Idag tittade jag på reprisen av SVT:s program från i söndags om den illegala vargjakt som enligt programmet bedrivs organiserat i alla våra varglän.

Den anonyme man, med rånarluva och förvrängd röst (om än med omisskännlig värmländskt dialekt), som benämndes "samordnaren" för en av de så kallade cirklar där tjuvjakten bedrivs sade mycket, men bland annat detta:

     - Vargen är det hemskaste djuret av alla.

Han menade att vargen är det djur som är det värsta man kan ha som fiende, det djur i vår svenska fauna som ställer till med mest skada och elände. Han, och hans gelikar, kommer inte vara nöjda förrän vargen som art är helt utrotad i Sverige. Och Norge, om jag inte misstolkade honom.

Men, handen på hjärtat kära läsekrets - vilket djur i vår natur har utsatt dig själv, dina anhöriga och vänner och dina tamdjur för mest skada - vargen? Eller fästingen?

Somliga tycker kanske att jag tappar nycklar och plånböcker onödigt ofta? Men grejen är ju att jag aldrig tappar bort dem. Det är värre när saker faktiskt bara försvinner. Som en långärmad träningströja i tre år. Tills den dyker upp i en plastkasse i en garderob, som om inget hade hänt. Förutom att jag frusit när jag vinterlubbat i några år. Men det var inte borttappade saker den här betraktelsen skulle handla om. Det var om okända män att krama.

I morse gick jag till jobbet. Joggingskor på fötterna och iklädd röd bomullskappa och handväska över axeln. Kommen bara fem minuter på min väg ringde mobiltelefonen i väskan. Tjänstemobiltelefonsignalen. Jag öppnade väsklocket och började dra i den tåt som leder till tjänstemobilen. Tåten, mobilen och sladden med hörsnäckan rasslade upp och med lite besvär lyckas jag få in hörapparaten i örat och trycka på svarsknappen. Allt medan jag fortsätter gå.

Jag hinner höra namnet på den som ringer men inte vilket företag han ringer ifrån. Jag svarar glatt "Hej" i alla fall, som om jag visste vem jag pratade med. När han lämnat en inledande förklaring om den mejlkontakt vi haft visste jag vem jag pratade med, och varför.

     Men vårt samtal hann inte riktigt börja förrän det stördes av biltrafiken. Skrikande däck, bromsningar, ett tutande - och så börjar tågsignalerna plinga varnande för annalkande tåg. Jag hör inte vad den uppringande mannen säger, mer än fragment av "låter som du är utomhus". Jag förklarar läget och gör en tvärvändning för att korsa gatan i syfte att slippa stå och vänta vid järnvägsövergången och istället ta gångtunneln under spåret.

Just som jag ska gå ner under gatan tar någon mig om armen. Jag vänder mig om, fortfarande med telefonsamtalet i örat och mobilen i näven.

     Där står en man i svart collegetröja och svarta byxor och väldigt lite hår på huvudet, självvalt rakat eller genetisk skallighet, vad vet jag. I sina framsträckta händer håller man min röda plånbok som ligger uppslagen och en näve småmynt samt ett usb-minne, där jag har en viktig arbetsuppgift, som jag lagt i plånboken för att inte glömma den eller tappa bort den.

Det tar några sekunder innan jag förstår. Jag har ett pågående samtal i örat. Jag är på väg i gatutrafiken till jobbet. Det står en vilt främmande man med min plånbok i sina händer. En plånbok som jag tappat hundra meter bort när jag ryckte upp den ringande mobiltelefonen ur handväskan, som hängde lite käckt över höften.

     Jag pratar. Men mannen i luren vet inte om jag pratar med honom eller ej. Mannen i svart mittemot mig vet kanske inte heller om det jag säger är riktat till honom. Ingen av männen säger någonting. En mer förvirrad donna har de sällan sett och hört, antagligen.

