Betraktelser

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Lena M - 10 juli 2009 20:55

Vid infarten till den stockholmska förorten hängde en stor gul banderoll. Jag såg den när jag åkte igenom samhället. Den fångade min blick. Vad stod det för budskap på den? Jag hann läsa:

Hyr? Hyss? Hyrs?

Hyrsp? Hyrspä? Hyr-spänne?

och så något om e-lokaler.

Vad är e-lokaler? Bokar man dem på nätet? Är det virtuella rum? Eller stod det ellokaler? Kontor för en elektriker kanske.

 

Det var först när jag passerade skylten den tredje gången som jag saktade in och hann läsa vad det stod:

 HYRSPÄNNAND ELOKALER 


Hur hade denna banderoll kommit hela vägen hit?

Det hela hade börjat med en kille, vi kan kalla honom Doran, som var ägare till några hektar obrukad mark. På denna mark fanns en lada, en vedbod, ett garage för jordbruksmaskiner samt en abnormt stor jordkällare. Doran fick den lysande idén att han skulle hyra ut dessa till hågade stockholmare, eller inhemska byfånar – ja, till vem som helst som kunde tänka sig att betala en hacka för att gifta sig i en vedbod, ha barnkalas på en höskulle eller fira studenten i en jordkällare. Nu gällde det bara att göra uthyrningsverksamheten känd.

Doran ringde en kille som har en kusin som var gift med en tjej vars pappa hade tryckeri. Vi kan kalla tryckaren för Iotas.
     ”Visst”, sa Iotas till Doran, ”kom hit och titta vad du vill ha”.

 

Doran åkte till Iotas och sa att han ville ha en stor banderoll. Iotas tog fram en från lagret som var 300 x 60 cm och den tyckte Doran var lagom. Gul skulle den vara, gult syns bra.
     ”Vad ska det stå för text på den”, undrade Iotas. ”Bäst du skriver på papper”, föreslog han och sköt fram ett postitblock mot Doran. Doran är inte så bra på att skriva. Han är mer en byggkille. Det ska vara stora och rejäla saker, inte sånt här smått som penna och ett löjligt litet block. Men han skrev i alla fall med sin ovana handstil och alla bokstäver kom med, i rätt ordning.


H Y R S P Ä N N A N D E L O K A L E R 

Och så mobilnumret under.
     ”Bra”, sa Iotas och tog blocket, ”det blir 2500 kronor utan moms. Nu kan du åka hem. Banderollen är färdig om en kvart fjorton dar.”

Doran åkte hem och satte sig och väntade. Efter tre dagar ringde telefonen. Det var Oreda, Iotas söta assistent.
     ”Hej, jag ringer ifrån AB Tryck och Skylt, din banderoll är färdig nu, den blev jättefin”.


Doran åkte genast och hämtade sin gula banderoll och betalade 2500 kronor plus moms. I varje hörn på den plastade banderollen fanns öljettförsedda hål. Doran åkte vidare till sin vän Mattias Galli, som hade både rejäla snören och en hopfällbar stege i aluminium. Tillsammans åkte Doran och Mattias till den södra infarten, det var därifrån stockholmarna kom, och klättrade upp i ett träd och hängde upp banderollen. Det var inte helt lätt men efter en timmes arbete var de klara. De gick tillbaka till bilen som de hade ställt halvvägs ner i diket vid rondellen och ställde sig att beskåda sitt verk:

 HYRSPÄNNAND ELOKALER 

”Vad fin den är”, sa Mattias Galli.

”Och vad bra den syns”, sa Doran.

 

Och när Doran hade skjutsat hem Mattias åkte han hem till sig och satte sig att vänta på att telefonen skulle ringa.

 

Kanske sitter han där än.

Av Lena M - 9 juli 2009 11:06

Gamla människor, ni vet 45-åringar och uppåt, har ofta läsglasögon. Många har flera läsglasögon, med olika styrkor för olika ändamål. Läsa bruksanvisningar, läsa DN, se på tv, sitta vid datorn, sy, kartläsning och så vidare.
     På läsglasögon man köper hos optiker, på bensinmackar och COOP finns styrkan angiven, ofta på skalmen. Ett komma noll. Ett komma fem. Tre komma noll. Eller vad man nu behöver vid olika sysselsättningar.

