Om ni tyckte jag gormade i onödan igår, att jag bara inbillade mig saker, att jag överdrev och var småaktig. Läs då vidare.

I morse kunde jag inte öppna bilen med fjärrkontrollen på nyckeln. Tvärdött. Fick låsa upp låset som man gjorde förr i tiden, genom att stopp in nyckeln i kolven och vrida om ett halvt varv. Satte mig i bilen, nyckeln i tändningslåset och vred om. Inte ett ljud, inte en lampa som lyste, inte ett livstecken.

Okej. Ingen panik. Batteriet i nyckeln är nog slut. Tillbaka upp i lägenheten, halka fram på trottoaren, ta hissen upp (nej, den stod inte framme, jag fick trycka och vänta), hämta nyckeln i lådan (den låg redan på det andra stället jag letade), tillbaka ut på gatan, halka fram på trottoaren, same procedure as alldeles nyss. Död bil. Heldöd.

Ringa chefen och förklara varför jag skulle bli sen. Fundera en stund - vad ska jag göra. Eftersom bilen, såklart, står på en gata där det råder parkeringsförbud på dagtid på  - just det - måndagar, häpp!, måste jag åtgärda.  En bilskollärare ber sin elev stanna bilen, vevar ner rutan och frågar förhoppningsfullt om jag vill ha startkabelhjälp. Såklart jag vill. Bilskolläraren är överlycklig över att få visa sin elev, som ser måttligt road ut, i skarpt läge hur man faster startkablarna. Rött och på rött och svart på svart och i jord. Gnistlöst. Heldött. Men tack ändå.

Sätter en lapp på vindrutan där jag förklarar att jag är iväg för att fixa bärgning i hopp om att p-lisorna ska ge fan i att lappa min bil, som helt ofrivilligt står på en gata som ska vara tömd för att snöröjas (som om gatukontoret hade en tanke på att göra det - bah!). Tillbaka upp i lägenheten, halka fram på trottoaren, tog trapporna upp (fyra stycken, pust), för även om hissen faktiskt stod framkörd den här gången så tänkte jag att är det någon dag i världshistorien som hissjäveln ska fastna mellan två våningsplan med mig inuti så är det väl idag. Men det lurade jag den på - ha!

Ringa försäkringsbolag och verkstad. Ringa chefen och rapportera vad som händer. Vänta på bärgare. Dricka en kopp kaffe. Upptäcka att den höj- och sänkbara barstolen jag använder vid mitt datorbord, som är ett barbord i ståhöjd, har pajat. När jag sätter mig på den åker en långsamt men obönhörligen ner mot golvet. Jag har hakan i tangentbordet och händerna vid öronen när jag skriver. Och då frågade jag ändå specifikt när jag köpte stolen om det fanns någon maxvikt den klarade av och expediten försäkrade att jag inte på långa vägar var i riskzonen för att vara för tung för denna gedigna stol. Lögnhals. Nu måste jag stå hela tiden och då värker det i min hälsporre. Inte visste jag att möbelvaruhusen och idrottsklinikerna var i maskopi.

Så kommer Jörgen, den orangeklädde prinsen, i sin stora röda bil och med ett redigt aggregat att ladda min bil med. Röd på röd och svart på svart - se det var melodin det, ingen förbannad jord, för det är så himla kitsligt med den så halledudane, var plåten för tunn eller färgad eller skruven för klen så blev det ingen fjutt. Men Jörgen, han kunde fjutta han!

Det är försent att göra den här historien kort, men 40 minuter med motorn igång, varav en stund på en parkering medan jag passade på att uträtta ett ärende (när jag tittade ut genom fönstret för att kolla så ingen snodde min bil fick jag till svar att "vi står alltid med motorn på därute det är aldrig någon som snor bilen, och om de gör det, så är de bara glada att motorn är varm") kom jag så till jobbet lagom till lunchen (som jag helt sonika fick hoppa över).

Tingen jävlas med mig. Fast Jörgen var snäll. Men dyr.

När "folk" pratar om rödbetssallad har jag förstått att det ofta är den majonäsröra som säljs i plastaskar de menar.

När jag säger rödbetssallad menar jag sillsallad, utan sill.
     Det vill säga: hackade rödbetor, salt- eller smörgåsgurka, kall kokt potatis, röda svenska äpplen (t ex Ingrid Marie), rödlök som gärna serveras med hackat kokt ägg.