Jag vet inte vad jag sa. Men "tack" vet jag att jag upprepade. Och så sa jag "vänta" i luren och med hörsladden kvar i örat och mobilen med sin snodd kvar i handen gav jag den främmande mannen med min plånbok en stor kram. Mitt i gatukorsningen stod vi i en innerlig omfamning.

Sedan gick han tillbaka samma väg som han kom. Jag fortsatte samtalet genom gångtunneln. Tåget dundrade förbi. Jag kom upp på andra sidan och avslutade samtalet med det jag borde ha inlett det med: "Jag ringer dig när jag kommer fram till kontoret".

Vad lär vi oss av denna historia?

Tre saker:

1. man ska aldrig prata i telefon när man går, cyklar eller kör bil i trafiken (och absolut inte när man åker rullgrillor)

2. världen är full av ärliga, snälla, hjälpsamma medmänniskor

3. att kramas är alltid rätt

Tycker du som jag, att tiden inte räcker till? Att man inte hinner få jobbet gjort under arbetsveckorna, utan skulle behöva en vardag till? Och då helst inte ytterligare en trött måndag, men kanske två torsdagar skulle vara bra?

Tycker du också, som jag, att helgen är för kort? Att det borde vara en mänsklig rättighet att ha tredagarshelg?

Jag har lösningen.

Ni vet - att året har 365 dagar och tolv månader och att det är år 2010 just nu - det är bara mänskliga påfund och konstruktioner. Muslimerna firar nyår på vårdagjämningen och vilket år de har just nu har jag ingen aning om. Men inte är det knutet till en förmodad födelsetid för Jesus i alla fall.

     Att räkna i månvarv är logiskt. Månen och solen har sin gång, eller det vill säga, så länge jorden snurrar så kommer ljus och mörker att följa ett visst mönster. Detta är ett naturen faktum man inte ska ställa sig över.

     Men på samma sätt som en regering kan få för sig att flytta visarna på klockan ett hack ett par gånger om året och kalla det "sommartid" kan vi också bestämma oss för en annan veckoindelning.

Jag har lösningen.

Vi inför niodagarsvecka.

Man behöver en extra torsdag för att hinna med jobbet. Torsdag är en bra dag, det är snart slut på veckan, men alla jobbar fortfarande och man kan lägga in möten och få tag på alla man behöver.

För att hinna vara ledig måste helgen bli tre dagar lång. Vi lägger till en fredag. Fredagar är bra dagar att jobba, slutet på¨veckan och man kan gå lite tidigare. Men tänk också vad mysigt och praktiskt att vara ledig på fredagar! Så vi lägger till ytterligare en fredag efter fredagen och vips har alla fått "lediga fredagar". Skönt, för sedan har man ju hela helgen fri.

Niodagarsveckan ser sålunda ut:

måndag, tisdag, onsdag, torsdag, torsdag, fredag, fredag, lördag och söndag. Av dessa dagar arbetar vi sex och är lediga tre.

     Detta gör att vi inte bara får mera gjort varje vecka på jobbet, vi kommer dessutom att vara lediga en större andel av veckan. Niodagarsveckan är således ett vinna-vinna-koncept för arbetsgivare och arbetstagare.

Mitt förslag är att vi behåller månaderna och året på 365 dagar. Med niodagarsvecka kommer varje kalendermånad att kunna rymma tre veckor. De dagar som blir över behåller vi som extra dagar så att vi hinner med allt vi vill göra. Fira jul och midsommar, umgås med släkt och vänner, gräva i trädgården, få ordning på båten, stressa ner, lägga in extra träning och så vidare.

     Extradagarna fördelas enligt följande:

Juldagar - här lägger vi in 18 extra lediga dagar som heter:

danföredan-dagen, julafton, juldagen, annandagen, tredjedagen, mellandagsdagen, andra mellandagsdagen, innannyårsdagen, nyårsafton, nyårsdagen, annandag nyår, nyatagdagen, klämdagen, trettondagsafton, trettondagen, tretttondagsaftonsannandagen, extra mellandagen coh sista helgdagen.

