Här får du inte parkera.

Inte alls.

Någonsin.

Överhuvudtaget.

Till tidens ände.

Haja!

Helgen räknas inte. Ej heller den varannanlediga fredagen, som ägnades åt att städa i lägenheten och göra telefonärenden. Att jag efter 31 minuter med Telia, varav ett par i samtal med den mycket hjälpsamma Britt, tappade täckningen i väntan på att supportern, som Britt kopplat mig till, skulle svara - ja, det är smällar man får ta.

     Det räknas ändå inte. Det var i måndags semestern började.

Måndagen ägnades åt Norrtälje. Två viktiga ärenden skulle uträttas: jag skulle besöka två banker för att reda upp de förvirrade värdepappersaffärer jag själv ställt till med och jag skulle boka tid för att vaxa benen. Jag började med det sistnämnda och klev in på salongen.

     - Hej, jag skulle vilja boka tid för att vaxa benen.

     - Hela eller halva ben?

     - Hela, svarade jag snabbt för säkerhets skull, rädd att hon annars skulle fråga om det var fram- eller baksidan jag ville vaxa.

     - Ja, då ska vi se. Vi har faktiskt en tid idag klockan två.

     - Perfekt, då tar jag den!

     - Är håren tillräckligt långa?

     - Ja, när klockan är två har de blivit det!

Sa jag såklart inte. Men ack att jag hade gjort!

Spatserade sedan, parerandes män med systembolagskassar med koncentrerad min på väg till parkeringen, till banken. Tryckte fram nummer 164. I kassan expedierades 142 och 143 och ett hastigt överslag av människorna i lokalen visade att alla däremellan var på plats. Och varmt var det. Kvavt. Så jag gick ut från banken och tvärsöver gatan in på fiket. Köpte mig en ostfralla och en kopp kaffe. Jag satte mig på något som skulle kunna passera för "uteservering", det vill säga två rangliga bord med vardera två stolar uppställda på kullerstenarna som utgör den smala trottoaren. Jag tog ett kliv ut i gatan och sträckte på halsen. Då såg jag genom bankens fönster att det var nummer 144 som betjänades.  Männen vid grannbordet lämnade ett par dagstidningar efter sig när de fikat färdigt och jag hann slöläsa den ena innan nummer 161 kom upp i displayen i bankens fönster. Jag gick över gatan och in på banken. Det var lika mycket folk i lokalen, men jag antar att det var andra personer än för tjugo minuter sedan. Plexus var en av dem. Jag känner hans syster. Men det vet ju inte han att jag gör.

Ett tydligt svar på första banken, en värdepapperstransaktion på nästa bank, två handväskor (ska jag ha den röda eller den vita, frågade jag expediten. Ta båda, sa hon. Och det hade hon ju rätt i), nio pocketböcker (enbart svenska författare), en smörgåsfika ytterligare vid ån läsandes en av böckerna (den av den lokale författaren), två hela vaxade ben, inte ett enda par skor men ett par solglasögon och korgen full av fil, bröd och ost samt en kilo bigarråer på Stora torget senare var både dagen och jag slut. På kvällen läste jag ut en av böckerna (inte den jag börjat på när jag fikade dock).

Tisdagen bjöd 24 grader i skuggan under markisen och dryga trettio i solen. Jag befann mig i den underbara skuggan och drack kaffe, åt fullkornssmörgåsar med egenodlade rädisor och isbergssallad och läste, läste, läste, läste. Kort paus för att koka potatis. Åt lunchen med boken i näven, den bok jag påbörjat på fiket vid ån i Norrtälje igår. När klockan var fem hade jag läst 222 sidor av bokens 444. Då reste jag på mig, snörde på mig ett par gympadojor och drog på ett par arbetshandskar och röjde sly och staplade om veden i vedbo'n fram till klocka åtta, när min pappa kom förbi med mördarsnigelmördarspaden över axeln. Allsång och mord i Midsomer avslutade semesterdag två.

Nu har onsdagen just börjat och efter en kopp kaffe och femtio sidor i boken på altanen frös jag i de blygsamma 18 grader som termometern visar. Gick in och startade datorn.

Helvete! Nu gick jag på det!

Bakgrund:

    I söndags berättade pappa att han pratat med min granne, på andra sidan ån, på sin promenad och grannen berättade att han sett vargen - ni vet Riala-vargen - i påskas här utanför på åkern mellan hans hus och mitt. Han hade gått ut från sin tomt och närmat sig vargen, stod bara tio meter ifrån. Vad spännande - jag var ju här hela påsken - varför såg jag ingen varg?! Jag vill ju så gärna se den, när jag själv är i tryggt förvar, gärna inne i huset, kikandes i fönstret med min kikare.     

