Inte nog med att min hjärna ständigt och jämt drar långa tankegångar och skriver betraktelser utan att jag på något sätt är inblandad eller har gett mitt tillstånd och därför tröttar ut mig fullständigt -

kan man lobotomera bort Paul Paljett från hjärnan?

Sedan jag vaknade i morse, hela dagen, genom möten, lunch, arbete, hemfärd och hushållsbestyr har min hjärna sjungit på Paljetts gamla schlagerdänga Misslyckade mig. Aa-am-lubilej, misslyckade mig, mig, mig, mig, mig.

Eftersom jag inte hört den låten på länge måste det var något från mitt undermedvetna som vill klanka ner på mig och knäcka mitt självförtroende genom att kalla mig misslyckad.

Sesam åh, Sesam, öppna dig för mig, visa din flicka, visa ditt skatt. Det måste väl finnas någon i världen som säger go'dag och inte go'natt.

Aa-am-lubulej - hjälp!

Varför har finska längdlandslaget bytt till mörkblå tävlingsdräkt? Det gör att man inte känner igen dem i fältet. Den finlandsblåa var mycket snyggare!

Att jag aldrig kan lära mig att gillra råttfällor! Varför ska det vara så svårt? Hur ska man klara sig som ensamstående om man inte kan gillra sina råttfällor själv, utan måste be sin gamla pensionerade pappa om hjälp? Det är ju inte klokt.

Jag fattar inte varför man i både Idol och Dansbandskampen låter juryn respektive experttyckarna hela tiden ta upp huruvida artisterna valt rätt eller fel låt. I Idol anklagas de för att de valt en låt som inte passar dem och får höra att det är därför deras sång inte lät bra och uppträdandet var stelt. I Dansbandskampen spelar de in scener där bandet står och stirrar på en jukebox medan skyltar med låttitlar swischar förbi i nederkant av bildrutan. I själva verket är det ju producent och bolag som bestämmer vilka låtar alla ska sjunga för att på så sätt styra vilka som får en chans att göra bra ifrån sig och vilka som ska röstas ut. Varför ägnas en massa programtid åt att hymla?

I min lägenhet har jag ett bredbandsuttag på väggen i hallen, men det är bara en kåpa, det finns inget hål att sätta kabeln i. Jag grunnar mig gråhårig på om jag är helt puckad som inte förstår hur jag ska veta om jag har eller inte har bredband. Trött på att inte kunna titta på SVTplay och Youtube skulle jag gärna vilja ha ett bredband. Å andra sidan kunde uttaget inte ha suttit på en sämre plats om man ska ha en kabel mellan det och datorn.

Varför i himles namn hade deltagarna i viktminskningssåpan Biggest Loser tjocka huvjackor på sig när de tränade inomhus? De tränade hårt och enligt uppgift många timmar varje dag. Ett litet linne och ett par korta tajts borde räckt.

Förra veckan funderade jag på vad skälet är till att affärsidkare satte upp julpynt omkring den 12-15 november. Barmark, plusgrader och ett enda lager kläder på löprundorna, ehuru dock långärmade, är långt från adventsstämning. Men upp med sjuarrmade stakar i alla fönster, röda tomtar med glödlampor inuti hängades ovanför, röda gardiner, lyktor vid ingången, kransar ovanför portar, girlanger, röda band, änglar och så förbannat många ljusslingor att Vattenfalls aktieägare korkar upp sin dyraste vinpava, trygga i förvissningen om ännu ett gott år, även om det inte skulle bli kallt. Är det för att konsumenterna ska ha flera veckor på sig att köpa röda saker och elektriska apparater innan mellandagsrean? För i så fall undrar jag om det inte får motsatt verkan. Någonstans måste gränsen gå mellan köpsug och jullängtan kontra utmattning och tom plånka. Och jag tror gränsen är nådd inom fyra veckor. Det fattade man redan på Jesu tid - varför tror ni annars man firar advent fyra veckor före hans födelsedag? De var inte dumma på den tiden, trots att de inte hade elektricitet.

Just nu har jag sparat min naglar och låtit dem växa långa. Det gör jag nästan aldrig eftersom jag under årets odlingperiod gräver i mina rabatter och grönsaksland och det är lättare att göra med kortklippta naglar. Det är också lättare att hålla korta naglar rena och fräscha. Men visst - jag tycker det är snyggt med lite längre naglar målade med nagellack i fina färger. Så några veckor under vintern låter jag dem växa.

Vid den här längden är jag irriterad på naglarna. Det är mycket svårare att skriva på tangentbordet. Vill man trycka på siffertangenterna på mobilen eller på kodlås för inpassering i porten kan man inte göra det med fingertoppen, utan får trycka med sidan av en nagel. Är knapparna nedsänkta istället för upphöjda kan det var svårt att få tillräcklig kraft för att få kontakt. Det är svårt att ta upp mynt ur plånboken.

