När jag var liten tyckte jag inte om att gå till tandläkaren. Det gjorde väl ingen? Jag hade sex sju hål varenda år. Men min samling bokmärken blev ansenlig.
     Sedan blev jag stor och vågade prova att göra en bedövning. Inte var sprutan läskig och inte ett dugg ont gjorde borrningen sedan. Så hela mitt vuxna liv har jag utan mankemang gått på mitt årliga tandläkarbesökt. Jag gruvar mig inte innan, jag lider inte under tiden och den enda gången det svider är när man ska betala. Någon rotfyllning och utdragning av ett par visdomständer har jag gjort, men annars är det mest gamla lagningar som behöver göras om, max någon per år.

Men så helt plötsligt fick jag fobi. Inte tandläkarsträck. Utan ren och skär panikångest. Den utvecklades samtidigt som jag utvecklade min klaustrofobi. Den som gjorde att jag inte klarade av att åka hiss, flyga och överhuvudtaget vistas i utrymmen och situtioner som jag inte kunde ta mig ifrån när jag själv ville.

     Tandläkarstolen blev en sådan situation. I alla fall när jag hade saker fastsatta i munnen som jag inte kunde ta bort själv. En del i min ångest har yttrat sig i att jag tycker att jag inte kan svälja och den känslan blev särskilt förstärkt i horisontalläge med fri lejd rakt ner i halsen och ett skarpt ljus rakt i ögonen hos min snälle tandläkare.

     Det blev inte bättre av att den rare tandläkaren slant med pincetten och tappade den tand han just dragit ut så den hamnade rakt i svalget på mig och jag hostande reste mig upp för att inte kvävas, alternativt svälja gadden.

Min fobi har nästan gått över, den som läst mina Betraktelser tidigare minns kanske en som beskriver att jag till och med klarar av att flyga numera. Så mycket mer irriterande då, att det fortfarande känns jobbigt att gå till tandläkaren. Allrahelst som det mest handlar om förväntansångest. Det är oftast bara en ytterst liten stund man har fastskruvade redskap i munnen. Men jag komplimerar mig själv för att jag i alla fall går dit en gång om året och gör det som behöver göras.

I år gjorde tänderna sig påminde någon månad innan det var dags för årets tandläkarbesök. En visdomstand blev infekterad och började akut värka. Hela den historien ska jag inte dra. Men jag fick dra ut den hos min tandläkare efter att jag fått den provisoriskt lagad av en akuttandläkare inne i sta'n.

Min tandläkare. Nej, tyvärr inte. För min rare, snälle tandläkare hade behagat sluta på praktiken sedan förra året när jag var där senast. Vilken besvikelse. Jag hade haft honom i 20 år. Det längsta förhållande jag någonsin haft med en vänlig, jämnårig man. Jag blev erbjuden att börja gå hos den andre tandläkaren på samma praktik. Det tackade jag ja till. Med förtjusning, delad med viss farhåga. Den andre tandläkaren är också han en man i min egen ålder (ja, vi är faktiskt födda samma år, konstaterade han glatt vid mitt första besök, när han läste min journal) och han har funnits på samma praktik också han i 20 års tid. Jag har sett honom där varje år och varit glad att han inte var min tandläkare. Han är nämligen så väldigt snygg. Jag har varit hemligt småkär i honom i alla år.

     Men han har inte sett mig.

Nu fann jag mig själv uppfläkt i ryggläge i hans stol, med hans leende ansikte ovanför mitt och hans gummibeklädda händer vid mina läppar. Redo att få den bakre, gravt inflammerade, visdomstanden utdragen.

Att dra ut tänder bekommer mig inte. Då bedövar de, tar en tång och bänder och drar och vips så är det klart. Det gör inte ont, man sitter inte fast, det är klart på ett par minuter eller så. Men den här nye tandläkaren lyckades skrämma upp mig så till den milda grad att jag skakade, okontrollerat, i alla småmuskler i hela kroppen. Och jag tror inte det bara beror på att han har så fint hår och snygga glasögon. Nej. Den nye tandläkaren pratar O-AV-BRUT-ET. Han berättar vad han gör, steg för steg. Vilka instrument han använder. Jag vill inte veta! Jag vill bara att de ska göra det de måste och låta mig tro att nu blir det inte värre än så är, nu är det nog snart klart. Men inte den nye inte. ´

