Som vanligt lite senare ut ur porten än vad jag hade planerat. Det borde i och för sig vara gott om tid, men i den här sta'n vet man aldrig. Att köra bil över vägskattegränsen och ett par kilometer in i staden kan ibland, helt omotiverat, ta trekvart. Men det gick bra. Rullade på. Och detta trots att sta'n som vanligt var uppgrävd och avspärrad lite överallt. Fast på nya ställen jämfört med när jag senast körde den här vägen.

     - Hoppsan, den här vägen finns visst inte längre!

     -Oj, en helt ny bro!

     Inte ens den planerade extratiden för att hitta en parkeringsplats behövde jag använda. I god tid till kursen strosade jag fram mot Kungsensgatan 55. Det var dock inte dit jag skulle, för på vägen dit såg jag skylten med skolans namn på andra sidan vägen och bytte smidigt riktning, utan att någon mötande trafikant ens kunde ana att jag inte hittade.

     Jag klev högtidligt in genom porten till nummer 45. Högtidligt därför att byggnaden krävde det. Sakta insöp jag atmosfären av gammal skola. Jag såg receptionisten stå vid sin disk och prata med en besökare. Den manlige receptionisten hade skägg och var magerlagd och såg precis ut som en receptionist i en gammal skola ska göra. Jag greps av en omedelbar impuls att söka hans tjänst.

     Istället gick jag en liten lov runt i lokalen och fortfarande i god tid gick jag en marmortrappa med 29 trappsteg upp och fram mot klassrummet där kursen skulle hållas. Men dörren var låst. Jag är för tidig, tänkte jag och satte mig ner i den stora hallen och kombinerade pausrummet utanför och väntade.

     Flera människor kom och alla gick de in i olika salar. Ingen gick mot den sal där min kurs skulle vara. Ingen satte sig att vänta. När klockan var kvart över sju, då alla kurserna startade, hade alla andra dörrar stängts och jag var ensam kvar. Det blev helt tyst.

Jag blev fundersam. Utanför mitt klassrum satt en handskriven skylt att kursen startade kl 19.15 Min armbandsklocka visade 19.15 Den stora klockan med sina svarta visare mitt på kortväggen ut mot trappan visade också på kvart över sju. Jag reste mig och kände återigen på dörren till klassrummet. Ryckte lite extra. Tryckte lite inåt. Men den var och förblev låst. Oföretagsam blev jag stående med handen på handtaget. Då hörde jag en dov duns från nedervåningen. I samma ögonblick släcktes lamporna i taket. En svag ledbelysning syntes ifrån trapphuset, det var allt. Här i den stora hallen med de små kaffeborden och de svart stolarna och röda sofforna fanns inga fönster och det kändes obekvämt mörkt.

Jag gick tillbaka nerför trappan och fram till receptionen. Allt var släckt på bottenvåningen också och på receptionsdisken stod en skylt: "Obemannad". Jag började tro att jag tagit fel på dag och att alla människor som gått in i de andra klassrummen bara varit synvillor. Jag gick med beslutsamma steg till ytterdörren i akt och mening att åka hem igen, med oförättat ärende. Dessutom tyckte jag det kändes ödsligt och en aning obehagligt i den gamla stenbyggnaden och skymningsljuset.

     Ytterdörren var låst. Det fanns en knapp till vänster på väggen för att öppna porten. Jag tryckte, inget hände. Jag tog i handtaget, dörren rörde sig inte. Jag var inlåst i en nedsläckt gammal skolbyggnad. Det fanns tre ytterligare klassrum en trappa upp där jag sett flera personer gå in och stängt dörrarna om sig klockan 19.15 Lärarna i rummen måste såklart ha nycklar för att ta sig ut och släppa ut sina kursdeltagare. Jag tvekade ett ögonlick inför att behöva knacka på och besvära dem.

     - Ursäkta mig, men mitt klassrum är låst och receptionisten har släckt, gått hem och låst porten. Kan ni ta ett par minuter av er lektionstid och släppa ut mig?

Jag skulle ju kunna sätta mig i en soffa igen och vänta tills de övriga klasserna var klara om en dryg timme. Men det alternativet föll på att kaffeautomaten i hörnet stoltserade med en dittejpad handskriven A4-sida: "Ur funktion".

Så jag knackade på i rummet närmast det låsta. Inget svar. Jag knackade igen, lite hårdare. Inget svar. Jag lade örat mot dörren för att höra om det var någon som pratade därinne. Det var tyst. Jag tog i handtaget. Dörren var låst. Skumt. Jag gick till nästa klassrumsdörr och upprepade proceduren. Från de dubbla knackförsöken, lyssnandet och handtaget. Samma resultat. Tyst och låst. En dörr kvar. Gissa en gång vad som hände där. Samma sak. Låst. Tyst. Mörkt. Inlåst. Kvarlämnad. Ensam. Jag kände paniken komma krypande.

- Lena, säger en mörk mansröst. Vad sitter du och tänker på?

Jag tittar häpet upp. Jag sitter på en stol i ett klassrum vid ett bord som tillsammans med några andra bord formar ett U kring vilket ytterligare nio personer sitter och tittar vänligt mot mig. Jag blinkar förvånat några gånger och känner att mitt hjärta slår hårt. Jag vänder blicken mot rösten som just har tilltalat mig. Framme vid tavlan står - i en duschkabin, naken med kroppen full av tvållödder med en vänlig blick vänd mot mig - Bobby Ewing i Dallas.

 

Jannike

24 augusti 2011 20:52

Det var väl för väl att det var en dröm, det där med Bobby Ewing måste ha varit rena skräcken :-) Jag blir påminnd om när jag och en kompis skulle börja en kurs och vi hade inga problem att hitta rätt sal som var full med likasinnade. Kul tyckte vi tills vi insåg efter en stund att DE var deltagare i kursen Engelska Konversation medan VI skulle gå en nybörjarkurs i knyppling! Och vi vågade inte säga till utan satt där som två stammande idioter hela första kurstillfället! Ångest! :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mina betraktelser har flyttat och meddelar härmed adressändring enligt bloggbokföringslagen. Alla tidigare inlägg fram till och med juli 2012 finns kvar på http://lm.bloggplatsen.se men från och med nu görs alla nya inlägg på http://betraktelser.lena...

Juli 2011: 1. Jag tecknar ett mobilabonnemang hos Telia.2. Det ingår 6 mån Spotify och 12 mån Navigator3. Jag frågar försäljaren: kommer dessa båda att upphöra av sig självt om ett resp ett halvår eller måste jag säga upp dem?4. Försäljare svarar: ...

Startade med fika i Älmsta. Himmelskt god ostsmörgås respektive en nötkaka att mörda för och kaffe.   Fortsatte norrut. Kort stopp vid världens ände.   Nästa hållplats Järnboden. Vacker miljö.    Rolig naturstig med konstverk. Riktni...

Mmm. Att en 21-årig kvinna med långt, blont hårsvall ala filmstjärneideal, slät över hela kroppen, med stora bröst och svankandes för att framhäva rumpan, målade naglar, i tilltalande halvprofil, hårt sminkad och med förföriskt leende poserar i offen...

I min egenskap av irriterad konsument har jag börjat tappa greppet. Eller synen, snarare.   Igår hittade jag minsann äntligen en kjol i en modell som jag letat efter länge och en kvalitet som sällan ses och i rätt storlek. Bara så där utan förvar...