     Jag visade pappa fotona jag tog på en schäferhund som gick på nämnda åker i höstas. Pappa var inte hundraprocent säker på att det verkligen var en schäfer på mina bilder. Tänk om det också var vargen? Men nej. Jag är helt säker på att det var en hund, och jag lade ut bilderna på Fejan och de som såg dem var eniga med mig. Det var en hund, ingen varg. Och jag kan inte låta bli att tänka att det kan vara, säger kan, möjligen och kanske, en schäferhund som byfolket ser, när de säger att de sett vargen. Men jag är också helt övertygad om att när man ser vargen, då vet man att det är vargen man ser.

Jag gick på det!

Nyss var jag ute på tomten och plockade in min tvätt. Jag hörde hur det prasslade och lät i buskaget på den obebodda ängstomten som gränsar till min i öster. Jag klev fram bakom husknuten för att se vad det var. Då kom en stor, röd räv med lång yvig svans rusandes. Sprang in på min gräsmatta, bakom en gran och vedbon, vidare upp på grannens tomt. Jag tog tvätten på armen och gick mot framsidan. Då hör jag att det fortfarande prasslar och låter bakom gärdsgårn. Jag går in och tar kameran, som alltid ligger lätt tillgänglig, och går till fönstret mot gärdsgårn. Och där - en stor grå med stående öron och borstig svans.

     - Jävlar - nu är det vargen som jagar räv! Kameran gick av. Och djuret vände på sig så att jag faktiskt såg. Det var schäfern, igen.

Förbannade hundägare. Det är förbjudet för hundar att jaga vilt!

Tre gårdar bort hör jag ungar som ropar "Morfar", "Morfar" upprepade gånger. Sedan hör jag "Morfar, kom hit!" några gånger. Heter hundrackarn Morfar? Isses.

Och jag har fortfarande inte sett vargen.

Det startar redan vid tvåtiden i natt:

