Igår kväll åkte jag ut till kåken, mitt landställe. Trots att pappa hade varit snäll och skottat biten från "stora vägen" (det är en ringlande grusväg som slutar tre kilometer senare mitt i skogen) fram till min tomt så att jag skulle kunna ställa bilen där (den andra halvan av vägen, till carporten, har jag inte använt på flera veckor nu), så låg det 10-15 cm snö och var lite besvärligt, både att köra och gå i.     
     "Det har tydligen snöat någon decimeter sedan igår då", tänkte jag.

Efter att ha skottat gången till vedbon och runt trappan vid entrén ringde jag pappa. Då berättade han att han hade skottat, just dessa gångar, samt vägen, tidigare under dagen.
     "Klockan halv två gick jag ifrån ditt hus", sa han.
     Klockan var halv åtta samma kväll när jag kom ut. Snacka om otacksamt för pappa, som tyckte han hade gjort så fint och renskottat till mig!

Idag på morgonen ligger det återigen ca 5 sm snö på min sopade trappa och i mina nyskottade gångar. Och uppfarten - ja där ligger det 30-40 cm. Plogvallarna är kvinnshöga. Utan för köksfönstret ligger snön upp till karmen.

Nu ska jag ut och skotta. Vi hörs om några timmar...

När Melodifestivalen krockar med en tremil är en repris dagen efter perfekt. Visserligen går det inte att missa vilka som gick till final, i alla fall inte om man är uppkopplad mot Aftonbladets OS-rapportering och Facebook. Men det spelar ingen roll. För det här handlar inte om tävlingen i sig, utan om vad jag tycker om den.

     Och jag tycker om Dolph Lundgren i mustasch och läder, som sinnebilden av en tysk bögporrstjärna (sagt av en som aldrig sett vare sig en porrfilm eller en bögstjärna eller knappt ens en tysk). Men Dolph älskar jag nästan lika mycket som Axel. Som uppträdde senare på söndagkvällen.
     Men först melloreprisen:

Bidrag nr 1

Hon har ingen överkropp, flickebarnet!

Bidrag nr 2

Är Ozzy Osbourne med i svenska Melodifestivalen? Eller är det den manliga delen av Mouth och McNeal från 1974? Tänkte jag, eftersom jag kokade kaffe till frukosten och missade presentationen.

     Men det var Py Bäckman. Låten måste jag ha missat helt, inklusive alla snabbgenomgångar.

Bidrag nr 3

Här kom den. Årets favoritlåt, som jag väntat så på. Ingen Rongedahl och absolut ingen Ola Salo. Men en vacker man med fin röst och en glad sång räcker långt. Om inte annat avgörs det av skorna.

Bidrag nr 4

Det här gillar jag. En käck grupp med en kul sång. Fina sångröster, särskilt den blonde vars håriga bröstkorg jag önskar jag aldrig hade behövt ta del av. Men. Blev det inte väldigt tjatigt? Det är inget bra betyg om man tycker en treminuterslåt känns onödigt lång.

Bidrag nr 5

Den här flickan har en röst som ingen annan sångerska har. Jag minns att jag såg henne i Idol också. Låten är cool, men mer något man sitter hemma och mediterar till än diggar på lördagkvällen. Svarta nylonstrumpor i röda converse till hudfärgad nattlinnesklänning med omotiverad nätunderkjol är verkligen inte snyggt heller. Jag gillar Anna och jag gillar låten. Men jag kan inte riktigt hantera att flickan bara är 18 år och pratar, sjunger och har uttryck som en 40-åring.

Bidrag nr 6

Hoppade Bengtzing av i år eller? Så att Pernilla Wahlgren Schollin Ingrosso fick ta över hennes schlagerdänga? Ja, det var i så fall en god nåd. Bengtzing har understundom haft en och annan bra låt, men Wahlgren är betydligt behagligare att se och höra på. Snyggt nummer. Snygg klänning. Snygga dansare. Klassisk schlager både till text och musik. Habilt. Inte mer än så.

