Betraktelser

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Lena M - 15 november 2010 08:48

Nu måste jag skynda mig till jobbet men först ville jag bara visa er vad jag har på mig en helt vanlig dag, när det inte några möten eller besök eller så.


Jag har lila lackboots i "krokodil" som jag skickat efter från Wenz. Mina svarta Ted Nicole-byxor för 600 kronor. Tunikan är lilamönstrad och den har jag köpt på La Redoute. Halsbandet minns jag inte och den långa koftan med glittertrådar i tyget har jag haft i kanske femton år och tror att jag köpte den på H&M eller Kappahl eller något sådant.


  

ANNONS
Av Lena M - 14 november 2010 23:47

Så här var jag klädd när jag fikade på stan med min väninna.


Jag var snygg liksom, men inte uppklädd, för det var bara här nere på centrum och så. Klänningen är köpt på Ellos och kostade bara 299 kr och den kan man ha som klänning i sommar för den har ingen ärm. Koftan är köpt på B'Young och jeansen på Cellbes. De är en storlek för stora men om man har lång överdel så syns det inte lika mycket hur illa de sitter. Bootsen är köpta på Enlunds skor. Det syns inte på bilden men jag har ett halsband och en ring från Edblad&Co och armband från Guldfynd, Åhléns och Lindex.



  


Vi åt varma scones. Jag drack kaffe och kompisen lösviktste, sån där söderblandning eller vad det heter, jag dricker aldrig te.




ANNONS
Av Lena M - 9 november 2010 22:14

Kära läsekrets. Hur många par skor är ett sedvanligt snitt att ha i hallen i en normalstor familj bestående av en person?


Jag hoppas att svaret är 16.

För det är så många par skor som står i min hall just nu. Och det är bara tre av dem som är löparpjuck. Och inte ett enda par är tofflor eller andra reservdojjor. Inte ens ett par gummistövlar. Sweet sixteen.


Hur ser det ut i era hallar?

Men framförallt - är jag normal?

Av Lena M - 4 november 2010 19:52

Jag kommer körandes i min rallyröda bil i den vansinniga hastigheten av 30 kilometer i timmen mitt i staden när en svartklädd man plötsligt lösgör sig mellan parkerade bilar och går rakt ut i gatan mitt emellan två korsningar och därmed mittemellan två övergångsställen.

     Jag behöver inte tvärnita, men en svartklädd man utan reflexer i mörkret syns inte förrän man har honom i halvljuset, så jag får ändå använda bromspedalen och sakta ner betydligt.

     Så det är aldrig någon fara, jag är inte närmare än fem meter.

     Trots detta, när mannen kommit lyckligt över på andra sidan gatan, så hötter han med näven mot mig!


Eller vänta förresten. Det är ju inte det han gör. Självklart höjer han handen till tack för att jag körde så uppmärksamt och smidigt att han tog sig oskadd över gatan, trots att han klev rakt ut i den skymd av parkerade bilar och avsaknad av övergångställe.


Så måste det vara.

Av Lena M - 2 november 2010 21:37

Jag är förfärlig.


En kvinna jag känner genom jobbet kom och hälsade på. Vi bor i olika städer långt ifrån varann och den mesta kontakten sker via telefon och mejl. Jag träffade henne senast i våras. Innan dess var det nog sommaren innan, vilket också var första gången vi två sågs. Hon är medelålders, söt och liten. Väldigt glad, vänlig, hjälpsam och med en stor portion humor. Hon utstrålar livsglädje. När det gäller jobbet är hon kunnig, självgående, noggrann, seriös och tar stort ansvar.


Nu stod hon här framför mig och vi småpratade om både jobb, väder och annat ditt och datt. Det var ett kort möte, mellan andra möten och tåget hem.

     Plötsligt påpekar en annan närvarande kvinna hur smal den gästande kvinnan är. Och tänk vad duktigt av henne som lyckats gå ner i vikt Och vilken skillnad det är!

     - Ja, svarar hon och ler sitt fina leende, 20 kilo!

