Hur sover jag egentligen? Överkastet nedslängt vid fotänden. Nästan hela täcket har ramlat ur påslakanet. Madrassen ligger halvvägs nedhasad. Bäddmadrassen med underlakanet ligger i en hög uppe vid huvudänden. Tre kuddar är tillknölade ungefär där jag har har huvudet.

Nåja. Såvitt jag vet har jag sovit gott!

Det enda som måhända var en aning märkligt var att jag vaknade av att jag hörde min mammas röst bredvid sängen. Hon sa:

     - Lena, det är dags att vakna nu.

     Med tanke på att min mamma dog för tolv år sedan kan man säga att jag blev lite förvånad. Fast när jag öppnade ögonen stod hon inte där. Och tur var väl det! Dessutom hade hon rätt (som vanligt). Det var dags at vakna.

Vad har man för fel om man räknar? En, två, tre, fyra, fem, sex. Det är sex bokstäver i "räknar". R-Ä-K är tre. N-A-R är tre. Två gånger tre blir sex.

Reflexmässigt pågår detta räknande. Helt utan syfte eller funktion. Helt utan vilja.

     Man går förbi ett stort hus. På fasaden mot gatan finns en rad stora fönster. Ett, två, tre, fyra, fem fönster. Två stycken till höger, två stycken till vänster, ett i mitten. Fem. Hjärnan räknar, själv är jag bara ute och går. Jag har inget som helst intresse av hur många fönster just det här huset har. Jag vet inte ens vad det är för hus.

     Man fortsätter sin promenad och kommer fram till parkvägen. En, två, tre, fyra, fem, sex, sju lyktstolpar står på rad utefter den raksträcka som finns i blickfånget. Sju är svårt. Man kontrollräknar. Tre gånger. Det blir sju lyktstolpar varje gång.

     När man passerar över den lilla bron är det en, två, tre, fyra, fem, sex spjälor i räcket. Framför en leker söta små barn, ulliga gulliga hundar hoppar runt, den lilla dammen ligger spegelblank med blommande näckrosor, solen skiner, himlen är ljusblå, träden blommar. Men det ser jag inte. Jag räknar spjälor.

Allt som står på rad, räknar jag.

Man tar trappan ner från lägenheten för att tjäna tid jämfört med hissen. Man sätter högerfoten på första trappsteget och hjärnan säger "Ett". Man kommer ner till nästa våningsplan och hjärnan har räknat till sexton. Idag också. Nästa våning är också sexton steg. Trettiovå. Och nästa är sexton. Och till och med den sista är sexton steg hög. De första två var 32 steg, alltså är även de sista två 32 steg. Det blir sextiofyra. Jag har bott i denna trappuppgång i två år. Det har aldrig varit något annat än sexton steg per våningsplan. Hör och häpna.

     Men på hemvägen bestämmer jag mig för att även gå upp, för motionens skull. Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio, elva, tolv, tretton, fjorton, femton, sexton. Ett våningsplan avklarat och tre kvar. Och hjärnan börjar om på "ett".

     I äldre hus är det högre i takhöjd. Då är det fler steg per våningsplan. Jag var på en kvällsföreläsning i huvudstaden. Lokalen låg fem trappor upp i ett gammalt hus på det faschionabla Östermalm, nära Strandvägen. Varje våning hade 28 steg. Isses. Det blir 140 steg totalt och motsvarar ju faktiskt nästan nio normala våningsplan. Spänstigt Lena!

     Veckan efter var jag på ett utbildningseminarium. Lokalen låg fem trappor upp i ett gammalt pampigt hus på Östermalm, nära Jarlaplan. Trappan gick i elegant spiral med fönster mellan varje våningsplan. Varje våning var 28 steg. Isses. Väl uppe fick jag ställa mig på den lilla balkongen med järnräcke mot innergården och eftersvettas. "Oj", sa en dam som jobbade där, "jag har jobbat här i två år och har gått trapporna upp en enda gång". Vet du att det är 140 steg upp, frågade jag henne inte, utan lät bara vinden svalka i håret och log vänligt.