Bidrag nr 7

Jag brukar falla för tuffa och söta pojkband med glada truddeluttlåtar. Tänk Jimmy Jansson. Jag tycker fortfarande "What difference does it make" med hans band är en av de bästa Melodifestivllåtarna. Det måste vara tio år sedan nu så han var väl inte mer än 14-15 år då, men redan hur bra som helst. Hur han är nuförtiden har jag ingen aning om - dog hans karriär när han blev vuxen? Men nog om Jansson. Det här gänget hade kunnat vara bra om bara låten hade varit bättre. Texten hade kunnat vara kul, om den behållt sitt "Det börjar verka kärlek banne mig"-tema, men skrivits på ett helt annat, begåvat, sätt. Men nu föll det tyvärr på alla punkter, inklusive sångarens shorts, strumpor och skor. Det finns en gräns för hur käckt det kan vara.

Bidrag nr 8

Proffsigt, mycket proffsigt. Jöback är en stjärna. Med en annan, mindre karismatisk och välsjungande artist, hade Hollow varit bara tröttsam. Men Jöback lyfter den, och då leder det till final. Men jag är skeptisk.

För övrigt undrar jag varför jag alltid reagear så starkt när jag får se Claes-Göran Hederström sjunga sin one-wonder-hit "Det börjar verkar kärlek banne mig". Visserligen har han en fantastisk röst. Som Magnus Carlsson (ja, han i Barbados) och Engelbert Humperdinck och Mats Rådberg i ljuvlig kombination. Men så himla snygg är han väl inte? Jo, han ser bra ut. Men sådana reaktioner som han framkallar brukar det krävas en Dolph Lundgren för. Dessutom var jag bara en liten tös när han vann Melodifestivalen. Även om jag minns låten kan jag näppeligen knappt ha förstått texten eller tyckt att farbrorn var söt. Kanske är det att han blir någon slags myt - en mystisk man med fantastisk röst som aldrig syns på tv. Ändå uppträder han fortfarande och han säger själv att den kultförklaring han har fått inte är så svår att uppnå: "Det är bara att sjunga samma låt i 40 år."

     Hur som helst rös jag av välbehag när han kom fram bakom den lila skärmen och fick den duktiga och snygga Måns att framstå som ett blåbär till artist.

Telefonen ringde. Det gör den aldrig. Men nu ringde den och jag svarade "Lena" och en mansröst säger tveksamt:

     - Jag undrar om jag inte har ringt fel nu.

     - Jaha, sa jag och tänkte lägga på direkt, för han lät som han inte tänkte säga något mer.

     - Det här är Gunder. Men du känner inte mig va'?

     - Nej, det gör jag inte.

Och så avslutade vi samtalet på vänligt ursäkta och nej det gör inget alls tack och hej-sätt.

     Jag hinner inte mer än lägga på telefonluren så börjar mobiltelefonen som ligger i handväskan i hallen att ringa. Men herregud, tänker jag när jag skyndar dit, känner jag någon Gunder i alla fall? Han verkar ju ha både mitt hemnummer och mobilnummer!  Hinner se ett obekant telefonnummer i displayen. Jag svarar "Lena".

     - Hej, det är Stig.

Jahaja, en Stig känner jag.

Igår fick jag för mig att göra situps, magövningar. Kanske tio stycken. Samt tio stycken armhävningar. Ja, eller armknixningar snarare. Jag har inga armmuskler, så jag klarar inte att göra ens en enda armhävning. Men magmuskler har jag tydligen, för situpsen gjorde jag.

     Idag har jag sådan träningsvärk i magen att jag inte kan resa mig upp ur soffan. Innan jag kom ihåg det där rycket igår när jag kastade mig ner på parketten och gjorde mitt styrketräningspass trodde jag att jag fått framfall, tumör i magsäcken eller tarmbråck. Minst.

Idag har jag postat min förra grannes bankbesked. Ja, någon (det kan väl inte vara Posten?) envisas med att lägga hennes post i min brevlåda. (Det måste vara Citymail). Fast hon bor i en annan stad och har ett annat namn. Och absolut inte samma adress som jag har. Breven ligger inte ens i ett vidaresändningskuvert. De bara ligger där innanför min dörr med korrekt namn och korrekt adress. Fast inte mitt namn och inte min adress då alltså.

Varje gång de lokala nyheterna börjar på tv blir min tv-apparat stum. Tyst. Ljudet försvinner. Det sitter en hallåa och pratar i rutan, men jag hör inte vad han säger. Hämtar fjärrkontrollen, väljer "options" och stegar mig fram till "ljud" och väljer något annat än det som är förvalt. Och vips börjar gubben i rutan att låta. Så här får jag göra varje gång just ABC-nytt börjar. Inte nog med att alla kanaler försvann när jag bytte till ny fin platteve, den censurerar stockholmare också.