Betraktelser

Alla inlägg under december 2010

Av Lena M - 23 december 2010 22:19

Ni som har kläm på det där med sommartid och vinterid brukar prata om att man får "en timme mindre" och "en timme tillbaka". Själv bär jag in och ut mina trädgårdsmöbler utan att någonsin förstå om det är solen som går upp tidigare eller klockan som har ställts om. Men om jag inte fattar helt fel så lever vi halva året i skuld och andra halvan med en timme på pluskontot.

     Vare hur det vill med detta.

     Idag fick jag en hel extra timme, mitt på blanka förmiddagen.


Bilen behövde, uttryckligen, ett nytt batteri. Det var i alla fall min egen diagnos efter att ha behövt tillkalla starthjälp två gånger (varav en kostade mig 1500 kr i självrisk). Åkte till sta'n, da'n före da'n, och inhandlade ett stycke bilbatteri (1090 kr) och åkte sedan till verkstaden tvärs över gatan, som jag rekommenderades. Tvärstängt. Inte en människa i sikte. Öppettider 7 - 16 och lunch mellan 12 och 13 var all informtion som fanns. Vilket hjälpte föga klockan fem i elva när dörren var låst och lokalen tom.

     Åkte till nästa ställe som nämnts - "han är bra å ha å göra me". Där stod samma öppettider, förutom att det var lunchstängt mellan elva och tolv. Vilket klockan nu hade hunnit bli. Åkte till det tredje stället och si - där var det bara att kliva rakt in och bli betjänad.

     - Nu är det ju lunchtid precis, så om vi får behålla din bil här en timme?

     - Ja, jag får väl gå och shoppa då.

     - Ja och det lär du inte vara ensam om!


Jag lindade halsduken dubbla varv runt huvudet, drog på mig vantarna och gick ut och ställde mig och stirrade på stormarknaden. Parkeringen var full med bilar och jag såg de långa kassaköerna för min inre syn. Dit in ville jag inte gå.

     Den krispiga solgnistrande artongradiga luften lockade mig mer.


En halvtimmes uppfriskande promenad och en lugn stund på ett endast halvfyllt fik med kaffe, leverpastejsmacka och en konditoritillverkad Mozartkula till påtåren senare fick jag tillbaka min bil mot 213 kronor.


Med julefrid i sinnet körde jag hem igen. Tänk vad en alldeles egen, oväntad extra timme kan vara underbar!

ANNONS
Av Lena M - 18 december 2010 19:33

Det är de av naturen positiva människorna som mår bäst. De är glada och har därför lättare att få ett gott socialt umgänge. De håller sig friskare och drabbas mer sällan av depressioner, hjärt- och kärlsjukdomar och cancer. Det är på alla upptänkliga sätt och vis bättre att ha ett positivt synsätt än ett negativt sinnelag.


Jag skulle nog beskriva mig själv som positiv. Trots att jag roas av att irritera mig på människors beteenden och samhällsföreteelser och gärna delger mina frustrationer till omvärlden med både talade ord och skrivna betraktelser. I mångt och mycket är jag en gnällkärring.

     Å andra sidan är jag nästan alltid glad. Det går heller i princip inte en dag utan att jag aktivt tänker med tacksamhet på vilket flyt jag har i livet. Framförallt är jag kärnfrisk och stark. Ingen av mina vänner har ryckts ifrån mig genom olyckor och sjukdomar. Jag har begåvats med världens bästa pappa. Jag bor precis som jag vill och har ett väldigt bra arbete.

     Och bilen går bra.


Det är min uppfattning om mig själv.

     Rent vetenskapligt mäts dock en människas sinnelag baserat på hur hon uppfattar ett dricksglas fyllt till hälften med vatten. Är glaset halvfullt, med gott om vatten kvar att dricka? Eller är det halvtomt, vattnet nästan slut och otillräckligt?

     För mig är glaset alltid halvtomt. Jag har just insett att det är så. Här är bevisen:


Årets julkalender är fantastisk bra! Jag längtar efter varje avsnitt. Kan knappt bärga mig i 24 timmar. Allra mest njöt jag den 3 december. Då hade jag nämligen missat de två första avsnitten och fick titta på de tre första i rad på SVT play. Därefter känns alltid ett avsnitt för kort. Halvtomt.

