Jag har blivit sambo. Ofrivilligt sambo.

     I mitt hus på landet, som jag inte vistades i på tre veckor under den mörka hösten möttes jag vid vinterns intrång av ett ytterligare ett intrång. När jag en mörk och kall torsdagkväll trädde in i mitt kök som höll 9 plusgrader såg jag genast något jag inte sett förut.

     Råttskitar.

Som svarta riskorn låg de på golvet vid diskbänken. I skåpet under diskbänken. På diskbänken. Och vid sockeln i dörren ut till hallen. Och spån av papper, söndertuggat, i diskbänksskåpet. Råttfällorna som stod längst in i skåpet och i vedlår'n innehöll bara en liten bit intorkad ost. Inga steg av små fötter kunde höras i huset.

     Jag var ensam. Gästerna som besökt mig hade gått.

När temperaturen inne hade landat runt 16-strecket gick jag och lade mig och sov.

Nästa dag dammsög jag noggrant hela köket och resten av huset. Inte i något annat rum hittade jag spår av min hemlige sambo. Jag diskade allt som stått framme på diskbänken. Jag laddade råttfällorna med ny ost (Västgöta kloster, 28 procentig). När kvällen kom lade jag mig och sov i ett hus som nu höll uppåt 25 vedeldade grader.

Lördag sover jag länge. Släpar mig ur sängen, gnuggar natten ur ögonen, kikar ut på det vita landskapet utanför fönstret och går så ut i köket. När jag öppnar vedlår'n möts jag av synen av min sambo. Min före detta sambo. Min halshuggne sambo. Med nacken knäckt ligger en grå filur i fällan och jag bär ut honom och slänger honom över gärdsgår'n mot grannens åker. I högen där massor av hans förmultnande kompisar ligger sedan i höstas (fångade redan i källaren, under husgrunden).

Frid och fröjd.

Söndag morgon vaknar jag vid åtta-halv nio och vänder mig runt och lägger mig på sidan med kinden mot en ny sval kudde (jag har tre stycken i min smala säng) och planerar att slumra en stund till. Jag sticker in handen under kudden och känner något hårt, inne i kuddvaret. Jag lyfter mig på armbågen och sticker in handen i kuddvaret och plockar ut  - en torkad makaron. Skumt. Tänker jag, och släpper ner makaronen på trasmattan på golvet nedanför sängen och sluter ögonen igen. Lägger mig till rätta, puffar till kudden, lägger handen under den. Och känner åter något hårt.

     Men vad är detta? Nu reser jag mig hastigt upp i sittande ställning. River kudden ur örngottet och vänder ut och in på det. Ur örngottet ramlar nästan en handfull torkade matbitar. Inklusive en stor chokladöverdragen godisbit av den sort som finns i hälsogodislösviktslådorna. En sort jag ytterst sällan äter, men som jag kanske köpt någon gång i somras eller förra vintern när jag haft besök och ställt fram i en godisskål. Kanske har en chokladkula rullat iväg längst in under ett stort skåp dit dammsugarmunstycket inte når. Eller ramlat ur påsen och legat kvar i något köksskåp.

     Min sambo har anlagt ett skafferi i min kudde.

     Men nu är han hursomhelst död och, om inte begraven så, utslängd.

På söndagen åker jag till sta'n och kommer tillbaka fem dagar senare, på fredag kväll. På köksgolvet har två ostförsedda råttfällor stått på golvet förutom de tre som står i vedlår och under diskbänk. De står orörda kvar på fredagkvällen. Jag eldar, tittar på fredagstv och går och lägger mig. Känner först på alla tre kuddarna och lyfter upp alla lakan och täcken och filtar. Bara för säkerhetsskull. Jag var helt oförberedd på att få en sambo. Att dessutom dela säng känner jag mig inte alls redo för.

Sover gott och länge och går upp i köket för att tända i vedspisen, koka kaffe och breda mig ett par ostmackor för att sedan sätta mig i tv-fåtöljen och titta på skidtävlingar.

     Men vad ser jag? Vid sockeln under skafferiskåpet ligger en massa skräp. Pappersbitar. Jag öppnar skåpdörren och tittar på nedersta hyllan - fylld av råttskitar och en söndertuggad etikett från en plastflaska som står på nedersta hyllan tillsammans med termosar och tillbringare.

