Scen: den lokala Konsumbutiken

Deltagare: kassakön, kassörskan (en manlig - heter det kassör då?), två pojkar i 12-årsåldern.

Händelseförlopp:

In på scenen, med dunder, dunk och högljudda gutturala läten - två pojkar som går i kanske sexan eller sjuan, alltför stora för att vara rara barn, alltför små för att vara coola. Den ene drar framför sig en slags bil av plast, en sådan som föräldrar ska dra sina 3-4-åringar i när de handlar för slippa ha dem springa gnällandes runt hela affären. I plastvagnen sitter/halvligger den andre pojken, armar och ben får liksom inte plats och de rammar hyllorna på sin väg in med dunk och rop.

     Jag vänder mig om för att se om det var julmusten eller frukten som de körde in i. Men båda klarade sig, pojkarna blev ännu mer högljudda och styrde kosan mot nästa hyllmonter. Han som sköt vagnen framför sig hojtade (väl medveten om att vi som stod i kassakön alla hade vänt våra ansikten mot dem och deras framfart):

     - Det här är min son!

och fortsatte, som om han kände att uttalandet behövde en förklaring:

     - Jag är bög!

Intressant. Varför kände han att tillkännagivandet att han var bög var av nöden? Kände han att det var så uppenbart att pojken i vagnen inte kunde vara hans son att han behövde förklara denna lilla skojfriska lögn för oss vuxna? Och att det blev troligare om han var homosexuell? Att om det var så uppenbart att han aldrig haft sex med en kvinna, så måste det faktum att han påstod sig ha en son bero på att han fått denne son genom någon annans försorg, liksom? Men var han inte för ung för att ha börjat bekymra sig för att ännu vara oskuld, så till den milda grad att han behövde påstå sig vara bög?

Inte vet jag. Men om jag hade varit psykolog hade jag tvångsanslutit grabben för terapi.

Min granne håller på att bygga garage. Han har just gjutit bottenplattan. Den är grusad och där står hans två bilar. En cheva och en firmabil, en skåpbil. Invid köksingången till boningshuset står hustruns bil, en liten japan.

När grannen flyttade in i huset var han ännu ungkarl utan fast sällskap och huset var en tvåvåningskåk byggd 1926. Putsad fasad och kök och kammare på nedervåningen, två små sovrum på vinden. Till vinden ledde en smal trätrappa och under den fanns ett förråd. Boyta var kanske 50 kvadratmeter.

I det huset hade min morfars bror bott och han och hans fru uppfostrade sina tre barn där på 30-talet. På 60- och 70-talet var det de vuxna barnens barn och deras kusiners barn som sprang in och ut i stugan. Ett av de vuxna barnen bodde om somrarna med sin fru i hönshuset, som var omgjort till ett rum och pentry. Min morfar hade gått bort men hans storebror satt i sin skomakarhörna i det bakre av garaget och lagade barnbarnens skor.

     På tomten växte flera äppelträd och frun i huset skötte omsorgsfullt sina blomrabatter som kantade grusgången till entrén. I garaget stod den välvårdade ljusblåa Volvon, en PV som inte gått många mil.          

     Samma garage som den nya grannen varken fick in chevan eller firmabilen i, båda var större än garaget som i trettio år rymt en PV.

När den nya grannen bott där i par år träffade han en tjej och började bygga till ett större hus. Om dessa båda händelser har med varann att göra eller ej, vet jag dock inte. Men han var glad att han hittat en kvinna som ville dela hans liv och bo ute på bondvischan.  

Det nya huset blev rött i stående träpanel och med två hela våningsplan. På övre botten ligger sovrummet åt söder, ovanför altanen, och är lika stort som min förra lägenhet.

Grannen tog ett lån på 2 miljoner. Huset fick 180 kvadratmeter bostadsyta. Garaget revs. Alla äppelträd fälldes. Blomrabatterna grävdes upp. Katten sitter på furstukvisten. Hönshuset står kvar vid stenmuren som utgör vyn jag ser ifrån mitt köksfönster.

Nu har grannen bildat en trepersonsfamilj i sitt stora fina hus. Två barn till så är familjen lika stor som den som först bodde där. Fast med fyra gånger så mycket golvyta att dammsuga. Men fruar är väl spänstigare nuförtiden. Eller om det kanske är lättare att städa ett hus på 180 kvadrat när maken gör det, än ett på 50 kvadrat som trebarnsmor. Vad vet jag? Jag är en barnlös kvinna som bor på 60 kvadrat och tycker det nog så mycket att städa. Skulle jag bo i ett hus där man fick byta eluttag för att dammsugarsladden inte räckte runt hela bostaden skulle jag fan inte orka dammsuga alls.

Men det orkar visst folk nuförtiden. Och råd har de också. Och platteve. Och surround och trådlöst och bärbart och uppkopplat.