     Denna sallad passar till och förgyllar det mesta. Självklar till Janssons under julen. All mat med potatis och kött eller charkvaror som bas får ett lyft med rödbetssallad till. Den kan ätas ensam, med en klick keso, till ugnsstekta rotgrönsaker, som smörgåspålägg och är roligare än bara skivade rödbetor till pyttipannan.

Vill man ha kleggig rödbetssallad är det här mitt bästa recept:
    finhackade rödbetor, syrligt grönt äpple, salt- eller smörgåsgurka. Den finhackade salladen blandas med så mycket tjock yoghurt (gräddfil eller ännu hellre ekologisk turkisk yoghurt) att den blir "blöt". Det ska absolut inte vara mer än att ingredienserna täcks, det ska inte finnas överflödigt klegg.

Inte nog med att springskotillverkarna tar ohemult mycket betalt för sina dojjor men även deras återförsäljare är egotrippade puckon som struntar i oss konsumenter.

Ammen hallå - vi är väl ändå löpare allihop - varför motarbetar ni oss?

Vadan denna inledande spya?

Jo, i en månads tid har jag letat efter ett par nya springskor. Jag vill ha antingen Asics Kayano eller Asics 1140, det vill säga fjolårets modell. Jag vill ha samma storlek som jag har i mina gamla av respektive modell, nämligen 10.

Min ordinarie Löplabbet-butik hade dem inte kvar, varken i herr eller dammodell. 2010 års modell hade ännu inte kommit då, för en månad sedan. Expedissan skrev upp mig på väntelistan för 2010 års Kayano. I storlek 10. De skulle ringa så fort de kommit.

Detta var för en månad sedan, sa jag det?

Jag ringde den andra Stora Löpskobutiken i huvudstaden och frågade om de hade några Kayano i storlek 10 kvar. Det hade de inte.

     "Är det någon skillnad på herr- och dammodell", undrade jag, "eller kan jag köpa herr lika bra?"
     "Ja, det kan du absolut göra!" svarade expedissan i luren. "Det är ingen skillnad på dem."
     "Men ni har ingen herr kvar heller, antar jag?"
      *leta, leta*
     "Nej, det har vi tyvärr inte."

Det är fortfarande december.

Gick sedan in på nätet och kollade Stadium och Intersport och lite andra vanliga sportaffärer, men ingen saluförde just de modeller jag vill ha.

I löpbutikens internetbutik reade de dock ut fjolårsmodeller. De flesta storlekar var redan slut såklart. Men tur som tokig hade jag - det fanns ett par Ascis 1140 herr i storlek 10 kvar och de kostade bara 800 kronor, mot ordninarie 1.100 kronor (som dessutom blir 1.300 i år). Yippi, jag tryckte på beställaknappen direkt.

Jag fick orderbekräftelse, skorna skulle komma inom 24 timmar och 800 kronor drogs från mitt konto. Detta var den 21 december och den 23:e åkte jag ut till landet och stannade i två veckor. Jag längtade efter att komma hem och hämta ut mina fina skor på posten. Men det hade inte kommit några skor. Jag ringde butiken och frågade och fick höra att:

     "tyvärr, de var slut, oj, glömde jag meddela dig det, förlåt, men du har fått tillbaka pengarna."
     Jaha men tack så jävla mycket för ingenting då!
     Tänkte jag.

Ny vända med den första kedjan. Ringde till hemmabutiken och frågade om de hade några 1140 kvar.
     *leta, leta*

     Nej, det hade de inte, "men kolla med innerstadsbutiken eller söderortsbutiken."

     Jag gjorde istället en beställning via deras internetbutik. Ett par Ascis Gel 1140 storlek 10.

     Mitt namn är Lena M Johansson.

     Det är nu januari.