     Det märks att hon är både stolt och glad. Och det ska hon vara! Det är fantastiskt att gå ner så mycket som 20 kilo i vikt. Med tanke på hur kort hon är måste ju 20 kilo dessutom göra stor skillnad. Skillnaden mellan tjock och mullig. Skillnaden mellan mullig och smal. Skillnaden mellan överviktig och normalviktig.


Men jag. Jag ser ingen skillnad.


Jag är en förfärlig människa. Den söta lilla damen vägde 20 kg mer när jag träffade henne första gången och nu står hon framför mig och jag ser samma söta, vänliga kvinna som jag såg vid vårt första möte. Jag tittar lite noggrannare på hennes yttre. Men nej. Hon är inte ens infallen eller rynkig i ansiktet. Håret är lika vällagt som jag minns det det. Ögonen lika fyllda av en humoristisk glimt. Jag försöker lägga till 20 kilon i fantasin, men jag kan inte förstå hur dessa kilon skulle ha sett ut. Jag ser samma kvinna som jag såg vid första mötet.


Hon berättar att hon gått ner alla dessa kilon genom att ändra sitt sätt att tänka. Jag beundrar henne för detta.


Men jag ser ingen skillnad.


Av Lena M - 30 oktober 2010 15:42

Nu har jag ställt in trädgårdsmöblerna i boden. Detta innebär, som alla vet, att man ska ställa om klockan.

     Men jag glömmer köpa batterier hela tiden så min klocka har stått på tjugo i fem i en månad nu. Vad ska jag ställa den på istället tycker ni? Och framförallt - blir det mörkare eller ljusare då? Och i så fall - på morgonen eller kvällen?


Det här med sommartid, vintertid, normaltid eller finsk tid blir inte lättare trots att det nu är det trettionde året vi vrider klockan en timme hit och dit vår och höst. Folk i 20-30-årsåldern förstår inte vad jag yrar om. Vaddårå liksom.


Nyss fick jag av en vän höra det faktum att "om man dör när det är sommartid har man levt en timme för kort" eller om det var att man dog en timme för tidigt. Bara en så'n sak.

     Men jag är skeptisk.

     Klockan är inget som egentligen finns. Det är bara människans påfund för att man inte ska missa tåget. Klockan kunde vara 12 eller 3 eller 38 eller fjortonånhalv när jag ställer in mina trädgårdsmöbler. Det hade inte spelat någon roll. Varje ny regering skulle kunna besluta om ny tidräkning. Införa 30 timmar per dygn så att man hann med lite mera. Eller äntligen räkna 100 minuter på en timme. Fattar ni hur svårt det är att räkna om till kilometerfart per minut när man springer, med det här systemet? Varför lär man sig procenträkning i skolan och inte km/minut?

     Men regeringen inser att det inte går att ändra. Då skulle man ju missa flyget till London.

     Men faktum kvarstår - klockslagen är ett mänskligt påfund framkallat av vårt behov av struktur i tillvaron, för att förstå den. Men egentligen tror jag tiden är rund, som ett solur. Timmar kommer inte och går. Tiden är hela tiden. Ungefär som i den där filmen, där huvudpersonen vaknar varje morgon och genomlever exakt samma dag, om och om och om igen.

     Solen går inte upp. Den går runt.


Själv hade jag en gång en dejt med en man, som var så tråkig att klockorna stannade. När får jag tillbaka de timmarna?

Av Lena M - 23 oktober 2010 21:46

Men.


För fyra dagar sedan lyste löven gula och röda på björkar och fruktträd. Astrarna blommade i blålila mångfald. Alla mina rosor, från klarröda Super star till marsipanrosa och amberfärgade rabattrosor stod i både blom och bar massor av knoppar. En klematis klättrade med stora mörkblå blommor längs verandaräcket. Kärleksörten brann. Gräsmattan var djupgrön. En hel pallkrage fylld med löjligt snygga morötter stod och väntade på sin tur.


Min snälla pappa hade just grävt ett osedvanligt fulländat hål i gräsmattan. En djup och perfekt rundad grop där jag skulle plantera ett äppelträd. Ett äppelträd som jag just ringt och kollat med handelsträdgården att de hade hemma.