     Han började med att uttrycka alla farhågor med att tanden hade så djupa rötter, att det antagligen var en gräslig bakterihärd i den, att det var svårt att komma åt, att han kanske inte skulle få ut den hel och halva roten skulle bli kvar. "Man vill ju inte behöva operera och så där" tjattrade han på där han satt med röntgenfotona. Ju mer han pratade desto mer nervös blev jag, som hade varit helt cool när jag kom dit. Min inställning till allt som är otäckt är att det inte händer mig. Jag har sådan tur med allt. Det går som det ska, utan problem. Nu fick han mig att tänka på alla skräckhistorier man någonsin hört om krånglande visdomständer.

     Jag bad honom att inte säga vad han gjorde. "Bara gör det du ska, jag har fullt förtroende för dig", bad jag, lätt sluddrande eftersom halva munnen var utan känsel.

     Den gulliga sköterskan smekte lugnande min axel. Men snyggingen - han var inte tyst en sekund. Och mina ben skakade okontrollerat.

Sex bedövningssprutors verkan senare tog han en tång och bände loss tanden. Det gick på några sekunder, oräknat den kvart jag fick vänta för att bedövningen skulle börja verka.

Hade han bara varit tyst hade jag varit kolugn hela tiden. Men inte han, inte.

Dessvärre hade jag ett stort och djupt hål i kindtanden också och idag var det dags att laga det. Jag är mer orolig för att laga än att dra ut tänder, men försökte att inte tänka på det. Nu visste den nye dessutom om min fobi och borde kunna ta hänsyn till den. Det står ju i min journal precis vad jag känner.

Snygg, läcker med allt hår kvar på huvudet, glittrande ögon och spjuveraktigt leende tar han emot mig. Tandhygienisten har redan lagt bedövning och jag ligger där i stolen, och bara väntar på honom. Han tittar på mina röntgenbilder och min journal på datorskärmen och frågar: "Har vi dragit ut visdomstanden"? Ja, snälla rara, det är ju liksom det vi har. Du sydde två stygn och gav mig antibiotika och förbjöd fysisk ansträning. "Javisst ja, det var en månad sedan, ser jag här" säger han glatt och rullar sin stol till min sida och börjar peta på nästbakersta kindtanden på vänster sida. Nu är det förvisso den på höger sida sm jag har ett stort hål i. Det har jag själv sett på röntgenbilden, "Nejvisst ja, den här sidan var det ju inte", säger den nye vackre fortfarande lika glatt och börjar peta på höger sida istället.

Borrandet går bra. Detta trots att den vackre, nye innan han börjar har berättat att jag har en stor fin porslinsfyllning som han ogärna vill borra sönder och hur svårt det är att komma åt att borra upp hela hålet, han pekar på röntgenbilden för att tydligt åskådliggöra hur stort hålet är och hur illa det sitter mellan två tänder och bakom en barriär av porslin.

     Men jag har ju faktiskt inga problem med borrandet, varken ljudet, vattnet eller vibrationerna. Inte heller är jag rädd för den eventuella smärta som skulle kunna uppstå. Om ni undrar så berättar han hela tiden vad han gör.

     "Så där ja, nu är borrandet klart - det gick väl bra? Nu är vi nästan klara, nu är det bara fyllningen kvar."

Och så rabblar han alla momenten i fyllningen, någonting med tvätta och putsa och fylla och lysa och härda och slipa. Jag försöker att inte lyssna, jag vill ligga där i tron att det är klart vilken sekund som helst.

     Då skruvar han fast en mojäng i min mun. En krage runt tanden för att avgränsa ytan och ett skruvskaft som sticker ut ur munnen på mig, skaver mot överläppen. Jag får genast svårt att svälja.

Och den nye, den söta rara,  putsar och lägger i och duttar på och gud vet allt, under ständig ström av ord. Jag försöker att inte lyssna, koncentrerar mig på bruset från apparaterna, men hör något om "... precis samma som man lagar båtar med" när han petar in något i min tand. För varje nytt redskap han ämnar stoppa in i munnen på mig visar han det och förklarar vad det är och säger att det är så mjukt och fint och ofarligt och tänk vad skönt att själva borrandet är över, nu är det ju bara lite dutt kvar. Att det är det här momentet som egentligen är det enda jag har svårt för och som jag skulle vilja ha avklarat i lugn och ro - det har den underbara mannen ingen aning om.