Sedan drar vi två vanliga niodagarsveckor och har då kommit fram till den 28 januari. De tre dagar som är kvar av janauari tar vi ut som vinterdagar. Det vill säga vinterdagsafton, vinterdagen och annandag vinter.

Februari ger oss tre hela niodagarsveckor och den 28 februari är Mariadagen, och då är alla såklart lediga.

Sedan fortsätter vi med tre niodagarsveckor i mars. Den 28 mars till och med 3 april firar vi påsk, så har vi det gjort. Där lägger vi alltså in påskdagarna: dymmelsdagen, skärdagen, långdagen, påskafton, påskdagen och annandag påsk.

     Varpå vi kan fortsätta april månad med tre niodagarsveckor. Vi avslutar april och börjar maj med att lägga in tre helgdagar i form av Valborg, Första maj och Självdeklarationsdagen. Sedan kör vi tre niodagarsveckor igen och avslutar maj med den lediga extradagen Mors dag.

I juni jobbar vi två niodagarsveckor, med den skillnaden att vi lägger in en tionde dag under den första veckan eftersom vi där måste peta in Nationaldagen, som självklart är en ledig dag.

Midsommardagarna firar vi med fyra dagars ledigt den 20 - 24 juni genom dagen före midsommar, midsommarafton, midsommardagen och annandag midsommar.

Eftersom alla ska ha 40 dagars semester så lägger vi in dem direkt från den 25 juni till och med 3 augusti. Augusti ger sedan tre niodagarsveckor med undantag för att vi alltid petar in Skolstartsdagen, som en extra ledig dag.

I september, som är den finaste månaden på året, bränner vi av hela fyra niodagarsveckor i rad och förlänger på så sätt denna fina månad med sex dagar. Även oktober får bli 36 dagar lång och avlutas med två extradagar i form av Allhelgonaafton och Allhelgonadagen. Detta innebär att november bara får 18 dagar, dvs två niodagarsveckor. Det känns bra att förkorta denna tråkiga och meningslösa månad.
     Året avslutas med två niodagarsveckor i december men vi lägger in Lutfiskdagen (även kallad Annadagen), Luciadagen, Julklappsdagen och Slåindagen.

Håll med om att detta upplägg skulle underlätta livet väsentligt?

Mitt förslag är att vi startar den nya niodagarsveckoindelningen redan från och med 2011.

Nu ska jag bara skicka in detta som en motion till infrastrukturminstern, om vi har någon sådan.

Efter en bra dag med jobb och nån timmes strosande på sta'n och en avrundning med god toast och en kopp kaffe som middag klev jag in i min rallyröda för att fara hem från Gävle.

Kände mig hemmastadd när jag vant körde ut ur sta'n utan att behöva läsa skyltar eller fråga om vägen. Jag har ju faktiskt varit i Gävle två gånger förut, och själva stadskärnarn är bara två gator och två torg stor. En å, en järnväg. Hur svårt kan det vara att orientera sig?

Sitter skönt lutad i eftermiddagssolen och tänker på hur nära det har blivit till Gävle med den nya motorvägen. Det tog bara två timmar att köra dit från sta'n. Nu ska jag hem till byn, jag gissar att det kanske tar lite drygt två timmar.

Sitter i tankar, och kör ut på motorvägen, som jag nu vet kommer att ligga tvåfilig framför mig ända till Uppsala och en bit till medan jag passerar ett fåtal avfarter. Kilometerna rullar på. Det tar bergis bara en timme till Uppsala. Jag tittar på klockan.

Inte förrän vägen smalar av och blir en motortrafikled förstår jag att jag är på väg till en helt annan stad än Uppsala. Först när jag ser skylten "Sandviken västra 1000 meter" och strax därpå "Nästa hållplats Falun" förstår jag att den här vägen, det är inte E4:an.
     Eftersom det handlar om att svänga av nu, eller vara fast mellan vajrar fram till Falun, gör jag just det; svänger av, och åker över vägen och tillbaka i samma rikting som jag nyss kom. När jag kommer tillbaka till Gävle har jag kört en halvtimme och fem mil, i onödan.