     Den 11 december, samtidigt som jag satt och såg dagens avsnitt, for en obehaglig känsla genom min kropp, följt av tanken:

     - Ånej, det är redan det elfte avsnittet, nu är det snart slut!

     Adventskalendern sänds i 24 delar. När elva har sänts finns det 13 osända kvar.

     Glaset är mer än halvfullt, men jag börjar redan oroa mig för att inte kunna släcka törsten.


Bevisföremål nummer 2 tillkom idag. Herrarna åkte skidor på min tv. Längdskidor är min favoritsport att titta på. Svensken Anders Södergren gick upp i ledningen och drog i det som var en masstart över 30 kilometer. Loppet kördes på en 2,5 kilometer lång varvbana som alltså skulle köras tolv gånger. När kommentatorn sa "nu går de ut på det tredje varvet" for en oroskänsla genom min kropp, följt av tanken:

     - Tre minus tolv - ånej, det är bara nio varv kvar!

     Den observante läsaren inser här två saker. Tolv minus tre är förvisso nio, men här gick man ut på tredje varvet efter att just ha åkt de två första. Åkarna hade alltså tio varv kvar. Och glaset var inte bara halvfullt, det var knappt nyttjat alls. Någon hade tagit en klunk vatten. Såpass att det inte längre fanns risk att skvimpa över när man lyfte glaset. De flesta, även de värsta gnällspikarna, skulle se ett fullt glas.

     Men jag kan inte längre njuta av tävlingen eftersom jag räds stunden när jag tar den sista klunken vatten.

ANNONS
Av Lena M - 17 december 2010 19:47

Kostregistrering. Det är sådant man får göra om man går till en dietist, kostrådgivare eller hälsocoach och säger att man behöver hjälp med att gå ner i vikt eller bli piggare och må bättre genom en sundare kosthållning än de makaroner och korv man baserar sitt energiintag på för närvarande.

     Kostregistrering innebär att man får skriva ner precis allt man äter under några dagar. Kostexperten ska sedan analysera det och ge dig råd om förbättringar och vid återbesök följs dina matvanor upp.


Men vem behöver en kostrådgivare - varenda människa vet ju att grönsaker och frukt håller doktorn borta, att kokt torsk är nyttigare än scampi och råris sundare än pommes frites. Alla anar att det är mer fibrer i sågspånsbröd än croissanter, även om det flesta tycker de sistnämnda är godare, särskilt med hallonmarmelad. En påse ostkrokar är inte det lämpligaste man kan välja att äta till middag och det är betydligt fler kalorier i cocacola än i vatten. Vi vet det.

     Framförallt behöver man inte ägna tid och besvär åt att göra någon kostregistrering - inte så länge man har ICA-kort.

     En gång i månaden får man en sammanfattning över sina matvanor. Med varje kontosammanställning följer en lista med den mat man baserar sin kosthållning på.

     Nej, vem behöver föra matdagbok och använda dyra datorprogram och svårnavigerade viktminskningssajter? Själv läser jag bara på ICA:s månadsrapport vad jag ätit. De har till och med fina färgbilder av matvarorna.


Den senaste tiden har min kost till sin huvudsakliga del bestått av:

  • brieost
  • dubbel-dajm
  • Lithells varmkorv
  • snabbkaffe
  • blandade nötter samt, lite otippat,
  • vispgrädde.

Allt enligt månadsfakturan för november 2010 med ett saldo på 228 kronor och 38 öre.

Av Lena M - 7 december 2010 21:04

Jag har blivit sambo. Ofrivilligt sambo.

     I mitt hus på landet, som jag inte vistades i på tre veckor under den mörka hösten möttes jag vid vinterns intrång av ett ytterligare ett intrång. När jag en mörk och kall torsdagkväll trädde in i mitt kök som höll 9 plusgrader såg jag genast något jag inte sett förut.

     Råttskitar.

Som svarta riskorn låg de på golvet vid diskbänken. I skåpet under diskbänken. På diskbänken. Och vid sockeln i dörren ut till hallen. Och spån av papper, söndertuggat, i diskbänksskåpet. Råttfällorna som stod längst in i skåpet och i vedlår'n innehöll bara en liten bit intorkad ost. Inga steg av små fötter kunde höras i huset.

     Jag var ensam. Gästerna som besökt mig hade gått.


När temperaturen inne hade landat runt 16-strecket gick jag och lade mig och sov.


