Betraktelser

Alla inlägg under juli 2010

Av Lena M - 30 juli 2010 10:46

Halva EM i friidrott har timat. Intrycken haglar.


För det första är det inget annat än skandal att TV4 har sändningsrätten för ett stort mästerskap. Ändå klarar det av de på ett bra sätt, förhållandevis.

     Jag hör till dem som har gillat Peter Jihde och tycker han gör ett bra jobb som studiovärd. Men nu har jag ändrat mig. Ett proffs anpassar sig efter uppdragets art. Men nu har Jihde tagit med sig sin Idol-jargong till EM-studion och det som funkar bland tonårstittare funkar inte bland sportnördar. Hans kommentarer, frågor och skämt faller ofta platt bland experterna och reportrarna. Vi tittare skäms.

     Varför skulle han tjata hela dag ett och två om att Mattias Sunneborn var "kär i Carolina Kluft"? Vi förstod alla vad Sunneborn menade när han sa att han "nästan var kär i henne" för att beskriva hur mycket han glädjs med hennes framgångar och respekterar henne som idrottare och människa. Vi är många som känner likadant. Hon har en vinnande personlighet och är lätt att tycka om. Jihde var bara pinsam, Sunneborn parerade snyggt.

     Stor eloge till Susanne Sjögren som med pondus snoppade av Jihdes plumpa kommentar om att Nicklas Wiberg verkade flirta med Susanne när hon intervjuade honom under tävlingsdag 1 i tiokampen. Totalt irrelevant, feluppfattat och utan underhållningsvärde från JIhdes sida. Käcka kärleks- och sexanspelningar fnissar Idolpubliken åt, sportpubliken gör det inte. Det var också nedvärderande mot kollegans sätt att sköta sitt jobb. En feminist hade ringt JämO.


Friidrott är en idrottsgren att låta sig imponeras av. Hur i hela fridens namn lyckas släggkastarna pricka öppningen i nätet vid utkastet? Vilken enorm kraft de släpper lös i sin rotation!

     Jag har satt ett häftstift på min fasadvägg på en höjd av 2,45 meter, världsrekordet i höjd. Att stå och titta upp på det häftstiftet, som jag fick stå på en stol för att trycka dit, är i sanning fascinerande. Nu hoppar förvisso inte världseliten så högt som på Sjöbergs och Sotomayors tid längre, men 2,30 är imponerande det också. Hur kommer de upp?


Få saker skapar så starka känslor hos mig som idrott. Jag är skitförbannad för att Wiberg fick bryta tiokampen, att Thörnblads lår gjorde ont och att Wissman missade final med två fjuttiga hundradelar. Skitförbannad. I ren ilska gick jag ut på tomten i går kväll och fångade fler mördarsniglar än på länge. Jag klipper dem mitt itu. Inälvsslemmet rinner ut och de dör i en stor slemmig hög i den kesoburk jag lägger dem i. Men Wissman springer inte final ändå och LInus har för alltid en fjärdeplacering i resultatlistan från Barcelona 2010.


A Lennart Juhlin är bra eftersom han har lång erfarenhet från friidrotten. Han har varit kultfigur så länge jag kan minnas. Ändå blir jag trött på TV4:as enorma upphaussning av honom som omänsklig guru. Jag tycker fortfarande Ulf Karlsson var den bästa expertkommentatorn. Allt jag vet om fridrott, och då menar jag själva idrottens utövande och inte resultat, rekord och statistik (dem kan man slå upp), har jag lärt mig av Ulf Karlsson genom att se på tävlingar som han kommenterat på SVT. På den gamla goda tiden.


På den gamla goda tiden hade atleterna snyggare tävlingsdräkter dessutom. Tillverkarnas iver att htta på nya designergrepp hela tiden utmynnar i den ena trasan värre än den andra. Det är fult med små trosor och sladdriga linnen med spaghettitunna snören. Årets nyhet med en enda tygsträng mellan skulderbladen är inte heller snygg.