Antal bokstäver i ord på skyltar. Saker som står på rad, som fönster, stolpar, träd, människor i en busskö, burkar på en hylla, bilar på en parkering. Antalet vagnar på ett förbipasserande tåg. Trappsteg. Stolar runt ett bord. Sådant räknar jag. Eller jag och jag. Det är min knäppa hjärna som räknar, själv skulle jag hellre låta bli, tänka på något vettigare, som leder mig framåt i livet. Eller varför inte låta det bara var tyst någongång ibland den minut det tar att gå nerför trapporna hemma? Ta hissen istället säger ni. Javisst. Så spänstig är jag inte att jag tar trapporna jämt, oftast använder jag hissen. Gissa hur många knappar det är i den?

De här böckerna läste jag förra sommaren:

19/6 Människohamn av John Ajvide Lindqvist

Fantastiskt bra. Gripande. Slås av vilken fantastisk bra författare han är. Men tyvärr syr han inte hop berättelsen på ett sätt som passar mig. Den rinner ut i ett onaturligt inte. Spänningen försvinner och ersätts av en övernaturlighet för mycket. Men det är ändå en bra bok. Det, mina vänner, kan endast en riktig författare åstadkomma.

25/6 Hallonbåtsflyktingen av Miika Nousiainen

Handlar enligt baksidetexten om "en svensk man instängd i en finsk mans kropp" och redan det lockar mig. Berättelsen i boken är också precis så knäpp som man hoppas på. Lättläst. Extra poäng för en fotbollsnörd som jag att alla bifigurer heter som personer inom fotbollsvärlden. Det tog jag redan på den första, en svensk domare. När det sedan dök upp en herr Olsson satt jag bara och väntade på när det skulle framgå att han hette Billy eller Kenta i förnamn. En härlig bok att förströ sig med.

3/7 Lyckans hjul av Kajsa Ingemarsson

Vänner har tjatat på mig länge att jag måste läsa Kajsa Ingemarsson. Föga visste jag att jag råkade få tag på hennes sämsta alster. Lyckans hjul är verkligen en riktigt både tråkig och dålig bok.

13/7 Snömannen av Jo Nesbö

Idag minns jag inte vad den handlade om. Inte ens när jag läser baksidestexten. Men jag vet att den var bra, spännande. Och jag minns att det var genom denna bok jag för första gången i mitt då 49-åriga liv fick veta att ytterdörrar öppnas inåt i alla andra länder, inte utåt som här i Sverige.

13/7 Medicinen av Hans Koppel

Hans Koppel måste ju vara en pseudonym. Undrar vem som egentligen skriver. Säkert någon seriös, välrenommerad författare som skriver lättsamheter som avkoppling. För det här är verkligen lättsamt. Boken är bara 160 sidor tunn med stor text (funkar utmärkt att läsa utan läsglasögon). Den handlar om en medelålders kvinna som ställer upp som försökskanin för en ny medicin därför att hon behöver den ekonomiska ersättningen. Medicinen har dock vissa bieffekter...

14/7 Vi i villa av Hans Koppel

Ännu en tunn bok man läser ut på en dag, och ändå hinner med en del annat. En liten pastisch på medel-Svenssons medel-liv i villaområdet.

15/7 Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson

Okej, jag måste ju henne en ärlig chans. Den här titel brukar många nämna som en bok de läst och gillar. Och visst är den bra, mysig och hemtrevlig. Den har 320 sidor i pocketformen, men jag hade gärna sett att den varit 100 sidor kortare. Det finns en gräns för hur mysigt man orkar ha det.