Det är mycket man måste stå ut med för att ha ett långvarigt förhållande med en vacker jämnårig man med glitter i ögonen och allt hår kvar på huvudet.

Om man inte visste hur man såg ut - vad skulle man då tycka om sig själv?

Ponera att vi alla har vår syn så att vi kan se människorna omkring oss, naturen och tv-programmen och allt annat. Men att vi inte kan se oss själva. Vi syns inte i speglar, och när vi tittar ner för kolla in våra bröst, vår mage, våra ben eller håller fram händerna för att studera dem - då ser vi dem inte, allt är osynligt, vi ser inte ens konturerna.

Vi vet inte om vi är blonda eller mörkhåriga. Men med händerna kan vi känna om vi har mjukt eller strävt hår, om skallen är kal och slät, eller stubbig och vi känner om håret hänger ner över ryggen när det smeker vår nakna hud.

Vi vet inte hur långa vi är, men vi märker ju om vi inte når saker högt upp i köksskåpen eller om vi ofta slår huvudet i lampor och måste huka oss i dörrar. Men det är svårt att gissa om vi är över eller under medellängd. Utan siffror är det svårt att bedöma. (och det är självfallet fusk att ta fram tumstocken!)

Vi kan lägga händerna på vår mage när vi ligger nästan nakna på badstranden och vi får en förnimmelse av mjukt hull, en dalgång mellan höftbenen, ett veck vid naveln, en kulle under handflatan. Vi kan, hemma i vår ensamhet, lägga händerna över våra bröst och kanske räcker handen inte till eller kanske ryms rundningen alldeles perfekt i näven. Vi kanske känner revbenens kanter och nyckelbenen ovanför. Är vi män kanske vi känner en behåring på överkroppen. Men vi vet inte om vi har tjock mage, bred bringa, stora bröst, insvängd midja eller smala armar - för vi har inget att jämföra med.

Vi kan titta på en skådespelare vi tycker är vacker och undra "har jag lika stora blåa ögon som hon?". Vi kan beundra en idrottsstjärna och fundera på om vi har lika långa ben som denne. Vi kan se vår kompis i en snygg läderjacka och undra om vår kropp skulle passa lika bra i en likadan jacka.

Vi skulle veta vilka människor omkring oss vi tycker är snygga. Vi skulle veta om vi attraherades mer av brunetter än blondiner. Men vi skulle inte ha en aning om hur vi själva såg ut.

Hur skulle du se på dig själv om du inte visste hur du såg ut? Skulle du tycka mer eller mindre om din kropp, om du kunde känna på den med dina händer och uppleva dess styrka och smärta när du använder den, men inte kunde se den?

Skulle du göra andra saker i ditt liv? Skulle du motionera mer, eller mindre, och skulle du träna andra saker? Skulle du börja springa, av pur rörelseglädje, eller skulle du börja stryketräna för att du tycker det känns skönt med muskler som spelar och orkar i överarmar och lår? 

Skulle du klä dig på något annat sätt? Skulle du alltid välja kjol för att det känns luftigt eller skulle du helst gå i tajts för att det känns skönt när tyget följsamt smeker mot din hud? Skulle du välja plaggen efter deras färg och mönster, på samma sätt som du väljer tapeter och gardiner, för att de tilltalar ditt estetiska sinne? Eller skulle du välja svarta och bruna kläder som var rakt skurna och väl tilltagna, för att gömma dig i dem och hoppas att ingen skulle se din kropp, i fall den kanske inte skulle uppfattas som fin?

Vad skulle du äta, vad skulle du ägna dig åt för aktivieteter, hur skulle du älska och vad skulle du känna inför dig själv är du vaknade på morgonen - om du inte hade en aning om hur du ser ut?

Skulle det vara någon skillnad mot de val du gör och de känslor du har, idag?

Nyligen proklamerade jag höst.

Men idag vet jag inte.

