Betraktelser

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Lena M - 5 oktober 2010 17:31

När jag beger mig till jobbet på min cykel är jag är klädd i en något klockad bomullskjol som slutar strax ovanför mina knän. På överkroppen har jag ett linne och en kofta. Inte en tjock stickad långkofta, utan en tunn akrylkofta, höft- eller midjekort. På fötterna ett par damskor i lackskinn med vristrem och klack. Det är de kläder jag bär på arbetet under hela dagarna. Dessutom har jag ett par korta tunna tajts under kjolen. Kjolen fladdrar i vinden och jag tycker inte det är lämpligt att statstjänstemän visar trosorna på allmän plats.

Kompletterat med en hjälm är det så där jag cyklar de få kilometerna till mitt arbete varje morgon. Det är 10-11 grader ute, lätt vind och solsken.

Längs min väg ser jag människor som står och väntar på bussen iklädda svarta jackor, svarta jeans, grova kängor och vantar. Jag möter folk som promenerar från stationen på väg mot sitt jobb iklädda tjocka halsdukar virade flera varv runt halsen, skinnjackor, mössa och kappor. Jag ser svarta långstrumpor, läderstövlar, skinnhandskar och funktionella sportjackor av vindtätt tyg.

Jag bor i ett land där jag tycker mig höra ett evigt tjat om det eländiga klimatet och ”man borde flytta söderut” (jamen så gör det då). Trots det synes det mig att majoriteten av befolkningen, och därmed högst troligt även de som är missnöjda med Sveriges väder, väljer att förlänga den årstid de själva baktalar genom att bylta på sig vinterklädena i samma ögonblick som skolan startar och vare sig det är 28 eller 12 grader varmt.
     Själv är jag barbent från april till första november. Mössa och halsduk har jag bara när det är kallt. Endast när underlaget är isigt, lerigt, halt eller täckt av snö behöver jag kängor. Mina fötter vet inte vad strumpor är. Mina ben får en chock de få gångerna jag trär ett par nylonstrumpor över dem. 

Kära läsekrets – när jag nu trampar med min bara ben genom staden med koftan och håret fladdrande i den soliga oktober – är jag ensam i en värld fylld av tjockjackor, halsdukar och läderstövlar, eller finns det fler som jag?

ANNONS
Av Lena M - 6 september 2010 19:31

Jag läste en kontaktannons (eller dejtingpresentation kanske det heter nuförtiden?) där en medelålders man framhöll sin ungdomlighet och skrev att han inte ville ha en tant som var klädd som hans farmor. Han meddelade att foto på farmodern kunde skickas vid anmodan.


Med tanke på den kärlekssökande mannens ålder torde farmodern vara i 90-årsåldern och får därmed anses tillhöra den kanske sista generation som är riktiga tanter.

   Eller...?


Min mamma, som skulle varit i 75-årsåldern var en tant redan vid 50-60 år, ja rentav ännu tidigare. Klädmässigt.

     Knälånga kjolar i garbardin, raka kjolar, veckade kjolar, klockade bomullskjolar i blommigt tyg. Blusar med knäppning, krage och kort ärm. Jumprar i stickat akrylgarn med rund halsringning. Sandaler med bekväm klack. Pumps. Raka långbyxor i beige linne eller mörkblått bomullstyg. Stickade koftor. Halvlånga jackor, trenchcoat och täckkappa på vintern. Guldkedja runt halsen.

     Rekorderligt, färgmatchat, bekvämt, snyggt, välsittande, representabelt.

    Men tantigt.


Dagens 50-åringar har en annan stil. Jeans, leggings med nitar, tunikor i viskos, tweedkavajer, manchesterbyxor, boots med klack, långa halskedjor, schalar virade i varv på varv runt halsen, korta kjolar, stickade koftor, skinnjackor, trenchcoats och dunjackor på vintern.

     Med andra ord - väldigt tantigt.


