Betraktelser

Alla inlägg under december 2011

Av Lena M - 29 december 2011 15:06

Det är säkert 15-20 år som jag gått till samma vårdcentral nu. Dock är det inte samma läkare jag träffat hela tiden. Alla utom en har hursomhelst varit väldigt bra. Och nästan ingen har haft ett svenskklingande namn och deras dialekt har också avslöjat att de inte vuxit upp i Sverige. Detta har gjort att jag har fått en fördom, eller ska vi kanske hellre kalla det en fäbless, nämligen att iranska läkare är att föredra. Den läkare jag nu har haft turen att gå till i flera års tid är måhända inte iranier dock. Men han är ganska gammal, heter Josef och är helt fantastisk. Och han är inte uppvuxen i gamla Svedala. Hans visdom är stor.


I veckan uppstod omständigheter som gjorde att jag, efter att ha konsulterat en annan läkare (gissningsvis polack) per telefon, behövde träffa en läkare. Jag ska inte trötta er med hur det gick till för att beställa en tid ("det är torsdag idag, då kan du inte boka tid till på onsdag, vi kan bara boka sju dagar i förväg" "men jag visste inte igår att jag skulle behöva träffa en läkare efter jul", "Doktor Josef är ledig några dagar nu, men han jobbar på onsdag och då finns det lediga tider hos honom", "vad bra, det är ju då jag vill komma", "men dem kan jag inte boka nu, du måste ringa på tisdag och boka tid till på onsdag. Om det finns någon ledig tid kvar då..." "så man kan bara boka tid sju respektive en dag innan?" ...... ) men för att göra en lång histora kort fick jag istället en tid hos en annan läkare (för alla tider till Dr Josef på onsdagen blev bokade direkt, "du skulle ha ringt klockan åtta". Mm, men jag ringde klockan nio och fick då telefonsvarsbesked att de skulle ringa upp mig klockan 12.35 för bokning).


      - Du är väkommen klockan halv nio imorgon till Doktor Helin.


Aha, en svensk läkare, tänkte jag besviket, och såg framför mig en medelålders storväxt man som heter Sten, Roland eller Bertil, rekorderlig och lite stram.


Onsdag morgon klockan halv nio i kassan på vårdcentralen frågade jag sköterskan:


     - Vad var det doktorn hette nu igen..... men innan jag hann säga "var det Helin eller Hallin" svarade sköterskan:

     - Doktor Helin. Varsågod att slå dig ner och vänta där.


Så kom en ung, mörkhårig kvinna och ropade mitt namn. Jag reste mig och gick emot henne och tänkte att ojdå, doktor Helin var tydligen inte en man. Nej. När jag slängde en blick på namnskylten till rummet hon visade in mig i framgick det att Helin, det var den goda doktorns förnamn.


Det är inte omöjligt att hon en gång föddes i Iran. Eller snarare i Turkiet kanske. Nåja. Nästa gång får jag träffa min egen doktor Josef igen.

ANNONS
Av Lena M - 27 december 2011 20:16

- Det är inte lätt att vara smal, när man är vit.


Tyckte jag att en kollega sa i kontorslandskapet till sin kollega på andra sidan gången. Men det han sa var:


- Det är inte lätt att vara smal, när man är rik.


Jag tycker i och för sig att båda är rätt roliga.


Svårast av allt måste väl vara att vara såväl rik som frisk som smal. Och vit.  Ändå är det vad alla skulle välja framför fattig, sjuk och tjock. Och svart. Värre blir det om man ska välja mellan rik och sjuk eller frisk och fattig. Eller, ve och fasa: rik, frisk och tjock konta sjuk, fattig och smal. Och vilket sinne skulle du avstå om du var tvungen att välja mellan hörsel och syn? Detta sistnämnda var frågan vid dagens lunch med två andra kollegor. Och där löd devisen: Hellre döv än blind.


Själv tänkte jag satsa på: fullt frisk, rik, lycklig, vacker, vältränad, stark och snygg. Med en lätt rosa hudton.