Iklädd en kortkort solkänning med smala axelband och en tunn bomullskofta samt gröna gummistövlar bar jag idag in trädgårdsmöblerna i bo'n. Efter att ha konstaterat att vattnet i vattentunnan var fruset till is, ett flak som ännu mitt på dagen låg kvar, tömde jag ur vattnet och vände tunnan uppoch ner. Grillen förflyttades från altanen till vinterförvaringen. En redan delvis förfryst pelargon i jättekruka fick flytta in i stugvärmen.

Knoppar på Super star-rosorna.

I fredags satt jag på altanen och läste tidningen. Igår satt jag i bersån (det vill säga den plantering av syrenskott som kommer att vara en berså när jag blir pensionär) och solade och funderade på om jag skulle bära in veden som stått staplad på vedbacken hela sommaren.

Det var fem minusgrader när jag gick och lade mig i natt, bedrövad efter 1-0-förlusten mot Danmark i Parken.

Solen skiner över de vackraste färger. Frosten glimmar i månljuset. Enen barrar. Plommonen faller till marken.

Potatisen ligger i sin lår i källaren. Morötterna vilar tryggt i raka rader i jorden. Dillen har fryst. Rödbetorna ligger på min tallrik grillade med getost och nötter och väntar på att den här betrakelsen ska ta slut någongång, för de vill bli ätna och njutna.

Det är kanske det här som kallas höst.

Kände mig föranledd att föreviga min klädsel lördagen den 10 oktober 2009;

sommarklänning och raggsockor

Alldeles snart ska jag berätta om ett besök på ICA Maxi. Det kan vara roligt för er att höra om, skulle jag tro.
Men först - veckans tips:

Om du cyklar iklädd en vadlång kappa och ett par boots med pekfingersmala höga klackar och svänger in vid trottoaren mot affärn och lite snyggt ska kliva av cykeln just innan den helt stannat - se då till att inte sätta klacken i kappfållen.

Jag har säkra indikationer på att hösten har infallit de senaste dagarna.

Meteorologiskt antar jag att det är höst när dygnsmedeltemperaturen är över noll men under något, som 10 plusgrader gissningsvis. Och så blir det vinter när det går under nollan.
     Men jag ger inte mycket för meteorologi.
     "Kommer det uppifrån är det nederbörd" - den meteorologin räcker långt för mig.

För övrigt kan jag inte alls förstå allt det hysteriska "titta på vädret" som folk håller på med. Det vill säga - de tittar på teve för att se vad olika kanaler säger om vädret som varit, vädret som är och vädret som ska bli.
     Vad det har varit för väder måste väl ändå vara ointressant att lyssna på? Det vet man ju redan. Och vad det är för väder behöver man väl ingen tv, radio eller dator för att få veta? Det är bara att titta ut genom fönstret eller öppna dörr'n!
     Och vad det ska bli för väder, det kan man ändå bara gissa. Även om tv-meteorologen säger att det ska bli "sol och 20 plusgrader och svag vind hela lördagen i Stockholmsområdet" så kan man ändå inte veta vad det är för väder just på den plätt av hela stora Stockholm där man själv råkar befinna sig på lördagen. Ibland ösregnar det ju i grannsocken men är torrt och varmt på min altan. Det kan ingen John Polman eller Åsa Bodén göra något åt. (Det måste väl finnas några nya välkända tv-meteorologprofiler, några från det senaste decenniet?).

Numera är det mest yr-punkt-no som det refereras till när det gäller väder. Den sajten synes alla människor vara ständigt uppkopplade till. "Det blir sol i helgen", utropar man glatt på måndagsförmiddagen. Framåt eftermiddagsfikat hör man "nu blir det sol men lite molnigt till helgen". Vid tisdagslunchen påstås det att "det blir 22 grader och sol på lördag" medan man på onsdagen menar att "nu blir det bara 20 grader på lördag".
     Men her-re-gud - det är inte lördag förrän om en vecka! Det är ett språkligt fel att säga "nu blir det 20 grader på lördag istället för 22". Det har inte varit några grader alls, det är inte lördag än!

Nej, min metod är hundra procent säker - jag vaknar, jag kliver ur sängen, jag drar upp rullgardinen, tittar ut genom fönstret och tittar på termometer. Sedan har jag en tydlig bild av om jag behöver handskar när jag cyklar till jobbet eller inte. Idag. Hur jag klär mig på lördag, det får vi se då. Det beror lite på vädret.

Med samma osvikliga metod kan jag därför med säkerhet påstå att hösten nu har infallit.