Min fråga är nu: Hur sjutton hittar gamlingarna rätt glasögon?

Styrkeangivelsen är ju så himla liten, kanske med "fel" färg mot ett mörkt underlag. Och den sitter på olika ställen på olika märken. Förutom strykan finns även märket och lite andra uppgifter på skalmarna. Man behöver ju läsglasögon för att se den!

Av Lena M - 7 juli 2009 14:02

Apropå röstningsfrågan på min sida - nu är jag nyfiken på er tjejers (och killars) åsikter. Just nu delad ledning mellan Skarsgård den äldre och Rolinski i BWO. Varför röstar ni som ni röstar?
     Vem på listan tycker ni aboslut inte är läcker?
     Vem saknas på listan?

Och bara så ni vet - det där är listan med ett gäng karlar som jag tycker är riktigt fina. Jag har själv inte lagt min röst än, jag har så svårt att välja.

Och som ni märker - det här är en lista med enbart svenskar. Vi återkommer med de utrikiska hunkarna!
    

Av Lena M - 30 juni 2009 20:48

I morse såg jag med bara någon minuts och ett par hundra meters mellanrum två män på gångvägen.

De hade två saker gemensamt.

Båda hade halvlånga bomullsbyxor. Jag tror de heter shorts, cityshorts eller halvchinos eller khakihalvor eller något sådant.


Och de gick stavgång.


Den förste mannen hade noga uträknat snaggat mörkt hår, coola glasögon, svart t-shirt, troligen i funktionsmaterial. Lagom mycket hårväxt sparat till polisonger. Smal med spänstigt steg.


Han kan ha varit 30 år.


Den andre mannen hade, förutom shortsen, ingenting annat än skor på sig. Håret var så glest att "flint" ligger närmare än "tunnhårig". Där han gick med spänstiga steg visade han omvärlden en brunbränd och vältränad överkropp.


Han kan ha varit 80 år.


Riktiga män stavgår.

Av Lena M - 18 juni 2009 18:37

Scen 1
Kompisen och jag ska på bio i Stockholm, tar min bil in. Parkerar, köper biljetter och har sedan ett par timmar på oss innan filmen börjar. Vi går till en pub och tar en drink. Travar sedan runt på stan när jag upptäcker att jag inte har min bilnyckel i fickan. Kompisen blir nervös och börjar prata om hur vi ska kunna ta oss hem, om hur besvärligt allting är och hur kan jag liksom bara tappa bort nyckeln?! Jag förstår inte varför hon hetsar upp sig.
     "Den måste ju vara någonstans där vi har varit!" 
Så vi går tillbaka till puben och frågar bartendern om de fått in någon upphittad nyckel. Nej, tyvärr. Vi går fram till bordet där vi suttit tidigare och där satt nu 5-6 unga män. Vi bad att få kika lite mellan benen på dem i sökandet efter nyckeln och de hjälpte beredvilligt till att titta under bordet, men ingen nyckel.
     Min vän fortsätter oja sig. Jag styr stegen mot biografen. Går fram till damen i luckan, inte samma unga tjej som vi köpt biljetterna av.
     "Ursäkta mig, men vi var här och köpte biljetter för någon timme sedan, jag tappade möjligen inte min bilnyckel här?!
Damen i luckan hinner inte ens öppna munnen innan tjejen kommer skuttandes inifrån och ropar: "åh, är det den här?!"
     Och det är det ju.


Scen 2

Samma väninna och jag åker till Dalarna på semester. Vi har min bil, jag kör. Halvvägs stannar vi på korvmojen i Sala och äter lunch på deras uteservering. Tar bilen och åker iväg. Bilnyckeln har jag, som så ofta, i behån. Järnkoll.
     Någon halvmil senare undrar jag var min handväska är. Har inget minne av att jag ställt in den i bilen. Min kompis blir nervös och börjar leta och ojar sig över hur jag kan ha så dålig koll. Ja, men snälla vän, den står väl kvar på korvhaket, vi får åka tillbaka. Vänder, går fram till disken. "Hej".
     "Ja, vad bra att du kom tillbaka, här är din väska", säger tanten och lyfter upp den från bakom disken där hon förvarat den åt mig.