För visst är det så, att medelålders och äldre kvinnor inte klär sig varken särskilt modernt eller ungdomligt, hippt eller streetsmart.

     Trots att vi, och de som är 20 och 30 år äldre än vi, själva tycker att vi klär oss mycket poppigare än våra mammor och farmödrar gör.


Men nu, när jag själv är medelålders, börjar jag förstå varför äldre kvinnor klär sig tantigt.

     Det är för att det är bekvämt.

     Och för att vi har blivit så gamla/vuxna/mogna/självsäkra (stryk det som minst stämmer) att vi inte bryr oss ett dugg om vad andra kvinnor, potentiella älskare och våra barn tycker om det.


Jag vill ha tajta jeans, höga stilettklackar och urringade linnen och figursydda kavajer. Men jag tar på mig ett par sneakers, löst sittande bomullsbyxor och en a-linjeformad tunika. Gärna i svart eller någon annan försvinnade färg.


Vi köper högklackade stövlar med höga skaft, fodrade kavajer, paljettlinnen, genomskinliga blusar och glansiga nylonstrumpor. Men när vi lämnar hemmet på morgonen är vi klädda i leggings i tvåpack från Ellos, foträta sandaler från Ecco, en kortärmad t-shirt med kort knappslå köpt på lågprisaffären och en stickad kofta från Lindex. Med handväskan hängades på diagonalen över bröstkorgen eller med en liten piffig ryggsäck där vi har läsglasögonen, mobiltelefonen, digitalkameran, lunchssalladen, plånboken med alla kreditkorten, necessären med läppstift, myggstift, bindor, alvedon, allergitabletter och nagelsax. Och en vattenflaska. Alltid en vattenflaska.

     Redo att möta världen med högburet huvud, försedda för alla eventualiteter med skor som håller att gå minst en halvmil med utan att få ont i fötterna (men vi har compeed skavsårsplåster i necessärer också, i fall att). Vi är inte moderiktiga och vi ser ut som tanter. Men vi är fria att göra vad vi vill.


Utom att svara på den där mannens rop efter kärlek på dejtingsajten.

ANNONS
Av Lena M - 25 augusti 2010 21:32

Eftersom posten envisas med att leka post i en tobaksaffär som ligger helt fel till för mig så händer det att jag handlar på Hemköp som ligger mittemot postutlämningsstället. Så slipper man fara fram och tillbaka och hit och dit i onödan. Bara för att det inte finns någon riktigt Post längre, alltså. Inte för att jag gillar Hemköp,alls.


Häromdagen åkte jag av ett helt annat skäl 'än posthämtning den gatan på väg hem och just då passade det utmärkt att stanna till och handla lite förnödenheter (fil och toapapper, för att vara exakt). Förutom en gigantisk skylt med HEMKÖP ovanför ingången fanns också stora skyltar där det stod att det var öppet kl 8 - 22. Jag parkerade bilen där vid halvåttasnåret på kvällen. På något mindre skyltar, som jag såg när jag stannat bilen, stod det att det var utförsäljningsrabatt. Men det var helt mörkt innanför fönsterrutorna och dörrarna var stängda. Man skulle kunna uttrycka det som så, att det inte fanns något Hemköp där längre. Oklart dock varför, sedan när och ehuru.


Men man kan inte förvänta sig för mycket av en butikskedja som lägger ner pengar på att trycka upp handbollsplansstora affischer med det språkliga misstaget:


Av Lena M - 24 augusti 2010 22:09

Torbjörn Abelli var en svensk musiker som tyvärr avled den 11 augusti, redan vid 65 års ålder. Abelli spelade i gruppen Träd Gräs och Stenar, alla gamla proggare minns dem. Fem dagar efter hans död hade Aftonbladet en notis om detta på nöjessidorna, liksom de flesta andra tidningar och webbsidor. Jag reagerade inte på notisen, jag kände inte igen hans namn, jag var en aning för liten när proggen uppstod.


