Betraktelser

Alla inlägg under april 2010

Av Lena M - 29 april 2010 20:06

Somliga tycker kanske att jag tappar nycklar och plånböcker onödigt ofta? Men grejen är ju att jag aldrig tappar bort dem. Det är värre när saker faktiskt bara försvinner. Som en långärmad träningströja i tre år. Tills den dyker upp i en plastkasse i en garderob, som om inget hade hänt. Förutom att jag frusit när jag vinterlubbat i några år. Men det var inte borttappade saker den här betraktelsen skulle handla om. Det var om okända män att krama.


I morse gick jag till jobbet. Joggingskor på fötterna och iklädd röd bomullskappa och handväska över axeln. Kommen bara fem minuter på min väg ringde mobiltelefonen i väskan. Tjänstemobiltelefonsignalen. Jag öppnade väsklocket och började dra i den tåt som leder till tjänstemobilen. Tåten, mobilen och sladden med hörsnäckan rasslade upp och med lite besvär lyckas jag få in hörapparaten i örat och trycka på svarsknappen. Allt medan jag fortsätter gå.


Jag hinner höra namnet på den som ringer men inte vilket företag han ringer ifrån. Jag svarar glatt "Hej" i alla fall, som om jag visste vem jag pratade med. När han lämnat en inledande förklaring om den mejlkontakt vi haft visste jag vem jag pratade med, och varför.

     Men vårt samtal hann inte riktigt börja förrän det stördes av biltrafiken. Skrikande däck, bromsningar, ett tutande - och så börjar tågsignalerna plinga varnande för annalkande tåg. Jag hör inte vad den uppringande mannen säger, mer än fragment av "låter som du är utomhus". Jag förklarar läget och gör en tvärvändning för att korsa gatan i syfte att slippa stå och vänta vid järnvägsövergången och istället ta gångtunneln under spåret.


Just som jag ska gå ner under gatan tar någon mig om armen. Jag vänder mig om, fortfarande med telefonsamtalet i örat och mobilen i näven.

     Där står en man i svart collegetröja och svarta byxor och väldigt lite hår på huvudet, självvalt rakat eller genetisk skallighet, vad vet jag. I sina framsträckta händer håller man min röda plånbok som ligger uppslagen och en näve småmynt samt ett usb-minne, där jag har en viktig arbetsuppgift, som jag lagt i plånboken för att inte glömma den eller tappa bort den.

Det tar några sekunder innan jag förstår. Jag har ett pågående samtal i örat. Jag är på väg i gatutrafiken till jobbet. Det står en vilt främmande man med min plånbok i sina händer. En plånbok som jag tappat hundra meter bort när jag ryckte upp den ringande mobiltelefonen ur handväskan, som hängde lite käckt över höften.

     Jag pratar. Men mannen i luren vet inte om jag pratar med honom eller ej. Mannen i svart mittemot mig vet kanske inte heller om det jag säger är riktat till honom. Ingen av männen säger någonting. En mer förvirrad donna har de sällan sett och hört, antagligen.


Jag vet inte vad jag sa. Men "tack" vet jag att jag upprepade. Och så sa jag "vänta" i luren och med hörsladden kvar i örat och mobilen med sin snodd kvar i handen gav jag den främmande mannen med min plånbok en stor kram. Mitt i gatukorsningen stod vi i en innerlig omfamning.


Sedan gick han tillbaka samma väg som han kom. Jag fortsatte samtalet genom gångtunneln. Tåget dundrade förbi. Jag kom upp på andra sidan och avslutade samtalet med det jag borde ha inlett det med: "Jag ringer dig när jag kommer fram till kontoret".

Vad lär vi oss av denna historia?

Tre saker:

1. man ska aldrig prata i telefon när man går, cyklar eller kör bil i trafiken (och absolut inte när man åker rullgrillor)

2. världen är full av ärliga, snälla, hjälpsamma medmänniskor

3. att kramas är alltid rätt

Av Lena M - 26 april 2010 00:03

Tycker du som jag, att tiden inte räcker till? Att man inte hinner få jobbet gjort under arbetsveckorna, utan skulle behöva en vardag till? Och då helst inte ytterligare en trött måndag, men kanske två torsdagar skulle vara bra?


Tycker du också, som jag, att helgen är för kort? Att det borde vara en mänsklig rättighet att ha tredagarshelg?