Nästa dag dammsög jag noggrant hela köket och resten av huset. Inte i något annat rum hittade jag spår av min hemlige sambo. Jag diskade allt som stått framme på diskbänken. Jag laddade råttfällorna med ny ost (Västgöta kloster, 28 procentig). När kvällen kom lade jag mig och sov i ett hus som nu höll uppåt 25 vedeldade grader.


Lördag sover jag länge. Släpar mig ur sängen, gnuggar natten ur ögonen, kikar ut på det vita landskapet utanför fönstret och går så ut i köket. När jag öppnar vedlår'n möts jag av synen av min sambo. Min före detta sambo. Min halshuggne sambo. Med nacken knäckt ligger en grå filur i fällan och jag bär ut honom och slänger honom över gärdsgår'n mot grannens åker. I högen där massor av hans förmultnande kompisar ligger sedan i höstas (fångade redan i källaren, under husgrunden).


  


Frid och fröjd.


Söndag morgon vaknar jag vid åtta-halv nio och vänder mig runt och lägger mig på sidan med kinden mot en ny sval kudde (jag har tre stycken i min smala säng) och planerar att slumra en stund till. Jag sticker in handen under kudden och känner något hårt, inne i kuddvaret. Jag lyfter mig på armbågen och sticker in handen i kuddvaret och plockar ut  - en torkad makaron. Skumt. Tänker jag, och släpper ner makaronen på trasmattan på golvet nedanför sängen och sluter ögonen igen. Lägger mig till rätta, puffar till kudden, lägger handen under den. Och känner åter något hårt.

     Men vad är detta? Nu reser jag mig hastigt upp i sittande ställning. River kudden ur örngottet och vänder ut och in på det. Ur örngottet ramlar nästan en handfull torkade matbitar. Inklusive en stor chokladöverdragen godisbit av den sort som finns i hälsogodislösviktslådorna. En sort jag ytterst sällan äter, men som jag kanske köpt någon gång i somras eller förra vintern när jag haft besök och ställt fram i en godisskål. Kanske har en chokladkula rullat iväg längst in under ett stort skåp dit dammsugarmunstycket inte når. Eller ramlat ur påsen och legat kvar i något köksskåp.

     Min sambo har anlagt ett skafferi i min kudde.

     Men nu är han hursomhelst död och, om inte begraven så, utslängd.


På söndagen åker jag till sta'n och kommer tillbaka fem dagar senare, på fredag kväll. På köksgolvet har två ostförsedda råttfällor stått på golvet förutom de tre som står i vedlår och under diskbänk. De står orörda kvar på fredagkvällen. Jag eldar, tittar på fredagstv och går och lägger mig. Känner först på alla tre kuddarna och lyfter upp alla lakan och täcken och filtar. Bara för säkerhetsskull. Jag var helt oförberedd på att få en sambo. Att dessutom dela säng känner jag mig inte alls redo för.


Sover gott och länge och går upp i köket för att tända i vedspisen, koka kaffe och breda mig ett par ostmackor för att sedan sätta mig i tv-fåtöljen och titta på skidtävlingar.

     Men vad ser jag? Vid sockeln under skafferiskåpet ligger en massa skräp. Pappersbitar. Jag öppnar skåpdörren och tittar på nedersta hyllan - fylld av råttskitar och en söndertuggad etikett från en plastflaska som står på nedersta hyllan tillsammans med termosar och tillbringare.

     Min sambo har flyttat tillbaka. Återuppstått. Alternativt har jag fått en ny kavaljer i den avlidnes ställe. Eller i alla fall spår av en kavaljer. Några tassande steg hör jag ännu inte. Suck. Fram med dammsugaren igen. Laddar om råttfällorna med feta fina nötbitar med en dutt förföriskt doftande kaviar. Vägen till mannens hjärta går via magen. Fast det är inte hans hjärta jag vill åt.

     Jag vill knäcka nacken av'en.


På lördagkvällen paralelltittar jag på Dansbandskampen och Så mycket bättre på tv. Mitt i en sång hör jag ett "klonk" ifrån köket och rusar genast dit.

     Jag har haft ihjäl ännu en sambo.


Det är det färskaste råttlik jag sett. Blodet är, ja blodrött. Pälsen är mörgrå, blank och fin. Han ser välnärd ut, välväxt.

     På med gummistövlarna och ut i mörkret med fällan inklusive fångst, pulsar genom snön till gärdsgår'n och dumpar min inneboende ner i snödrivan över likberget mot grannens oodlade åker (han bara EU-bidragsslår den en gång per år).


