I  en halvtimme har jag mitt i natten stått och lyssnat på, jag räknar till 22 stycken, ungdomar ute på gården. Ett jävla liv är det, omöjliggör sömn. Killarna är lugna, men tjejerna skriker hysteriskt, åt varann, åt killarna och om och till den de pratar i telefon med.

     Svartklädda figurer rör sig, står i grupper, vandrar fram och tillbaka. Ljusglimtar syns överallt från deras mobiler och cigaretter. Vi boende står på balkonger och i fönster och tittar på dem, väckta av berusade röster som ekar mellan tegelhusen. 

     En flicka blir så provocerad av en vuxen man på en balkong att hon står blickstilla på samma fläck, lätt framåtböjd, och ropar argsintheter till honom. Kallar honom gubbe och blir mer och mer ångestfylld när han inte går in från balkongen.

     "Vad fan glor du på?"

     "Vi ska gå nu, så vad är problemet?" "Gå in då jävla gubbe."

     "Ring till polisen då, ditt pulver."

     "Men gå in då!", ropar hon gång efter annan, med stegrande desperation.

Mannen på balkongen gör ett par försök och säger "Ni får gärna vara här, men om ni ...." Längre hinner han aldrig. Flickan avbryter i förtvivlan varje gång. Tre pojkar står bredvid henne. De pratar lite med varann. Någon försöker prata med henne. Men det stackars flickebarnet kan inte slappna av så länge mannen är kvar på balkongen. Jag står också på min balkong, men mig har hon inte sett.

Så går de tre killarna därifrån och tjejen blir kvar. I samma position, lätt framåtlutad. Mannen på balkongen har gått in i lägenheten. Han insåg att han inget kunde göra, annat än vänta tills de faktiskt gått därifrån. Men innan tjugotvå 16 - 18-åringar med mobiler, cigaretter och spritflaskor i händerna har lyckats komma iväg - ja, ni fattar själva. Det går inte fort...

Efter en stund går alla ungdomar iväg åt olika håll, några går in i gårdslokalen. Porten smäller för varje perosn som går in. Och ut. Och in igen. Och när några går ut, och andra går in. Och ut igen. Ja, det är ett evigt smällande i dörren, helt enkelt.

     Flickan som är så frusterad blir helt ensam kvar på gården. Hon står på exakt samma fläck, fortfarande lätt framåtlutad. Så börjar hon ta några försiktiga steg mot utgången från gården. Halkan, promillehalten i hennes blod och hennes sinnesstämning, kvarlämnad ensam ute på gården en kall vinternatt, gör hennes steg tveksamma. Jag står i fönstret och följer hene med blicken, och jag blir orolig. Jag vill inte att hon ska gå iväg ut i staden ensam. Jag önskar hon hade några vänner i gänget som skulle komma ut och se till att hon kommer hem. Men gården är tom nu. Hon stannar till och vänder tilbaka några steg. Så sätter hon sig på huk och lutar pannan i händerna. Jag är färdig att klä på mig jeans och täckjacka och kängor och gå ut till henne, lägga armen om henne och fråga hur hon mår. Väl medveten om att svaret kan bli "det ska väl du skita i jävla kärring! Rör mig inte för då ringer jag polisen" eller något i den stilen.

     Men mig lurar hon inte. Jag har också varit sexton år. Jag har också varit dimmig i tanken. Jag har också befunnit mig i mörka nätter på ställen jag aldrig varit på förut och ingen ingen ingen enda människa har brytt sig om mig.

Men så reser hon sig upp, släpper handväskan rakt ner i en snödriva och går, med lite säkrare steg, åt andra hållet, bakom gårdshuset. Hon sätter sig ner vid väggen och kissar. Jag känner mig lite lugnare. Hon går tillbaka och hämtar upp sin väska och går sedan prövande några steg i tre olika riktningar, men väljer till slut att gå mot dörren till gårdshuset och just då kommer några killar ut genom dörren. Hon stannar avvaktande några meter ifrån dem. De säger inget till henne. Mitt hjärta värker av hennes övergivenhet. Tills slut kommer hela gänget ut igen och jag räknar en gång till och de är banne mig fortfarande 22 stycken och det har nu gått trekvart och klockan är över halvtvå i vinternatten.

