Betraktelser

Alla inlägg under april 2011

Av Lena M - 25 april 2011 19:55

Det är väl ingen konst att bli halvgammal - det vill säga fylla 50 år - när man har sådana vänner som jag.


Dels alla glada som kom och förgyllde min fest. Dels alla som hört av sig och gett mig presenter och blommor - så många och så mycket och så fina saker att jag är fullständigt överväldigad. Allt blev precis som jag ville!


Det började redan några dagar före själva Högtidsdagen (som man sa förr i tiden när folk blev riktigt gamla. Tyckte man då. Nu förstår man. Det var en högtid, det var det faktiskt) på jobbet med vacker blombukett och ett ceriserosa påslakanset i bomullssatin. Det hade jag skrivit på min önskelista för att underlätta för kollegorna som "åkte på" att fixa presenten. Eftersom jag vet att vi firar jämna födelsedagar och eftersom jag blivit tillfrågad om jag ville bli firad (såklart jag vill!) så jag blev jag inte på något sätt överrumplad eller överväldigad av detta. Men att jag också fick en fantastiskt mjuk och fin ullpläd i matchande färger, en vacker skål av glas fylld med geléhallon och Anthon Bergs marsipanbröd med rosa cellofanomslag - ja, då blev jag riktigt rörd. Chefens korta men kloka tal, att så många varit med och samlat och dessutom deltog på tårtkalaset - det var över förväntan.


Sedan fortsatte firandet dagen före själva Högtidsdagen när löparvänner under Skövde 6 timmarslopp gratulerade mig med kramar och glada tillrop. Redan vid hotellfrukosten fick jag presenter - ett supersnyggt vitt pannband och ett alldeles eget, personligt träningschema. Att någon (Micke) lagt ner tid på att skapa det, till mig, uppskattar jag så mycket att jag inte finner ord för det. (Men jag är ganska säker på att givaren skulle känna uppskattning om jag faktiskt följde programmet).


Senare på kvällen fortsatte det med fint inramat fotocollage, bubbel och härligt umgänge i hotellbaren.


På själva Högtidsdagen satt jag i bilen och körde hem. Min förra chef ringde och min dåvarande (ja, vi har bytt igen) sms:ade - tänk att de kom ihåg det, en söndag. Och pappa ringde såklart. Och flera sms från kompisar och en fylld sida på Facebook. Trots att själva Högtidsdagen inte firades kände jag mig tänkt på.


En vecka senare var det dags för festen - och isses, så mycket blomprakt! Från en liten vitmålad trätunna med gula och blåa penséer via tulpaner i parti och minut till romanstiska rosa rosbuketter och ensambler med krokus och mycket mer. Jag fyllde en 120 liters plastsäck för att få med mig allt hem. Och jag hade faktiskt inte räknat med blommor, alls. Ibland är det roligt att ha fel.


Jag fick en varukorg. En egen. Ja, en sådan som man handlar livsmedel i på Konsum och ICA. En grå, av plast. I den låg bland annat ett par sportstrumpor, en gummianka med Elvisfrisyr, tio sorters vodkanubbar, chokladtryfflar, en burk honung, ett roligt frågesportspel (som heter Sportfåne - det kan ju inte bli bättre) samt 1,7 kilo skumtomtar. Har ni eller någon ni känner - jag säger någon överhuvudtaget - fått en sådan femtioårspresent? Nej, verkligen inte.


Jag fick presentkort på Löplabbet, Plantagen, Stadium och trisslotter (som jag inte har skrapat än. Jag kan vara en halvgammal miljonär).


Vårlökar, blomsterfrön och två krukor sådda med frön till tomatplantor - så här några veckor senare har skotten tagit sig och vuxit sig livskraftiga och ska planteras om och snart ställas ut på balkongen.


En virkad väska, hur cool som helst. Helt rätt. Och framförallt mycket snyggare än den jag virkade själv omkring 1973 i orange och blått. Den här är vintervit och gav Kristina en svullen tumme, som hon glatt visade upp när hon överlämnade presenten.