Jag har lösningen.

Ni vet - att året har 365 dagar och tolv månader och att det är år 2010 just nu - det är bara mänskliga påfund och konstruktioner. Muslimerna firar nyår på vårdagjämningen och vilket år de har just nu har jag ingen aning om. Men inte är det knutet till en förmodad födelsetid för Jesus i alla fall.

     Att räkna i månvarv är logiskt. Månen och solen har sin gång, eller det vill säga, så länge jorden snurrar så kommer ljus och mörker att följa ett visst mönster. Detta är ett naturen faktum man inte ska ställa sig över.

     Men på samma sätt som en regering kan få för sig att flytta visarna på klockan ett hack ett par gånger om året och kalla det "sommartid" kan vi också bestämma oss för en annan veckoindelning.


Jag har lösningen.


Vi inför niodagarsvecka.


Man behöver en extra torsdag för att hinna med jobbet. Torsdag är en bra dag, det är snart slut på veckan, men alla jobbar fortfarande och man kan lägga in möten och få tag på alla man behöver.


För att hinna vara ledig måste helgen bli tre dagar lång. Vi lägger till en fredag. Fredagar är bra dagar att jobba, slutet på¨veckan och man kan gå lite tidigare. Men tänk också vad mysigt och praktiskt att vara ledig på fredagar! Så vi lägger till ytterligare en fredag efter fredagen och vips har alla fått "lediga fredagar". Skönt, för sedan har man ju hela helgen fri.


Niodagarsveckan ser sålunda ut:

måndag, tisdag, onsdag, torsdag, torsdag, fredag, fredag, lördag och söndag. Av dessa dagar arbetar vi sex och är lediga tre.

     Detta gör att vi inte bara får mera gjort varje vecka på jobbet, vi kommer dessutom att vara lediga en större andel av veckan. Niodagarsveckan är således ett vinna-vinna-koncept för arbetsgivare och arbetstagare.


Mitt förslag är att vi behåller månaderna och året på 365 dagar. Med niodagarsvecka kommer varje kalendermånad att kunna rymma tre veckor. De dagar som blir över behåller vi som extra dagar så att vi hinner med allt vi vill göra. Fira jul och midsommar, umgås med släkt och vänner, gräva i trädgården, få ordning på båten, stressa ner, lägga in extra träning och så vidare.

     Extradagarna fördelas enligt följande:


Juldagar - här lägger vi in 18 extra lediga dagar som heter:

danföredan-dagen, julafton, juldagen, annandagen, tredjedagen, mellandagsdagen, andra mellandagsdagen, innannyårsdagen, nyårsafton, nyårsdagen, annandag nyår, nyatagdagen, klämdagen, trettondagsafton, trettondagen, tretttondagsaftonsannandagen, extra mellandagen coh sista helgdagen.


Sedan drar vi två vanliga niodagarsveckor och har då kommit fram till den 28 januari. De tre dagar som är kvar av janauari tar vi ut som vinterdagar. Det vill säga vinterdagsafton, vinterdagen och annandag vinter.

Februari ger oss tre hela niodagarsveckor och den 28 februari är Mariadagen, och då är alla såklart lediga.


Sedan fortsätter vi med tre niodagarsveckor i mars. Den 28 mars till och med 3 april firar vi påsk, så har vi det gjort. Där lägger vi alltså in påskdagarna: dymmelsdagen, skärdagen, långdagen, påskafton, påskdagen och annandag påsk.

     Varpå vi kan fortsätta april månad med tre niodagarsveckor. Vi avslutar april och börjar maj med att lägga in tre helgdagar i form av Valborg, Första maj och Självdeklarationsdagen. Sedan kör vi tre niodagarsveckor igen och avslutar maj med den lediga extradagen Mors dag.


I juni jobbar vi två niodagarsveckor, med den skillnaden att vi lägger in en tionde dag under den första veckan eftersom vi där måste peta in Nationaldagen, som självklart är en ledig dag.


Midsommardagarna firar vi med fyra dagars ledigt den 20 - 24 juni genom dagen före midsommar, midsommarafton, midsommardagen och annandag midsommar.


Eftersom alla ska ha 40 dagars semester så lägger vi in dem direkt från den 25 juni till och med 3 augusti. Augusti ger sedan tre niodagarsveckor med undantag för att vi alltid petar in Skolstartsdagen, som en extra ledig dag.