Gomez är ett namn som jag alltid har hört uttalas "Gååmess" men i år hette längdhopperskan Naide helt plötsligt "Gåmsch" i TV4.


Juhlins sätt att säga "Kenya på fjärdeplats" när han räknar upp nationaliteterna på de som ligger i täten av ett pågående lopp uppfattar jag som en åsikt att han inte tycker att det är helt okej att byta medborgarskap.


Och Gud och läsekretsen må förlåta mig, men jag tycker Mattias Sunneborn är grymt snygg! Jag är nog nästan lite kär i honom.


ANNONS
Av Lena M - 28 juli 2010 20:45

Ni som följer min blogg vet att jag blir stressad i stora matvarubutiker. Den episod jag nu ska berätta om utspelade sig i måndags kväll och jag kände mig fokuserad, om än trött och hungrig efter en lång dag av fikande och shoppande. Jag skulle inte handla mycket och jag visste vad jag skulle ha.

     Med beslutsamhet gick jag in genom svängspärren och greppade en korg i farten.

     Målmedvetet och med ett inre lugn plockade jag på mig de varor jag behövde. Bröd, frukt, ost, korv, yoghurt.
    

Det var inte så mycket folk i butiken och jag kände mig stark nog att i lugn och ro titta i diskar och på hyllor som jag passerade under den hundratals meter långa färden runt superjättemarketbutiken.


Just den här superjättemarketbutiken är så stor att den har en avdelning för böcker, cd:r, spel och elektronik. Böckerna låg på bord till reapris. Jag ställde ifrån mig korgen invid hyllan med batterier. Där torde den inte stå ivägen. (Till skillnad från de vagnar som nollåttor och bondlurkar lämnar i genomfartsgångarna).

Jag hittade två pocketböcker och en stor fyrfärgsillustrerad bok som jag ville ha. Tog dem under armen.

     Men var är min korg?


Okej. Det kan ju hända att (även) jag glömmer var jag ställer korgen. Nu visste jag förvisso att det var vid batterihyllan. Men okej, okej, okej. Jag ska inte vara uppstudsig och självgod. Jag tittar på andra sidan, där glödlamporna ligger.

     Ingen korg.


Jag går till nästa hylla och jag går in bland borden med böckerna igen och går runt runt. Kanske bar jag med mig korgen till pockethyllan och ställde den där? Jag går ett varv till och tittar bakom varje hylla, vid varje bord, vid den bemannade disken. Drog en lov bort mot grillkryddor, mjölavdelning och kastruller.

     Min korg var borta.


     - Någon har tagit fel korg och den idioten ställde den bara rakt ner där han stod när han upptäckte det, sa jag högt och började gå mot kassorna. När det blev dags att lägga upp varorna på bandet, om inte förr, borde tjuven märka sitt misstag.


Jag gick upp och ner mellan varje glassfrys och alla kassaköer, som bara vara ett par man långa, missstänksamt blickande ner i alla kunders varukorgar. Ingen hade ett innehåll som överenstämde med mitt.


Kanske var det inte en idiot som tagit fel, utan en tänkande och omtänksam människa, tänkte jag hoppfullt och gick tillbaka till batterihyllan vid bokavdelningen. Ingen korg.


Jag suckade tungt och insåg att jag skulle behöva göra om  hela handlingen. Tillbaka till kassorna och ta en korg. Och så: bröd, frukt, ost, korv, yoghurt - det vill säga runt exakt hela butikslokalen ett varv till. Inte alls lika lugn och fokuserad längre. Och hungrig.


Vem tog min varukorg och varför?

Och framförallt - vart tog den vägen?

Alla som ätit persikor och haft yoghurt till frukost de senaste dagarna är starkt misstänkta.

ANNONS
Av Lena M - 21 juli 2010 11:58

Varför finns Facebook? Vad fyller "Fejan" för funktion?