19/7 En kort berättelse om traktorer på ukrainska av Marina Lewycka

För ovanlighetens skull läser jag en bok som inte är skriven av en svensk. Men vem kan motså en sådan boktitel? Baksidestexten berättar också om att berättarens 84-årige far blev kär i ett blont bombnedslag till kvinna på 36 år från Urkraina. Boken är bitvis lite trögläst, men hela tiden rolig och välskriven.

31/7 I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra av Pontus Herin

Upplägget är genialt: en överklassgosse uppvuxen i fina Djursholm bosätter sig i invandrartäta förorten Tensta - bara för att uppleva hur världen ser ut där. Han bor där i två år med fru och liten son. Den är lättläst och ganska kul. Men tyvärr blir slutintrycket ändå bara ungefär detsamma som efter Louise Boije af Gennäs bok där en heterosexuell gift överklasskvinna inleder ett lesbiskt förhållande med en bohemisk vänsterkvinna. Nämligen ett pittoreskt besök i "den andra världen", gjord av nyfikenhet och för att samla "chic-poäng", men utan någon genuin förståelse eller samhörighet med den där andra chica världen. Efter ett par år går de tillbaka till sin "riktiga" värld. Eftersom båda dessa böcker har verklighetsförankring, såvitt jag förstår, kan jag bara känna den bittra eftersmaken för de människor de träffat och umgåtts med - bara för att de är nyfikna och som de sedan lämnar, utan saknad. Men läs både Herin och Boije af Gennäs - böckerna är roliga och välskrivna!

3/8 När jag fyller 40 ska jag vara snygg. Rik. Lycklig. Och yngre av Gunilla Bergensten

En journalist som på ett "Bridget Jones"-sätt berättar om sitt eget liv och åldersnojor. Lämnar inget som helst bestående intryck.

8/8 En nubbe och pizza i Alfta av Saw Alonzo

Titeln tilltalar mig. Det är den första boken av tre som handlar om Peppo. Och boken är kul, den är en fars i ordets rätta bemärkelse. Trots detta har jag ännu inte orkat läsa bok nr 2.

Dessutom följande, som jag inte skrivit datum i:

Svinhugg av Marianne Cederwall

Handlar om två medelålders kvinnor som inte beter sig enligt den gängse normen. Väldigt bra!

Finns inte på kartan av Carin Hjulström

Förutsägbar bagatell om en ung journalist. Gäsp. Måste alla som är halvkändisar för något annat i detta land 1) skriva böcker och 2) bli utgivna?

I den innersta kretsen av Viveca Sten

En postjurist som blir ytterligare en i raden av kvinnliga deckarförfattare. Den här befinner sig inte på Gotland eller i Fjällbacka utan på Sandhamn. Inte blir det något bättre för det.

Samt kanske ytterligare ett antal lånade böcker, och som jag därför inte kommer ihåg. Jag kan fortfarande varit inne i min "Kjell Eriksson, Håkan Östlund och Johan Theorin"-period. (Uppland, Gotland, Öland).

Vad är det där i taket i hallen?  Som jag får syn på när jag är på väg för att laga mig lite lunch/middagsmat. Har just upptäckt att jag är väldigt hungrig.

Hjälp. En jävligt stor gräshoppa.

Dem tycker jag inte om, känner jag. Märkligt. Det tog mig 40 år att bota min hundrädsla och med den försvann det mesta av rädslor även för andra fyrbenta djur och tvåbenta fåglar. Ungefär samtidigt blev jag med hus och stor tomt och plötsligt släppte obehaget för småkryp som flugor, getingar, myror, spindlar, larver, sniglar (utom mördarsniglarna, för dem mördar jag) också.

    Men det här groteskt förväxta krypet, som inte är ett djur, klarar jag inte av.

Jag stänger hastigt alla dörrar i hallen, utom ytterdörren, så att den inte ska krypa iväg någonstans där jag inte hittar den utan istället ska göra det enda vettiga - hoppa ut genom den öppna ytterdörren till friheten.

     Nu visar det sig dock att den här grönhoppan är allt annat än just vettig.

