Kan, kan man. Men få gör det.

Nuförtiden får man inga vykort eller brev. Särskilt inte handskrivna brev. Till jul och sin födelsedag kan man få någon handfull kort, sådana där som har skickats med Posten, med frimärke på. Vad kostar ett frimärke idag? Nä, där ser du - det vet du inte ens. Vad kostar din bredbandsuppkoppling per månad? Just precis - det vet du däremot exakt.

För 35 år sedan när min kompis från de södra förorterna och jag upptäckte att det kostade 23 öre att ringa ett lokalsamtal inom 08-området samtidigt som frimärkena vi satte på våra brev till varandra ett par gånger i veckan kostade 75 öre slutade vi skicka de parfymerade breven till varann och började ringa istället.

För femton år sedan när "alla" hade skaffat mobiltelefon slutade vi ringa till varann och började sms:a istället.

För fem år sedan kom Facebook in i våra liv och höjde kvaliteten på vår vänskap - nu kunde vi ju föra långa chattdiskussioner online istället för att bara skicka kortfattade sms och sedan invänta svaret.

Något riktigt brev, med frimärke på, har vi inte skickat till varann sedan 1975. Ingen annan har gjort det heller, mig själv inräknad.

Men idag hände det: när jag kom hem till min lägenhet där jag inte varit på en månad låg i drösen av vinterklädeskataloger och reklambroschyrer och räkningar (varav en gått till inkasso, hjälp. Jag som inte ens har fått ursprungsräkningen) ett vitt kuvert med mitt namn och adress handskrivet med kulspetsspenna i en handstil jag kände väl igen.

     En väninna sedan gamla tider hade skrivit ett brev till mig. Jag läste det inte med en gång, tog bara ut det ur kuvertet. När jag såg att det var ett handskrivet brev, ett A4-papper från ett kollegieblock fyllt på båda sidor kände jag ett pirr, en förväntan, en lyckokänsla i magen av sådan där dignitet, ni vet, som man som den yngre och mer hoppfulla kvinnan man tidigare varit kunde känna när mannen, som hjärtat slog extraslag för, visade att han också ville. Till exempel som när han - äntligen - ringde och föreslog att träffas.  Så. Precis så kändes det i magen när jag insåg att jag har en vän som faktiskt har suttt och skrivit ett långt brev till mig. Och inte nog med det, hon har skaffat kuvert och frimärke och faktiskt postat det också.

     Och här låg det innanför min dörr bland annan oväsentlig post (jaja, jag ska betala den där inkassoräkningen och säga upp medlemsskapet på en sajt som illvilligt förlänger utan att ens meddela).

Det finns inget finare än en vän som skriver brev, och en man som ringer och vill träffa en. Inte när det gäller underbart pirr i magen i alla fall.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mina betraktelser har flyttat och meddelar härmed adressändring enligt bloggbokföringslagen. Alla tidigare inlägg fram till och med juli 2012 finns kvar på http://lm.bloggplatsen.se men från och med nu görs alla nya inlägg på http://betraktelser.lena...

Juli 2011: 1. Jag tecknar ett mobilabonnemang hos Telia.2. Det ingår 6 mån Spotify och 12 mån Navigator3. Jag frågar försäljaren: kommer dessa båda att upphöra av sig självt om ett resp ett halvår eller måste jag säga upp dem?4. Försäljare svarar: ...

Startade med fika i Älmsta. Himmelskt god ostsmörgås respektive en nötkaka att mörda för och kaffe.   Fortsatte norrut. Kort stopp vid världens ände.   Nästa hållplats Järnboden. Vacker miljö.    Rolig naturstig med konstverk. Riktni...

Mmm. Att en 21-årig kvinna med långt, blont hårsvall ala filmstjärneideal, slät över hela kroppen, med stora bröst och svankandes för att framhäva rumpan, målade naglar, i tilltalande halvprofil, hårt sminkad och med förföriskt leende poserar i offen...

I min egenskap av irriterad konsument har jag börjat tappa greppet. Eller synen, snarare.   Igår hittade jag minsann äntligen en kjol i en modell som jag letat efter länge och en kvalitet som sällan ses och i rätt storlek. Bara så där utan förvar...