     Det sägs att den är ett sätt att hålla kontakten med sina vänner och bekanta. Det sägs också att man hittar gamla skolkamrater och före detta älskare där.

     Jag är skeptisk.


För det första är jag verkligen emot det faktum att Facebook, som företag, äger alla mina bilder som jag lägger ut där.

     För det andra tycker jag det är sjukt att hela internetvärlden knyts till Facebook via delningar, appar och länkar och allt vad det heter. Går jag in på en sajt för träningskläder, plantor eller dikter så möts jag av ansikten på mina "vänner" från Facebook. Vad jag än skriver eller gör så får jag reda på vilka andra "vänner" som också gillar det jag gillar. Jag får även reda på vad alla "vänner" gillar, utan att jag bett om det.

     För det tredje står jag inte ut med alla bondsamhällen, maffiakrig, akvarier, horoskop, töntiga frågetest, färger, blommor, djur och sådant tjafs som slängs över mig. (Ja, jag vet att man kan ändra sina inställningar och dölja aktiviteter, men eftersom det dels kommer nya hela tiden, dels pluppar upp i reklammarginalen så går det inte att bli fri. Någonsin).

     Och så ogillar jag språkbruket. "Gillar". "Vänner". "Dela". "Ca 2 timmar sedan". "Visa alla 4 kommentarer" (na! ska're va')


Men framförallt tror jag vi samlas på Fejan för att visa upp den vi vill att andra ska tro att vi är. Vi har högre status ju fler "vänner" vi har. Vi väljer att skriva det vi tror att omgivningen värdesätter. Mina vänner (och ja, de allra flesta av mina fejanvänner är också mina vänner) sysslar i dagarna med följande:

- målar hus

- paddlar kajak

- plockar svamp

- bakar

- rider på islandshästar

- springer intervaller

- avverkar fyra mil i löparspåret

- fotograferar

- går på museum

- springer trimorientering

- har semester och tycker livet är underbart

- dricker vin på balkongen

- skriver avhandlingar

- är på festival

- vandrar i Alperna

- lägger tak

- shoppar

- lär sig jonglera

- spelar gitarr

- går på spinning

- tar sovmorgon

- vaknar tidigt

- dricker öl, dricker vin, badar, solar, dricker drinkar, äter frukost, äter på restaurang, badar, semestrar, solar, joggar, sitter på balkongen, ligger på stranden, grillar på altanen, arbetar i trädgården och sa jag badar?


Visst är allt det där sant och riktigt. Och visst tycker jag det är kul att mina vänner har aktiva liv som de uppger sig trivas med.


Men det är sällan man ser statusuppdateringar på Fejan som visar att man:

- kräks

- svettas när man sover

- har mensvärk

- känner sig ensam

- får ångestattacker

- har tråkigt

- inte vill ha semester

- tittar på Antikrundan i repris

- spelar bort halva lönen på unibet

- sover till 12 varenda semesterdag

- köper träningskort och aldrig sätter sin fot i träningslokalen

- äter två påsar ostbågar själv mitt på dagen och tittar på Smallville på sexan

- är olyckligt kär

- inte har råd att köpa kaffe

- sitter inne och löser korsord fast solen skiner ute

- hatar sina föräldrar

- längtar bort

- går och lägger sig utan att borsta tändera

- inte har grillat en enda gång

- tycker vin är surt och äckligt

- upptäcker att maken varit otrogen

- inte badar på hela sommaren

- misstänker att frun har en affär

- klämmer pormaskar på altanen

- onanerar på balkongen

- äter färdigmat värmd i micron

- skäms för att visa sig i badkläder och åker därför aldrig till en badplats

- latar sig, överäter, rapar, läser Walt Sladeböcker från 1972, lyssnar på Svensktoppen, tittar på grannarna genom kikare, pratar i telefon i timmar, äter rå varmkorv och struntar i att tvätta håret och duscha på en vecka.