Efter ytterligare oväsen av 22 röster som kastas mellan husväggarna som bildar eko mot himlen försvinner till slut hela gänget ut från gårdsplanen. Jag ser inte flickan, som jag i tanken varit extramamma åt i snart en timme, för alla är svartklädda, men när gården är tom och tyst blir jag lugn.

     Jag hoppas de alla kommer hem tryggt i natt.

Jag hoppas den frusterade, arga, stressade flickan har någon som älskar henne för den hon är. Jag hoppas det finns en soffa, en famn, ett hem där hon kan sitta och andas lugnt och känna sig tillfreds och tillräcklig.

     Hon kan inte leva sitt liv fastnaglad mot marken och lätt framåtlutad med hårt snörda stämband. Det orkar ingen.

     Jag blev helt slut bara av att se henne.

Sov gott du lilla flickebarn. Snart är du vuxen och ingenting kommer att bli lättare. Men du kommer att vara starkare.

 

En mamma

22 januari 2011 09:44

Tänk om de här "barnen" hade några föräldrar! som kunde ta sig an de sina. Det är för jävligt att så unga ska vara så berusade och må så dåligt.

Lena M

22 januari 2011 11:16

Förhoppningsvis tror jag de allra flesta har goda föräldrar. Ingen förälder i världen kan stoppa en halvvuxen unge från mindre lyckade kvällar och nätter... Men just den här speciella flickan, hon kanske inte har det så lätt hemma heller. Helt klart är det för många unga som mår dåligt i vårt samhälle.

 

Monica

22 januari 2011 09:46

Jag säger bara kom hit ut! Endast vargen som för ett jävla liv här

Lena M

22 januari 2011 11:16

Och mössen som springer i väggarna...

 

Karin

22 januari 2011 11:01

Nää, gud så skönt att man inte är 17 år längre. Jag bävar lite inför min dotters tonårstid som just har inletts.

Lena M

22 januari 2011 11:18

Nä fy, att vara tonåring är INTE roligt! Inte för någon, oavsett hur god familj och fina vänner man har.

 

Thomas Lummi

25 januari 2011 12:27

Därför nattvandrar jag...för att kunna vara där ungdomarna är.

http://lummi.blog.se

 

Fredrik

27 mars 2011 23:34

fint fångat och nedtecknat. @ en mamma; tänk om vi hade ett samhälle som tog sig an ...

http://blogg.jamstalldhetsarbete.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mina betraktelser har flyttat och meddelar härmed adressändring enligt bloggbokföringslagen. Alla tidigare inlägg fram till och med juli 2012 finns kvar på http://lm.bloggplatsen.se men från och med nu görs alla nya inlägg på http://betraktelser.lena...

Juli 2011: 1. Jag tecknar ett mobilabonnemang hos Telia.2. Det ingår 6 mån Spotify och 12 mån Navigator3. Jag frågar försäljaren: kommer dessa båda att upphöra av sig självt om ett resp ett halvår eller måste jag säga upp dem?4. Försäljare svarar: ...

Startade med fika i Älmsta. Himmelskt god ostsmörgås respektive en nötkaka att mörda för och kaffe.   Fortsatte norrut. Kort stopp vid världens ände.   Nästa hållplats Järnboden. Vacker miljö.    Rolig naturstig med konstverk. Riktni...

Mmm. Att en 21-årig kvinna med långt, blont hårsvall ala filmstjärneideal, slät över hela kroppen, med stora bröst och svankandes för att framhäva rumpan, målade naglar, i tilltalande halvprofil, hårt sminkad och med förföriskt leende poserar i offen...

I min egenskap av irriterad konsument har jag börjat tappa greppet. Eller synen, snarare.   Igår hittade jag minsann äntligen en kjol i en modell som jag letat efter länge och en kvalitet som sällan ses och i rätt storlek. Bara så där utan förvar...