     - Jag har ett Åkerö och ett transparance blanche förut, räcker det för att pollinera det här?

     - Ja, herregud, har du ett transparance blanche så är det lugnt. Det berfruktar allt. Går du för nära blir du på smällen!


Allt var vackert, frid och fröjd.


Nu ligger varenda blomma längs marken tyngda av blöt och tung snö. Gräsmattan är täckt av en decimeter snö. Allt är vitt och dött.


Alltså. Jag har ingenting emot snö. Bara den inte kommer i oktober, herregud.



Av Lena M - 16 oktober 2010 18:21

Det var inte meningen. Jag ville dig inget illa. Jag såg dig försent.


För några veckor sedan täckte jag över en grässlänt, där kärsen tagit över, med dagstidningar och en svart täckduk. Jag förankrade med vedträn som tyngder runt om.

   Genom mitt fönster har jag på sistone sett upphöjningar av den svarta duken och funderat på om det är kärsen som växt så obändigt att den krupit upp mellan tidningarna och tvingat duken uppåt av sin kraft. Trots att jag lade omlott riktigt ordenligt. Men jag vet ju av bitter erfarenhet hur kraftfull kärsen är.

    Idag slängde jag undan vedträ'na och lyfte på duken och tog bort tidningarna som påbörjat sin förvandling till mylla. Jag skulle gräva bort alla rötter och ogräs och sätta ner lökar som ska bli krokus och narcisser till våren. Jag satte hacken i jorden och rev undan gamla växtrester, rötter och blad och daggmaskar och sniglar rök till höger och vänster.

     Men - vad är det där? En stor gröngråbrun klump som ser lite lös ut. En stor mögelsvamp? Jag har nästan satt hacken rakt på den, men missat med någon millimeter. Eftersom jag inte ville ta i den konstiga klumpen tog jag upp den med mitt redskap. Såg att det var en stor groda och slängde i förskräckelse iväg den någon meter ut på gräsmattan.


Den stackaren låg helt orörlig. Jag åbäkade mig upp från slänten där jag satt och gick fram till grodan. Efter en stund öppnade den ögonen. Kära nån. Jag hade bryskt slitit upp den ur vintersömnen. Stackars lilla vän. Jag formade varsamt min hand runt den och den sprattlade lite, ytterst lite, med benen i protest. Så lade jag ner den under tidningen, under täckduken i andra änden av slänten, den som jag inte ska rensa förrän i vår, och hoppas innerligt den kan somna om.


I övrigt kan jag konstatera att höstens första snö for i luften igår och att det var nästan fem minusgrader i natt. Men klematisen och rosorna blommor fortfarande som om de hade betalt för det. Och den sista pelargonen som står kvar ute på trappan har inte förfrusit.


Samt att tiden går.

     Två små barn kom sättandes, tre respektive fyra år. Båda höll en mobiltelefon i handen. Flickans var silverfärgad, pojken hade en röd. De släppte aldrig taget om dem, det var deras käraste ägodel.

     När jag var barn lekte jag med grankottar.

     (Jo, det är sant. Med tandpetare eller brutna björkkvistar som ben. Så att de blev kor till min imaginära ladugård).


Mina egenodlade morötter är löjligt snygga. Nästan självlysande.


Och högarna. Högarna som liksom växt upp under täckduken i grässlänten. De var alls inte frodig kärs. De var jordhögar. Högar av riktigt fin mull. Istället för den leriga, hårda av ett enormt rotsystem belamrade jorden med gräs hade jag fått en mjuk, ren, lucker matjord. Tack snälla sorken!

Presentation

Omröstning

Den här bloggen har flyttat till betraktelser.lenamjohansson.se
 Det vet jag väl
 Det bryr jag mig inte ett smack om
 Tänker fortsätta kolla den där
 Tack för upplysningen!
 Äh, jag hamnade bara här av en slump

Gästbok

Följ bloggen

Följ Betraktelser med Blogkeen
Följ Betraktelser med Bloglovin'

Sök i bloggen

Fråga mig

14 besvarade frågor

Arkiv

Besöksstatistik

Kategorier

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se