Somliga tycker kanske att jag tappar nycklar och plånböcker onödigt ofta? Men grejen är ju att jag aldrig tappar bort dem. Det är värre när saker faktiskt bara försvinner. Som en långärmad träningströja i tre år. Tills den dyker upp i en plastkasse i en garderob, som om inget hade hänt. Förutom att jag frusit när jag vinterlubbat i några år. Men det var inte borttappade saker den här betraktelsen skulle handla om. Det var om okända män att krama.

I morse gick jag till jobbet. Joggingskor på fötterna och iklädd röd bomullskappa och handväska över axeln. Kommen bara fem minuter på min väg ringde mobiltelefonen i väskan. Tjänstemobiltelefonsignalen. Jag öppnade väsklocket och började dra i den tåt som leder till tjänstemobilen. Tåten, mobilen och sladden med hörsnäckan rasslade upp och med lite besvär lyckas jag få in hörapparaten i örat och trycka på svarsknappen. Allt medan jag fortsätter gå.

Jag hinner höra namnet på den som ringer men inte vilket företag han ringer ifrån. Jag svarar glatt "Hej" i alla fall, som om jag visste vem jag pratade med. När han lämnat en inledande förklaring om den mejlkontakt vi haft visste jag vem jag pratade med, och varför.

     Men vårt samtal hann inte riktigt börja förrän det stördes av biltrafiken. Skrikande däck, bromsningar, ett tutande - och så börjar tågsignalerna plinga varnande för annalkande tåg. Jag hör inte vad den uppringande mannen säger, mer än fragment av "låter som du är utomhus". Jag förklarar läget och gör en tvärvändning för att korsa gatan i syfte att slippa stå och vänta vid järnvägsövergången och istället ta gångtunneln under spåret.

Just som jag ska gå ner under gatan tar någon mig om armen. Jag vänder mig om, fortfarande med telefonsamtalet i örat och mobilen i näven.

     Där står en man i svart collegetröja och svarta byxor och väldigt lite hår på huvudet, självvalt rakat eller genetisk skallighet, vad vet jag. I sina framsträckta händer håller man min röda plånbok som ligger uppslagen och en näve småmynt samt ett usb-minne, där jag har en viktig arbetsuppgift, som jag lagt i plånboken för att inte glömma den eller tappa bort den.

Det tar några sekunder innan jag förstår. Jag har ett pågående samtal i örat. Jag är på väg i gatutrafiken till jobbet. Det står en vilt främmande man med min plånbok i sina händer. En plånbok som jag tappat hundra meter bort när jag ryckte upp den ringande mobiltelefonen ur handväskan, som hängde lite käckt över höften.

     Jag pratar. Men mannen i luren vet inte om jag pratar med honom eller ej. Mannen i svart mittemot mig vet kanske inte heller om det jag säger är riktat till honom. Ingen av männen säger någonting. En mer förvirrad donna har de sällan sett och hört, antagligen.

Jag vet inte vad jag sa. Men "tack" vet jag att jag upprepade. Och så sa jag "vänta" i luren och med hörsladden kvar i örat och mobilen med sin snodd kvar i handen gav jag den främmande mannen med min plånbok en stor kram. Mitt i gatukorsningen stod vi i en innerlig omfamning.

Sedan gick han tillbaka samma väg som han kom. Jag fortsatte samtalet genom gångtunneln. Tåget dundrade förbi. Jag kom upp på andra sidan och avslutade samtalet med det jag borde ha inlett det med: "Jag ringer dig när jag kommer fram till kontoret".

Vad lär vi oss av denna historia?

Tre saker:

1. man ska aldrig prata i telefon när man går, cyklar eller kör bil i trafiken (och absolut inte när man åker rullgrillor)

2. världen är full av ärliga, snälla, hjälpsamma medmänniskor

3. att kramas är alltid rätt

 

Cobrakarin

29 april 2010 21:03

Åh, vilken vacker historia, jag grät nästan en liten tår...

Men du Lena, jag ska be att få revidera punkten 1. Om du hade haft ett trådlöst headset hade du inte behövt fiska upp mobilen utan hade enkelt kunna trycka på headsetet för att ta samtalet. (fast då hade ju historien inte blivit lika vacker)

 

Kristina

30 april 2010 06:45

Underbart Lena! Jag har råkat ut för något liknande på bussen vid Sumpans station. Fast hon fick ingen kram - det var ju en tjej ju och sådana är ju inte lika mysiga att krama... :D

 

Löparen

3 maj 2010 12:16

är det någon mer än jag som förundras över uttrycket "vilt främmande"? Vad är egentligen skillnaden till "okänd"? Är en vilt främmande mindre bekant än en okänd eller bara vildare till uppsynen? Får en känsla att man bör vara mer försiktig med en vilt främmande än med en som bara är okänd. Borde man krama sådana?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mina betraktelser har flyttat och meddelar härmed adressändring enligt bloggbokföringslagen. Alla tidigare inlägg fram till och med juli 2012 finns kvar på http://lm.bloggplatsen.se men från och med nu görs alla nya inlägg på http://betraktelser.lena...

Juli 2011: 1. Jag tecknar ett mobilabonnemang hos Telia.2. Det ingår 6 mån Spotify och 12 mån Navigator3. Jag frågar försäljaren: kommer dessa båda att upphöra av sig självt om ett resp ett halvår eller måste jag säga upp dem?4. Försäljare svarar: ...

Startade med fika i Älmsta. Himmelskt god ostsmörgås respektive en nötkaka att mörda för och kaffe.   Fortsatte norrut. Kort stopp vid världens ände.   Nästa hållplats Järnboden. Vacker miljö.    Rolig naturstig med konstverk. Riktni...

Mmm. Att en 21-årig kvinna med långt, blont hårsvall ala filmstjärneideal, slät över hela kroppen, med stora bröst och svankandes för att framhäva rumpan, målade naglar, i tilltalande halvprofil, hårt sminkad och med förföriskt leende poserar i offen...

I min egenskap av irriterad konsument har jag börjat tappa greppet. Eller synen, snarare.   Igår hittade jag minsann äntligen en kjol i en modell som jag letat efter länge och en kvalitet som sällan ses och i rätt storlek. Bara så där utan förvar...