Betraktelser

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Lena M - 7 december 2010 21:04

Jag har blivit sambo. Ofrivilligt sambo.

     I mitt hus på landet, som jag inte vistades i på tre veckor under den mörka hösten möttes jag vid vinterns intrång av ett ytterligare ett intrång. När jag en mörk och kall torsdagkväll trädde in i mitt kök som höll 9 plusgrader såg jag genast något jag inte sett förut.

     Råttskitar.

Som svarta riskorn låg de på golvet vid diskbänken. I skåpet under diskbänken. På diskbänken. Och vid sockeln i dörren ut till hallen. Och spån av papper, söndertuggat, i diskbänksskåpet. Råttfällorna som stod längst in i skåpet och i vedlår'n innehöll bara en liten bit intorkad ost. Inga steg av små fötter kunde höras i huset.

     Jag var ensam. Gästerna som besökt mig hade gått.


När temperaturen inne hade landat runt 16-strecket gick jag och lade mig och sov.


Nästa dag dammsög jag noggrant hela köket och resten av huset. Inte i något annat rum hittade jag spår av min hemlige sambo. Jag diskade allt som stått framme på diskbänken. Jag laddade råttfällorna med ny ost (Västgöta kloster, 28 procentig). När kvällen kom lade jag mig och sov i ett hus som nu höll uppåt 25 vedeldade grader.


Lördag sover jag länge. Släpar mig ur sängen, gnuggar natten ur ögonen, kikar ut på det vita landskapet utanför fönstret och går så ut i köket. När jag öppnar vedlår'n möts jag av synen av min sambo. Min före detta sambo. Min halshuggne sambo. Med nacken knäckt ligger en grå filur i fällan och jag bär ut honom och slänger honom över gärdsgår'n mot grannens åker. I högen där massor av hans förmultnande kompisar ligger sedan i höstas (fångade redan i källaren, under husgrunden).


  


Frid och fröjd.


Söndag morgon vaknar jag vid åtta-halv nio och vänder mig runt och lägger mig på sidan med kinden mot en ny sval kudde (jag har tre stycken i min smala säng) och planerar att slumra en stund till. Jag sticker in handen under kudden och känner något hårt, inne i kuddvaret. Jag lyfter mig på armbågen och sticker in handen i kuddvaret och plockar ut  - en torkad makaron. Skumt. Tänker jag, och släpper ner makaronen på trasmattan på golvet nedanför sängen och sluter ögonen igen. Lägger mig till rätta, puffar till kudden, lägger handen under den. Och känner åter något hårt.

     Men vad är detta? Nu reser jag mig hastigt upp i sittande ställning. River kudden ur örngottet och vänder ut och in på det. Ur örngottet ramlar nästan en handfull torkade matbitar. Inklusive en stor chokladöverdragen godisbit av den sort som finns i hälsogodislösviktslådorna. En sort jag ytterst sällan äter, men som jag kanske köpt någon gång i somras eller förra vintern när jag haft besök och ställt fram i en godisskål. Kanske har en chokladkula rullat iväg längst in under ett stort skåp dit dammsugarmunstycket inte når. Eller ramlat ur påsen och legat kvar i något köksskåp.

     Min sambo har anlagt ett skafferi i min kudde.

     Men nu är han hursomhelst död och, om inte begraven så, utslängd.


På söndagen åker jag till sta'n och kommer tillbaka fem dagar senare, på fredag kväll. På köksgolvet har två ostförsedda råttfällor stått på golvet förutom de tre som står i vedlår och under diskbänk. De står orörda kvar på fredagkvällen. Jag eldar, tittar på fredagstv och går och lägger mig. Känner först på alla tre kuddarna och lyfter upp alla lakan och täcken och filtar. Bara för säkerhetsskull. Jag var helt oförberedd på att få en sambo. Att dessutom dela säng känner jag mig inte alls redo för.


Sover gott och länge och går upp i köket för att tända i vedspisen, koka kaffe och breda mig ett par ostmackor för att sedan sätta mig i tv-fåtöljen och titta på skidtävlingar.

     Men vad ser jag? Vid sockeln under skafferiskåpet ligger en massa skräp. Pappersbitar. Jag öppnar skåpdörren och tittar på nedersta hyllan - fylld av råttskitar och en söndertuggad etikett från en plastflaska som står på nedersta hyllan tillsammans med termosar och tillbringare.