Eller också är det helt enkelt så att mina fejanvänner är sådär präktiga, modemedvetna, arbetssamma, rekorderliga, sunda, vältränade, glada, nöjda och begåvade som de framstår. Medan jag, och de vänner jag har som inte finns på Facebook (vi talar alltså nu om de verkligt aparta typerna) och några undantag är lata, feta, fega, smutsiga, kåta, obildade, obeslutsamma och har dålig smak.


Eller också ljuger vi lite, allihop.

Av Lena M - 20 juli 2010 22:52

Jag ska börja banta.

     Jo, men, så är det. En annan är ju fet, gubevars. Sjukligt fet. För den som har ett bmi lika stort som sin skostorlek är det fara å färde enligt den medicinska expertisen Aftonbladets hälsobilaga. Veckorevyn och Amelias specialnummer Bikinismart.


Metoder för viktminskning har avlöst varandra i åratal. Olika varianter av eneriunderskott har fått olika namn som Flygvärdinnedieten, Scarsdale och Atkins. Multimiljonärföretag har lärt oss egna poängberäkningssystem och potatisen, vår kära knöl, har pendlat mellan att vara den perfekta dietkosten till det farligaste man kan stoppa i munnen. Så vilken metod ska jag använda?


Kanske den populära LCHF-metoden. För såvitt jag förstått står den för Lite Choklad Håller Formen. Men jag har också sett Low Competence, High Fantasy. Fast den handlar säkert bara om kolhydrater och fett, som alla andra metoder. Nej, jag håller mig till gammal beprövad logik och Livsmedelsverkets anvisningar. Om man inte vill vara fet, ska man inte äta fett. Det är så självklart att det är obegripligt att någon annan metod kan få fotfäste.


Så nu ska jag ut och leta fettfattiga livsmedel. Fettfritt. Fettsnålt. Utan fett. Light. Lätt. (Finns det förresten någon metod som heter MSMF, mer socker, mindre fett?) Lätt som en färdiggräddad plätt. Jag läste förresten i Frida att nästan alla grönsaker är helt nonfat. Najs! Det här kommer att bli enkelt.


Särskilt som jag genast hittade det här på min shoppingrunda:


  


Och då var jag ändå fortfarande kvar på Lindex...


Det är ett fettfritt samhälle vi lever i.


Av Lena M - 19 juli 2010 15:52

Den hand som skälver och Svarta lögner, rött blod - de två näst sista böckerna i Kjell Erikssons serie om en polis i Uppsala. Jag sörjer redan att jag bara har en kvar att läsa.

     Människohamn av roslagsanknutne John Ajvide Lindqvist. En författare som verkligen är en författare.

     Lyckans hjul av Kajsa Ingemarsson, och sedan även Små citroner gula av samma författare, bara för att den första var en så grymt tråkig bok och ryktet om författaren så gott, att jag blev tvungen att ge henne en chans till. Men någon tredje gången gillt blir det nog inte.

     Vi i villa och Medicinen av pseudonymen Hans Koppel (man undrar nyfiket vems koppel).

     Vi ses i öknen av Danny Wattin, som tydligen inte är en pseudonym, fast det låter så. Välskriven, rolig - men dessvärre ett snäpp för mycket absurd. Trots att jag älskar just roliga och absurda böcker. Redan Ajvide lilgger på gränsen.

     Snömannen av Jo Nesbö, kriminalförfattaren från Norge, där dörrarna går inåt.

     En kort berättelse om traktorer på ukrainska av Ukrainafödda författaren Marina Lewycka. Rolg och absurd på helt rätt nivå.

     Och kanske någon mer, som jag har glömt bort redan, därför att den inte ligger framför mig i högen på bokhyllan.