Däremot har de inte kaffebryggare. Nu ska det istället vara något rostfritt monstruöst som man kan få små löjliga koppar med, ja inte vet jag, någon typ av kaffe i. Men det finns billiga bönmalningsmaskiner har jag fått höra. Om man inte har så höga krav på att brygga olika sorters espresso kan man få en för knappt 4 000 kronor. Vad det rostfria monstret som tar upp hela köksbänken av piffig betong kostar är jag dock lycligt omvetande om. Men det här var en utvikning.

Min betraktelse är denna: hur har folk tid, råd, lust och ork? När man klarar sig och allt blir så mycket billigare och lättare med så mycket mindre?

Grannens garageplatta är 80 kvadratmeter.

Min hus är en trerumskåk på drygt 60.

Hört på den lokala pizzeran:
     - Vänta förresten, jag ändrar mig.

Sagt av en kvinna i dags-för-småbarns-eran-åldern efter att hon och hennes väninna stått länge och väl och jamsat vid disken med en tålmodig pizzabagare vid kassaapparaten samtidigt som deras tredje väninna omständligt, oändligt omständligt hängde av sig kappan vid ett av de få borden i den lilla lokalen och hennes väldigt nyfödda bebis låg i en bilbarnstol och bara var liten och helt tyst.

     Och kvinnan vid kassan specificerade:

     - Jag vill ha en "Bananas" istället. Men jag vill inte ha några bananer på den. Jag vill byta bananen mot ananas.

Jag kastade en blick mot pizzamenyn på svarta tavlan ovanför disken. En "Bananas" innehåller två ingredienser; skinka och banan. Och är kryddad med curry.

     Kanske skulle "Bananas" inte vara den pizza jag valde från menyn, om jag inte tycker om banan. Kanske skulle jag välja att lägga till curry på en annan pizza med skinka, en "Hawaii" till exempel.

     Men vad jag skulle göra har föga tillämpning på unga kvinnors val.

För övrigt gillar jag inte pizza.

Du kommer körande på motorvägen. Den är trefilig och hastighetsbegränsningen är 110. Till höger finns ytterligare en fil, som är en påkörningsfil. Det är en strid ström av bilar i samtliga filer, det rullar på i cirka 100 kilometer i timmen, det vill säga, det går lite långsamt och är en viss köbildning. Det är torsdag eftermiddag och alla är på väg hem från jobbet. Det har börjat skymma och inom en kvart kommer det att vara mörkt. Men vi är nära storstaden och det finns vägbelysning.

Längre fram ser du stora skyltar som hänger över vägbanan. Det är vägvisningsskyltar som används vid vägarbeten och olyckor. Över den yttersta filen lyser den digitala skylten med ett stort rött kryss. På skylten till vänster om den, alltså den som sitter över den vänstraste filen, visas en gul pil som blinkar mot mitten. Över den innersta filen lyser en likadan pil. Långt därframme ser man att trafiken stoppar upp när fyra filer ska in i en enda.

Tänk dig in i att du befinner dig i din bil i den vänstra filen i just den här situationen.

Vad gör du? 

• Jag kör så fort jag kan tills jag kommer till skyltarna med krysset och pilarna, där tvärstannar jag och tränger mig in i kön som bildats därför att fjorton stycken före mig gjort likadant.
• Jag fortsätter i den vänstra filen – jag ser ingen tremeters bergvägg som hindrar mig.
• Jag fortsätter i den vänstra filen, det tjänar jag sju bilar och 20 sekunder på och jag är en upptagen person som inte har tid att vänta i onödan.
• Jag fortsätter i den vänstra filen, det tjänar jag sju bilar och 20 sekunder på och det är alltid den som är först som är bäst. 
• Jag blinkar höger när jag närmare mig avstängningen och kör varsamt i anpassad fart in i den högra filen enligt blixtlåsprincipen.
• Jag ligger redan i höger fil, för jag såg de där avstängningsskyltarna på långt håll.

Så går du och handlar på, säg, PrisXtra i Hallonbergen. Plockar på dig mjölk och bröd, fil, frukt och en flaska diskmedel. Och kanske en chokladkaka på vägen mot kassorna.

Det finns tre kassor. Den ena är obemannad och stängd. Den andra har en kö på fyra-fem personer, varav åtminstone en har en vagn, tämligen välfylld. I den tredje kassan står en tjej och lägger upp sina varor på bandet. På kanten till bandet står en skylt med texten ”Den här kassan är stängd”.

Tänk dig att det är du som i det här läget kommer gående mot kassorna.

Vad gör du?

• Jag ställer mig bakom den där tjejen eftersom det är kortast kö där, jag är en upptagen person och har inte tid att vänta i onödan.
• Jag ställer mig, försiktigt, bakom tjejen, läser skylten som det står ”den här kassan är stängd” på och frågar tjejen som står på tur: ”Är den här kassan stängd?” 