Ett silverarmband. En fantastiskt vacker länk. Hade jag själv gått in i en guldsmedsaffär och valt ett armband, hade jag med stor sannolikhet valt exakt en sådan här modell. Men grejen är - att det här armbandet hade Monica gjort själv. Hon har tillverkat länken. Som värsta silversmeden. Det gör att jag blir glad i hjärtat varenda dag jag har det på mig (vilket är väldigt många dagar varje vecka).


Gamla klasskamrater (ja, de är ju faktiskt femtio de också, nyss fyllda eller mer eller mindre snart) hade skrivit sångtexter till gamla godinglåtar. Texter som handlar om mig och dem och våra gemensamma minnen från skoltiden. Egenhändigt skrivna till "Ballroom Blitz" och "Det börjar verka kärlek banne mig" av Drutten, Jois och Uffe och egenhändigt framförda med gitarrkomp av kvällens attraktion Ulf-Christerz.


Jag fick planterade träd i Afrika och hjälp till behövande barn och en startplats i valfritt lopp i Jämtland och inbjudan till afternoon tea med en 60-åring.


Böcker - om löpning, om inredning och trädgård, om nostalgi och fotbolls-VM.


En klippbok - om mig. En välarbetad, snygg och rolig kavalkad av mina uppväxtår, komplett med brev mellan mig och Annika om våra funderingar kring killar och plugget och så'nt, när vi var elva år. Foton från våra tonår (vilken fantastisk kropp jag hade då - lång och smal med ben som en 800 meterslöpare) och roliga kommentarer.


Ett inramat diplom från Skattjakten, för de femton år jag deltagit, utan att springa. En häftad folder med ett urval av mejlkonversation mellan Jim och mig - en fullständigt hysteriskt rolig läsning. En mapp med träningpass, testresultat från maxpulstest och konditionstest och andra löparminnen från vår löparcirkel för snart femton år sedan. Löpargubbarna höll fina tal på festen. Livet är fyllt av mellantider. Och jag kan aldrig få nog.


Handstickade raggsockor och ullvantar, mjuka som lamm.


Och någon påstår att jag ska åka till Berlin.


Nu är jag bara orolig att jag har glömt nämna något av allt det fina jag fått. Må ni förlåta mig i så fall. Tack tack tack tack - ni är underbara och det är er, och bara er, förtjänst att jag älskar mitt liv!


ANNONS
Av Lena M - 7 april 2011 20:27

Bilen stod parkerad på en gata med p-förbud på fredagar så jag gick mig ut om kvällen för att flytta den. Det är alltid svårt att hitta lediga parkeringsrutor på kvällarna men när jag gick ut på gatan såg jag en ledig p-ruta precis i korsningen, på den korsande gatan. Nära och bra.

     Gick runt kvarteret, men såg inte bilen där jag ställt den. Jo, vänta - där framme, framför den vita bilen ända ner mot nästa korsning såg jag en röd bil. Så dumt att jag gick kvarteret runt från vänster då, tänkte jag, det hade varit närmare från andra hållet.

     Eller inte. För det var förvisso en röd bil som stod där framme, men inte min röda bil. Villrådig irrade jag omkring på gatorna tills jag hittade min bil. Den tomma rutan i närmsta korsningen var såklart redan tagen när jag väl kom dit.


     Efter att ha åkt runt på gatorna några varv stannade jag till invid trottoarkanten utanför mitt hus. I det kvarteret finns en parkering med tvärställda rutor som inte har p-förbud någon dag i veckan. Där får man stå i sju dygn. Där vill jag alltid helst stå. Idag ville jag stå där främst av skälet att ha nära till bilen eftersom jag har mycket att bära nästa gång jag ska använda den. Det är ju vitsen med att ha bil. Ville jag promenera flera hundra meter med tung packning skulle jag inte ha bil alls. Bil har jag för att slippa gå långt och släpa tungt.


I porten bredvid min gård ligger en fastighet med föreningslokaler och när jag såg två taxibilar saktfärdigt köra in på min gata förstod jag att det varit någon sammankomst som slutade nu. Någon måste ha kommit dit med egen bil. En ruta skulle strax bli ledig.

