Bidrag nr 1

Jo, han är ju söt, pojken. Mer är det inte.

Bidrag nr 2

Snygga killar, snygga kläder - och balkanmusik är alltid rätt. Tyvärr är låten lite långtråkig.

Bidrag nr 3

Låg inte den här låten på Svensktoppen i fyra veckor 1971? Lika bortglömd av alla som den här blir, redan en minut efter att Espinozan klivit av scenen.

Bidrag nr 4

Vad i herrans namn skulle låtskrivarna med upp på scen att göra? Den här låten, som jag gillar, borde utmärkta dansbandet Highlihgts ha framfört helt på egen hand. Sångaren är söt som socker och tajta vita jeans är alltid helrätt på magerlagda unga män. Snyggare skor och en annan jacka nästa gång, tack och väck med det medelålders paret. Då blir det åtminstone andra chansen.

Bidrag nr 5

Förra året hade vi Rico och i år har vi Pauline. Det här soundet och den här stilen gillar jag. Coolt, rakt igenom. Den här ska direkt till finalen.

Bidrag nr 6

Han hade mig vid första tonen. När Andreas Johnson sjunger känns det... nej, det här är en anständig blogg. Men det är inte mest i huvudet, hjärtat eller magen det känns. Johnson är inte söt, inte vacker - han är läcker.

Bidrag nr 7

Jag gillar inte Nordman och andra sådana där band som påstås spela "folkmusik". Däremot fullständigt älskar jag fiol, helst i just folkmusik. Moréus och hans spelemän från Orsa kan jag inte säga något ont om. Men jag orkar inte med den här låten. Under sista minuten får jag eksem, utslag och allergiska besvär. Men folket, det infantila svenska folket, kommer att rösta detta till final. Det är nämligen fint och rätt att tycka att det är bra. Nej. Ge mig Gärdebylåten istället, då ska jag rösta.

Bidrag nr 8

Vad är det här för människa? Aldrig hört eller sett henne förut. Låten, den vill jag inte höra igen.

Johnson och Pauline ska till final.  Highlights och Dogge ska till andra chansen.

I et tidigare inlägg redogjorde jag för all jävulskap tillvaron utsatte mig för.
     Hissen står fortfarande aldrig framme på det våningsplan jag ska åka ifrån och jag får vackert gå och bära ett par hundra meter från bilen varje dag för att mina grannar har snott de bästa parkeringsplatserna.
     Reklamen i tv-sändningen som alltid startar i samma ögonblick jag sjunker ner i soffan med en macka stör mig dock inte längre. Alla reklamkanaler försvann nämligen ur min ruta när jag bytte min gamla tjockteveapparat mot en stor ny fin platt. Ett, två, fyra, sex och 24 är allt jag numera kan se. Alltså får jag läsa en gammal tidning istället när jag kommer hem från jobbet. Synd bara att det har blivit så jobbigt att läsa, mina åldersstigna ögon ser ju inget längre. Glo i väggen funkar rätt bra, å andra sidan.

Blomkålen har fått sin rättmätiga standard och är inte längre en zuccini för 69 kronor kilot. Den snälla butiksföreståndare skickade mig ett presentkort på 75 kronor som kompensation för de 45 kronor jag hade betalt för mycket. Rimligt.

Jag har fortfarande inget lyse i köket, inga nya springskor och historien om ett annat par skor och räkningar för dem - den orkar ni inte höra. Eller snarare - jag orkar inte berätta den, för jag blir så arg. 1 300 kronor som jag inte kan få tillbaka och ett par skor jag aldrig har velat ha, fy fan på ren svenska, vad det alltid ska jävlas!

Jag ringde till min pappa idag.

     - Hej, det är jag.

     - Hej du.

     - Vad gör du?

     - Jag kom just hem. Jág har varit till sjön för att se hur mycket snö det låg på isen.

     - Hur mycket snö var det då?

     - Mycket.

I ett tidigare inlägg berättade jag, mer eller mindre som en bisak, om att jag behövde en sladd till tangentbordet på min dator. Jag var lite upprörd när jag skrev det inlägget, allting jävlades med mig. Tillvaron var emot mig. Inte ens en sladdjävel kunde man få tag på.

Bara ett par dagar senare kunde jag berätta att en ängel, någon jag känner, uppenbarat sig.

Men hjälp mig nu läsekretsen - vem var han?

Det var synd att Thomas Gustavsson åkte ut i nattduellen mot Sjöberg. Det är så väldigt lätt att tycka mycket om Gustavsson. Jag har fortfarande kvar varvtiderna från 10 000 metersloppet 1982 - samtliga heat, nedtecknade för hand på kollegiepapper. Fast det har kanske inte någonting med Gustavsson att göra.
    Men det var också ett lovvärt möte mellan en skrävlande långskånk och en klok och mogen man, som den mogna mannen hade förtjänat att vinna. Om inte annat för att få se Sjöbergs reaktion på en sådan nesa.

Å andra sidan är det kul att ha skrävelpellen kvar i programmet. Det tycker nog alla, utom Holm.

Håller, det gör jag på Brolin.