• Jag ställer mig i ”den här kassan är stängd”-kön därför att jag är icke läskunnig/dum i huvudet/totalt väck (stryk det som ej önskas).
• Jag ställer ifrån mig korgen och går genom kassan utan att passera gå. Jag har fan inte tid att köa på en jävla mataffär.

Vem du än är, vilket alternativ du än väljer – jag träffade samtliga en helt vanlig torsdag på min väg hem i en helt vanlig stad i en varm och vacker oktobermånad i nådens år 2009.

Men jag dömer ingen.

En livsförgyllande aktivitet att göra en ledig fredag som jag rekommenderar å det varmaste:

Att på Stadsmissionens försäljningsbutik, bland färgglada porslinsburkar från sexitotalet, blommiga tallrikar från fyrtiotalet och ljusstakar i alla upptänkliga modeller sätta sig i en begagnad möbel i fikahörnan och njuta en kopp ekologiskt kaffe och äta en stor ljummen scones med alldeles tillräckligt med philadelfiaost och två olika sorters sylt, bläddra i en tre år gammal veckotidning medan Johnny Cash smeker öronem via en behagligt inställd högtalaranläggning - det är livskvalitet på hög nivå.

Man blir inte lyckligare än så.

Jag kan välja flera olika alternativ när jag promenerar till jobbet. Tar jag den absolut närmaste vägen, i meter räknat, har jag bara 1,6 kilometer att gå men jag måste gå uppför en rejäl uppförsbacke. Den vägen tar jag när jag har bråttom att komma fram. Det tar 16-17 minuter att gå. Om inte tåget kommer.

Vill jag ha motion tar jag en omväg så att min promenadstund blir en halvtimme lång.

Men oftast väljer jag något mittemellan och dessa kilometer förlägger jag längs olika gator. I en småstad finns ett myller av små gator med olika karaktär och här bjuds också fina små parker, som man inte ens vet att de finns, om man inte vågar prova nya vägar. I min stad kan man också välja att gå längs kanalen. Eller längs järnvägen, som jag gjorde idag.

     Vägen längs järnvägen är ganska tråkig, men rak och effektiv. Av förklarliga skäl finns det butiker och företagslokaler endast på den ena sidan, där trottoaren löper.

     Här går jag och tänker på allting och tittar på just ingenting.

     När mitt öga plötsligt får blicken på en färgklick intill husväggen, något blått på trottaren.

    Jag saktar steget, tittar ner.

     Och tvärstannar. Tar fram mobilen ur handväskan, knäpper fram fotofunktionen. Och i snålblåsten till ackompanjemang av ett förbipasserande fjärrtåg förevigar jag följande  - helt fantastiska installation:

Kan det bli så mycket roligare än så, en blåsig onsdagmorgon?

Vi möttes vid kaffeautomaten i cafeterian häromdagen. Vi ses då och då på det sättet, vi råkar passera varandra på väg till och från. Vi är inte längre kollegor, vi arbetar inte ens för samma arbetsgivare. För tjugo år sedan hade vi dock visst kollegialt samarbete.

     Jag kände inte ens igen honom första gången vi stötte ihop efter många år. Jo, jag kände väl igen honom och hälsade glatt, men kunde först inte komma på var våra vägar tidigare mötts. Nu ses vi som sagt lite då och då. Vi hälsar, byter några meningar om väder och vind, mer än så är det inte.

Den här morgonen var vi båda i cafeterian för att greppa en kaffe att gå.

     - Godmorgon Lena!

     - Godmorgon!

     - Vad roligt att se dig!

     - Detsamma!

     - Det är alltid lika roligt, jag blir glad när jag ser dig.

     - Åh, tack, säger jag rörd, vad snäll du är.

     - Snäll och snäll. Jag vet inte det. Jag säger bara som det känns.

Kan en dag vid kaffeautomaten börja vackrare än så?

Någongång 1980-1981 bodde jag i Hässelby gård. Jag var vuxen då, även om det var nätt och jämt. Det var mitt första boende utanför det trygga barndomshemmet

     Idag läste jag i tidningen om en man som är tjugo år yngre än jag, han var alltså inte ens född när jag bodde i Hässelby gård. Men han växte upp där. I intervjun berättade han om sin uppväxt, långt ifrån så trygg  som min, i Täby. Han hade bott i "Fyll-tolvan", sa han.

     Reporten frågade vad "fylltolvan" var för något. Men jag behövde inte läsa svaret. Fylltolvan är ett höghus, med nummer 12, på Hässelby torg. Där bodde många alkoholister och andra samhällets olycksbarn. När jag flyttade till Hässelby gård fick jag snabbt kännedom om huset fylltolvan, det hade historisk status redan då.

Och så säger man att vi lever i föränderliga tider.