ANNONS
Av Lena M - 21 december 2011 22:28

"Jag tittade på Ensamma mammor på trean. Det är ju rätt förfärligt, tänk på barnen. De har inte bett om att hängas ut sådär. Och samtidigt - vad är det för folk som är med i sådana där program? En gång var det en mamma som skulle dejta en jättesnygg karl. Lång och blond och välutbildad och bra på alla sätt. En riktig drömprins tänkte man ju då. Men om ni tänker efter lite. Om man är 37 år och ser så bra ut och allt så'nt där, men ändå är ensam - jamen ni hör ju - då är det något fel! Jag menar, det finns såklart skäl till att han är ogift. Så det var nog inget kap för den där mamman."


Själv har jag inte tv3.

Av Lena M - 18 december 2011 19:34

Förra veckan gled jag in i Solna centrum med min rallyröda Skoda. Jag hade en läkartid på vårdcentralen på morgonen och svängde in mot trottoaren för att parkera, man vill ju stå så nära som möjligt. Man kommer inte i överdrivet god tid, bara såpass att man hinner. Men denna dag var det väldigt få bilar som stod parkerade längs gatan och jag tänkte att det är bäst jag kollar på p-automaten att man verkligen får parkera här idag, innan jag stoppar i mina enkronor. Jag hinner inte mer än kliva ur framstätet så kommer en uniformerad Securatsvakt med batong och allt gående emot mig. Jag hann tänka att hon skulle be mig avlägsna mig genast, jag hade ju ställt mig just framför Handelsbanken, och det var säkert ett pågående rån där. Eller nå't.

     - Ursäkta mig, sa vakten.

     - Ja?

     - Idag är det onsdag.

     - Eh, ja?

     - Och då vet man, om man hade läst på skylten ...

     (herregud, vad vill människan, jag har en tid att passa och jag måste fixa en parkering)

     .... att på onsdagar är det parkeringsförbud här.


Väktaren drog in andan för att, i samma entoniga röstläge, fortsätta sin föreläsning. Men jag avbröt med ett "Bra, tack!" och hade satt mig bilen, startat och var halvvägs till parkeringsdäcket innan hon ens hunnit läsa parkeringslagens första paragraf.


I onsdags var jag i Hagalunds centrum tidigt på förmiddagen. Jag hade en tandläkartid. Jag parkerade som alltid på den parkeringsplats som ligger precis utanför tandläkarmottagningen. Som vanligt fanns det flera platser kvar att välja bland. Det brukar väl vara omkring halvfullt på den här parkeringen, ibland lite mer. Idag var det snarast lite mindre. Jag klev ur bilen och skulle börja gå mot p-automaten för att stoppa i mina enkronor. Då kommer en uniformerad Securitasvakt ut ur sin tjänstebil och säger:

     - Hej!

     - Hej?

     - Ska du parkera?

     - Ja.

     - Ska du stå länge, eller?

     - Ja, en timme. Jag ska till tandläkarn.

     - Aha. Då måste jag be dig ta en annan parkering, för här är det förbud att parkera fram till klockan elva på onsdagar. Du vet det ska städas.

     - Jaha. Jag tittar mig omkring efter var det kan finnas någon annan parkering. Väktaren pekar över gatan:

     - På den där parkeingen kan du stå.

     - Tack!


Två sätt att lösa samma arbetsuppgift.

Av Lena M - 15 december 2011 23:47

Så låter gråbergs gråa sång.

Och så ser tillvaron ut.


Jag var på lokal i kväll. I garderoben hängde ett sextiotal jackor och kappor. Alla var svarta, utom två.

Den ena av dem var vit. Den andra var min.

Av Lena M - 12 december 2011 19:16

Idag var jag på sminkavdelningen på Åhléns och tittade efter en hårflås. Min har brunnit upp, nämligen. Där rörde sig en hel del människor, även några män, ja till och med några män som inte var i sällskap med någon dam.

     Inget konstigt alls.

     Utom två, av varandra oberoende enstaka kvinnor. Som gick omkring bland hyllorna - utan att prata i telefon.


Hur törs de ens visa sig på sta'n?