Sover gott även lördagnatt. Ensam i sängen. Min förra sambos polare springer i väggarna, som alltid. Men det bryr jag mig inte om. Så länge de håller sig mellan innervägg och yttervägg stör de mig inte. Okej. En gång tänder jag faktiskt lyset och tittar ut över golvet. Bara i fall att, alltså.


Det som förvånar mig, som alltid varit rädd för djur, alla djur, från skalbaggar till labradorer, från grodor till kor, är att jag tar det här så pragmatiskt.

     Man skulle kunna bli hysterisk. Åtminstone lite nojjig.

     Men jag tänker att det går inte att skydda sig mot mössen. Vill de in, så kommer de in. Det räcker med ett knappnålshuvudstort hål. Inget hus är mustätt. Och jag tänker, at det jag inte ser, lider jag inte av. Om mössen är inne på nätterna när jag sover. Om de kryper in i sitt skafferi, min huvudkudde, och hämtar och lämnar krubb - vad spelar det mig för roll, om jag inte ens märker det?

     Ja, det är lätt att tänka logiskt och vara kaxig så länge jag enbart sett råttor med knäckta nackar. Den dag en liten grå sambo kommer tassandes på vardagsrumsgolvet när jag sitter i min tv-fåtölj. Eller den morgon jag vaknar av att något springer över min bröstkorg. Då kanske "pragmatisk" inte är det ord som bäst beskriver mig.

Av Lena M - 6 december 2010 20:08

Nu kommer den sibiriska kylan, utropar löpsedeln idag.


Spännande, säger jag. Då får vi se om den passar till den polska snön vi fick i samband med den arktiska kylan.

Av Lena M - 5 december 2010 14:24

Jag är med på en dejtingsajt. Inte aktivt, men det är väl som en stående rad på stryktipset - man måste vara med för att ha chans att överhuvudtaget kunna vinna.     

     Då och då, varannan månad eller så, kommer jag ihåg att logga in på sajten och under några timmar och dagar rullar det in ett antal mejl till mig. Här är några av de brev män skickat till mig efter att ha läst min presentation. I sin helhet. Citerade utan frisering. Siffran under är åldern på skrivaren. Som ni ser är det flera av friarna som är i min ålder. Några andra; inte.


fin du e då kramis johan

41


söt du
ja bor i hässelby

34


toookigt söt:)
allt bra med dig?

31


du ser jätte trevligt och söt ut.
jag vill gärna lära känna dig.
//Pierre

35


ung kille! ;)

18

 

har du lite tid?

47


hejsan på dej*ler*

44


hej vill du lära känna en glad och trevlig smålänning ? mvh uffe

44


Heej

31


Hej på dej!!
Bra med dej då?
Pysslar du med då?

55


hej
hur har du det ikväll

49


hejhej :) lust att chatta med en ung muskulös man? ;)

26


Heejsan):: läget med dig då?:)

18


hej på dig karmar på pierre

54


puss

43


vad brukar du göra över helg...

48


gud var due  snygg  o attraktiv wow

51


Hej bra med dig?

46


hej
hur mår du

26


Du är söt.

64


Fin du e

47


Hej  jag heter Berngt  jag vill vara med dig.
Kramis.

57


Hallå där..
Får jag erbjudadig en liten massage idag??

37


hej kalle här som tycker du ä snygg

62



Vilken av herrrarna tycker ni att jag ska slå till på?

Av Lena M - 4 december 2010 14:30

Rubrik från en annons i lokaltidningen:


Vill du går ner 10 kilo i vikt till jul? Ring nu!


I en tidning som kom ut sista november...


Om man ringer det angivna telefonnumret, vad får man höra då?

     "Kom hit, betala 1 500 kronor och vi hugger av ditt ena ben"?



Presentation

Omröstning

Den här bloggen har flyttat till betraktelser.lenamjohansson.se
 Det vet jag väl
 Det bryr jag mig inte ett smack om
 Tänker fortsätta kolla den där
 Tack för upplysningen!
 Äh, jag hamnade bara här av en slump

Gästbok

Följ bloggen

Följ Betraktelser med Blogkeen
Följ Betraktelser med Bloglovin'

Sök i bloggen

Fråga mig

14 besvarade frågor

Arkiv

Besöksstatistik

Kategorier

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se