Har ni tänkt på att den som aldrig ligger med knäna i myllan och låter den svarta, fuktiga, bördiga jorden rinna mellan fingrarna kanske aldrig får se så många olika sorters spindlar, skalbaggar och andra djur. Stora, blanka, bruna, svarta, med streck och teckningar, långa ben, grova huvuden, randiga, röda, gula, med antenner och gaddar, håriga, släta, snabba, långsamma, klumpiga.

Alla dessa sorter, arter och storlekar. Det kryllar.

Det kanske de, som aldrig har näsan i marken, knäna i backen och händerna i jorden, med sorgkanter upp till armbågarna, får uppleva.

Det tycker jag är synd.

Det är för lite lurendrejeri nuförtiden. Så många bus man inte längre kan göra.

När jag var liten bäddade vi säck åt varandra. Senast jag gjorde det var på en klassresa i sexan. Min bästis och jag hade rummet vägg i vägg med våra bästa killkompisar. Vi bäddade säck åt dem. Och sedan låg vi i varsitt rum hela natten och knackade i väggen åt varandra, sedan vi uppfunnit ett eget morsespråk. Två korta knack = Är ni vakna? Ett knack = Ja. Två långa knack = Nej.
     Nuförtiden har ju alla påslakan. Säck direkt, liksom.

Och tänk alla första april på åttiotalet. När telefonen - den där gråa som hette Dialog och hade en rund nummerskiva som snurrade - ringde och man lyfte luren och sade "Hallå där" så var det alldeles tyst i luren - men telefonen fortsatte med sina ringsignaler! Någon hade tejpat över klykorna, de som hölls nere av luren så länge den låg på, men som höjdes och släppte fram personen i andra änden när man svarade. Där stod man med luren i handen och såg dum. Det var ett bra lur.

De som var ännu lurigare tejpade fast hela luren vid telefonapparaten. Vid dagens första ringsignal efter växelns öppnade tog man tag i luren - och fick hela telefonen med sig från skrivbordet.
     Nuförtiden lyfter alla på hela telefonen. De lägger strängt taget aldrig den ifrån sig.

Folie över mikronfonen i telefonluren funkar inte heller så bra nuförtiden. Mobilerna är ju omöjliga att öppna, ens när man vill det för att byta batteri. (En Dialog behövde man minsann aldrig ha på laddning).

Spela hartsfiol vid grannens sovrumsfönster är inte heller en vanlig företeelse i dagens samhälle. Ungarna vet inte vad harts är. Inte fiol heller, antagligen.

En äldre kollega berättade idag för mig om den arbetsplats han jobbade på i början av sitt yrkesliv. Där hade man ett omklädningsrum, och under den regniga och slaskiga årstiden ställde herrarna sina galoscher där när de kom på morgonen. En kväll vid hemgång hörs en högljudd svordomssalva ifrån omklädningsrummet. Ut på kontoret kommer en ilsken man och vrålar:
- Vem fan har spikat fast mina galoscher i golvet?
     Det var tider det.

När jag började mitt yrkesverksamma liv berättade de gamla kvinnorna (de var väl i 38-årsåldern ungefär) att de bara några år tidigare hade tagit med sig kaffe i en termos till jobbet på morgnarna och stängt in sig på toaletterna, druckit kaffe och rökt en cigg. Detta gjorde de före klockan åtta, för då kom chefen och gick runt i korridoren och sade "Godmorgon!" in mot varje dörröppning. Då var man tvungen att sitta där och säga "Godmorgon överdirektören!" och hoppas att han inte kände hur man stank av rök och bönor. Det där var kanske inget lur direkt, men ett bus. Ett bus av nöden tillkommet.
     Nuförtiden är rökarna så få och de står utanför byggnaden och trycker mot vinden i ett hörn och suger i sig en cigg i all hast. Och kaffet, det är gratis och smakar apa. Ändå blir man galen när automaten inte funkar.
     Jag såg någon rubrik i en tidning om att "det var tvättmedel i kaffeautomaten" - se där ett modernt och roligt lur!

Det är dags att vi uppfinner nya, arbetade lurendrejerier. Att skicka kedjebrev med e-post och vidarebefordra nakna karlar, youtubefilmsnuttar och kloka floskler är inte roligt, det är bara störande. Lite mer finess tack.

