I ett tidigare inlägg berättade jag, mer eller mindre som en bisak, om att jag behövde en sladd till tangentbordet på min dator. Jag var lite upprörd när jag skrev det inlägget, allting jävlades med mig. Tillvaron var emot mig. Inte ens en sladdjävel kunde man få tag på.

Bara ett par dagar senare kunde jag berätta att en ängel, någon jag känner, uppenbarat sig.

Men hjälp mig nu läsekretsen - vem var han?

Det var synd att Thomas Gustavsson åkte ut i nattduellen mot Sjöberg. Det är så väldigt lätt att tycka mycket om Gustavsson. Jag har fortfarande kvar varvtiderna från 10 000 metersloppet 1982 - samtliga heat, nedtecknade för hand på kollegiepapper. Fast det har kanske inte någonting med Gustavsson att göra.
    Men det var också ett lovvärt möte mellan en skrävlande långskånk och en klok och mogen man, som den mogna mannen hade förtjänat att vinna. Om inte annat för att få se Sjöbergs reaktion på en sådan nesa.

Å andra sidan är det kul att ha skrävelpellen kvar i programmet. Det tycker nog alla, utom Holm.

Håller, det gör jag på Brolin.

Säga vad man vill om fryskalla vinterdagar jämfört med stekheta sommardagar, men maten blir inte förstörd på vägen hem från affärn en dag som idag i alla fall.

BIdrag nr 1

Att Olas låt skulle gå vidare kändes ganska klart - den var effektiv. Men varför stod han ensam på scen? Så stark personlighet har han inte. Och låten är upptempo och kräver lite show. Han borde ha fullföljt sin succé från Körslaget, som han vann med en snygg manskör. Ett gäng herrar med starka karaktärer i stilrena kostymer skulle varit pricken över i. Han hade ju redan en läcker pianist - det temat borde ha fullbordats.

Bidrag nr 2
Jenny Silvers låt är kanske den melodi jag tycker bäst om. Men jag kände knappt igen Jenny Öhlund. Hon har tagit bort gluggen, sitt kännetecken, sin särart. Slätstruket är inte bäst.

Bidrag nr 3

Shakiramänniskan med Crazy frog-introt kan ni inte få mig att gilla hur mycket ni än försöker. Jag tycker inte om sådan där glad, het och medryckande musik som svenska folket har fått för sig att det är politskt korrekt att älska.

Bidrag nr 4

Sångaren i Pain of salvation är en inkarnation av min åsikt av En Vacker Man. Han har inga fel. Låten är också vacker. Men jag orkar inte med sådana där långsamma sånger.

Bidrag nr 5

Ekborg har kvällens bästa röst. Det blir väldigt tydligt redan vid första strofen. Pompösa musikal-opera-rock-låtar som låter som om Fredrik Kempe har skrivit dem har aldrig blivit mina favoriter. Men även denna genre brukar gå hem hos svenska folket och Ekborgs låt var helt okej med klassisk slutton - så varför gick inte den till final?

Bidrag nr 6

Jessica Andersson är fin. Det är också fint att hon heter Jessica Andersson, i all enkelhet. Sitt eget namn. Hon sjöng en fin sång. I all enkelhet. Ska man stå still och vara vacker i en stram tillbakastruken uppsatt frisyr bör man nog dock ha en snyggare klänning. I en färg.

Bidrag nr 7

Kofta är inte coolt. Det spelar ingen roll att den är röd. Kofta är inte hiphop. Kofta är inte schlagerfestival. Låten var inte heller bra. (Men rimmet "mansgris - finanskris" var kul).

Bidrag nr 8

Jag tycker om soundet i Al Fakirs sång, Jag tilltalas av hans snälla leende och glada ögon. Han är en sextiotalsfigur i 10-talet. Han är bäst i kvällens startfält. En man i kostym, en flygel, en snygg ljussättning - snyggt.

Missförstå mig inte nu - jag tycker Christine Meltzer är mycket söt och framför allt befriande chosefri. Men med så magra armar och ben och med en hjulbenthet som skulle synts även med de knubbigaste lår och bredaste knän och kraftigaste vader är det kanske inte en fluffig maräng på mitten man ska ha som klänning.

Måns Z är bra. Rakt av. Enkel. glad, naturlig. Och javisst - i all sin valpiga ungdomlighet - snygg. När han är 40 kommer han vara en riktig pudding.