Nästan två veckor efter Abellis dödsdag möttes jag av Aftonbladets löpsedel utanför mataffären:

ROCKSTJÄRNA DÖD I BORRELIA


När jag kom närmare såg jag att den rockstjärna det gällde var Torbjörn Abelli.

     Jag köpte inte tidningen och jag har fortfarande ingen relation till denne musiker, trots att hans grupp spelat även i nutid. Att han dog är dock förfärligt, och det kan jag som människa och numera en som uppskattar proggmusik känna djupt inför. Men jag vänder mig starkt emot att detta inte i sig gjorde honom värd mer än en notis, men det faktum att han dött av borrelia ansågs tillräckligt skrämmande för allmogen för att generera feta rubriker.


Mitt djupaste deltagande till Abellis familj, vänner och fans.

Ni, och Torbjörn, borde ha sluppit måndagens löpsedel, om det funnits någon medmänsklighet i kvällstidningsbranchen.


Träd Gräs och Stenar framförde på sitt live-album Gärdet från 1971 en av mina absoluta favoritlåtar från min barndom. Det är en hysteriskt rolig sång. För er som inte har tålamod för deras nästan sju minuter långa inspelning bifogar jag här Magnus Ugglas coverversion. Men betänk att sången blir roligare ju längre den än! Dessutom är Träd Gräs och Stenars version klart svängigare än originalet med Philemon Arthur and the Dung.
     Detta faktum, att Träd Gräs och Stenar har In kommer Gösta på sin repertoar, ger i sig Torbjörn Abelli en rättmätig plats på listan över idoler att respektera.


Det borde Aftonbladet också göra.

Av Lena M - 19 augusti 2010 22:24

Idag hörde jag en vuxen man med humor på den stora hamburgerikedjan.

     Han hade just lämnat sin beställning till expediten, som sa:

     - Ska du äta här?

     - Nej, jag tänkte sätta mig vid bordet där, svarade mannen och pekade.


Det räckte för att jag skulle le stort för mig själv en lång stund.

Av Lena M - 16 augusti 2010 21:51

Ifrån tv-reklamens barndom minns man de syraattacker ens tänder utsattes för så fort man åt något, en liten killes tacksamhet till Televerket och Åke som hade hela helgen på sig.

     Åtminstone syraattackerna har just gjort come-back.


Annars är Felix det senaste märke jag inte längre vill köpa. Deras Herr Tomatketchup är mer än lovligt dryg. Och framförallt ologisk i sin kritik. Sådant gillar vi inte. Han har sett en grupp på Facebook som heter "Jag äter ketchup till allt utom pannkakor" och blivit upprörd för att det är en lögn. Så upprörd blir han att han måste åka till tjejen som startat gruppen. Men vad då lögn? Tjejen berättar att hon heter ketchup til allt utom till pannkakor - det är väl alla människors rätt att göra så, om det passar dem? Likaså är det deras rätt att berätta om det. Men Herr Tomatketchup hävdar istället att "man ska äta ketchup till allt varje dag". Det om något är väl lögn! Det finns absolut ingen lag, ingen sedvänja, inga regler och förodrningar, inga kostråd eller livsmedelsrekommendationer som säger att man ska. Snacka om att ljuga på bästa sändningstid!


Sedan får jag erkänna att jag är mycket skeptisk till den där redovisningskonsulten, som de påstår heter Mari Anne Engen. Hon som föreställer denna norska (?) i reklamfilmen ser ut att vara runt 40 och har tidigare haft så ont i sina leder och muskler att hon inte kunnat klä på sig själv. Om man har sådan smärta i den åldern bör man snarast söka läkare, jag tycker det tyder på en ganska allvarlig och kanske kronisk sjukdom som behöver behandlas. Men inte den här käcka redovisningsdonnan inte, nej hon börjar svälja några piller med syntetiska vitaminer och mineraler och tammefanken om det inte finns en liten kapsel med fiskolja också. Ni vet  - omega 3, som botar allt. Och si - nu rider hon!