Fick ett svarsmejl dagen efter ifrån "Uppsala". Modellen var slut, men året modell, med nr 1150, har kommit. Den kostade visserligen 200 kronor mera, "men ville jag ha den istället?"
     Jag tackade för beskedet i ett svarsmejl och frågade om de inte möjligen hade några Kayano kvar i storlek 10 för i så fall ville jag hellre ha dem. Om inte så ville jag ha 1150:an. Jag frågade om den fanns i dammodell också och att det i så fall var färgen som avgjorde, om det inte var någon skillnad på herr- och dammodell. Jag vill inte ha rosa skor, skrev jag. Fick svar nästa dag att det inte fanns några gamla Kayano kvar och att dammodellen i 1150 var rosalila så hon skickade Asics 1150 i storlek 10 herrmodell.

Idag hämtade jag ut dem. Vrålsnygga, gulsvarta.

Men av alla jag pratat med och haft mejlkontakt med - kunde inte NÅGON ha kläckt ur sig att storlek 10 i herr inte är lika stora som storlek 10 i dam. Utan i själva verket är mycket större.

Jag fick ett par båtar med posten. Snygga, gulsvarta, javisst. Men exakt vad ska jag göra med dem?

Jag brukar utöva min konsumentmakt på så sätt att jag aldrig köper något från ett företag som jag upplever mig ha blivit dåligt bemött av. Så var ska jag nu köpa mina springskor?

Kayanosarna kostar 2.000 spänn i år förresten.
De har kommit nu.

Men butiken som har mig på väntelistan, eftersom det numera är den enda chansen att få ett par Kayano, har inte ringt.

Jag är skitsur just nu, faktiskt.

Mitt namn är Lena. Jag har storlek 10.

Hur jävla svårt ska det vara att fatta?!

finns det en pop/schlagerlåt som heter.

Den handlar inte om mig.

Jag är bra på vissa saker, halvtafflig på många men värdelös på just kärlek.

Jag kan berätta om mina besök på dejtingsajter. Eller - en dejtingsajt, för att vara noggrann.

Jag är ganska kräsen (stryk ganska) och har några, som på svenska kallas, hangups, när det gäller viktiga kriterier på en tilltänkt man. Han ska vara lång, han ska inte röka men vara idrottsintresserad och så har jag på önskelistan långt hår och såklart gärna löpare.
     Ja, och "passande ålder" såklart. Naturligtvis ska han bo inom rimligt geografiskt avstånd också.  Men framförallt ska han vara en humoristisk och snäll kille.

Men annars kan jag ta nästan vemfansomhelst.

Men så får jag då mejl ifrån en kille med tillräckligt mycket hår på huvudet och som skriver trevligt och visar prov på både viss intelligens som humor. Killen är 196 centimeter lång. Och istället för att kasta mig över svarsknappen tänker jag så här:
     "196 cm. Är inte det lite onödigt långt?"
och struntar i att svara. För han har katt också, och katter är inte min grej.

Och så får jag ett annat mejl, från en kille som är perfekta 186 cm, inte har ett hårstrå på skulten, skriver jättetrevligt, har hund och röker. Honom svarar jag.

Ett tredje mejl kommer från en som är skitsnygg på fotot (håret är godkänt), sportig, men skriver inte så mycket och är 176 cm kort. Då spricker det. Att, t ex min pappa, är just 176 cm och inte alls kan uppfattas som kort, definitivt inte för kort för mig och att jag varit ihop med killar i just denna längd tidigare - det glömmer jag liksom bort. Och svarar inte.

En fjärde brevväxlar jag med, ett par mejl vardera, när han kommenterar den bild på mina fina raggsockor jag har lagt ut i min presentation med orden:
     "Är det Djurgården eller AIK? Jag kan inte skilja på de där."
     Varpå jag slutar skriva till honom.
  

Man skulle , om man är riktigt skarpsynt, kunna tro att jag egentligen inte alls vill ha en man.

Fast jag hittar tre stycken som är vrålsnygga (en har till och med långt hår, som i hästsvans långt ner över skuldrorna), är ca 180-185 långa, i ålder 45-50 år, bor i Stockholms län, inte har katt, inte röker, som skriver en trevlig presentation.
     Så långt felfria.

     Dem skickar jag mejl till.

     Ingen av dem svarar.

Det har gått tre veckor och däremellan har jag fått sjuttioelva mejl från karlar i ålder från 23 - 68 i längder mellan 168 och 199, boendes från Malmö till Skellefteå, varav några är gifta och en har skrivit minst fem gånger samma lydelse ("hej på dig. jag ska fråga en sak kan vi lära känna varandra?") och en riktig pudding, filmstjärnevacker stockholmsman på 30 år har skrivit lika många gånger men av honom blir jag nervös, han är alldeles för ung och snygg tänker jag.