En riktig pudding kan man dock inte kalla Dolph. Han är mycket mer än så. Han är läcker, han är maffig, han är kung. Visserligen sjunger han inte live, men det låter ändå som om det är han som har gjort inspelningen. Jag struntar i att virket är förborrat och isen preparerad - Dolph är en svensk urkraft med amerikansk storhet. Han är lång, han är blond, han är stark, han har ett leende som smälter hela jävla ishotellet i Jukkasjärvi. Jaja. Jag var kär i karln långt innan delfinalen i Ö-vik, min åsikt skulle inte ha kunnat bli annorlunda, vad han än gjort och sagt. Bara han är i bild, är jag nöjd.

Och ja - rätt låt vann.

Som ett exempel på allt småjävulskap jag helt oförskyllt drabbas av i min vardag, bara för att allt är emot mig och alla andra är idioter, berättade jag om grannens brev, som kom i min post i förra veckan.
     Alltså, den granne jag hade för ett år sedan, innan jag flyttade till en annan stad.

Exakt sju dagar senare låg samma försändelse innanför min dörr när jag kom hem från jobbet.

Min före detta grannes lönespecifikation. Eller kontrolluppgift. Tror jag. Den, som jag lade på en brevlåda sex dagar tidigare. Det stod ju rätt namn och rätt adress på kuvertet.

Nu hade någon satt ett kryss över hennes adress, min gamla adress, och uppochner i yttersta kanten av kuvertet, ovanpå avsändarens adress, så att man knappt såg varken den ena eller den andra, fanns min nuvarande adress tryckt. Ett gatunamn, och ett gatunummer, postnummer och stad.

Jag strök med kraftiga, ja lite argsint faktiskt, kulspetsstreck över den tryckta adressen, ringade in den korrekta adressen och adressatens namn (som bara har en tredjedel gemensam med mitt namn) och lade på brevlådan igen.

Det blir spännande att se vad jag ska ta till för kluriga knep nästa gång.

Det är tio år sedan jag blev med lantställe. Ett eget hus i Roslagen. Sedan dess har jag tillbringat 40 procent av årets alla dygn där, helger, semestrar, jular osv, resten "hemma i sta'n". Det är trettio år sedan jag flyttade hemifrån så den räknekunniga läsekretsen kan raskt förstå att jag bott och rått mig själv länge, innan jag fick egen sommarstuga. Hela tiden har jag bott i lägenheter, närmare bestämt i fem olika sådana, med undantag för ett par år då jag var sambo i Rimbo.
     Vad jag inte förstår nu, med tio års husägande på nacken, är vad sjutton jag gjorde på helgern tidigare?
     Inte för att jag är varken händig eller pysslig och framförallt inte arbetssam. Men under mina husår har jag målat fasader, burit ved, grävt, rensat, sått och satt, flyttat, ändrat, klippt, burit och släpat en himla massa jord, buskar, blommor och grönsaker. Jag har skottat snö, räfsat löv, plockat vinbär, bakat oräkneligt antal rabarberpajer, oljat altanen, städat garage och bodar, klippt gräs, haft besök av många övernattningsgäster, haft träningsläger, målat, möblerat om, städat, burit in och ut trädgårdsmöbler, monterat, målat och oljat trädgårdsmöbler, gillrat och vittjat råttfällor, rensat grusgången, målat dörrar och dörrfoder, köpt ny kyl och frys, ny spis, ny platteve, skurat mattor. Ja, allt sådant som man gör i ett hem, som består av ett hus, med vedspis och roslagsspis, med garage, carport, vedbod, ett par bodar och förråd, ett stort grönsaksland och tio perennrabattr och en blivande syrénberså.

     Framförallt har jag suttit otaliga timmar på min altan och fikat, läst böcker, löst korsord och samtalat med vänner och släktingar.

Alla dessa timmar av arbete, vila, rekreation, utomhustillvaro, natursköna upplevelser, skit under naglarna, solbränd kropp. Vad sjutton gjorde jag med alla dessa timmar innan jag hade mitt hus?

Är det någon som tror att allt är frid och fröjd och följsamt och behagligt i mitt liv nu? För i så fall måste jag glädja er med att ni har så inihelvete fel.