Scen 3
Åker taxi hem med älskaren från en kväll på krogen. Han betalar. Uppe i lägenheten upptäcker jag att min plånbok inte ligger i handväskan. Ringer till taxibolaget, klockan är tre på natten. Förklarar mellan vilka adresser vi åkt, vid vilken tid men har ingen aning om vad det var för bil eller chaufför vi åkt med. Efter mycket ringande hit och dit får telefonisten reda på vem det var, men han har hunnit gå av sitt pass. Jaha. Lika bra att försöka sova några timmar. 
     Nästa dag ringer chauffören. Han visar sig bo bara några kilometer bort och senare på kvällen när han ska ut på sitt nästa pass svänger han förbi mig och lämnar min plånbok. Den hade glidit ur handväskan och hamnat mellan framsätena. Nästa kund, hans sista den natten, som satt i baksätet, hade hittat den.

Scen 4
Tar en löprunda som avslutning på arbetsdagen. Den vanliga 5,6 kilometerslingan. När jag kommer tillbaka till jobbet upptäcker jag att jag inte längre har mitt behörighetskort i fickan. Det kort som jag måste ha för att ta mig in på jobbet och som dessutom styr mitt tillträde till datorsystemet och även är en identitetshandling.
     "Herregud, du måste anmäla det borttappat till polisen", säger en kollega som är på väg hem. Ojdå, msåte jag? Men herregud, vilket besvär - kortet måste ju ligga någonstans utefter min runda. Så jag springer en gång till, fast går mycket, så att jag kan titta på marken ordenligt. Med 1,5 km kvar av rundan och ingen möjlighet att gina låg mitt kort i gräset bredvid gångvägen.

Scen 5
Väninnan och jag träffas för att äta en bit mat. Ja, samma väninna igen. Oxfilétoast på uteserveringen. Slöa och hjärndöda servitriser, men god mat och en trevlig stund. Båda vill ha efterrätt, men just det vi är sugna på är slut. Vi betalar (inte en krona i dricks) och går till nästa ställe. Sätter oss, får menyn, finns inget vi vill ha, går därifrån. Nästa ställe. Sätter oss, frågar kyparen om han har det vi vill ha, han springer in till kocken och kollar, men ack nej. Går därifrån. Nästa ställe. lite längre att gå nu, promenaden har blivit flera kilometer lång vid det är laget och vi är nästan hungriga igen. Men äntligen - här får vi vår friterade camenbert med hjortronsylt.
     Hem och sover, går till jobbet nästa morgon, går hem på eftermiddagen, trött och hungrig. Nästan framme vid hemmets port sätter jag handen i jackfickan och tänker att här borde bilnyckeln ligga, men det är tomt. Ja, men jag har ju inte använt bilen idag, så nyckeln har jag säkert lagt i det dragkedjeförsedda facket i handväskan. Men icke, där ligger bara hemnycklarna. Nåja. Har jag tur så ligger nyckeln på hallgolvet. Och gör den inte det, och det gör den inte, så får jag helt enkelt gå tillbaka till jobbet. Jag slängde bara jackan på en stol idag, nyckeln har säkert glidit ur fickan och ligger på golvet. Eftersom jag var den som gick hem sist kan jag inte ringa och be någon kolla. Och jag är trött - att gå fram och tillbaka till jobbet tar 45-50 minuter och det har precis börjat hällregna.
     Men jag kan ju lika gärna ha tappat nyckeln på haket där vi åt middag igår. Minns att jackan gled ner på det det stenbelagda altangolvet. Nyckeln gled nog ur jackfickan och personalen har tagit hand om den. Jag ringer puben. Inget svar.
     Var reservnyckeln är har jag ingen aning om sedan jag fllyttade. Och på måndag morgon ska jag lämna in bilen på verkstaden. Men jag oroar mig inte. nyckeln måste ju ligga någonstans, där jag varit. Suckar bara tungt, pumpar cykeln och bereder mig på en tur från middagspuben, till nästa pub och vidare till tredje stället men däremellan jobbet och slutligen camenbertkrogen. I hällregnet. 
     Cyklar först till middagspuben, eftersom den är närmast. Tvärstängt. Ställer cykeln på trottoaren och går upp på verandan där vi satt igår, kliver över wiren som man lindat runt alla bords- och stolsben. Där ligger min bilnyckel, under vårt bord, vid min stol, blöt och ensam.
    Jag cyklar hem igen. Det blev bara knappt två kilometer. Men jag hann bli blöt i håret i alla fall. Alltid nå't.