I september, som är den finaste månaden på året, bränner vi av hela fyra niodagarsveckor i rad och förlänger på så sätt denna fina månad med sex dagar. Även oktober får bli 36 dagar lång och avlutas med två extradagar i form av Allhelgonaafton och Allhelgonadagen. Detta innebär att november bara får 18 dagar, dvs två niodagarsveckor. Det känns bra att förkorta denna tråkiga och meningslösa månad.
     Året avslutas med två niodagarsveckor i december men vi lägger in Lutfiskdagen (även kallad Annadagen), Luciadagen, Julklappsdagen och Slåindagen.

Håll med om att detta upplägg skulle underlätta livet väsentligt?

Mitt förslag är att vi startar den nya niodagarsveckoindelningen redan från och med 2011.


Nu ska jag bara skicka in detta som en motion till infrastrukturminstern, om vi har någon sådan.

Av Lena M - 17 april 2010 17:48

Efter en bra dag med jobb och nån timmes strosande på sta'n och en avrundning med god toast och en kopp kaffe som middag klev jag in i min rallyröda för att fara hem från Gävle.


Kände mig hemmastadd när jag vant körde ut ur sta'n utan att behöva läsa skyltar eller fråga om vägen. Jag har ju faktiskt varit i Gävle två gånger förut, och själva stadskärnarn är bara två gator och två torg stor. En å, en järnväg. Hur svårt kan det vara att orientera sig?


Sitter skönt lutad i eftermiddagssolen och tänker på hur nära det har blivit till Gävle med den nya motorvägen. Det tog bara två timmar att köra dit från sta'n. Nu ska jag hem till byn, jag gissar att det kanske tar lite drygt två timmar.


Sitter i tankar, och kör ut på motorvägen, som jag nu vet kommer att ligga tvåfilig framför mig ända till Uppsala och en bit till medan jag passerar ett fåtal avfarter. Kilometerna rullar på. Det tar bergis bara en timme till Uppsala. Jag tittar på klockan.


Inte förrän vägen smalar av och blir en motortrafikled förstår jag att jag är på väg till en helt annan stad än Uppsala. Först när jag ser skylten "Sandviken västra 1000 meter" och strax därpå "Nästa hållplats Falun" förstår jag att den här vägen, det är inte E4:an.
     Eftersom det handlar om att svänga av nu, eller vara fast mellan vajrar fram till Falun, gör jag just det; svänger av, och åker över vägen och tillbaka i samma rikting som jag nyss kom. När jag kommer tillbaka till Gävle har jag kört en halvtimme och fem mil, i onödan.


Och först på tillbakavägen, som känns lite tröstlös ("nu skulle jag ha varit halvvägs till Uppsala") inser jag vilka tankar som runnit igenom mitt huvud, helt ignorerade, under färden. Som: "Varför har jag solen rakt i ögonen? Jag är ju på väg söderut, och inte västerut."
     Två gånger passerade den noteringen min hjärna. Första gången fick jag svaret: "Tja, klockan är cirka 16. Sommartid. Gu'vet vad den riktiga tiden är, egentligen. Hon kanske inte är så mycket."
     Andra gången: "Och dessutom kan ju vägen gå lite på snedden här. Det är ju inte alltid vägarna går rakt söderut bara för att man är på väg söderut. Jag är bra på vädersträck, i alla fall de fyra motsatta. Det är svårare när vägen går lite på sniskan. Jag är dålig på sydväst."


Att jag passerade skyltar med "Sandviken" och "Ockelbo" rörde inte vid någon klocka i mitt sinne. Det vet ju varenda människa att dessa ligger nästgårds till Gävle.
     Att det stod "Falun" och "Västerås" bekom mig inte heller. Någonstans måste ju vägen dit också börja, innan den svänger. Att det inte längre stod "E4" var inte heller konstigt - jag var ju redan på den, alltså behöver det inte vara skyltat mot den, som det var ut ur sta'n, med streckade gröna markeringar.


Allting ser likadant ut längs en motorväg, det gör verkligen det, hörrni. Okej, när jag passerade Valbo kanske jag var inne i en intelligent och underhållande betraktelse jag tänkte skriva vid hemkomsten. För det var först på tillbakavägen från Sandviken till Gävle som jag såg att jag åkte igenom Valbo. Men annars - mest grågrön platt natur, lite träd, någon vattensank svacka.