1. Häromdagen tog jag för första gången för säsongen på mig en jacka.
2. I dag hängde jag tvätten i torkskåpet istället för på torkvindan.
     (dock är det en varm höstdag, eftersom jag gick ner till garaget där torkspåket står iklädd endast sandaler och lilla korta, urringade bomullsklänningen utan ärm och bara ben).

Vinter - det blir det när jag tar på mig strumpor.

Om man, just när skymningen faller en oktoberkväll vid halvsjusnåret, svänger av från den stora vägen, den som är en riksväg med tresiffrigt nummer och forsätter uppåt landet och sedan fortsätter på en väg som är både asfalterad och har en hastighetsbegränsning på 70 men ändå är en mindre och en aning betydelselös väg och under en mil färdas på denna väg utan nummer innan man svänger in på den ännu mindre vägen, utan namn, utan nummer, in i byn med 50 kilometersskylt strax före kyrkan och under denna mil på denna nummerlösa väg genom det roslagska landskapet i skymning inte möter en enda bil -

är det då ett tecken på att man verkligen bor ute på vischan?

I mörka skogen. På bondlandet. In the middle of nowhere. Långt bort från ära och redbarhet.

Och hur ska man i så fall tolka det faktum att när man, 500 meter från sin egen garageuppfart, just när man ska svänga in på den av vägsamfälligheten ägda grusvägen som slutar tre kilometer uppe i ren skog, faktiskt möter en bil som kommer på byvägen från andra hållet - och som blinkar för att svänga in på samma lilla smala grusväg?

Att man bor i city av the middle of mörka skogen?

Idag fyller min pappa 75 år. Grattis till världens bästa pappa! Ja, i alla fall hade jag inte velat ha någon annan.
Hans största fel, just idag, är att han inte gillar att ordna fest. Han befinner sig "på okänd ort". Jag hade ju mycket hellre haft stor fest i idrottföreningens lokal med släktingar och vänner. Men men. Det är ju hans födelsedag, så han får väl bestämma då.
     Han var bortrest på sin 70-årsdag också. Utrikes. Jag har glömt var. Kreta kanske?
     På hans 60-årsdag var vi, han och jag och mamma, på Jersey. Det var första gången i mitt liv (ja, första gången för mamma och pappa också) jag var utomlands, första gången jag flög. Det var jätteroligt. Resan påverkades dock av att Estonia sjönk samtidigt. Och jag ringde hem till min kompis och fick veta att en av våra gemensamma kollegor befunnit sig på båten. Detta gjorde att jag på hela hemresan från en nattmörk och regnig flygplats mest satt och tänkte på vilket som var bäst: att ta av mig eller behålla skorna på, ifall vi kraschade i havet.

Lustigt sammanträffande: i förra veckan stod en annons i lokaltidningen om "uppvaktning undanbedes" som var undertecknat av pappa. Ja, i alla fall av en man med samma namn. Så alla hans kompisar och släktingar trodde det var han som avsagt sig uppvaktningen och han slapp ringa runt och förklara att han inte skulle vara hemma. Praktiskt. 
     Jag har alltid förundrats över de där annonserna. Folk skriver, som om de vore de enda i hela världen: "Uppvaktning på min födelsedag undanbedes vänligt men bestämt. Bortrest." Och så undertecknat med: Gunnar Karlsson. Eller Sven Jansson, Norrtälje. Eller Margareta Larsson, Vreta.
     Fattar de inte hur många Sven Jansson det finns i Norrtälje? (14 stycken, enligt Eniro). Och bara i vår lilla by finns det väl minst en 3-4 Gunnar Karlsson. Och hur många "Vreta" finns det inte i Roslagen med omnejd?
     Men annonsörerna verkar helt säkra på att just deras vänner har läst just deras annons och fattat att det gäller just dem.

Vad fel de har.
Vilket härmed är bevisat.

Man grattis till alla med Sveriges vanligaste efternamn som fyller år i dag!

PS min morfar skulle ha fyllt 106 år idag, om han levat. Men han har dessvärre inte levat, på den här jorden, de senaste 44 åren. Vilket inte betyder att jag inte tänker på honom också.

PPS det faktum att min mamma gifte sig med en man som är född samma dag som hennes pappa, kan man ju fundera en stund på, om man inte har något annat för sig.