• Mobiletelefonen ringer och väcker mig abrupt mitt i djupsömnen.
• Jävla idioter som ringer fel i mitt natten
• Slår av telefonen och somnar om.
• Vaknar halv åtta av att väckarklockan, som jag har i mobilen, inte har ringt för en halvtimme sedan.
• Vaffan nu då, mobilen är slocken och visar "Local mode"
• Snabba ryck, morgontoalett, filfrukost, packa ner springkläderna till Vårruset, klä mig och gå iväg
• Jippi, jag hinner - ska ta bilen till Lidingö på kurs.
• Hämta upp en kollega, Vi har stämt träff 8.30 vid Stadion.
• Kommer ut på gatan till min parkerade bil.
• Vindrutan krossad.
• En handskriven lapp daterad med klockslag 02:10 och en uppmaning att ringa polisen på 11414.
• Jag sätter mig mot motorhuven med lappen i handen och gråter bakom mina solglasögon
• Funderar på hur jag ska lösa dagens logistik
• En ung man i huset som min bil är parkerad vid kommer fram till mig och tröstar. Jag häver ur mig alla besvär och vi beskådar förödelsen som även innefattar bakrutan på mercan framför min bil
• Ytterligare en nabo kommer gående och frågar vad som hänt.
• Det känns bättre när jag får sympati och hjälp att sortera tankarna på i vilken ordning jag ska ta ta i allt.
• - Behöver du hjälp att ringa efter en taxi, frågar den omtänksamme unge grannen
• Ringer 11414 som besvaras av en surtant.
• Blir till slut kopplad till närpolisen.
• Samtalet bryts.
• Ringer upp 11414 igen och surtanten är tammefan dum i huvudet och allt annat än servicemässigt sinnad
• Hamnar hos en annan polis som undrar varför jag blev kopplad till honom.
• Vilket jag inte kunde svara på.
• Nåväl. Polisanmälan var gjord och rapporten skickas till mig med post.
• Har gått tillbaka till lägenheten och rafsar vilt i alla papper för att hitta försäkringsbeskedet.
• Misslyckas
• Pratar med kollegan, som börjar gå Lidingövägen ut i väntan på mig i en taxi alternativt en buss, vilket som kommer först.
•  Ringer 020-202020 till taxi.
• En artig och trevlig manlig telefonist tar emot beställningen
• Medan jag åker ner i hissen kommer sms att taxin kommer om tre minuter (fast det tog lite längre tid)
• Ringer 118118 medan jag väntar på taxin och blir expedierad av den väldigt trevliga och serviceinriktade Håkan.
• Håkan kopplar mig direkt till ICA-banken, där jag har min försäkring tecknad. Samt sms:ar mig numret ifall jag behöver det igen.
• Efter diverse knapptryckningar på kommandon från plåt-fröken där inget alternativ passar hamnar jag hos Niklas.
• Niklas är oerhört trevlig och serviceintriktad och förklarar att när det gäller försäkringsfrågor måste han koppla mig.
• Då bryts samtalet.
• Detta händer när jag sitter i taxin med den fantastiskt trevliga chauffören Håkan Persson.
• Etftersom 118-Håkan har sms:at mig ICA-bankens telefonnummer kan jag ringa upp dem igen.
• Knappar mig fram och hamnar återigen hos den trevlige Niklas.
• - Vart tog du vägen, ropar han glatt.
• Medan jag var försvunnen hade han tagit fram mitt försäkringsnummer, eftersom han förstod att jag inte hade det tillgängligt.
• Han gav mig telefonnumret till försäkringsavdelningen, som dock inte öppnade förrän klockan nio.
• Min kollega ringer och säger att hon hoppat på en buss och är framme på Lidingö i kurslokalen.
• Batteriet i tjänstemobilen tar slut.
• Fem över nio glider jag, genom 020-Håkans vänliga försorg, in i lokalen, 400 kronor fattigare.
• På första kafferasten ber jag att få låna telefonen i receptionen och ringer och anmäler skadan till försäkringsbolaget och bir mycket vänligt bemött av någon som jag tyvärr glömt namnet på.
• Hon kopplar mig direkt till Carglas.
• Pratar med en väldigt trevlig kvinna som heter Marie som letar tider på anläggning så nära mig som möjligt.
• Jag får en tid i Vällingby, tyvärr det närmsta som fanns under morgondagen.
• Jag börjar genast fundera på hur lång tid det tar att cykla därifrån efter att jag lämnat in bilen och om jag alls kan köra så långt med den krossade rutan.
• Sedan är det kurs och så blir det lunch.
• Lånar datorn i receptionen och söker efter bilglasreparatörer.
• Hittar en bara några kilometer från mig och får en tid där i morgon efter att först ha blivit kopplad av en trevlig kvinna till en hjälpsam och vänlig man på anläggningen.
• Ringer Carglas och avbokar tiden och förklarar varför och bemöts med idel ädel förståelse och trevlig ton.
• Kurs. Kafferast. Kurs.
• Dags för hemfärd.
• Ska ta bussen.
• Lånar datorn igen.
• Loggar in på SL: sida.
• Klickar på Biljetter och priser och visst - man kan köpa sms-biljett.
• Vilken tur att "Locale mode" försvann från min mobil när jag plockat ur batteriet och startat om den.
• Välj hur många zoner du ska köpa biljett för.
• Hur vet jag hur SL har zonindelat länet?
• Söker på zon och får upp en pdf-fil.
• Förstorar kartan och ser att jag befinner mig i zon A och att mitt hem också ligger i zon A. Strålande.
• Söker på sms-biljett.
• Läser instruktionerna.
• Har du kontantkort kanske du måste anmäla till din operatör för att kunna köpa biljetter hos SL via sms.
• Jag skickar sms:et och ber en stilla bön att det ska funka.
• Batteriet börjar ta slut även på min mobil.
• Det piper och jag har fått en biljett för 30 kr som räcker en timme.
• Bussen kommer, bussen går.
• Byte till nästa buss, som står inne och busschauffören ler och ser både på mig och min mobil
• Bussen går nästan hela vägen hem.
• Om jag hade bott där jag bodde för två år sedan.
• Nu får jag byta till en annan buss.
• Vet inte vilken buss jag ska ta, men en vänlig kvinna i busskuren frågar vart jag ska när jag står och läser på linjekartan och berättar vilken buss som funkar bäst. En och en halv timme sedan jag gick ifrån kursen kliver jag av bussen som stannar bara ett par hundra meter ifrån min port.
• Jävla ligister som vandaliserar goda skattebetalares bilar!
• Imorgon kör jag bilen till glasverksta'n och sedan köper jag en sms-biljett och tar bussen tillbaka till jobbet.
• Nu vet jag hur man gör och det är enklare än att böka in cykeln i bakluckan.