     Men jag är skeptisk.

Den där Ronny, som har byggt ett hus eller vad det är för något och klappar sig själv nöjt på axeln för det - varför har han lämnat fönsterfodrena omålade? Det ser verkligen inte klokt ut.

Av Lena M - 12 augusti 2010 11:06

I mer än 40 år har vår soptunna stått vid tomtgränsen. Grannens stod strax bredvid. I mer än 40 år har kommunens sopgubbar kommit en gång i veckan i sin sopbil och tömt våra tunnor, mot en skälig årsavgift. Behändigt.


Men sedan en tid tillbaka kan sopgubbar inte längre backa, vända och svänga med sin sopbilar, bara köra rakt fram. De kan heller inte lyfta en sopsäck, än mindre bära den. Inte för att de behöver lyfta den, det finns det en anordning på sopbilen som gör. Mot skälig ersättning, till företaget som kommunen anlitar till sophämtningen, kan dock gubbarna gå, antingen 11 - 20 meter eller ännu längre faktiskt. Att sopgubben som går och bär säck får några extra kronor finner jag dock föga troligt.


Eftersom sopgubbarna blivit så klena har nu istället alla husägare fått ställa soptunnan vid vägen. Alla husägare fick nya soptunnor i samband med detta. Lätta gröna plastlådor på hjul. När kommunen ställde dit min nya plastlåda tog de samtidigt med sig min gamla tunna av plåt, som jag lagt ner tid och arbete på att måla i grön rostskyddsfärg.

     De lätta gröna plastlådorna tippar i vinden och lägger sig på rygg, rullar i väg en bit på de stora hjulen, och hamnar inte oofta i vägbanan. Om detta händer antar jag att det är husägaren, på vars mark plasttunnan inte står och som inte äger tunnan, som bär ansvaret. Husägaren ska hålla koll på att soptunnan inte ligger på vägen och skulle den ändå ligga på vägen (eftersom husägaren inte är hemma 24 timmar om dygnet och kontrollerar vägrenen) så blir husägaren ställd till svars för eventuella olyckor eller andra oangelägenheter som inträffar.


När den första räkningen efter nyordningen med kommunägda plastsoptunnor och entreprenörer med klena sopgubbar kom, hade en extra avgift för "gångavstånd 11-20 meter" lagts till den ordninarie avgiften för min fastighet. Inte nog med att man sänkte antalet sophämtningar per år till häflten, man försökte alltså få in extra pengar för att gubbarna ska gå några meter. Extra upprörande blir det när soptunnan ifråga står så nära vägen att om man flyttade den ett par decimeter närmare skulle den stå mitt i vägbanan.

     Jag ringde genast gatukontoret och påpekade att det var ungefär två decimeters gångväg och inga 11 - 20 meter.

     - Jaha, då makulerar vi den här räkningen och skickar en ny, sa gatukontorstanten, utan att blinka, och så skedde också.

     Vad jag undrar är vad som händer för alla husägare som inte ringer och påtalar felet. De som inte orkar, eller som glömmer bort det, eller som inte ser den extra raden på fakturan. De som inte förstår, inte förmår. För alla dessa får kommunen in extra pengar som räknas i tiotusentals kronor. Pengar som betalas för ingenting och som med stor sannolikhet inte sophämtningsföretaget får tillgodo och med all sannolikhet inte en enda sopgubbe eller sopgumma får i sitt lönekuvert. Vilket i och för sig är korrekt, för de har ju inte gått de där elva meterna som inte finns...


Nej, jag ska nog göra som grannen min föreslog: skicka en räkning till kommunen på de 100 meter jag numera måste gå för att kasta soporna i deras tunna!