Jag brukar hävda att jag är fördomsfri åtminstone när det gäller så ytliga ting som utseende, ursprung och sådant. Och det bevisas av att bland de människor jag beundrar och ser upp till och attraheras av finns alla möjliga typer. Långa och korta, tjocka och smala, män och kvinnor i alla åldrar. Det spelar ingen roll om de är ljusa eller mörka, svarta eller vita eller var de kommer ifrån eller bor. Jag ser mer till utstrålning, patos, åsikter och handling.

Av alla män som passerat revyn på min amorösa levnadsbana kan man också tydligt se att jag inte favoriserar någon Brad Pitt eller Robert Redford-typ. Mina män har varit svartlockiga, rågblonda, rödhåriga. De har haft långa lockar, mjuka vågor, snaggade nackar och .... nej. Ingen har varit flintskallig. Det måste vara en tillfällighet.

     Behändiga killar på drygt 170 cm och runt 60-kilosstrecket, långa killar på 190 och stadigt placerade runt tresiffrigt. Byggjobbare, egna företagare, postisar.

      Det är inte längd och vikt och hårfärg och yrke jag bryr mig om. Med män, som med alla nära vänskapsrelationer, är det hur jag trivs i deras sällskap som styr vad jag dras till.

Allt detta gör att jag med viss emfas hävdar att jag inte har några fördomar eller diskriminerande anlag.

Pytt.

Skamset kan jag konstatera att bland alla ovanstående personer jag beundrar, dras till, älskar, respekterar, åtrår finns det i princip ingen som är ful. Eller ens alldaglig. Snyggingar allihop.

     Jo men, säger ni nu försonande, den man tycker om blir ju vacker!.

     Jo visst, ni har rätt. Men nu ska jag berätta varför jag tror att jag kan ha missat massor av underbara människor i mitt liv bara för att jag inte ens ser åt dem jag uppfattar som "fula".

Ta bara ett så simplet exempel som Idol. (Är man hemma och förkyld och inte orkar göra något annat än halvligga bakåtlutad i soffan kan man se en hel veckas uttagningar och juryröstningar på tv en söndag).

     - Hur kan de bara välja bort somliga och hur i helskotta kan andra somliga vara kvar bland de 20 finalisterna?

Hur kunde den underbara Joy åka ur? Hur i allsindar kan Moa vara kvar, hon är ju inte snygg på en fläck? Hur gick somliga menlösa, vardagliga, intetsägande människor jag överhuvudtaget inte kan komma ihåg namnet på vidare från den första audtionen? Och varför ens tävla vidare - alla fattar ju att Eddie eller Erik vinner!

     Jag menar - så här långt kommet i tävlingen är ju alla tävlande duktiga sångare och sångerskor. Så varför rösta kvar dem som inte är vackra och har utstrålning, som berör och har böljande hår, snygga ben och gnistrande ögon?

Varför välja, och lämna valet till tittarna, mellan Piotr och Calle?

    Calle, herregud. Calle. Han klev in i rutan för första gången, satte sig på en stol, greppade sin gitarr, sjöng Walking in Memphis och efter en takt var jag kär. Bedårad, hänförd, lycklig. Honom ska vi ha!

Vad är en artist - om man inte gillar hennes utseende? Varför blir idrottsstjärnor ens idoler, om de inte ser bra ut? Vem kan älska en fotbollsspelare som inte är snygg, hur bra han än är (jäklar, där sprack logiken lite. Tänker på Maradona, Nedved, Zlatan. De är inga Michael Laudrup precis. Å andra sidan. Det är ingen annan heller. Jag inser att jag frå proklamera fotboll som undantag. Fotbollsspelare är inte snygga. Men de kan vara väldigt läckra, om de kan spela boll).

Jag kan bara med skammens rodnad på mina kinder konstatera att bland alla de människor jag favoriserar, beundrar och respekterar finns enbart människor jag tycker ser bra ut. De jag inte tycker ser bra ut, ser jag inte ens.

Mitt enda försvar är att jag inte är stereotyp när det gäller vad jag tycker är snyggt. De kan vara långa eller korta, tjocka eller smala, kvinnor och män i alla åldrar.

De kan till nöds även vara rödhåriga, eller helt flint.