Och först på tillbakavägen, som känns lite tröstlös ("nu skulle jag ha varit halvvägs till Uppsala") inser jag vilka tankar som runnit igenom mitt huvud, helt ignorerade, under färden. Som: "Varför har jag solen rakt i ögonen? Jag är ju på väg söderut, och inte västerut."
     Två gånger passerade den noteringen min hjärna. Första gången fick jag svaret: "Tja, klockan är cirka 16. Sommartid. Gu'vet vad den riktiga tiden är, egentligen. Hon kanske inte är så mycket."
     Andra gången: "Och dessutom kan ju vägen gå lite på snedden här. Det är ju inte alltid vägarna går rakt söderut bara för att man är på väg söderut. Jag är bra på vädersträck, i alla fall de fyra motsatta. Det är svårare när vägen går lite på sniskan. Jag är dålig på sydväst."

Att jag passerade skyltar med "Sandviken" och "Ockelbo" rörde inte vid någon klocka i mitt sinne. Det vet ju varenda människa att dessa ligger nästgårds till Gävle.
     Att det stod "Falun" och "Västerås" bekom mig inte heller. Någonstans måste ju vägen dit också börja, innan den svänger. Att det inte längre stod "E4" var inte heller konstigt - jag var ju redan på den, alltså behöver det inte vara skyltat mot den, som det var ut ur sta'n, med streckade gröna markeringar.

Allting ser likadant ut längs en motorväg, det gör verkligen det, hörrni. Okej, när jag passerade Valbo kanske jag var inne i en intelligent och underhållande betraktelse jag tänkte skriva vid hemkomsten. För det var först på tillbakavägen från Sandviken till Gävle som jag såg att jag åkte igenom Valbo. Men annars - mest grågrön platt natur, lite träd, någon vattensank svacka.

Väl uppe på E4:an kontrollerade jag en medveten tanke: "Solen värmer mitt högra öra. Det är sen eftermiddag. Jag har näsan riktad söderut. Jag är på väg hem."

Strax var jag inne i norra Uppland och passerade mer kända ortsnamn. Den sedvanliga faunan bjöd sin safari: ett rådjur, en trana, en död grävling.
     Vid Gottröra körde en bondläpp rakt ut på vägen från en mindre väg, utan att så mycket som kasta en blick mot vänster, där jag kom farade i min rallyröda. I Långhundra var det bingokväll i Blå Vingen, fullt på parkeringen. I Rimbo låg centrum dött och öde och Henrys konditori heter något helt annat, men Britts Mode består. Och visst ja, jag skulle ju ha stannat för att tanka på OK vid viadukten, som inte längre finns.

Väl hemma, en halvtimme och fem mil senare än beräknat, fortsatte den uppländska safarin. Jag var inte ensam hemma. En svart liten mus sprang, runt runt runt, i vardagsrummet. Först trodde jag bara att jag hade en bit sot i ögat. Sedan att en skugga fladdrade förbi.
     Men när jag kom in igen efter att ha hämtat datorn i bilen såg jag den, musen. Jag stängde dörren om den så att den var i vardagsrummet, och jag i resten av huset. Och tänkte:
     "Vad gör jag nu då?"

En irriterad och understundom irriterande konsument är jag. Men vad mera är, så är jag en oekonomisk och köpstark konsument. Handlarna månde jubla.

Att maten, och övriga tillbehör i ett hushåll, är dyrare, per person, för en ensamboende än för sammanboende människor är uppenbart. Även om det också finns undersökningar som på ett mer eller mindre vetenskapligt sätt bevisar samma uppenbara tes.
     Det är helt enkelt inte lika lätt att handla storpack och ekonomiskt för ett enmanhushåll, även om det utgörs av en kvinna, skolad av tidigare generationers kvinnors fattig-Sveriges moral.
     Trots detta baxnar jag inför mitt eget köp inför påskhelgen. En bra bit över 600 kronor och tre, tunga, kassar slutar besöket på Prisextra för mig. Hur kan en ensamstående tant äta mat för sexhundra spänn, ensam i sitt hus i fem dagar?

