Betraktelser

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Lena M - 15 december 2011 23:47

Så låter gråbergs gråa sång.

Och så ser tillvaron ut.


Jag var på lokal i kväll. I garderoben hängde ett sextiotal jackor och kappor. Alla var svarta, utom två.

Den ena av dem var vit. Den andra var min.

ANNONS
Av Lena M - 12 december 2011 19:16

Idag var jag på sminkavdelningen på Åhléns och tittade efter en hårflås. Min har brunnit upp, nämligen. Där rörde sig en hel del människor, även några män, ja till och med några män som inte var i sällskap med någon dam.

     Inget konstigt alls.

     Utom två, av varandra oberoende enstaka kvinnor. Som gick omkring bland hyllorna - utan att prata i telefon.


Hur törs de ens visa sig på sta'n?


När jag stod och detaljstuderade värmeapparaterna rörde sig en ung kvinna på ett tvekande sätt omkring mig. Oj, är min go'a bak i vägen här där jag böjer mig ner och rotar på nedersta hyllan, tänkte jag och ställde mig upprätt för att ta lite mindre plats i gången. Men hon går ändå inte förbi. Nehej, hon kanske hade tänkt titta på samma hylla som jag. Jo, hon behövde verkligen något som kunde skapa volym i de tunna platinablonda testarna. Så jag avslutade hastigt mitt studerande av lockiga plattänger och gick vidare i gången, vek vänster och ställde mig att lyfta på kartonger med keramiska våffeltänger. Efter mig kom den unga kvinnan gående i obestämd riktning med långsamma steg, blicken utan fäste snett upp mot taket. Så sa hon: Ja, jag vet, jag ska kolla på det sedan.

Aha - hon hade fram tills nu bara lyssnat i telefon. Det förklarar hennes omotiverade beteende.


Det är svårt att interagera med medmänniskor som är någon annanstans, med någon annan.




Locktångad                 Plattångad

     

ANNONS
Av Lena M - 7 december 2011 18:30

På lunchpromenaden överhörde* jag en konversation ifrån sällskapet som gick bakom mig på trottoaren.


     - Det är fint väder i alla fall, sa den förste.

     - Ja, nu ja, sa den andra.

     - Ja, nu blir det vår, utropade den tredje.

     - Men till helgen blir det sämre, sa den andra.

     - Nu är det vår, hojtade den tredje igen. Han verkade vara den glada pricken i gänget. Jag tänkte mig honom som lång och lite tjock och i sextioårsåldern med en knälång svart rock. Men jag vände mig aldrig om för att titta.


* Överhöra. Vad är det för ord? Ett ord som inte borde behöva finnas. Jag hörde en konversation på min lunchpromenad idag.  Om man prompt måste prepositionera hörandet så var det snarast framförhörde jag gjorde, eftersom sällskapet gick bakom mig. Jag framförhörde det bakomsagda. Jo.


Av Lena M - 29 november 2011 19:28

Ikväll hände något märkligt, just när jag kom gående i mitt hemmakvarter efter en utökad rask hemgångspromenad från jobbet. Där kom emot mig på trottaren en kvinna som - håll i er nu - inte pratade i telefon!

     Hon hade inte ens lurar i öronen och tåtar hängades runt huvudet.  Hon bara gick där, som en gammaldags människa. Ni vet sådana där som fanns för, säg, fyra år sedan. Människor som gick på gator och torg, helt tysta, utan att prata, utan att lyssna. På något otäckt vis närvarande i tillvaron. Som i vissa fall till och med varsnade andra människor och trafikanter som också befann sig på gator och torg.


Man vill bara stanna, gå fram mot henne, ta henne i armen och med förtvivlan i rösten säga:

     - Har du ingen telefon, människa?!

Av Lena M - 26 november 2011 15:49

Kära läsekretsen - jag har en stillsam fråga:


Här går jag på min frodiga gräsmatta i tröjärmarna. Här blommar rosorna. Jag rensar ogräs från grusgången. Det har varit nio grader varmt i över en vecka. Berit vet jag inte vem det är, hon har inte varit här och hälsat.

     Men när jag beger mig ut på byn möts jag av hus belamrade med tända ljusslingor runt verandor och fönster, längs vindskivor och äppelträd med grenar som lyser i vitt, gult, blått och rött. Jag läser reklam om julmarknader. Och i varje fönster skiner en stjärna, lyser en sjuarmad ljusstake.


Nu undrar jag: är det sådan där advent nu igen?

Av Lena M - 24 november 2011 19:41

Inte vet jag. Men i måndags morse gick jag iväg iklädd, om än uppknäppt, min lätta vinterjacka i duffelmodell. Ja, inte min Duffel, den riktiga, fodrade ullduffel som värmer genom iskalla vindar och tvåsiffriga minusgrader, utan den lite lättare modell jag köpte för ett par veckor sedan därför att jag tyckte alla andra hade svarta tjockjackor, halsdukar, mössa och raggsockor över hela kroppen och att min röda sommarkappa i bomull och bara ben skulle väcka anstöt.

     Men jag fick vända hem igen i måndags morse, och byta till den röda bomullsrocken. Jag höll på att förgås av värmeslag, svettades i nacken och ångade som en hundrawattare.