Säga vad man vill om fryskalla vinterdagar jämfört med stekheta sommardagar, men maten blir inte förstörd på vägen hem från affärn en dag som idag i alla fall.

BIdrag nr 1

Att Olas låt skulle gå vidare kändes ganska klart - den var effektiv. Men varför stod han ensam på scen? Så stark personlighet har han inte. Och låten är upptempo och kräver lite show. Han borde ha fullföljt sin succé från Körslaget, som han vann med en snygg manskör. Ett gäng herrar med starka karaktärer i stilrena kostymer skulle varit pricken över i. Han hade ju redan en läcker pianist - det temat borde ha fullbordats.

Bidrag nr 2
Jenny Silvers låt är kanske den melodi jag tycker bäst om. Men jag kände knappt igen Jenny Öhlund. Hon har tagit bort gluggen, sitt kännetecken, sin särart. Slätstruket är inte bäst.

Bidrag nr 3

Shakiramänniskan med Crazy frog-introt kan ni inte få mig att gilla hur mycket ni än försöker. Jag tycker inte om sådan där glad, het och medryckande musik som svenska folket har fått för sig att det är politskt korrekt att älska.

Bidrag nr 4

Sångaren i Pain of salvation är en inkarnation av min åsikt av En Vacker Man. Han har inga fel. Låten är också vacker. Men jag orkar inte med sådana där långsamma sånger.

Bidrag nr 5

Ekborg har kvällens bästa röst. Det blir väldigt tydligt redan vid första strofen. Pompösa musikal-opera-rock-låtar som låter som om Fredrik Kempe har skrivit dem har aldrig blivit mina favoriter. Men även denna genre brukar gå hem hos svenska folket och Ekborgs låt var helt okej med klassisk slutton - så varför gick inte den till final?

Bidrag nr 6

Jessica Andersson är fin. Det är också fint att hon heter Jessica Andersson, i all enkelhet. Sitt eget namn. Hon sjöng en fin sång. I all enkelhet. Ska man stå still och vara vacker i en stram tillbakastruken uppsatt frisyr bör man nog dock ha en snyggare klänning. I en färg.

Bidrag nr 7

Kofta är inte coolt. Det spelar ingen roll att den är röd. Kofta är inte hiphop. Kofta är inte schlagerfestival. Låten var inte heller bra. (Men rimmet "mansgris - finanskris" var kul).

Bidrag nr 8

Jag tycker om soundet i Al Fakirs sång, Jag tilltalas av hans snälla leende och glada ögon. Han är en sextiotalsfigur i 10-talet. Han är bäst i kvällens startfält. En man i kostym, en flygel, en snygg ljussättning - snyggt.

Missförstå mig inte nu - jag tycker Christine Meltzer är mycket söt och framför allt befriande chosefri. Men med så magra armar och ben och med en hjulbenthet som skulle synts även med de knubbigaste lår och bredaste knän och kraftigaste vader är det kanske inte en fluffig maräng på mitten man ska ha som klänning.

Måns Z är bra. Rakt av. Enkel. glad, naturlig. Och javisst - i all sin valpiga ungdomlighet - snygg. När han är 40 kommer han vara en riktig pudding.

En riktig pudding kan man dock inte kalla Dolph. Han är mycket mer än så. Han är läcker, han är maffig, han är kung. Visserligen sjunger han inte live, men det låter ändå som om det är han som har gjort inspelningen. Jag struntar i att virket är förborrat och isen preparerad - Dolph är en svensk urkraft med amerikansk storhet. Han är lång, han är blond, han är stark, han har ett leende som smälter hela jävla ishotellet i Jukkasjärvi. Jaja. Jag var kär i karln långt innan delfinalen i Ö-vik, min åsikt skulle inte ha kunnat bli annorlunda, vad han än gjort och sagt. Bara han är i bild, är jag nöjd.

Och ja - rätt låt vann.

Som ett exempel på allt småjävulskap jag helt oförskyllt drabbas av i min vardag, bara för att allt är emot mig och alla andra är idioter, berättade jag om grannens brev, som kom i min post i förra veckan.
     Alltså, den granne jag hade för ett år sedan, innan jag flyttade till en annan stad.

Exakt sju dagar senare låg samma försändelse innanför min dörr när jag kom hem från jobbet.

Min före detta grannes lönespecifikation. Eller kontrolluppgift. Tror jag. Den, som jag lade på en brevlåda sex dagar tidigare. Det stod ju rätt namn och rätt adress på kuvertet.

Nu hade någon satt ett kryss över hennes adress, min gamla adress, och uppochner i yttersta kanten av kuvertet, ovanpå avsändarens adress, så att man knappt såg varken den ena eller den andra, fanns min nuvarande adress tryckt. Ett gatunamn, och ett gatunummer, postnummer och stad.

Jag strök med kraftiga, ja lite argsint faktiskt, kulspetsstreck över den tryckta adressen, ringade in den korrekta adressen och adressatens namn (som bara har en tredjedel gemensam med mitt namn) och lade på brevlådan igen.

Det blir spännande att se vad jag ska ta till för kluriga knep nästa gång.