Väl uppe på E4:an kontrollerade jag en medveten tanke: "Solen värmer mitt högra öra. Det är sen eftermiddag. Jag har näsan riktad söderut. Jag är på väg hem."


Strax var jag inne i norra Uppland och passerade mer kända ortsnamn. Den sedvanliga faunan bjöd sin safari: ett rådjur, en trana, en död grävling.
     Vid Gottröra körde en bondläpp rakt ut på vägen från en mindre väg, utan att så mycket som kasta en blick mot vänster, där jag kom farade i min rallyröda. I Långhundra var det bingokväll i Blå Vingen, fullt på parkeringen. I Rimbo låg centrum dött och öde och Henrys konditori heter något helt annat, men Britts Mode består. Och visst ja, jag skulle ju ha stannat för att tanka på OK vid viadukten, som inte längre finns.


Väl hemma, en halvtimme och fem mil senare än beräknat, fortsatte den uppländska safarin. Jag var inte ensam hemma. En svart liten mus sprang, runt runt runt, i vardagsrummet. Först trodde jag bara att jag hade en bit sot i ögat. Sedan att en skugga fladdrade förbi.
     Men när jag kom in igen efter att ha hämtat datorn i bilen såg jag den, musen. Jag stängde dörren om den så att den var i vardagsrummet, och jag i resten av huset. Och tänkte:
     "Vad gör jag nu då?"

Av Lena M - 5 april 2010 14:37

Hej ni som gör, säljer och servar Skoda!


Jag har en liten fråga till er.

Låt mig måla upp ett par, vanligt förekommande, scenarier:


Man har parkerat sin rallyröda Octavia på gatan där man bor. På morgonen går man ut till den för att åka till jobbet. Det är vinter. Det har snöat. Man öppnar centrallåset med fjärrkontrollen på bilnyckeln, öppnar förardörren. Man lägger handväskan och nyckeln på framsätet och greppar isskrapan och snöborsten. Stänger igen dörren och börjar med att borsta bort all nyfallen snö från tak och fönster på bilen. "Kaatjooff" hör man i den vita mjuka tystnaden i den morgontrötta staden. Det var centrallåset som gick i lås.

Man tar sin Octavia till motionsspåret. Parkerar, låter överdragsjackan ligga kvar i bilen tillsammans med en flaska vatten, nycklarna hem, plånboken och en banan. Man låser centrallåset med fjärrkontrollen på bilnyckeln, stoppar densamma i behån (eller varför inte i en ficka på tajtsen). Man lubbar något varv eller två. Man kommer pustandes tillbaka till bilen någon timme senare och låser upp den med fjärrkontrollen på bilnyckeln. Man sträcker sig in efter vattenflaskan, lägger nyckeln på framsätet, stänger dörren och ställer sig och stretchar mot närmsta träd eller staket. Man dricker sitt vatten, man andas ut, man töjer och sträcker och mår gott i solens sken. "Kaatjoff" hör man i den stilla sommardagens grönska. Det var centrallåset som gick i lås.


Nu är min fråga - hur gör man för att komma in i bilen igen?

     I scenario ett står man på en snöig gata med en borste i ena handen och en isskrapa i den andra. Reservnyckeln till bilen ligger i lägenheten. Nycklarna till lägenheten ligger i bilen. Mobilen, alla nycklar, plånboken, almanackan  - hela ens liv ligger i framsätet på bilen, en istäckt vindruta ifrån dig. Så nära, men helt onåeliga.
     Förslag till lösning: gå till jobbet, be att få bli insläppt trots att du inte har passeringskortet eller din legitimation med dig, be att få låna en telefon, ring till bärgningskåren, be dem hämta din bil hemma på gatan och köra den till en verkstad, där den får stå tills de har beställt och fått en ny nyckel och kan öppna bilen åt dig. Göm dig på toaletten på jobbet innan dörrarna låses för natten och vakten går sin rond. Sov i vilrummet. Låna pengar av en kollega till mat. Upprepa de tre sistnämnda punkterna så många dagar som det tar för en bilnyckel att tillverkas och färdas från Tjeckien till din Skoda- och Volkswagenverkstad.