     En tant klev in i den ena taxin. Den andra taxi körde närmare porten och så kom ytterligare en tant och klev in i den. En tredje taxibil hade kommit smygande in på gatan, obeslutsamt velandes om han skulle stanna mitt gatan, vända eller ställa sig vid trottoaren. Han genomförde samtliga alternativ, i omvänd ordning. Efter en stund kom ytterligare tre tanter ut på trottoaren. Den ena bastantare än den andra. Lika illa gick de, alla tre. Att få in två tanter i baksätet och en i fram tog evigheter.
    Medan de trampade runt bilen kom en spänstig man ut från porten. Äntligen en med egen bil! Men tji fick jag. De gula lysen som tändes tillsammans med det tjippande ljudet från den fjärrstyrda nyckeln fanns på den ena av två bilar på handikapplatserna. Vilket handikapp denne man har får jag låta vara osagt för det tog honom bara sekunder att gå från porten till den stora stadsjeepen, köra rakt ut i gatan, utan att blinka, utan att titta, och i hög fart mitt i gatan köra rakt igenom korsningen och vidare i nästa kvarter.

     Och den sista och tjockaste tanten hade just fått in sig själv och kappfållen i bilen så taxichauffören kunde stänga dörren om henne och åka iväg.

      Inte visste jag att det var halta och lytta som hade föreningsmöte Jag satt kvar i min bil med motorn avstängd och väntade. Det hade gått 25 minuter sedan jag gick ut för att flytta bilen.


Men - så plötsligt händer det: lyktorna blinkar gult på en bil, bakljusen sprider sitt röda sken och se där, nu tänds det vita ljuset i backlyktorna också. Jag tar grepp om tändningsnyckeln och gör mig beredd att glida in i den lucka som bilen backar ut från.

     Om den bara hade backat. Backlysena släcks igen. Bromslysena är fortfarande röda. Jag släpper tändningsnyckeln. Så lägger han i backen igen och backar - två decimeter. Kör sedan fram till ursprungsläget igen. Är karln full? Nej, nu tar han sats och backar igen, så långt ut på gatan att jag ser honom i förarfönstret. Med en mobiltelefon i vänsterhanden mot örat. Eftersom han bara har en hand på ratten kan han inte vrida om så att han kommer ut i färdriktningen. Så han kör tillbaka in i rutan igen. Tillbaka till ursprungsläget. Det är snart en halvtimme sedan jag gick ut för att flytta på bilen.


Så ägnar jag några minuter åt att se på när en man, som har avslutat sitt telefonsamtal och manövrerar sin bil med två händer på ratten, försöka backa ut från parkeringsrutan och bege sig iväg. Beredd att glida in i luckan efter honom. Han vrider lite på ratten så att han backar lite snett åt höger, vilket ju är bra, om han ska åka iväg vänsterut. Men han verkar inte nöjd, så med halva bilen snett ute på gatan ändrar han sig och kör tillbaka in i luckan. Eftersom han verkade vilja köra ut till höger istället är det konstigt att kör snett tillbaka in i rutan, istället för att räta upp bilen och börja vrida över åt andra hållet. Men det upptäcker han inte förrän han har backat ut halva bilen på gatan igen. Då inser han att det är lika bra att han kör vänster ut. Med halva gatan kvar att backa ut på börjar han ändå med att "vicka" sig ut ur p-rutan, några deceimter i taget; fram - och tillbaka - vrid runt - fram - och tillbaka. Sakta och försiktigt.


Jag startar motorn, svänger upp bilen en aning, slår på blinkersen. Kör in på p-rutan och är ute ur bilen innan gubben ens kommit fram till korsningen. Jag går till näröppet på hörnan och köper en liter filmjölk och när jag åter står i min hiss är det fyrtio minuter sedan jag ut för att flytta på bilen.

ANNONS

Presentation

Omröstning

Den här bloggen har flyttat till betraktelser.lenamjohansson.se
 Det vet jag väl
 Det bryr jag mig inte ett smack om
 Tänker fortsätta kolla den där
 Tack för upplysningen!
 Äh, jag hamnade bara här av en slump

Gästbok

Följ bloggen

Följ Betraktelser med Blogkeen
Följ Betraktelser med Bloglovin'

Sök i bloggen

Fråga mig

14 besvarade frågor

Arkiv

Besöksstatistik

Kategorier

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se