Jag samlar på skyltar. Den här är bra:

"Hundar får ej vistas lösa och förorena inom området"

Nehej. Får de förorena om de vistas där kopplade då alltså?

För övrigt grämer jag mig över att jag inte hade kameran med mig igår när jag stod vid den där skylten och tittade på den lösspringande rottweilern som 1) bajsade vid en buske, 2) pinkade på en sten och sedan 3) sprang lite fram och tillbakanosande över bilvägen som går genom området ifråga. Det där området där hundar inte får springa lösa alltså. Och absolut inte förorena samtidigt.

Ove berättar på fikarasten, apropå ämnet uniformer som diskuterades, att:

     - För tio år sedan, när jag var gift med en sjökapten, ...

Jag minns inte riktigt vad hans berättelse gick ut på, jag vet bara hur jag själv reagerade när han fortsatte:

     - ... och hon sa att ....

Då hajade jag till och fick göra en hastig omstrukturering av de inre bilder som Oves berättelse frammanat.

I min tankevärld är det uppenbarligen inget som helst uppseendeväckande eller överhuvudtaget noterbart med att en man är gift med en man. I min sinnevärld, däremot, är det tydligen helt otänkbart att en kvinna kan vara sjökapten.

I samma ögonblick som Ove sa "sjökapten" såg jag en man framför mig. Detta utan att det behövdes någon omvandlingsprocess i min hjärna från "när jag var gift med", vilket borde ha väckt en bild av en kvinna. Det är kanske vanligare att män är gifta med män än att kvinnor är sjökaptener. Det säger kanske mer om samhällsstrukturen, än om mina inneboende fördomar.

Längs trottoaren på en gata en helt vanligt vardagkväll i en helt vanlig svensk stad: två små medborgare kommer susandes.

     - Sisten fram är en skit!

     - Men jag är inte med!

     - Sisten fram är en skit!

     - Men jag är inte med!

     - Sisten fram är en skit!

     - Men jag är inte med!

     - Sisten fram är en skit!

     - Men jag är inte med!

     - Sisten fram är en skit!

     - Men jag är inte med!

Det ena barnet sprang, det andra körde på en sparkcykel på hjul. Det ena barnet låg en halvmeter före i färdriktningen. Den ena var pojke, den andra flicka. Gissa vem som var vem i dramat ovan.

Om två månader har jag förvärvsarbetat på heltid i 32 år. Det är mer än 40 år sedan jag började grundskolan. Jag har bytt mitt körkort tre gånger. Jag röstade i kärnkraftsvalet. Mina gamla klasskamrater fyller 50 år i år (herrgud vad gamla de är). Jag åt pizza för första gången när jag var 17 år. Jag vet var jag var och vad jag gjorde är jag fick höra att Palme var skjuten till döds. Jag kunde texten till Man ska leva för varandra med Trio med Bumba utantill. Rättelse: jag kan texten till Man ska leva för varandra med Trio med Bumba utantill. Jag dansade till Forbes gäng, två poäng. Jag var 35 år fyllda när jag köpte min första mobiltelefon.

Jag har varit med.

Men när jag häromdagen letade bland gamla papper och fotoalbum gjorde jag en förfärlig upptäckt: Jag har inte förändrats överhuvudtaget sedan högstadiet.

Jag har samma frisyr och samma hårfärg idag som när jag tog studenten. Jag har exakt likadana kläder och samma stil och smak som jag hade som tonåring, Till min förvåning ser jag att vissa klädesplagg och några par skor faktiskt inte bara är identiskt lika dem jag bar 1982 - det är exakt samma plagg och samma dojjor. De gardiner jag har i köksfönstret hade jag i vardagsrummet 1984. Golvlampan bredvid min soffa stod i mitt rum i barndomshemmet redan på tidigt 70-tal. Den porslinsmugg jag dricker kaffe ur hemma i lägenheten finns med på ett foto från mitt kontorsrum på jobbet 1980. Den är från Höganäs och rosamelerad till färgen. Ni tror mig inte nu, men jag har en blå kajalpenna, som jag fortfarande använder, som jag köpte på Domus i Norrtälje medan jag fortfarande gick i skolan. När jag läser kåserier jag skrivit i skoltidningen när jag gick i 8F är det som att läsa en betraktelse i bloggen anno 2011. Jag är lika betagen av Nick Nolte fortfarande, som jag var kär i Tom Jordache i Fattiga och rika.

Och jag drömmer fortfarande om den stora kärleken.