Den kryper förnöjsamt uppochner på innertaket. I min hall. Hungern kurrar i min mage.

Hoppsan, där trillade den ner på golvet.

Nu skulle jag haft en burk eller något att lägga över den och sedan slänga ut den. För tar i den med händerna gör jag inte. Funderar ett tag på att ta på mig trädgårdshandskarna och sluta handen runt den och kasta ut den. Men den är så stor. Mina frökenhänder räcker kanske inte? Och tänk om den börjar sprattla? Tänk om sprätter iväg och hamnar på min kropp? Jag ryser vid blotta tanken när jag studerar dess spretiga ben och irrationella krypande. Jag går för att leta efter en burk. Den lösningen är min enda chans.

 Men medan jag springer och hämtar lämplig burk har den kilat tvärs över golvet och påbörjat klättringen uppför väggen vid skohyllan och klädhängaren. Plötsligt målmedveten.

Den kryper under min fina stråhatt som hänger på en krok på väggen. Och ut på andra sidan igen. Och upp i taket. 

Men nu är jag beredd med en burk när den faller ner på golvet nästa gång!

Fast det gör den inte. Den bara spatserar med sina långa klibbiga ben fram och tillbaka i taket. Fram och tillbaka. Runt och ikring. I evigheter.

     Jag säger:

     - Flyg ut då ditt dumma spån! Det är ju så enkelt. Ta ett skutt ut genom dörren. Vad ska du vara inne i hallen för? När solen skiner och blommorna doftar härute? Våga, ta steget, flyg ut, ditt fä!

Vårtbitaren spatserar fram och tillbaka i taket.

Sedan sätter den sig på spegelramen en stund. Innan den vips, så som den borde gjort för längesedan, tar ett flyghopp ut genom dörren och ner i en lavendelbuske.

Jag är matt av hunger.

Tja. En del åker en vecka till Madeira, eller Italien. Andra är på Grönan och går på konsert. Några orienterar. Andra hälsar på vänner i Göteborg. Gör en kryssningstur till Finland. Åker på dansfestival. Hyr stuga på Öland. Åker till sitt landställe i Sörmland och bygger ett garage. Kittar fönstren och anlägger en damm. Med näckrosor i. De flesta plockar litervis med kantareller och 40 kilo blåbär.

Själv låter jag dagarna rulla på i takt med solens upp- och nedgång. Äter frukost med en bok till sällskap på altanen, i skuggan. Läser sex timmar per dag. Ägnar trädgården ett par tre timmar varje dag. Allt ifrån lättsamt vattnande till slitsamt röjande av sly och att bära in och stapla ved i vedbon. Löser korsord en timme. Sitter framför datorn 3-4 timmar och tittar på tv ett par timmar på kvällen. Rör mig inte ur fläcken. Ligger och vrider mig utan att kunna somna i en timme, tänker på allt jag borde göra, måste göra, ska göra, vill göra. Sover åtta timmar.

Rosorna blommar i alla färger från ljust aprikos till mörkrött. Salladen växer så att jag inte hinner äta upp den. Solen, molnen och vinden lever i harmonisk symbios.

Jag borde kanske göra något med mitt liv. Eller också är det det här som är mitt liv.

Man är singel. Man är kvinna. Man är medelålders. Man är tjock. Och man är trött.

Inte orkar man gå på krogen och ragga upp en karl. Inte är det någon som raggar upp en. Ingen prins ringer på dörren och sveper iväg en till de dimhöljda bergens njutningfulla toppar. Torr, trött, med utgånget bäst-före-datum skulle man sitta på sin kammare och vara hänvisad till drömmar om förgången tid.

Om det inte vore för ICA:

Här får du inte parkera.

Inte alls.

Någonsin.

Överhuvudtaget.

Till tidens ände.

Haja!