     Min sambo har flyttat tillbaka. Återuppstått. Alternativt har jag fått en ny kavaljer i den avlidnes ställe. Eller i alla fall spår av en kavaljer. Några tassande steg hör jag ännu inte. Suck. Fram med dammsugaren igen. Laddar om råttfällorna med feta fina nötbitar med en dutt förföriskt doftande kaviar. Vägen till mannens hjärta går via magen. Fast det är inte hans hjärta jag vill åt.

     Jag vill knäcka nacken av'en.


På lördagkvällen paralelltittar jag på Dansbandskampen och Så mycket bättre på tv. Mitt i en sång hör jag ett "klonk" ifrån köket och rusar genast dit.

     Jag har haft ihjäl ännu en sambo.


Det är det färskaste råttlik jag sett. Blodet är, ja blodrött. Pälsen är mörgrå, blank och fin. Han ser välnärd ut, välväxt.

     På med gummistövlarna och ut i mörkret med fällan inklusive fångst, pulsar genom snön till gärdsgår'n och dumpar min inneboende ner i snödrivan över likberget mot grannens oodlade åker (han bara EU-bidragsslår den en gång per år).


Sover gott även lördagnatt. Ensam i sängen. Min förra sambos polare springer i väggarna, som alltid. Men det bryr jag mig inte om. Så länge de håller sig mellan innervägg och yttervägg stör de mig inte. Okej. En gång tänder jag faktiskt lyset och tittar ut över golvet. Bara i fall att, alltså.


Det som förvånar mig, som alltid varit rädd för djur, alla djur, från skalbaggar till labradorer, från grodor till kor, är att jag tar det här så pragmatiskt.

     Man skulle kunna bli hysterisk. Åtminstone lite nojjig.

     Men jag tänker att det går inte att skydda sig mot mössen. Vill de in, så kommer de in. Det räcker med ett knappnålshuvudstort hål. Inget hus är mustätt. Och jag tänker, at det jag inte ser, lider jag inte av. Om mössen är inne på nätterna när jag sover. Om de kryper in i sitt skafferi, min huvudkudde, och hämtar och lämnar krubb - vad spelar det mig för roll, om jag inte ens märker det?

     Ja, det är lätt att tänka logiskt och vara kaxig så länge jag enbart sett råttor med knäckta nackar. Den dag en liten grå sambo kommer tassandes på vardagsrumsgolvet när jag sitter i min tv-fåtölj. Eller den morgon jag vaknar av att något springer över min bröstkorg. Då kanske "pragmatisk" inte är det ord som bäst beskriver mig.

ANNONS
Av Lena M - 6 december 2010 20:08

Nu kommer den sibiriska kylan, utropar löpsedeln idag.


Spännande, säger jag. Då får vi se om den passar till den polska snön vi fick i samband med den arktiska kylan.

ANNONS
Av Lena M - 5 december 2010 14:24

Jag är med på en dejtingsajt. Inte aktivt, men det är väl som en stående rad på stryktipset - man måste vara med för att ha chans att överhuvudtaget kunna vinna.     

     Då och då, varannan månad eller så, kommer jag ihåg att logga in på sajten och under några timmar och dagar rullar det in ett antal mejl till mig. Här är några av de brev män skickat till mig efter att ha läst min presentation. I sin helhet. Citerade utan frisering. Siffran under är åldern på skrivaren. Som ni ser är det flera av friarna som är i min ålder. Några andra; inte.


fin du e då kramis johan

41


söt du
ja bor i hässelby

34


toookigt söt:)
allt bra med dig?

31


du ser jätte trevligt och söt ut.
jag vill gärna lära känna dig.
//Pierre

35


ung kille! ;)

18

 

har du lite tid?

47


hejsan på dej*ler*

44


hej vill du lära känna en glad och trevlig smålänning ? mvh uffe

44


Heej

31


Hej på dej!!
Bra med dej då?
Pysslar du med då?

55


hej
hur har du det ikväll

49


hejhej :) lust att chatta med en ung muskulös man? ;)

26


Heejsan):: läget med dig då?:)

18


hej på dig karmar på pierre

54


puss

43


vad brukar du göra över helg...

48


gud var due  snygg  o attraktiv wow

51


Hej bra med dig?

46


hej
hur mår du

26


Du är söt.

64


Fin du e

47


Hej  jag heter Berngt  jag vill vara med dig.
Kramis.

57


Hallå där..
Får jag erbjudadig en liten massage idag??

37


hej kalle här som tycker du ä snygg

62



Vilken av herrrarna tycker ni att jag ska slå till på?