Dessa är de böcker jag har läst under min semester, totalt 22 dagar hittills. Varav sju av dem de senaste tio dagarna. Sträckläsning. Från förmiddagsfrukosten med ostsmörgås och kaffe, via lunchen, badstranden, fiket, middagen, kvällsfikat på altanen, på muggen och i sängen innan lampan släcks. Ingenting annat har jag gjort de senast tio dagarna, bara läst.


Men nu är det väl då äntligen dags att börja skriva istället. Skapa egna berättelser, egna huvudpersoner, nytt persongalleri, kända omgivningar, okända händelser.


Vad vill du att jag ska skriva? Romaner, noveller, deckare? Roliga texter, spännande texter, djupsinniga texter, fiction eller verklighet? Ge mig en intrig! Föreslå en scen! Putta mig i en riktning! Inspirera mig!


Jag har ingen mp3-spelare så jag kan inte lyssna på böcker när jag är ute och promenerar eller ligger på stranden. Men jag har en diktafon, så jag kan prata in egna kapitel. Dags att börja med det nu. Allt jag behöver är en genre, en story, ett par huvudpersoner och en knuff i rätt riktning.

Av Lena M - 12 juli 2010 15:15

Man lär sig något varje dag.


Idag har jag läst en bok av en norsk författare, handlingen utspelar sig I Oslo och Bergen. Städer som ligger i Norge, vårt västra naboland. Så nära, men ändå så exotiskt, jämförelsevis.

     Det var en mycket välskriven bok, såväl rent språkligt som sett till intrigen. Men i ett stycke fastnade jag och glömde bort handlingen. Det dök upp ett rent faktafel. Ni vet sådana där, som bara inte får förekomma i romaner, att en person i något av de första kapitlen beskrivs som "lång och gänglig" och senare i berättelsen träder fram som en 162 centimeter lång man.
     I det här fallet handlade det om en exhustru som ringde på hos huvudpersonen, som var hemma i sin lägenhet i Oslo. Han öppnade dörren, de drogs som av magneter, så fel, men ändå av nödvändighet så rätt, till varandra och förenades i en häftig kyss, innan de ens sagt hej och innan hon ens fått av sig kappan.

     Ni kan se det framför er?

     Vi förstår att detta kommer att fortsätta in i lägenheten medelst ett passionerat avslitande av kläder som lämnas som ett spår genom hallen och vidare mot sovrummet där de praktiskt taget nakna faller i sängen och älskar intensivt, så som man bara kan göra när behovet är dolt och undertryckt sedan lång tid tillbaka. Eller hur?

     Men innan vi hamnar i sängen, medan vi ännu är kvar i tamburen och i den där första magnetiska kyssen - där blir det fel. Faktafel. Där händer följande: ".. hon sköt in honom i hallen, sparkade igen dörren med hälen, tog hans ansikte med bägge sina händer och kysste honom glupskt."

     Vänta nu - ser ni det fortfarande framför er? "Sparkar igen dörren med hälen". 

     Föreställ er själva hemma i er egen hall, när ni just har öppnat ytterdörren och där utanför står en fortfarande älskad och åtrådd make/maka. Ni faller i varandras armar och du trycks in i din egen hall av denna man eller kvinna (välj det som passar dig bäst, för inlevelsens skull). Kan du se hur dörren sparkas igen framför dig, bakom ryggen på din ännu älskade, och stänger omvärlden utanför?

     Nej, det kan du inte. För hur skulle en vidöppen dörr kunde stängas av en mänsklig fot hos en människa som är halvvägs in i din hall och har händerna runt ditt ansikte medan du själv omfamnar henne med dina?  Ni måste släppa taget om varandra, din älskade måste släppa taget om ditt ansikte, ta ut tungan ur din mun, vände sig halvt om, sträcka ut den lediga armen, ta tag i dörrens handtag och dra igen den. "Hon drar igen dörren med en lösgjord hand" skulle det ha stått, inte "hon sparkar igen dörren med hälen".


Senare samma dag.