Ja, och på den vägen är det. Det blir fler och fler plusgrader för varje dag som går. Uppe runt tio idag och jag går med min sommarkappa, uppknäppt. Utom på lunchen, för då gick jag ut i koftärmarna. Nyss var jag ner på gården och slängde några veckors reklam, en ikeakartong och en bananflugelockande soppåse. Vad jag inte förstår är, varför jag går i uppknäppt sommarkappa och grannarna har julstjärnor och adventsljusstakar i alla fönster.


     - Varför i helvete  har ni adventsljusstakar i fönstren? ställde jag mig mitt på gården och sa. Det är november och nio grader varmt!

     Men det var ingen som svarade. En kvinna som just kom gående in på gården tittade dock på mig med en frågande blick. Men nej då, jag är inte galen. Det är vädret som är galet.

Av Lena M - 3 november 2011 23:01

Jag är ett levande uppslagsverk. En vandrande serviceinrättning. Upplysningscentralen på två ben. Godmorgon och välkommen och vad kan jag hjälpa till med? Det lyser ur mina ögon, skimrar i min aura, är stämplat i min panna - jag är anställd av staten och jag finns alltid till hands för att visa medborgarna till rätta.


Så också idag när jag var på väg hem från jobbet. En man kommer gående emot mig på trottoaren och söker min blick. "Vad kan jag hjälpa till med" börjar blinka ur mina ögon. Jag anlägger en frågade, vänlig och nyfiken blick, ett subtilt, men fyllt tydligt, insaktande steg. Och frågan kommer, ursäkta men vet du var Fredsgränd ligger? Jag svarar, pekar och ger tydliga besked, gata för gata, rondell hit, och ta till höger dit. Precis som alltid. Och som alltid med avståndsangivelser. Följ den gatan, ta till höger efter 80 meter, fortsätt 200 meter till nästa korsning. Med avstånd i meter angivet lotsar jag medmänniskorna rätt i Sundbyberg, Solna, Stockholm och Norrtälje med omnejd. Och varje gång drabbas jag sedan av ångest och tänker: men vänta nu - är det verkligen bara 200 meter till nästa korsning, är det inte minst 300? Men kommer varje gång fram till att det faktiskt är just 200 meter, som jag sade. (Och jodå, det har hänt att jag kontrollmätt på kartan när jag kommit hem).


Mannen på trottoaren fattar, han är inte helt obekant med trakten,  det är bara just den där adressen han inte känner till. Han tittar lättat och tacksamt på mig och säger:

    - Tack! Jag har frågat sjuhundra stycken, jag lovar!


Visst. Fråga mig direkt nästa gång. Jag vet var varenda liten återvändsgränd i den här sta'n ligger. Och hur långt det är dit, i meter.

Av Lena M - 1 november 2011 21:45

Det finns väl ingen anledning att skriva den här betraktelsen. Jag har ju redan skrivit den. Varje år, vår och höst.

Senast i Solen går inte upp, den går runt. Och i den, högst relevanta, frågan Vad är klockan om en timme vid den här tiden till hösten? Och jag är fortfarande Lika förvirrad som en ko!


I år var jag på födelsedagsfest natten när sommartiden skulle återställas till normaltid igen. Värdinnan på festen, födelsedagsbarnet själv, förklarade nöjt för alla som skulle åka hem från festen med kommunala färdmedel att sista tåget gick klockan kvart över ett. Men si, sa värdinnan, och här kom det där nöjda fram, när klockan bir två så blir hon ett - och då går sista tåget en gång till!

     Ja, inte vet jag. Jag litar på henne. Och så kör jag bil. Och åkte inte hem förrän halv fem, finsk tid.


Men när jag vaknade nästa dag och läst nättidningarna och slökollat på tv läste jag att "sommartid och vintertid ändras alltid klockan 02:00 genom att klockan vrids fram respektive tillbaka en timme". Betyder det att några av festens gäster missade sista tåget hem? Ja, inte vet jag. Jag tog ju bilen.


När jag slöat färdigt och fikat en gång till och äntligen tänkte göra något vettigt, som att dammsuga, ta en promenad och gå ut och handla filmjölk, upptäcker jag plötsligt att det är helt mörkt ute, fast det bara är eftermiddag. Jag som tyckte alla på den där festen pratade om att vi skulle få en extra timme och att dagarna skulle bli längre och ljusare. Nu verkade det vara precis tvärtom. Vilken besvikelse.


För övrigt tycker jag att vi ska göra som Ryssland, det vill säga införa konstant sommarttid. Åtminstone i Uppland.

Presentation

Omröstning

Den här bloggen har flyttat till betraktelser.lenamjohansson.se
 Det vet jag väl
 Det bryr jag mig inte ett smack om
 Tänker fortsätta kolla den där
 Tack för upplysningen!
 Äh, jag hamnade bara här av en slump

Gästbok

Följ bloggen

Följ Betraktelser med Blogkeen
Följ Betraktelser med Bloglovin'

Sök i bloggen

Fråga mig

14 besvarade frågor

Arkiv

Besöksstatistik

Kategorier

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se