Av Lena M - 2 juni 2009 00:08

Tidigare har jag berättat om min klaustrofobi. Den som gjorde att jag inte kunde åka hiss eller tunnelbana och minst av allt flyga. Men så blev jag tvungen att flyga i jobbet, från Arlanda till Östersund - och jag fixade det.

I förra veckan var det dags för nästa tjänsteresa med flyg. Till Malmö denna gång. Ny upplevelse att flyga från Bromma flygplats. Där, i terminalen,  har jag bara varit en gång tidigare, för femton år sedan, på en 40-årsskiva. Landade gjorde vi på Malmö Airport, men alla säger Sturup. Alla trafikskyltar säger också Sturup. Och alla säger Malmö stadion också. Swedbank är inte fotboll. Men det där får bli ett eget blogginlägg.

Kanske fick jag storhetsvansinne efter att ha flugit två gånger på ett halvår för i dag åkte jag och tvättade bilen på en automattvätt på en OK-mack (alla säger OK, man bara bortser från kuåtta). Eftersom jag flyttat åkte jag till en annan, närmare, OK-mack än jag gjort förut. I den här stod det på instruktionerna att man skulle 1. Köra in bilen och stanna vid Stop, 2. Stänga alla fönster och dörrer och slå av motorn och 3. sitta kvar i bilen, tvätten startar automatiskt.
     Automattvättar med sådan instruktionstext har jag bojkottat tidigare. Men idag tänkte jag att vaddådå, jag kör in och sitter kvar och låter mig omslutas av lödder.

Hela åtta minuter senare lyste den gröna lampan med orden "kör framåt" och dörrarna öppnades och jag släpptes ut i det fria igen. Och jag hade bara varit en anings orolig att apparaten skulle löpa amok och krossa mig, under en kort sekund. I övrigt allt lugnt.

Bilen ren och snygg och jag torrskodd och mallig.

Av Lena M - 15 maj 2009 23:05

I går såg jag två älgar på vägen hem från jobbet. Först en stor ståtlig alldeles nära vägen till vänster om mig. Bara någon kilometer senare stod en annan älg till höger en bit ut på en äng och betade. Jag gillar att se älg, men inte när de kommer springandes ut från skogen rakt över bilvägen.

När jag var barn var detta att "titta på älg" ett kvällsnöje av samma kaliber som "logga in på Facebook" är nuförtiden.
     - Nej, men ska vi inte ta och åka och titta på älg, frågade pappa när han läst klart kvällstidningen och nyheterna på tv var sända och faderskapet antaligen kände sig lite rastlöst.
Sagt och gjort - hela familjen satte sig i bilen och åkte ut på småvägarna och tittade på älgar. Vinst varje gång.

I morse när jag åkte till jobbet satt två katter mitt på grusvägen upp till stora vägen genom byn. De rörde sig inte ur fläcken när jag kom i min röda bil, inte ens när jag bromsade in och stannade bara en meter ifrån dem. Det var en röd (grannens) och en grå katt. De satt vända snett emot varandra med tät kroppskontakt, helt stilla. Jag öppnade bildörren och ropade "Schas katta!". Då lullade den röda iväg några meter men den grå satt dikt still. Då klev jag ur bilen, klappade i händerna och schasade högljutt och då sprang de iväg ner i diket. Motvilligt. Och inte mer än några få meter.

Det finns många lustiga djur i Guds natur.