Att koppla om siffrona i kodlåset till porten så att ingen kommer in och alla spärrar sina passerkort kunde till exempel förgylla en måndagmorgon på kontoret. Modernt, genomarbetat, hysteriskt roligt, men utan att någon kommer till skada. Så som ett riktigt lur ska vara.

Volvo varslar 1543 medarbetare, ytterligare.

En kostymnisse säger:
- För att överleva måste vi dra ner på våra kostnader. Och personalen är en väldigt stor kostnad, det kan man inte komma ifrån.

Nä nä. Men jag trodde att det var just personalen som tillverkade bilarna. Och är det inte så att det är just det som är Volvos verksamhet? Att sälja bilar.

Det torde finnas något slags "break even". När det är så få medarbetare som bygger så få bilar att det inte längre täcker upp kostnaderna för att avlöna ledningen.

Närvarande:
Idda, ordförande

Jois, kassör

Jena, sekreterare

Sadda, Iddas syrra

Cattis och Marie, justeringsmän

Dagordning

1. Mötets öppnande

2. Godkännande av dagordning

3. Marsmänniskor i Sverige

4. Utrotningsmetoder

5. Finansiella möjligheter

6. Övriga frågor

7. Mötets avslutande

Cirka 5 - 6 miljoner marsmänniskor har invaderat Sverige. Tarzangruppen har fått i uppdrag att lösa problemet. Följande diskuteras:

Vi tar in djungeltrupper från Norge. Men har vi pengar till det? Och i så fall måste vi också anordna specialkurser i norska, så att djungeltrupperna förstår vad vi vill att de ska göra. Exakt vad vi vill att de ska göra är förslagvis att när marsmänniskorna reser sina tält (3 st, har det visat sig vara) så ska de norska djungeltrupperna stjäla tältpinnarna. I protokollet förekommer också en anteckning om att vi ska använda 186 stycken hundar. Oklart till vad.

När diskussionerna går i stå tar Tarzangruppen hjälp av Ursus Wenus, som bland annat är skospecialist. UW anser att marsmänniskorna ska få leva. "Det är synd om dem, de små kräken" säger han. Jois föreslår att vi ska hälla insektsgift i hallonsaft samt även sömnmedlet XM snark. Detta bör ta död på åtminstone 2 miljoner marsmänniskor. Vi beräknar att vi behöver fyra stycken flaskor hallonsaft vilket skulle kosta 2 200 kronor. Vi ska även beställa lite extra, till eventuella norrmän i djungeltrupperna.
Sadda förespråkar psykiska chocker, till exempel genom att visa skräckbilder på storbildsskärmar. Eftersom vi bara har råd med en storbildskärm skrotar vi den idén och satsar på den förgiftade hallonsaften.

Frågan uppkommer om hur vi ska få marsmänniskorna att dricka hallonsaften. Marsmänniskor är immuna mot vatten, berättar Ursus Wenus och därmed bordlägger vi frågan om marsmänniskorna.

Detta är ett mötesprotokoll jag hittar i en gammal pärm med diverse skrivelser ifrån min tonårstid. På baksidan av dagordningen finns ett schema över skott på mål, varav utanför, och av namnen att döma (M. Johansson [min kusin Lill-Matte], G. Karlsson [min brylling, Riala-Karlsson sedemera AIK], Sacke [Lars-Gösta, tragiskt avliden alltför tidigt förra året, en av byns stora], Nisse [Sackes lillebror] med flera) är protokollet fört under en division 4-match på 70-talet. Lill-Matte var som vanligt den mest offensiva med hela 18 skott på mål, varav sex utanför. Hur många målvakten tog vet jag dock inte eftersom inget resultat finns antecknat.

Så ropade avloppsspolningskillen glatt från sin plats med huvudet under diskbänken till sin avloppsspolningskollega som var på väg in i badrummet.
Kollegan tittade storögt in i badrummet och undrade om jag lagrade vindruvor (också han på engelska, tydligen inspirerad av sin kompis). (Annars är min kvalificerade bedömning att de båda var svenska kroater eller serber).

En kvart senare var de färdigspolade och lämnade mig med en avloppsdoftande lägenhet, tämligen blött och skitigt på toan och rejält försenad till jobbet. Med sig hade de fått prisuppgift, inköpsställe och skötselråd för träbadkaret.