Igår fick jag min grannes post i brevlådan. Min förra granne. I lägenheten bredvid, i huset jag bodde i för ett år sedan. I en annan stad, med ett helt annat postnummer. Visserligen är de ena av hennes efternamn detsamma som mitt enda, men hennes förnamn och andra efternamn är så olika mitt namn att inte en bokstav är lika. Jag fick ofta hennes post när jag bodde granne med henne. Då kunde jag ju bara öppna dörren, ta ett steg till höger och lägga breven i hennes brevlåda. Har brevbäraren blivit så slö att han tycker jag ska ta mig till grannstaden och dela ut den post han borde hålla koll på? Nä nä. Så längde det finns en Post, så får de banne mig dela ut postförsändelserna själva.

Skulle parkera bilen på gatan vid lunchtid, för att gå och göra ett kort ärende. En plats fanns ledig snett emot butiken jag skulle till. Jag blinkade höger, körde upp jämsides med bilen framför, lade i backen, vred på huvudet - och vips, där kom en gul taxibil och körde in på det ledig utrymmet. Högerblinkers, vita backljus. Det sket väl han i. Där blev jag ståendes som en förvånad trafikpropp. När jag kört vidare och parkerat längre fram på gatan och klev ur bilen körde den fula gula taxin iväg igen. Vilken mupp!

Men det var ju kul att det snöade. Det var det, faktiskt. Det är mulligt att snubbla fram i allt det vita mjuka.

Igår skrev jag, bland annat, om detta oöverstigliga problem i min vardag:

"Jag behöver en skarvsladd, eller kalla det adapter - jag bryr mig inte, men fatta vad jag vill ha! - mellan datorn och ett externt tangentbord. Och då menar jag min bärbara dator, min laptop, ja, alltså en skärm som sitter ihop med ett tangentbord och är en dator alltiett liksom - fatta vad jag menar. Och ett löst tangentbord, det, som jag haft till en annan större, stationär dator. Ni vet, en sådan där gammalmodig som man hade för, typ, sex år sedan. Är det svårt att förstå eller? Har aldrig någon annan haft ett sådant behov någonsin? Nä, tydligen inte. För när expediterna på all världens jävla tv-dator-elektronik-och-musikbutiker äntligen fattar vad jag är ute efter så säger de, utan att ens behöva kolla i hyllorna eller lagret, att nej, sådana har vi inte (lilla stumpan, ditt pucko, kärring, tänker de, fast de inte säger det högt, men det syns på den föraktfulla blick de delar med sin kollega när jag vänder mig för att gå därifrån, tro inte att jag inte ser det, era osnytna jävla kassörskesnorungar)."

Idag kom jag lite sent till jobbet. Lite strul med bilen, bara.

Efter ett par timmars jobb med att besvara mejl och några telefonsamtal ringer så tjejen i receptionen och meddelar att det kommit ett bud till mig. Jag tar genast hissen ner (nej, den stod inte framme, det gör den aldrig) och fick ta emot och kvittera ett vitt kuvert, där mitt namn stod textat på framsidan. Ingen firmastämpel, ingen avsändare. Kuvertet var lite knöggligt. Jag sa till repantjejen som det var, att jag inte väntade något och började riva upp kuvertet direkt på vägen tillbaka mot hisshallen.

Ur kuvertet ramlade en liten adapter, ja eller skarvsladd. ni fattar, som passar mellan en bärbar dator med usb-uttag och ett externt tangentbort med ett sånt där runt uttag med piggar. Ett vitt A4-ark är textat med följande meddelande:

" Det finns de som fattar vad du vill ha... det gäller bara att fråga rätt person!

Kram /"

Inget namn. Och beskrivningen av den hemlige mannen (för jag utgick ifrån att det var en man) jag gick tillbaka och avkrävde repantjejen på gav ingen entydig ledtråd (medellång och mörkblond, typ).

     Men han är någon som har läst min blogg. Han har en silverfärgad bil. Han vet var jag jobbar. Och han är så underbart snäll och har en sådan fantastisk humor och intelligens att han åbäkar sig att fixa den där adaptern, eller kalla den skarvsladd eller vad ni vill, jag bryr mig inte!, och handtextar ett kuvert och ett meddelande och åker till mitt jobb och lämnar det.

En sådan mans handling ursäktar ganska många veckor av oplogade gator, väntan på hissar, långa reklampauser på tv, dyr blomkål och bilbatterier som står och laddar ur utan förvarning.