     Därför har jag mycket svårt att förstå de kvinnor som frivilligt och för pengar sätter fast långa extranaglar på sina fingrar. Dessa naglar är inte bara längre än de jag har nu, utan också raka och kantiga vilket jag inte bara tycker är fult, utan också ser opraktiskt ut. River man sig inte när man tar på sig strumpor och när man torkar sig vid toalettbesök? Hur tar man hand om små barn med sådana naglar?

Vanliga hederliga limpor - det verkar inte vara modernt längre? Det är sällan man ser en färsk limpa i affären utom understundom en färdigskuren Skogaholmare. Utbudet är minimalt. Jag blir ibland sugen på ett riktigt god limpa på vetemjöl och sirap, utan tuggmotstånd och befriad från fiberrikt fullkorn och dinkel, surdeg, klippt råg och en massa nötter och frön med omega3 i. Men som sagt, det är inte modernt längre.

Allt detta och tusentals andra saker är vad min hjärna sysselsätter sig med att tänka på. Hela tiden. Jag bryr mig inte om hälften av det där. Jag har inte bett om att fundera på all denna trivia. Min hjärna gör det oombedd, och oavbrutet. För varenda synintryck, varje ordväxling, alla reklamfilmer och tv-program, tidningsrubriker och fikakonversationer jag upplever formulerar min hjärna en betraktelse, ett blogginlägg. Tur för er att jag sätter stopp och åtminstone inte skriver dem alla. Jag önskar bara att jag själv slapp höra dem, inne i huvudet.

Jag önskar jag hade en avstängningsknapp till min hjärna. Den går mig på nerverna.

Det här med modeblogg funkar ju inte!

Här har jag hängt ut mina balla outfits och nogsamt skrivit var jag köpt dem. Men inte ett enda gratis klädesplagg för provning, inte en rabattkupong så långt ögat kan nå ifrån Ellos eller någon annan postorderkatalog ännu.

Man hör ständigt om alla dessa modebloggare som försörjer sig på att skriva vilka kläder de köper, vad de gillar och inte gillar. Töntiga foton-i-spegeln-på-mig-själv-med-armen-höjd-med-kameran-mitt-i-bild publiceras på blogg efter blogg. Och har tusentals läsare, varje dag.

Men jag är skeptisk.

När jag gåroch tränar ser jag ut så här. Inomhusträning alltså.

På bilden här har jag ett par sprillans nya tajts som kom med posten från Ellos idag. De är mjuka och smidiga och har jättefina reflexer på dragkedjan vid smalbenen. Linnet är också från Ellos och jag har flera likadana, fast i andra färger. Ett med rosa och vitt i sidan och ett som är helvitt med svart rand.

När jag springer ute har jag en långärmad tröja nu, linne slutade jag nog med utomhus i början av oktober eller så. Jag skulle vilja ha en snygg jacka till vintern, men jag har inte fått tag på någon. Helst en vit, eller kanske gul, får då syns man bäst. Fast vit är snyggare, för jag passar inte i gult.

Vilken är er finaste outfit när ni tränar?

Nu måste jag skynda mig till jobbet men först ville jag bara visa er vad jag har på mig en helt vanlig dag, när det inte några möten eller besök eller så.

Jag har lila lackboots i "krokodil" som jag skickat efter från Wenz. Mina svarta Ted Nicole-byxor för 600 kronor. Tunikan är lilamönstrad och den har jag köpt på La Redoute. Halsbandet minns jag inte och den långa koftan med glittertrådar i tyget har jag haft i kanske femton år och tror att jag köpte den på H&M eller Kappahl eller något sådant.

Så här var jag klädd när jag fikade på stan med min väninna.

Jag var snygg liksom, men inte uppklädd, för det var bara här nere på centrum och så. Klänningen är köpt på Ellos och kostade bara 299 kr och den kan man ha som klänning i sommar för den har ingen ärm. Koftan är köpt på B'Young och jeansen på Cellbes. De är en storlek för stora men om man har lång överdel så syns det inte lika mycket hur illa de sitter. Bootsen är köpta på Enlunds skor. Det syns inte på bilden men jag har ett halsband och en ring från Edblad&Co och armband från Guldfynd, Åhléns och Lindex.

Vi åt varma scones. Jag drack kaffe och kompisen lösviktste, sån där söderblandning eller vad det heter, jag dricker aldrig te.

Snabb är jag inte. Har aldrig varit. Gjorde 10,4 på 60 meter på mellanstadiet och 13 blankt på 80 meter i gymnasiet när jag råkade bli uttagen som en i laget på fem tjejer från min klass på grund av att de hade klockat mig fel, på en för snabb tid i uttagningen.

