aldrig förbi. Ryssen fick aldrig ens en skidspets ledning. Istället gick Marcus Hellner upp som tvåa bakom Olsson. Men det var fortfarande Johan Olsson som ledde, som ledde tills det var 33 sekunder kvar av loppet.

     Det var en av de mäktigaste känslor jag någonsin upplevt.
     Förvisso på reprisen, men det förtar på intet sätt upplevelsen. Den avstängda teven kvällen innan ingår som en del i det totala minnet av den 20 februari i nådens år 2010.

Den andra scenen är strax efter medaljkillarnas målgång, just när de har kramat om varann och Hellner har gjort sitt guldtjut. Då kommer ännu en vitklädd löpare på upploppet. När han klyver mållinjen för att gå in på en tionde placering sträcker han armar och stavar mot skyn och ansiktet klyvs i ett stort välkänt leende. Anders Södergren, skidåkaren i svenskarnas hjärta, är lika glad som sina lagkamrater och vi är lika glada som han är. Just bakom honom kommer en lealös rödklädd åkare. Med hängande huvud tar han sig håglöst över mållinjen. En slagen man. En norrman. Favoriten. Petter Northug.

Bonus: den tredje scenen jag tar till mig är den fjärde svensken Richardsson - när han efter sin målgång först hör att Hellner vunnit och gratulerar honom, men sedan i häpen glädje får höra att Olsson tog bronset.

När Elofsson gråter. Det är så stort och så mäktigt att jag inte ens klarar av att skriva om det. Det är i en dimension för sig. Jag har gråtit slut en hel hushållspappersrulle.

 

P

21 februari 2010 22:19

Du kan ju inte stänga av då det blir spännande. Skärpning!

 

Löparen

22 februari 2010 11:38

Får jag läsa att du stängt av TVn en gång till när det blir spännande, så slutar jag läsa din blogg! Jag vill läsa dina betraktelser från live händelser där du utsätts för verklighetens bisarra och nyckfulla öde... inte nåt färdiglagat och safe.

 

LM

22 februari 2010 18:15

Vilka krav ni ställer på mig P och Löparen! Ni vet väl att jag är en nervsvag människa.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mina betraktelser har flyttat och meddelar härmed adressändring enligt bloggbokföringslagen. Alla tidigare inlägg fram till och med juli 2012 finns kvar på http://lm.bloggplatsen.se men från och med nu görs alla nya inlägg på http://betraktelser.lena...

Juli 2011: 1. Jag tecknar ett mobilabonnemang hos Telia.2. Det ingår 6 mån Spotify och 12 mån Navigator3. Jag frågar försäljaren: kommer dessa båda att upphöra av sig självt om ett resp ett halvår eller måste jag säga upp dem?4. Försäljare svarar: ...

Startade med fika i Älmsta. Himmelskt god ostsmörgås respektive en nötkaka att mörda för och kaffe.   Fortsatte norrut. Kort stopp vid världens ände.   Nästa hållplats Järnboden. Vacker miljö.    Rolig naturstig med konstverk. Riktni...

Mmm. Att en 21-årig kvinna med långt, blont hårsvall ala filmstjärneideal, slät över hela kroppen, med stora bröst och svankandes för att framhäva rumpan, målade naglar, i tilltalande halvprofil, hårt sminkad och med förföriskt leende poserar i offen...

I min egenskap av irriterad konsument har jag börjat tappa greppet. Eller synen, snarare.   Igår hittade jag minsann äntligen en kjol i en modell som jag letat efter länge och en kvalitet som sällan ses och i rätt storlek. Bara så där utan förvar...