De rådjur och tranor jag sett varje dag i veckan tänker jag inte ens nämna.

Men när det kommer ett vildsvin, då ska ni få höra om det. Det sägs att någon i byn såg 27 vildsvin, en sugga och hela hennes dagisavdelning, gå tvärs över vägen. En sådan händelse kunde vara värt ett blogginlägg.

Av Lena M - 27 april 2009 20:30

Jag stod i kassakön på Konsum. Framför mig stod en tjej med fula ben iklädda missklädsamma pantalonger. Trots detta stod hon och pussades med en blondin. Hur kan det komma sig att hon, med de benen, kan få en karl, när inte jag kan det?
     I och för sig. De var i artonårsåldern. När jag var i den åldern hade jag också en karl med fula ben.

Vidare till McDonalds för att snabbt få något i kurrande mage. Hela lokalen fylldes upp av sju stycken medelåldersmän. Trots att de bara var sju gjorde de att jag, som sisten i kön, stod i dörröppningen. Att de var just sju stycken vet jag därför att den som stod bakerst ropade till den som stod längst fram att "säg att vi är sju stycken". Och sedan "och att jag vill ha ett kvitto!"
     Det anmärkningsvärda med dessa män var att alla var så långa. Annars, när man letar efter en karl, är det svårt att hitta en enda över 170 men nu passade det minsann att vara välväxt. Så till den milda grad att jag, som inte är en liten kvinna, kände mig som en yttepytt. Helt i onödan.
     Så grabbsen var ute med grabbsen på after work. Och tog matnotan på företaget. Ett kvitto. Sju Big Mac. En utan pommes frites. En cola zero (det var den största och mest biffiga killen som ville ha mesdricka). Nog kan man tycka att grabbsen kunde betala sin hamburgare själva. Men de kanske var väldigt högavlönade. En medelinkomsttagande sketen tjänsteman hade pyntat ur egen plånka, det är jag säker på.

Går jag in på en klinkers- och kakelbutik får jag hjälp av en vänlig expedit. I tapetaffären kommer en leende människa fram och ber mig säga till om jag vill ha hjälp. Till och med när jag går in på Bad och VVS kommer en expedit fram till mig och undrar om jag behöver hjälp, där jag står och grunnar vid en toalettstol. Och detta trots att jag inte alls vill veta vilka färger stolen finns i, utan hur man monterar den (jag har länge undrat det, nämligen. Ni vet sådana där vägghängda. Kan någon i min viktklass verkligen sätta sig på en sådan, har jag undrat, håller den verkligen. Men nu har jag sett hur de monteras. Och det kan man, sätta sig alltså).
     Men gå in på en byggavdelning på K-rauta eller på vilket byggvaruhus som helst. Bland gigantiska hyllor med virke, plank, skåpdörrar, bänkskivor, lister, panel och trall får man som kvinna gå runt helt ensam och leta och undra. Kanske är det inte så fiffigt att bära en ljusrosa kappa, för skitig och dammig blir man när man måste vända och bända och baxa på allt själv för att hitta det man söker, se vad det kostar, hur stora förpackningarna är. Inte en människa kommer fram och undrar om jag behöver få hjälp med att veta om panelskivan ska limmas, spikas eller både och. För det skulle jag faktiskt behöva veta.
     Men nej. På en byggmarknad kan en kvinna få gå omkring och leta hur länge som helst. Personalen utgår ifrån att man bara är en hustru som irrar runt i väntan på maken, som köper en töntig list.

Nu ska jag sätta mig och meditera över vad jag ska ha för fondtapet bakom (den mörkgråa, jo visst) soffan.

Presentation

Omröstning

Den här bloggen har flyttat till betraktelser.lenamjohansson.se
 Det vet jag väl
 Det bryr jag mig inte ett smack om
 Tänker fortsätta kolla den där
 Tack för upplysningen!
 Äh, jag hamnade bara här av en slump

Gästbok

Sök i bloggen

Fråga mig

14 besvarade frågor

Arkiv

Besöksstatistik

Kategorier

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

RSS


Skapa flashcards