I scenario två står man i korta tajts, en genomsvettig funktionströja, pannband och löparskor med en vattenflaska i näven och ena benet upplagt mot ett staket i höfthöjd. I bilen bredvid ligger en banan, en överdragsjacka, nycklarna till hemmet och plånkan. Allt man hade behövt för att ta sig hem i gott skick. Så nära, men likväl en evighet bort.

     Förslag till lösning: drick upp vattnet, spring hem. Ring på hos en granne och be att få låna telefonen för att ringa den som har en reservnyckel till ditt hem. Be en stilla bön att denne någon är hemma och kan komma med nyckeln. Sitt på bänken utanför din bostad, börja frysa av gammal svett när solen går ner i väntan på att få komma in i din bostad. När du gjort det byter du till en torr funktionströja, dricker ett glas mjölk, tar fram din reservnyckel till bilen, stoppar den i behån (eller varför inte i en ficka i tajtsen), låser dörren till bostaden och lämnar tillbaka extranyckeln till din vän. Du kan komma att behöva den igen. Spring tillbaka till motionsspåret, öppna bilen med fjärrkontrollen på bilnyckeln, kör hem. Duscha. Glöm inte stanna på vägen hem och köpa en hamburgare på grillmojen, för nu har du sprungit så långt att kroppen skriker efter föda.

Varför låses min bil när jag inte har bett om det? Vad får min Skodatillverkare att tro att han bestämmer när min bil ska gå i lås? Men framförallt - hur får jag detta att upphöra?

     Vakten på jobbet har kommit på mig i vilrummet och jag orkar inte springa till och från motionsspåret fler gånger.

Av Lena M - 2 april 2010 12:40

En irriterad och understundom irriterande konsument är jag. Men vad mera är, så är jag en oekonomisk och köpstark konsument. Handlarna månde jubla.


Att maten, och övriga tillbehör i ett hushåll, är dyrare, per person, för en ensamboende än för sammanboende människor är uppenbart. Även om det också finns undersökningar som på ett mer eller mindre vetenskapligt sätt bevisar samma uppenbara tes.
     Det är helt enkelt inte lika lätt att handla storpack och ekonomiskt för ett enmanhushåll, även om det utgörs av en kvinna, skolad av tidigare generationers kvinnors fattig-Sveriges moral.
     Trots detta baxnar jag inför mitt eget köp inför påskhelgen. En bra bit över 600 kronor och tre, tunga, kassar slutar besöket på Prisextra för mig. Hur kan en ensamstående tant äta mat för sexhundra spänn, ensam i sitt hus i fem dagar?


När eftertankens kranka blekhet tagit över över inköpets röda kinder plockar jag fram kassakvittot, i sin fulla längd, och lägger upp på slagbordet. Fram med papper, penna och en miniräknare. Vad är det egentligen jag lägger mina hushållspengar på?


LivsmedelsgruppAntal varor

Procent av

totalkostnaden

Bröd38,7 %
Godis414,7 %
Frukt och grönt1631,8 %
Mejeriprodukter817,4 %
Mat (sovel)524,0 %
Annat23,3 %































Här finns både färskt (mest), fryst och konserverat. Under "annat" döljer sig ett paket bomull och en 1,5 liters Loka citron samt två plastkassar att bära allting i. Trots att jag köpt nästan bara färskvaror, avsedda att konsumeras den närmaste veckan, och inga stapelvaror som kaffe, havregryn, hushållspapper, diskmedel, tvättmedel, ris eller pasta och inga veckotidningar, schampon eller glass och kakor så går alltså det hela löst på närmare 700 svenska riksdaler.


Jag borde kunna handla smartare, äta mindre, laga bättre måltider, planera inköpen, välja billigare alternativ och hitta en mindre dyr butik. Eller ser det ut så här för alla?

Presentation

Omröstning

Den här bloggen har flyttat till betraktelser.lenamjohansson.se
 Det vet jag väl
 Det bryr jag mig inte ett smack om
 Tänker fortsätta kolla den där
 Tack för upplysningen!
 Äh, jag hamnade bara här av en slump

Gästbok

Sök i bloggen

Fråga mig

14 besvarade frågor

Arkiv

Besöksstatistik

Kategorier

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

RSS


Skapa flashcards