När eftertankens kranka blekhet tagit över över inköpets röda kinder plockar jag fram kassakvittot, i sin fulla längd, och lägger upp på slagbordet. Fram med papper, penna och en miniräknare. Vad är det egentligen jag lägger mina hushållspengar på?

Här finns både färskt (mest), fryst och konserverat. Under "annat" döljer sig ett paket bomull och en 1,5 liters Loka citron samt två plastkassar att bära allting i. Trots att jag köpt nästan bara färskvaror, avsedda att konsumeras den närmaste veckan, och inga stapelvaror som kaffe, havregryn, hushållspapper, diskmedel, tvättmedel, ris eller pasta och inga veckotidningar, schampon eller glass och kakor så går alltså det hela löst på närmare 700 svenska riksdaler.

Jag borde kunna handla smartare, äta mindre, laga bättre måltider, planera inköpen, välja billigare alternativ och hitta en mindre dyr butik. Eller ser det ut så här för alla?

Alltså jag blir galen. Jag fixar inte sådana här nymodigheter. 
     Jaja, nu säger vän av ordning att vi har haft sommartid sedan 1980. Men det spelar ingen roll, för då var jag ändå i praktiken vuxen och därmed var det för sent att lära om.

Därför har jag vartenda år samma problem, en gång på våren och en gång på hösten. För att veta hur dags jag vaknar behöver jag ställa om klockan redan innan jag går och lägger mig. Annars vet man inte om man har försovit sig, om man är trött för att man sovit en timme för lite eller var solen är.
     Men nu har jag suttit i en kvart, efter att av en slump råkat se en vän på Facebook skriva något om sommartid i natt, och försökt förstå vad jag ska ändra klockorna till. Jag har till och med googlat på "sommartid"  - men fattar ändå inte hur jag ska göra. Vad betyder det att man flyttar fram klockan?

Jag tar ett par djupa andetag för att hindra den gryende frustrationen och försöker tänka logiskt.

     Vad är skälet till att vi har sommartid? Jo, att det ska bli ljusare på kvällarna. Alltså ska vi låtsas att klockan är mindre än vad hon är, väl. Alltså, jag provar ett exempel: om solen går upp klockan sex nu och ner klockan sju, så ställer vi fram den till klockan fem på morgonen. Jo, så har jag för mig att det brukar bli, det vill säga det blir jobbigare att gå upp på morgonen för klockan år inte så mycket som den visar. Bra, då vet jag!

     Men, vänta, jag ska bara göra en kontrollfråga: Om solen går ner klockan sju nu och vi har stält fram klockan så att hon är sex istället när solen går ner - då har det väl inte blivit ljusare på kvällen?

Jag blir galen!

Försöker dra mig till minnes den där ramsan om att plocka in och ut trädgårdsmöblerna, men det funkar inte heller. Herregud, det ligger en halvmeter snötäcke på min altan och stövelskaften räcker inte till för att pulsa i snön fram till boden där jag har trädgårdsmöblerna.

Det är löjligt, jag vet. Till och med korna har vant sig. Men jag är för korkad för att förstå sådana här abstrakta saker. Solen - den fattar jag, den kan man inte göra något åt och den går upp när den går upp, det går liksom inte att missa. Men den där typen som införde klockan, han visste inte vad han ställde till med.

Jag fixar inte det här. Bäst jag går och lägger mig ifall det är till våren det tas en timme ifrån oss. Imorgon får jag göra som alla de senste trettio åren - ringa fröken Ur och fråga henne om hon vet när solen gå upp!

I veckan var jag i huvudstaden på ett seminarium för statliga myndigheter. Bilburen ungdom som jag är anlände jag efter letande av parkeringsplats precis som det var dags att börja. Jag tog med mig en kaffekopp in i salen och fick sätta mig på en av de få kvarvarande lediga platserna, i raden längst bak.