     Motionssprungit har jag gjort med oregelbundenhet, om än dock vid x antal tillfällen varje år, genom livet. På gymnasiets gympalektioner där övriga klassen skulle simma fick jag till exempel tillstånd att springa istället, eftersom jag inte tålde klor. Till skillnad mot vad kanske de flesta andra halvslöa och talanglösa elever skulle gjort i det läget så sprang jag faktiskt.

Men snabb, det har jag aldrig varit och kommer aldrig att bli. I kraft av den högsta ålder och högsta vikt jag någonsin haft är jag för tillfället ännu mindre snabb än någonsin förut. Det faktum att jag i princip inte tränat på drygt två år bidrar självklart också.

     Icke desto mindre så springer jag.

     Som i eftermiddags till exempel.

På löparbanan på IP här i staden var vi fyra löpare som delade på utrymmet. En man körde korta och snabba intervaller, femhundringar på innerbanan. De andra tre distanslöpte. Den långsammaste  - jag - på ytterbanan. Innanför mig på tredje banan en ung pappa med god fart. På innerbanan en man i obestämd ålder och lite för mycket kläder i ett förhållandevis lugnt tempo. Frid och fröjd. Den lille sonen lekte stillsamt och lydigt vid höjdhoppskurvan.

     Mannen i munkjackan slutade löpa och körde lite styrketräning och stretch i bortre kurvan innan han försvann från IP. Intervallkillen hann två intervaller för varje varv jag lufsade runt. En halvtimme in på mitt pass var han klar och försvann. Skymningen sänkte sig. Den unga pappan stod en stund och pratade med några bekanta som passerade på gångvägen längs upploppsrakan. Sedan joggade han några varv till innan han tog sonen på sin trehjuling och började gå från IP.

     Jag passerade i kurvan bredvid dem när de var på väg mot utgången och då säger den osnytna treåriga skitungen:

    - Vad sakta hon springer pappa!

Jag vänder på huvudet och ropar:

     - Ja, men så länge! Tänk på mig när ni sitter och äter middag ikväll, för då springer jag fortfarande.

     Pappan skrattade till och såg både generad och lite lättad ut för att jag givit en helt okontroversiell förklaring till mitt lusiga steg. Jag hade räddat honom.

     - Hej då, ropade jag och försvann mot rakan. De svarade inte.

Varför räddade jag situationen som gjorde pappan besvärad? Han som inte ens hade haft vett att hälsa på banan. Nej, nästa gång ska jag svara så här:

     - Det är bara för att jag är sjukligt fet!

     Och sedan bara susa iväg och låta pappan klara upp situationen när sonen frågar:

     - Vad sa hon, pappa?

Dokusåpor, vanliga såpor, komediserier, dramaserier, sitcoms, pratshower. Har ni sett dem alla? Kan ni skilja ut vad som är vad i tv-tablån?

     Vänner, Mina vänner, Våra vänners liv, Våra värsta år, Våra bästa år, Så mycket bättre, Lyxfällan, Byggfällan, Äntligen hemma, Hemma bäst, Trädgårsfredag, Fotbollsmåndag, Brottet, Veckans brott, På liv och död, Efterlyst, Mördare okänd, Kalla spår, Brottskod försvunnen, Utan spår, Spårlöst försvunnen, Vem tror du att du är, Vem vet mest, Go'kväll, Förkväll, Svenska Hollywoodfruar, Desperate housewives, Ladies på Östermalm, Elake kocken, Arge snickaren, Fråga doktorn, Doktorn kan komma, En förlorad värld, Jims värld, Här har du ditt liv, Mitt så kallade liv.

     Och nu den senaste: Mitt rika liv.

     Den har ni i alla fall inte sett, än.

     Mitt rika liv - det är titeln på just mitt rika liv.

     Så här ser det ut:

Går och lägger mig alltför sent. Vaknar när klockan ringer. Stänger av den. Somnar om. En timme senare: går upp. Äter filfrulle, går till jobbet, tar vägen genom kafeterian, fyller en mugg till brädden med kaffe, tar hissen upp till vårt glasburskontorslandskapsrum, slår på datorn, fikar, loggar in, läser mejl, öppnar upp fyra flikar av olika delar av intranätet.

Arbetar.

Hämtar påtår.

Arbetar.

Äter lunch. Dricker mera kaffe.

Arbetar.

Går hem.

Knäpper igång datorn.

Slår på tv:n.

     Sedan händer det grejor!

Ingen dag är därefter den andra lik. Se bara här:

Måndag: Biggest loser

Tisdag: Äntligen hemma

Onsdag: Bonde söker fru

Torsdag: Robinson

Fredag: Idol

Lördag: Dansbandskampen

Söndag: dagtid, reprisen av Så mycket bättre. Kväll, The Event.

Nej. Nu ljög jag faktiskt lite.

     På tisdagar finns det inget att se, nu när jag inte har femman längre och därför för ett meninglöst liv utan Uggle Betty och Desperate housewives.

     Så på tisdagar springer jag.