Av Lena M - 10 augusti 2010 11:52

Jag tog med en kompis till Rimbo city, en helt vanlig vardag i dagsljus.

     Hon blev deprimerad.

  

  


Ett Rimbo centrum som sedan många år inte längre har en viadukt och som numera är en gågata förbi Konsum. Henrys och Veras konditori har blivit mathak. Om svunna tider minner Rimséns färghandel och Britts Mode. Trots ett riktigt Apotek och ett stort grönsaksstånd på torget känns Rimbo inte som en världsmetropol. Ändå är Rimbo en centralort och utbudet är stort vad gäller konsumtion, även om just själva city känns något oglamoröst.


Min vän och jag tog en korv på Vallbygrillen på vägen hem från Rimbo. Det var tre personer som arbetade bakom disken. Två stod och hängde mot varsin dörrpost, en meckade hamburgare under stort huvudbry. Var det sallad och dressing på den här, eller bara ketchup och stekt lök? Kontrollera, tänka, gå fram och tillbaka mellan stekplatta och tillbehörsburkar.

     Kön växte lång utanför: det vill säga jag och min kompis stod där. De två vid dörrposten tittade, på en gång oroat och ointresserat, på den som försökte effektuera den pågående beställningen. Jag och min vän väntade, tålmodigt, samtidigt som vi funderade på varför det kallas "snabbmat".


Till slut blev det vår tur, jag klev fram först. En ung man frågade vad det fick lov att vara.

     - En kokt med bröd tack, sa jag.

     Den unge mannen antecknade detta på ett litet block med en avbruten blyertspenna. Jag stod med 15 kronor i handen, beredd att betala eftersom jag haft lång tid på mig att studera menyn med prislistan samt räkna fram pengarna ur plånboken.

     - Ska det vara senap och ketchup, frågade ynglingen.

     - Lite senap bara tack, svarade jag.

     Fyra sekunder senare, när korven låg i sitt bröd, började den unge bakom disken att spritsa ketchup på min korv samtidigt som han sa:

     - Det var ketchup också eller hur?

     - Nej, bara lite senap tack, sa jag. Godmodigt.

     Torka av korv, börja om från början, räcka över korven, vända sig mot nästa i kön, min kompis.

     - En kokt med bröd tack, sa hon.

     Han stod beredd med pennan över sitt lilla block, men ändrade sig i sista stund och lade en kokt slang i ett bröd, helt på fri hand. Hans kollegor bytte fot vid sin dörrpost.

     - Vill du ha senap och ketchup?

     - Ja tack.

     Men har ni tänkt på att trots att frågan gäller "senap och ketchup", i den ordningen, så spritsar de alltid på ketchupen först och senapen överst. Vilken nonchalans. 


Vid hemkomsten blev jag hastigt kraftigt illamående och fick ägna ett par tre timmar av kvällen till att vara magsjuk. Ni får själva avgöra om det har relevans i den här berättelsen.


Min vän var deprimerad ännu när vi lämnade Rimbo bakom oss.
     Men jag vill trösta henne. Rimbo är en världsmetropol med Systembolaget, badhuset och pizzeria Topkapi.

      Häromdagen var jag i Gimo centrum. Och så mycket kan jag säga, att den depression Rimbo centrum framkallar inte är någonting mot den ångest man får i Gimo centrum.


Och då har jag inte ens nämnt Alunda.



Presentation

Omröstning

Den här bloggen har flyttat till betraktelser.lenamjohansson.se
 Det vet jag väl
 Det bryr jag mig inte ett smack om
 Tänker fortsätta kolla den där
 Tack för upplysningen!
 Äh, jag hamnade bara här av en slump

Gästbok

Följ bloggen

Följ Betraktelser med Blogkeen
Följ Betraktelser med Bloglovin'

Sök i bloggen

Fråga mig

14 besvarade frågor

Arkiv

Besöksstatistik

Kategorier

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se