Ungefär i det här läget ledsnar jag och avregistrerar mig.

Jag har allt jag behöver - jag har er, vänner, som läser och kommenterar det här. Tour de ski på teve. Solsken, glittrande snö, sprakande eld i spisen och en potatisgratäng i ugnen.

Män är bäst när man snubblar över dem. Kärlek och passion har inga krav.

Det är ju så populärt med matlagning nuförtiden. Trots att vi aldrig har lagat så lite mat i våra hem som i dessa tider. Kalops, någon?

På teve lagas det i alla fall mat. I alla kanaler, gärna samtidigt. Länge suckade jag djupt och stängde av teven när jag såg att "Dagens rätt" skulle börja på fyran. Tills jag råkade se det och insåg att det faktiskt handlade om hästar. Och alltså inte i form av hamburgerkött på mackan.

Köpte en kvällstidning i veckan. På en sida i nöjesavdelningen stod en saftig rubrik: Kändisar lagar mat i tv!

     Som om de presenterade något nytt och spännande. Hallå - är det inte det de har gjort i några år nu? Finns det några kändisar kvar som inte har rört i mat-Tinas eller mat-Niclas gryta än?

Nåja. Här kommer i alla fall mitt högsta personliga icke-kändiskryddade middagstips för den som absolut inte har någonting hemma i skåpen som är gott:

     Vänta bara tillräckligt länge sedan du åt senast, så att du blir så hungrig att du nästan faller ihop, skakar lite och mår en aning illa. Då är Bullens kokta pilsnerkorv och kokt spaghetti tillsammans med grönsaksröra bestående av en yttepytteklick smör och några stänk Heinz ekologiska ketchup en kulinarisk höjdarupplevelse.

Håret hänger i ögonen, glasögonen immar igen, snor'n rinner, hjärtat bultar, lungorna sprängs, vinden viner, det värker i länderna och snöhelvetet släpper inte från skyffeln.

Jag tycker verkligen, verkligen inte om att skotta snö.

Jag är inte gjord för att bo på landet och leva friluftsliv. Skogen är mörk, stor och läskig. Mörkret omsluter mig och utanför pannlampas stråle av ljus gömmer sig otäcka faror. Som rådjur och grannens katt. Jag blir i alla fall skrämd när jag hör ljud, men inget ser.

Jag borde bo i lägenhet. Rent, tyst, enkelt, bekvämt. Tvättstuga. Hiss. Någon annan som städar trapphuset. Någon annan som skottar snön från gårdsplanen. Någon annan som hämtar soporna. Släta golv. Täta väggar. Kakel och porslin i badrummet. Någon man kan ringa om det blir stopp i avloppet. Element. Varmluftsugn. Rinnande varmt och kallt vatten. ICA-affär 300 meter bort.

Men samtidigt. På landet känner jag mig trygg. Det må snöa, det må blåsa, det må regna, hagla och åska. Man må bli insnöad därför att ingen hinner ploga och man själv inte orkar skotta i ovädret. Elektriciteten må fallera. Affären må ligga en mil bort och vägen dit må vara oframkomlig.

Men på landet har jag vedboden full av ved. Det gör inget att huset har tunnare isolering än människobeboliga villor enligt byggnadsstandardsnormen måste ha och fönstren är av tvåglas. Jag kan elda i mina två spisar och ha precis den temperatur jag vill inomhus. Jag kan laga mat på vedspisen. Källaren är fylld av potatis och maten i kylskåpet kan jag ställa ut i boden om strömmen går. Jag behöver inte frysa, inte vara hungrig.

Jag är trygg där jag är och jag rår mig själv. Jag är frisk och stark och har två armar och två ben.

Det är inte roligt, och det är grymt jobbigt - men jag kan skotta snö.

För detta är jag mycket tacksam.

Bokstavligt talat insnöad.

Det gick knappt att öppna dörren i morse:

Så här ser mitt liv ut.

Elda, titta på skidtävlingar, surfa på datorn, hämta ved, pyssla om blommorna, fika, springa och kolla termometern stup i kvarten och ta en tur i garaget.

Behagligt.