Uppvuxen i norrförort och boendes i en annan, men intillgränsande, stad än huvudstaden, håller jag mig helst borta från densamma. Huvudstaden är så stor. Det myllrar av människor. I city rör sig alla hippa, stressade, turistande, urstockholmare, affärsmän, handelsarbetande, yuppisar och lodisar. Jag blir nervös. Tempot är högt. Men ändå kommer man ingenstans. På Vasagatan går folk i sådana mängder och i sådana bredder att det är omöjligt att ta sig fram gående i sin egna raska, målmedvetna takt. Långsamt får man strosa, följa med den trögflytande strömmen.

Som bilist står man mest stilla vid rödlysen, för cyklister mot enkelriktat och gångtrafikanter tvärs över gatorna, i alla riktningar, vid alla tidpunkter. Och alla andra incidenter som pågår, oavbrutet.

Jag håller mig helst i förorten. Men när ens arbetplats flyttar till Södermalm eller Östermalm är det bara att hänga med. In i grytan och brottas.

Men Stockholm är vackert. Det är ett nöje att få skåda såväl det brokiga Södermalm som det ståtliga Östermalm. Kungsholmen, Birkastan, Vasastan. Alla har sin tjusning och det går lätt att förflytta sig mellan dem med cykel. En långpromenad från den ena holmen till en annan är också en njutning i intryck från butiker, byggnader, människor, broar, gränder, järnväg och vatten.

Men det som är verkligt fascinerande är det faktum att, om inte varje dag, så varje vecka, jag förflyttar mig i bland Stockholms malmar stöter jag i hop med någon jag känner.

Idag åkte jag till Norra Bantorget efter jobbet, parkerade bilen på en bakgata (en ledig plats fanns på den andra gatan jag kom till och gratis är det att parkera i huvudstaden efter klockan 17). Låste bilen och promenerade i den bitande kylan något hundratal meter ner mot Folkets hus. Se där - kom ett bekant ansikte emot mig på trottoaren. Hej hej! En före detta arbetskamrat som jag inte sett på ett par år. Så litet är Stockholm och så fullt av bekanta att man knappt hinner sätta sin fot där förrän de dyker upp.

Några hundra meter senare träffar jag en vän (vi hade avtalat att mötas just där, just då). Vi gick och åt middag på ett hak. Vi fortsatte med fika på ett annat hak. Det förflöt några timmar. När vi sitter vid ett fönsterbord i mjuka skinnfåtöljer med våra kaffekoppar slänger jag då och då en blick ut mot gatan. Se där - där gick samma gamla kollega förbi utanför på trottoaren.

Stockholm är en väldigt liten stad. Knappt kan man vända sig om, utan att se ett bekant ansikte.

En vän flyttade från den västra närförorten till den östra. Till världens ände, tyckte jag. Det är nästan ett år sedan han flyttade, men först idag var jag och hälsade på i den nya fina lägenheten.

Kommunala färdmedel är inte mitt favoritsätt att transportera mig. Jag är bilburen ungdom, damcyklist och fotgängare. Att ta sig igenom Stockholm med närområden i direkt anslutning till arbetsdagens slut är inte något man frivilligt utsätter sig för, varken kommunalt eller i bil. Cyklar gör man bara inom stadsgränsen och promenerar max några kilometer.

"Du kan väl komma förbi någon kväll när du är på väg hem från jobbet", ironiserar min vän. Problemet är att hans nya bostadsort är inget ställe man "har vägarna förbi". Och att medvetet göra sig åbäket att frakta sig dit, nej, det orkar man inte. Så har det varit i tio månader.

Men igår blev det av. Tio kronor i trängselskatt och 40 minuter i biltrafiken. På vägen hem kollade jag bilens färddator. Det visade sig att min väns bostad ligger exakt 11 kilometer ifrån min bostad och att den sträckan tog 18 minuter att köra.

Stockholm är stort. Men löjligt litet. Cykelavstånd överallt. Men ändå är några kilometer eller någon mil som i en annan del av världen. Samma sträcka som på landsbygden är nästgårds.

Stockholm är alldeles för stort.

Tog bilen och for till en mindre stad i Sveriges södra inland. Parkerade på gatan, så nära porten som möjligt för att slippa bära väskan så långt. Min ankomst kommenterades av en inföding på följande sätt:
- Nu märks det att stockholmarna är här. Sådana där fickparkeringar finns det ingen som kan göra här!

Och då var det ändå en lätt fickparkering., ska ni veta. Jag koncentrerade mig inte ens, jag bara backade in. Jag kan fickparkera på betydligt mindre luckor än den här gigantiska platsen.

Stockholmare, det är jag.