Av Lena M - 4 december 2010 14:30

Rubrik från en annons i lokaltidningen:


Vill du går ner 10 kilo i vikt till jul? Ring nu!


I en tidning som kom ut sista november...


Om man ringer det angivna telefonnumret, vad får man höra då?

     "Kom hit, betala 1 500 kronor och vi hugger av ditt ena ben"?



Av Lena M - 30 november 2010 19:43

Inte nog med att min hjärna ständigt och jämt drar långa tankegångar och skriver betraktelser utan att jag på något sätt är inblandad eller har gett mitt tillstånd och därför tröttar ut mig fullständigt -


kan man lobotomera bort Paul Paljett från hjärnan?


Sedan jag vaknade i morse, hela dagen, genom möten, lunch, arbete, hemfärd och hushållsbestyr har min hjärna sjungit på Paljetts gamla schlagerdänga Misslyckade mig. Aa-am-lubilej, misslyckade mig, mig, mig, mig, mig.


Eftersom jag inte hört den låten på länge måste det var något från mitt undermedvetna som vill klanka ner på mig och knäcka mitt självförtroende genom att kalla mig misslyckad.


Sesam åh, Sesam, öppna dig för mig, visa din flicka, visa ditt skatt. Det måste väl finnas någon i världen som säger go'dag och inte go'natt.


Aa-am-lubulej - hjälp!

Av Lena M - 27 november 2010 00:54

Varför har finska längdlandslaget bytt till mörkblå tävlingsdräkt? Det gör att man inte känner igen dem i fältet. Den finlandsblåa var mycket snyggare!


Att jag aldrig kan lära mig att gillra råttfällor! Varför ska det vara så svårt? Hur ska man klara sig som ensamstående om man inte kan gillra sina råttfällor själv, utan måste be sin gamla pensionerade pappa om hjälp? Det är ju inte klokt.


Jag fattar inte varför man i både Idol och Dansbandskampen låter juryn respektive experttyckarna hela tiden ta upp huruvida artisterna valt rätt eller fel låt. I Idol anklagas de för att de valt en låt som inte passar dem och får höra att det är därför deras sång inte lät bra och uppträdandet var stelt. I Dansbandskampen spelar de in scener där bandet står och stirrar på en jukebox medan skyltar med låttitlar swischar förbi i nederkant av bildrutan. I själva verket är det ju producent och bolag som bestämmer vilka låtar alla ska sjunga för att på så sätt styra vilka som får en chans att göra bra ifrån sig och vilka som ska röstas ut. Varför ägnas en massa programtid åt att hymla?


I min lägenhet har jag ett bredbandsuttag på väggen i hallen, men det är bara en kåpa, det finns inget hål att sätta kabeln i. Jag grunnar mig gråhårig på om jag är helt puckad som inte förstår hur jag ska veta om jag har eller inte har bredband. Trött på att inte kunna titta på SVTplay och Youtube skulle jag gärna vilja ha ett bredband. Å andra sidan kunde uttaget inte ha suttit på en sämre plats om man ska ha en kabel mellan det och datorn.


Varför i himles namn hade deltagarna i viktminskningssåpan Biggest Loser tjocka huvjackor på sig när de tränade inomhus? De tränade hårt och enligt uppgift många timmar varje dag. Ett litet linne och ett par korta tajts borde räckt.


Förra veckan funderade jag på vad skälet är till att affärsidkare satte upp julpynt omkring den 12-15 november. Barmark, plusgrader och ett enda lager kläder på löprundorna, ehuru dock långärmade, är långt från adventsstämning. Men upp med sjuarrmade stakar i alla fönster, röda tomtar med glödlampor inuti hängades ovanför, röda gardiner, lyktor vid ingången, kransar ovanför portar, girlanger, röda band, änglar och så förbannat många ljusslingor att Vattenfalls aktieägare korkar upp sin dyraste vinpava, trygga i förvissningen om ännu ett gott år, även om det inte skulle bli kallt. Är det för att konsumenterna ska ha flera veckor på sig att köpa röda saker och elektriska apparater innan mellandagsrean? För i så fall undrar jag om det inte får motsatt verkan. Någonstans måste gränsen gå mellan köpsug och jullängtan kontra utmattning och tom plånka. Och jag tror gränsen är nådd inom fyra veckor. Det fattade man redan på Jesu tid - varför tror ni annars man firar advent fyra veckor före hans födelsedag? De var inte dumma på den tiden, trots att de inte hade elektricitet.