Jag är på badstranden och har just kommit upp ur plurret och sitter och självtorkar i solstekande västliga vindar. Bredvid mig sitter, står och ligger en familj, också i upptorkningsskede. De två kvinnorna för ett samtal som jag inte lyssnar till, men hör plötlsligt en lösryckt mening med orden "varför går era dörrar utåt?". Jag lystrar, och för att vara helt säker på vad historien gick ut på frågade jag kvinnan som berättade den. Kvinnan, som är svenska, men har bott i Italien i trettio års tid och nu var och hälsade på i sitt hemland, berättade vad en granne till henne i Italien hade sagt, när han hade tittat på svensk film. Han undrade varför "ni svenskar" öppnar ytterdörrarna utåt. Något sådant hade han aldrig sett, hemma i Italien.


Jag insåg att den norske författaren inte hade begått något faktafel i sin bok. Felet låg hos läsaren. En läsare som aldrig besökt så exotiska länder som Norge och Italien. Där dörrarna går inåt.


(vilket för övrigt är en låt av den begåvade svenska pop/rock/vissångaren Magnus Lindberg)


Av Lena M - 1 juli 2010 10:06

Idag var det livat på ICA-butiken må ni tro!
     De hade bytt kortläsare.


Tänk hitech, rymdfärja, flygplansinstrumentbräda, slim design och renhet. Där har ni de nya kortläsarna.


Nu fick vi medelålders kunder problem! Alla har vi ju ICA-kort och alla har vi lärt oss hur man drar och trycker. Remsan inåt, slå koden, tryck OK-knappen längst ner till höger (alternativt STOP-knappen längst upp till höger, för de stackare som betalar med kontanter, men ändå vill att ICA-handlaren ska ha järnkoll på vad man köper för varor), slå koden och avsluta med ytterligare ett tryck på OK-knappen, vid sidan av nian på det uppochnervända numeriska tangentbord vi vant oss vid sedan de första knapptelefonerna för väldigt länge sedan (snurrskiva, någon?).

     Enkelt. Sitter i det motoriska minnet. På ICA känner vi oss hemma. Här hajar vi tekniken. Hemma och i samhället är vi överkörda sedan länge av elvaåringar, men på ICA regerar vi medelålders och äldre. På ICA använder till och med pensionärerna kortet; drar och trycker som hade de aldrig gjort annat!


Men idag. Idag såg ingenting ut som förut. Displayen var större, blankare, renare och med klart lysande bokstäver stod tydliga instruktioner. Bra, hann man tänka, det är ju bara att göra som det står. Så märks det inte att man känner sig osäker inför denna nya tingest med fartbåge och blått laserljus.


     "Chipet mot dig. Remsan åt vänster"


Okej, ICA-kortet har inget chip, men jag sätter i det med remsan åt vänster.

     "Försök igen"

Drar ur kortet.

     "Chipet mot dig. Remsan åt vänster"

Jo, jag gjorde ju det. In med kortet igen. En förfärlig tanke slår mig när jag stirrar på nästa felmeddelande:

     - Tänk om jag har vänt kortet bakochfram?


Jag har ju remsan åt vänster, riktad mot mig, så att jag ser den. Tänk om man ska vända kortet åt andra håller med remsan bakåt? Det verkar ju inte klokt, kan det vara möjligt?


Vid det här laget, när jag fortfarande förvirrat försöker koncentrera mig på vad den stora rena displayen säger till mig, har expediten redan scannat alla mina varor och upplyser mig om vad jag är skyldig.

     - Javisst, säger jag, allt jag behöver nu är en instruktion hur jag gör för att betala.

     - Ska du betala med ICA-kortet?

     - Ja, tack, säger jag och viftar lite tafatt med kortet i näven mellan mig och expediten.

     - Men det där kortet har ju inget chip, säger expediten med en slags medfödd självklarhet. Jag bara hummar lite diffust till svar och stirrar på starwarsapparaten.