     Min sambo har flyttat tillbaka. Återuppstått. Alternativt har jag fått en ny kavaljer i den avlidnes ställe. Eller i alla fall spår av en kavaljer. Några tassande steg hör jag ännu inte. Suck. Fram med dammsugaren igen. Laddar om råttfällorna med feta fina nötbitar med en dutt förföriskt doftande kaviar. Vägen till mannens hjärta går via magen. Fast det är inte hans hjärta jag vill åt.

     Jag vill knäcka nacken av'en.

På lördagkvällen paralelltittar jag på Dansbandskampen och Så mycket bättre på tv. Mitt i en sång hör jag ett "klonk" ifrån köket och rusar genast dit.

     Jag har haft ihjäl ännu en sambo.

Det är det färskaste råttlik jag sett. Blodet är, ja blodrött. Pälsen är mörgrå, blank och fin. Han ser välnärd ut, välväxt.

     På med gummistövlarna och ut i mörkret med fällan inklusive fångst, pulsar genom snön till gärdsgår'n och dumpar min inneboende ner i snödrivan över likberget mot grannens oodlade åker (han bara EU-bidragsslår den en gång per år).

Sover gott även lördagnatt. Ensam i sängen. Min förra sambos polare springer i väggarna, som alltid. Men det bryr jag mig inte om. Så länge de håller sig mellan innervägg och yttervägg stör de mig inte. Okej. En gång tänder jag faktiskt lyset och tittar ut över golvet. Bara i fall att, alltså.

Det som förvånar mig, som alltid varit rädd för djur, alla djur, från skalbaggar till labradorer, från grodor till kor, är att jag tar det här så pragmatiskt.

     Man skulle kunna bli hysterisk. Åtminstone lite nojjig.

     Men jag tänker att det går inte att skydda sig mot mössen. Vill de in, så kommer de in. Det räcker med ett knappnålshuvudstort hål. Inget hus är mustätt. Och jag tänker, at det jag inte ser, lider jag inte av. Om mössen är inne på nätterna när jag sover. Om de kryper in i sitt skafferi, min huvudkudde, och hämtar och lämnar krubb - vad spelar det mig för roll, om jag inte ens märker det?

     Ja, det är lätt att tänka logiskt och vara kaxig så länge jag enbart sett råttor med knäckta nackar. Den dag en liten grå sambo kommer tassandes på vardagsrumsgolvet när jag sitter i min tv-fåtölj. Eller den morgon jag vaknar av att något springer över min bröstkorg. Då kanske "pragmatisk" inte är det ord som bäst beskriver mig.

 

Ellinor

8 december 2010 16:31

Känner igen det där. Har en massa sambosar och har dödat ett 20-tal under sommar och höst. Verkar vara ett sorkår i år.

http://sub40before40.blogspot.com

Lena M

11 december 2010 01:06

Jag tror du har rätt: det är mer än vanligt i år.

 

Pia

9 december 2010 22:34

Men alltså, är det möss eller råttor du polar med? Stor skillnad på äckelskalan...

Lena M

11 december 2010 01:05

Det är möss. Annars HADE jag varit hysterisk. Råttor är jag rädd för, på riktigt. Skräckslagen, närmast.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mina betraktelser har flyttat och meddelar härmed adressändring enligt bloggbokföringslagen. Alla tidigare inlägg fram till och med juli 2012 finns kvar på http://lm.bloggplatsen.se men från och med nu görs alla nya inlägg på http://betraktelser.lena...

Juli 2011: 1. Jag tecknar ett mobilabonnemang hos Telia.2. Det ingår 6 mån Spotify och 12 mån Navigator3. Jag frågar försäljaren: kommer dessa båda att upphöra av sig självt om ett resp ett halvår eller måste jag säga upp dem?4. Försäljare svarar: ...

Startade med fika i Älmsta. Himmelskt god ostsmörgås respektive en nötkaka att mörda för och kaffe.   Fortsatte norrut. Kort stopp vid världens ände.   Nästa hållplats Järnboden. Vacker miljö.    Rolig naturstig med konstverk. Riktni...

Mmm. Att en 21-årig kvinna med långt, blont hårsvall ala filmstjärneideal, slät över hela kroppen, med stora bröst och svankandes för att framhäva rumpan, målade naglar, i tilltalande halvprofil, hårt sminkad och med förföriskt leende poserar i offen...

I min egenskap av irriterad konsument har jag börjat tappa greppet. Eller synen, snarare.   Igår hittade jag minsann äntligen en kjol i en modell som jag letat efter länge och en kvalitet som sällan ses och i rätt storlek. Bara så där utan förvar...