Det var inte det att seminariet inte var intressant, för det var det. Men när man sitter längst bak kan man kosta på sig att slappna av en aning. Dessutom ser man hela publikum, om än bakifrån.

     Det visade sig att vi var statistiskt lämpliga 100 personer där, talarna oräknade. Informationen på seminariet riktade sig mot myndigheternas personalansvariga vilket innebär att en övervägande majoritet var kvinnor. Det innebar också att det inte fanns mer än en handfull unga männisskor i salen.

Men jag bryr mig inte så mycket om ålder och kön. Däremot slogs jag av följande deprimerande faktum:
     Alla var klädda i svart eller grått.

     Med följande undantag:

• en kvinna framför mig hade en turkosmelerad kavaj
• en kvinna snett framme till höger hade en orange sjal till sin mörkgråa kofta
• en kvinna med sportig jacka och ryggsäck över stolsryggen hade en orange kofta
• två kvinnor hade vita skjortblusar
• en man hade en mörklila tröja
• jag bar en ljusrosa kofta

Samtliga övriga bar svarta eller någon nyans av gråa kläder. Inte ens beige gick att finna! En dam får litet plus i kanten för att hennes tunika var bredrandig i svart och vitt. Det var hon och den turkosmelerade, resten var enfärgade. Ja, om man nu kan kalla svart och grått för färg.

Jag konstaterade också att av alla kvinnorna så var det två stycken, förutom jag själv, som hade långt hår. En handfull hade vad man med god vilja kan kalla någon slags halvkort page. Samtliga övriga hade korta frisyrer. De två som hade långt hår hade det utsläppt och rågblonderat, tuperat och ondulerat i topparna. Mitt är, som ni vet, bara rakt. Och mörkblondmelerat i cendré, brunt, silver och några ditlagda strimmor lila.

Igår hade jag tid hos frissan. Hon tvättade mitt hår och sa att "det var väldigt vad långt det har blivit nu!". Vi diskuterade om det var ovanligt längesedan jag var där senast. Ja,kanske att det gått ett par, tre veckor mer än önskvärt. Jag påminde henne också om att hon inte tagit mer än det nödvändigaste förra gången.

     - Ska jag ta lite mer idag då?

     - Nej, absolut inte!

     Svarade jag och tänkte på alla de andra tanterna på seminariet.

Jag vill ha långt hår, och röda koftor.

Jo'rå-så-att.
     Jag får fortfarande understundom grannens post. Min förra granne, ni vet. Annelie heter hon. Låter ju precis som Lena. Lätt att ta fel. Gift är hon också. Jag känner gubben hennes. Ja, han bodde ju granne med mig i några år, han också. Och den gubbens namn liknar inte många andra namn överhuvudtaget. Framförallt inte Johansson. Sveriges vanligaste efternamn. Var femte svensk heter Johansson. Att jag är en av dem betyder inte att jag kan hantera posten till alla som någonsin bott i samma portuppgång som jag. Det är sällan det bor bara en Johansson i en port. I alla fall om det bor fler än fem familjer i porten. Ja, statisktiskt då alltså.

Häromdagen kom det ett igen. Från bankgirot. Det känns som en hel del av den post jag får, som är min före detta grannes post, är viktig. I alla fall för henne. För mig är den mest besvärlig eftersom jag måste släpa runt på den i sökandet efter en postlåda dagen efter.

         Den här gången hade någon stoppat kuvertet som prydligt och tydligt var adresserat med rätt namn och rätt adress  - min förra grannes namn och adress - i ett dubbelt så stort eftersändningskuvert med mitt efternamn och nuvarande adress på gul lapp. Mn frågar sig stillsamt varför.

Det är väl bara en tidsfråga innan jag begår ett brott och öppnar en annan människas post. I drygt 30 års tid har ju alla kuvert och försändelser som landat i min brevlåda varit menade för mig. Man har liksom vant sig vid att inte titta på vem brevet är adresserat till innan sprätten tas fram.

I alla tider har Posten gjort allting rätt.

Nu verkar de ha tappat greppet en aning.