När jag stod och detaljstuderade värmeapparaterna rörde sig en ung kvinna på ett tvekande sätt omkring mig. Oj, är min go'a bak i vägen här där jag böjer mig ner och rotar på nedersta hyllan, tänkte jag och ställde mig upprätt för att ta lite mindre plats i gången. Men hon går ändå inte förbi. Nehej, hon kanske hade tänkt titta på samma hylla som jag. Jo, hon behövde verkligen något som kunde skapa volym i de tunna platinablonda testarna. Så jag avslutade hastigt mitt studerande av lockiga plattänger och gick vidare i gången, vek vänster och ställde mig att lyfta på kartonger med keramiska våffeltänger. Efter mig kom den unga kvinnan gående i obestämd riktning med långsamma steg, blicken utan fäste snett upp mot taket. Så sa hon: Ja, jag vet, jag ska kolla på det sedan.

Aha - hon hade fram tills nu bara lyssnat i telefon. Det förklarar hennes omotiverade beteende.


Det är svårt att interagera med medmänniskor som är någon annanstans, med någon annan.




Locktångad                 Plattångad

     

Av Lena M - 11 december 2011 12:55

Jämfört med fotbollen och längdskidorna kom skidskyttet sent in i mitt tv-tittande sportliv. Då - någongång på sent åttiotal och tidigt nittotal, när Mikael Lögren var den enda svenska stjärnan, hade jag dimmiga begrepp om sporten. Jag har inget minne av att tv-sporten hade sänt tävlingar tidigare. NÅgonstans i mitt bakhuvud visste jag att grenen fanns. Först åker man skidor, sedan skjuter man, och så åker man några kilometer igen med geväret på ryggen innan det är dags för nästa skjutning. Det var fyra skjutningar på ett lopp och på vissa låg man och sköt, andra stod man upprätt på. Detta var vad jag kände till om skidskytte.


På den tiden, innan Christer Ulfbåge och Kalle Grenemark kom in i våra tv-apparater med sina "högt klockan elva" och "hon fick ett bra skjut i stående", trodde jag, sittandes i min tv-fåtölj att åkarna drog iväg med sina gevär några kilometer in i skogen på ett skidspår och när de kom fram till en skjutbana stannade de och sköt mot fem måltavlor. Därefter fortsatte det några kilometer på spåret tills nästa skjutstation dök upp i en glänta i skogen och de åter drog av en skjutserie. Och så vidare på spåret tills nästa skjutbana dök upp bakom en gran. Jag trodde det ar ett spår som var en eller två mil långt där det låg fyra skjutanläggningar som man passerade. Det var nog inte förrän inne på Björndalens tid jag fattade att löparna skjuter på en och samma skjutanläggning varje gång och att språret går i en kringla, krok eller cirkel runt denna skjutbana. Så snopet.


Av Lena M - 7 december 2011 18:30

På lunchpromenaden överhörde* jag en konversation ifrån sällskapet som gick bakom mig på trottoaren.


     - Det är fint väder i alla fall, sa den förste.

     - Ja, nu ja, sa den andra.

     - Ja, nu blir det vår, utropade den tredje.

     - Men till helgen blir det sämre, sa den andra.

     - Nu är det vår, hojtade den tredje igen. Han verkade vara den glada pricken i gänget. Jag tänkte mig honom som lång och lite tjock och i sextioårsåldern med en knälång svart rock. Men jag vände mig aldrig om för att titta.


* Överhöra. Vad är det för ord? Ett ord som inte borde behöva finnas. Jag hörde en konversation på min lunchpromenad idag.  Om man prompt måste prepositionera hörandet så var det snarast framförhörde jag gjorde, eftersom sällskapet gick bakom mig. Jag framförhörde det bakomsagda. Jo.


Presentation

Omröstning

Den här bloggen har flyttat till betraktelser.lenamjohansson.se
 Det vet jag väl
 Det bryr jag mig inte ett smack om
 Tänker fortsätta kolla den där
 Tack för upplysningen!
 Äh, jag hamnade bara här av en slump

Gästbok

Följ bloggen

Följ Betraktelser med Blogkeen
Följ Betraktelser med Bloglovin'

Sök i bloggen

Fråga mig

14 besvarade frågor

Arkiv

Besöksstatistik

Kategorier

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se