     - Du ska dra det där!

     Expediten pekar lite slängigt mot apparaten som står där och lyser och blinkar som vore det julskyltning. Jag stirrar men hittar ingenstans att stoppa in eller dra kortet, utom den skåra överst på kortapparten, där jag redan stoppat det flera gånger och fått överlägsna felmeddelanden till svar. Inte särskilt informativa heller, ska jag säga! De kunde gott programmera sina rymdapparater att visa lite hyfs för medelålders människor tycker jag.

     - Var? kvider jag med stegrande förtvivlan.

     - Där!

     - Men jag ser inte.... vänta...

     - Där! Expediten är lite ordkarg, men gör en tydligare pekning.

     - Här?!

     Äntligen hittar jag skåran, smal som en metrev, kamouflerad i laser, infiltrerad med modern design till osynlighet i apparatens helhet. Jag drar lättad mitt kort. Det krävs en stadig hand och god syn för att träffa rätt i den smala skåran. Den lämnar inget utrymme för felriktade handrörelser.


     "Slå din kod" säger displayen.

     Jag slår min kod med hjärtat i halsgropen. I upphetsningen håller jag nästan på att slå bankomatkoden istället. Det finns inget i denna blänkande apparat som talar till mitt motoriska ICA-kortskodsminne. Men jag hejdar mig i sista stund och slår rätt kod och trycker på OK-knappen. Trodde jag. Men icke.


     "Försök igen" säger displayen.

     På't igen, svetten tränger fram under luggen, slår koden och tittar noggrant innan jag slår OK - för se på farfar - de har flyttat OK-knappen en rad längre ner! Utöver de uppochnervända sifferknapparna i tre rader och med nollan i mitten av den nedersta, fjärde raden med OK och FEL på vardera sidan om sig har man lagt till ytterligare en rad. Jag är för häpen och stressad för att hinna uppfatta vad de andra knapparna har för funktion, siktar bara målmedveten in mig på den gröna OK-knappen och puh! jag har betalat!


När jag står och packar mina varor betjänas nästa kund, en medelålders man, gissningvis jämngammal med mig. Jag hör honom säga:

     - Vänta här nu.

     Och expeditens röst:

     - Ska du betala med ICA-kortet?

     - Men det där kortet har ju inget chip!

     - Du ska dra det där!

     Den diffusa vinkningen över apparaten.

     - Nej, där!


Och jag börjar skratta. Inser att den där expedtiten, och alla hans kollegor i kassorna, kommer att få säga exakt samma saker till exakt alla kunder, varenda dag tills alla deras kunder har handlat minst en gång i den nya starwarsmaskinen.


     - Ni har en härlig tid framför er några dagar nu, hojtar jag glatt.


Expediten, som inte är så talträngd, ler lite matt till svar.

     Den medelålders mannen efter mig i kön har nu kommit upp jämsides med mig för att ta sina varor och han säger:

     - Ja, nu har man gjort det en gång, så nu kanske man kan nästa gång!

     - Ja, nu får man handla ofta, så man inte glömmer bort hur man gör mellan varven, säger jag och tillsammans går vi ut ur butiken under glada och lättade miner. Vi har klarat av det. Inte med elegans och finess. Men jag tror min nyvunne vän tänker samma sak som jag:

     "Hur ska det inte blir för alla riktigt gamla människor!"


Presentation

Omröstning

Den här bloggen har flyttat till betraktelser.lenamjohansson.se
 Det vet jag väl
 Det bryr jag mig inte ett smack om
 Tänker fortsätta kolla den där
 Tack för upplysningen!
 Äh, jag hamnade bara här av en slump

Gästbok

Följ bloggen

Följ Betraktelser med Blogkeen
Följ Betraktelser med Bloglovin'

Sök i bloggen

Fråga mig

14 besvarade frågor

Arkiv

Besöksstatistik

Kategorier

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se