Helgen räknas inte. Ej heller den varannanlediga fredagen, som ägnades åt att städa i lägenheten och göra telefonärenden. Att jag efter 31 minuter med Telia, varav ett par i samtal med den mycket hjälpsamma Britt, tappade täckningen i väntan på att supportern, som Britt kopplat mig till, skulle svara - ja, det är smällar man får ta.

     Det räknas ändå inte. Det var i måndags semestern började.

Måndagen ägnades åt Norrtälje. Två viktiga ärenden skulle uträttas: jag skulle besöka två banker för att reda upp de förvirrade värdepappersaffärer jag själv ställt till med och jag skulle boka tid för att vaxa benen. Jag började med det sistnämnda och klev in på salongen.

     - Hej, jag skulle vilja boka tid för att vaxa benen.

     - Hela eller halva ben?

     - Hela, svarade jag snabbt för säkerhets skull, rädd att hon annars skulle fråga om det var fram- eller baksidan jag ville vaxa.

     - Ja, då ska vi se. Vi har faktiskt en tid idag klockan två.

     - Perfekt, då tar jag den!

     - Är håren tillräckligt långa?

     - Ja, när klockan är två har de blivit det!

Sa jag såklart inte. Men ack att jag hade gjort!

Spatserade sedan, parerandes män med systembolagskassar med koncentrerad min på väg till parkeringen, till banken. Tryckte fram nummer 164. I kassan expedierades 142 och 143 och ett hastigt överslag av människorna i lokalen visade att alla däremellan var på plats. Och varmt var det. Kvavt. Så jag gick ut från banken och tvärsöver gatan in på fiket. Köpte mig en ostfralla och en kopp kaffe. Jag satte mig på något som skulle kunna passera för "uteservering", det vill säga två rangliga bord med vardera två stolar uppställda på kullerstenarna som utgör den smala trottoaren. Jag tog ett kliv ut i gatan och sträckte på halsen. Då såg jag genom bankens fönster att det var nummer 144 som betjänades.  Männen vid grannbordet lämnade ett par dagstidningar efter sig när de fikat färdigt och jag hann slöläsa den ena innan nummer 161 kom upp i displayen i bankens fönster. Jag gick över gatan och in på banken. Det var lika mycket folk i lokalen, men jag antar att det var andra personer än för tjugo minuter sedan. Plexus var en av dem. Jag känner hans syster. Men det vet ju inte han att jag gör.

Ett tydligt svar på första banken, en värdepapperstransaktion på nästa bank, två handväskor (ska jag ha den röda eller den vita, frågade jag expediten. Ta båda, sa hon. Och det hade hon ju rätt i), nio pocketböcker (enbart svenska författare), en smörgåsfika ytterligare vid ån läsandes en av böckerna (den av den lokale författaren), två hela vaxade ben, inte ett enda par skor men ett par solglasögon och korgen full av fil, bröd och ost samt en kilo bigarråer på Stora torget senare var både dagen och jag slut. På kvällen läste jag ut en av böckerna (inte den jag börjat på när jag fikade dock).

Tisdagen bjöd 24 grader i skuggan under markisen och dryga trettio i solen. Jag befann mig i den underbara skuggan och drack kaffe, åt fullkornssmörgåsar med egenodlade rädisor och isbergssallad och läste, läste, läste, läste. Kort paus för att koka potatis. Åt lunchen med boken i näven, den bok jag påbörjat på fiket vid ån i Norrtälje igår. När klockan var fem hade jag läst 222 sidor av bokens 444. Då reste jag på mig, snörde på mig ett par gympadojor och drog på ett par arbetshandskar och röjde sly och staplade om veden i vedbo'n fram till klocka åtta, när min pappa kom förbi med mördarsnigelmördarspaden över axeln. Allsång och mord i Midsomer avslutade semesterdag två.

Nu har onsdagen just börjat och efter en kopp kaffe och femtio sidor i boken på altanen frös jag i de blygsamma 18 grader som termometern visar. Gick in och startade datorn.