Just nu har jag sparat min naglar och låtit dem växa långa. Det gör jag nästan aldrig eftersom jag under årets odlingperiod gräver i mina rabatter och grönsaksland och det är lättare att göra med kortklippta naglar. Det är också lättare att hålla korta naglar rena och fräscha. Men visst - jag tycker det är snyggt med lite längre naglar målade med nagellack i fina färger. Så några veckor under vintern låter jag dem växa.

        

Vid den här längden är jag irriterad på naglarna. Det är mycket svårare att skriva på tangentbordet. Vill man trycka på siffertangenterna på mobilen eller på kodlås för inpassering i porten kan man inte göra det med fingertoppen, utan får trycka med sidan av en nagel. Är knapparna nedsänkta istället för upphöjda kan det var svårt att få tillräcklig kraft för att få kontakt. Det är svårt att ta upp mynt ur plånboken.

     Därför har jag mycket svårt att förstå de kvinnor som frivilligt och för pengar sätter fast långa extranaglar på sina fingrar. Dessa naglar är inte bara längre än de jag har nu, utan också raka och kantiga vilket jag inte bara tycker är fult, utan också ser opraktiskt ut. River man sig inte när man tar på sig strumpor och när man torkar sig vid toalettbesök? Hur tar man hand om små barn med sådana naglar?


Vanliga hederliga limpor - det verkar inte vara modernt längre? Det är sällan man ser en färsk limpa i affären utom understundom en färdigskuren Skogaholmare. Utbudet är minimalt. Jag blir ibland sugen på ett riktigt god limpa på vetemjöl och sirap, utan tuggmotstånd och befriad från fiberrikt fullkorn och dinkel, surdeg, klippt råg och en massa nötter och frön med omega3 i. Men som sagt, det är inte modernt längre.


Allt detta och tusentals andra saker är vad min hjärna sysselsätter sig med att tänka på. Hela tiden. Jag bryr mig inte om hälften av det där. Jag har inte bett om att fundera på all denna trivia. Min hjärna gör det oombedd, och oavbrutet. För varenda synintryck, varje ordväxling, alla reklamfilmer och tv-program, tidningsrubriker och fikakonversationer jag upplever formulerar min hjärna en betraktelse, ett blogginlägg. Tur för er att jag sätter stopp och åtminstone inte skriver dem alla. Jag önskar bara att jag själv slapp höra dem, inne i huvudet.


Jag önskar jag hade en avstängningsknapp till min hjärna. Den går mig på nerverna.

Av Lena M - 16 november 2010 08:30

Det här med modeblogg funkar ju inte!


Här har jag hängt ut mina balla outfits och nogsamt skrivit var jag köpt dem. Men inte ett enda gratis klädesplagg för provning, inte en rabattkupong så långt ögat kan nå ifrån Ellos eller någon annan postorderkatalog ännu.


Man hör ständigt om alla dessa modebloggare som försörjer sig på att skriva vilka kläder de köper, vad de gillar och inte gillar. Töntiga foton-i-spegeln-på-mig-själv-med-armen-höjd-med-kameran-mitt-i-bild publiceras på blogg efter blogg. Och har tusentals läsare, varje dag.


Men jag är skeptisk.

Av Lena M - 15 november 2010 19:01

När jag gåroch tränar ser jag ut så här. Inomhusträning alltså.

På bilden här har jag ett par sprillans nya tajts som kom med posten från Ellos idag. De är mjuka och smidiga och har jättefina reflexer på dragkedjan vid smalbenen. Linnet är också från Ellos och jag har flera likadana, fast i andra färger. Ett med rosa och vitt i sidan och ett som är helvitt med svart rand.


  


När jag springer ute har jag en långärmad tröja nu, linne slutade jag nog med utomhus i början av oktober eller så. Jag skulle vilja ha en snygg jacka till vintern, men jag har inte fått tag på någon. Helst en vit, eller kanske gul, får då syns man bäst. Fast vit är snyggare, för jag passar inte i gult.


Vilken är er finaste outfit när ni tränar?

Presentation

Omröstning

Den här bloggen har flyttat till betraktelser.lenamjohansson.se
 Det vet jag väl
 Det bryr jag mig inte ett smack om
 Tänker fortsätta kolla den där
 Tack för upplysningen!
 Äh, jag hamnade bara här av en slump

Gästbok

Följ bloggen

Följ Betraktelser med Blogkeen
Följ Betraktelser med Bloglovin'

Sök i bloggen

Fråga mig

14 besvarade frågor

Arkiv

Besöksstatistik

Kategorier

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se