Jag skickar efter kläder från Ellos postorder. Paketet hämtar jag ut på posten, betalar gör jag via faktura från min dator i slutet av månaden.

     Eller, posten. Jag hämtar mitt paket på Trav & Tobak en kilometer bort. Åt fel håll, där jag inte har något annat ärende. Så det gäller att hinna dit innan de stänger för dagen, att komma ihåg att gå ifrån jobbet i tid och cykla dit. Likheten med Posten är att de har söndagsstängt.

Jag har beställt sportkläder från ett annat företag via internet. På avin jag får i min brevlåda står det att jag ska hämta paketet på Tidningar & Tobak i centrum fyrahundra meter från min port. Perfekt. Där har jag ändå vägarna förbi eftersom jag samtidigt som jag hämtar mitt paket kan handla, gå till optikern, fika, spela bingo, köpa mollyplugg och lämna in tipset.

     Men här, där jag vill hämta mina försändelser, hamnar bara sådana paket som skickas med bilspedition.

Jag måste skaffa nytt körkort, tio år har gått sedan det förra utfärdades. Detta är andra gången jag förnyar. Då kan ni räkna ut hur länge jag har haft körkort. Och hur gammal jag är. Historien, den långa, om all tid och besvär jag har för att fixa ett nytt foto får jag berätta en annan gång, det är ett blogginlägg det här, inte en roman. Men när körkortet är tryckt kommer ett brev hem till mig att jag ska hämta ut det personligen på Postens kontor. Posten, alltså den med det gula hornet som symbol. Detta är ett Företagskontor och ligger två kilometer hemifrån, i en annan stadsdel. Kontoret har öppet klockan 8-10 och 15-18 på vardagar. Ungefär samtidigt som jag arbetar.

Tänk när Posten fanns på riktigt. Då låg postkontoren i centrum. Jag hade närmare till alla de postkontor jag tillhört än någon av de tobaksaffärer jag nu tillhör.

En dag fick jag en avi i brevlådan om att jag hade en försändelse att hämta på Trav & Tobak, en kilomter bort, åt fel håll. När jag en vecka senare fick tillfälle att hämta brevet fick jag i min hand det gröna kuvert ni ser på bilderna nedan. Samma dag, när jag kom hem till lägneheten låg ett vitt kuvert på hallgolvet. Det är det ni också ser på bilderna. Det ena innehöll en sportbehå, det andra innehöll en t-shirt. Båda var skickade som brev. Båda var skickade av privatpersoner.

     Förklara nu för mig varför jag var tvungen att gå till Trav & Tobak, en kilometer bort, åt fel håll, för att hämta behån i det gröna kuvertet och inte istället fick det i min brevlåda, som tröjan i det vita kuvertet?

Jag känner mig som södra Upplands mest irriterade konsument. Måhända är jag också en av de mest irriterande kunderna. Jag hoppas det i alla fall.

ICA idag. Ska bara in och köpa ett paket glass. Favoritglassen står tillsammans med en annan dyr favoritsort i ett högt frysskåp. På glasdörren står en skylt med märket på glassen och texten "2 st för 70 kr". På hyllkanterna i frysskåpet stod styckepriset för paketen av den andra sorten, men inget om styckepriset då det märke jag ville ha. Jag tittade på sidan av skåpet, under burkarna, bredvid skåpet men nej. Den enda prisuppgift var att två förpackningar kostade 70 kronor. Det kunde jag inte annat än tolka som att man måste köpa dem två och två. Helt okej för mig, jag gillar den där glassen, jag kan ha flera paket i frysen hemma.

     Så döm om min förvåning när kassörskan ber att få 80 kronor av mig. Jag tittar å kvittot - där står "glass 39,90" och på raden under "glass 39,90". Tydligen har de ett styckepris när allt kommer omkring.

Något helt annat. Jag ville ha en quinoasallad till lunch. Den var slut. En med bulgur då? Nej, den var slut. "Men vi har en blandad Ceasarsallad med bovete och rostbiff". Jamen då tar jag den då.

     Salladen var god. Den innehöll ett par slamsor av rostbiff, bovete, två olika sorters grönsallad, kycklingbitar, svarta och gröna oliver, mozzarellaost (om mozzarella är sådana där vita gummibollar. Jag är inte så bra på ost), bitar av gurka, tomat, gul paprika. Ursäkta mig  - men var kom Ceasar in i bilden?

Otaliga äro de byggmarknader, färgaffärer, kakel och klinker, tapet, spik och skruv-butiker jag besökt de senaste veckorna i samband med min flytt och byte av i princip alla ytskikt i den nya lägenheten.

Åskilliga äro de tusenlappar jag begåvat dessa butiker med för trägolv, väggfärg, tapetrullar, gardinstänger och piffiga småsaker.

Less är det jag blivit, mer och mer, för varje butiksbesök. Luttrad. Uppgiven.

Som nu senast;

     jag behöver ett vinkeljärn som är 18 centimeter. Det längsta jag hittar är sju centimeter. Det måste ju finnas många fler storlekar på ett byggvaruhus. Jag tar sjuan med mig och går och letar efter en säljare. Det finns ingen. Butiken är stor. Jag hittar en informationsdisk. Obemannad. Jag går över till avloppsavdelningen till nästa informationsdisk, på vägen har jag funnit det andra jag söker, men som jag också måste fråga om. Så med ett litet vinkeljärn och en väldigt lång list ställer jag mig bakom en dam och hennes herrsällskap som just kliver fram till de två personer som just gemensamt har hjälpt den föregående kunden.

Jag hör inte exakt vad damen före mig säger till expediten, men hon ställer två flaskor på disken och slutfrågan är: "Kan jag använda den här?" Hon markerar den hon håller i högerhanden. Killen bakom disken tar flaskan ur hennes hand och läser bruksanvisningen och kommer sedan med svaret:

     "Ja, det står här att den här är fuktspärr så den här borde räcka".

     "Ja, men grejen är", säger damen och jag hör på hennes tonfall att hon nu tålmodigt upprepar det hon sade i sin första frågetställning, "att jag har redan börjat med den här (hon viftar med den vänstra flaskan) och min fråga är om jag måste fortsätta med den, eller om jag kan ta den här (högerflaskan höjs)"

     Killen bakom disken vidhåller att det "ska funka" och paret går därifrån. Jag kliver fram med ett "Hej, jag har två frågor". Diskkillen ler vänligt mot mig.

     "För det första - har ni större storlek av den här?" Jag lägger fram vinkeljärnet på disken. Efter en hastig blick på det kommer svaret snabbt:

     "Det har jag inte en aning om."

     "Men herregud. Vet du ens vad det är? Det är ett VINK-EL-JÄRN, människa. Ni måste väl ha fler storlekar! Du kan väl slå lite i din dator?" säger jag inte, men jag hinner tänka allt detta innan han fortsätter:

     "I så fall ska det finnas i gång 2, där du tog den där."

Ja, och i gång två var ju det där sjucentimetersbeslaget det största som fanns, det är ju därför jag frågar var det finns större. Suck.

     Fråga 2.

     "Vad är det för skillnad på de här två?" undrar jag och lägger två kabellister på bänken. "Förutom att det är olika pris på dem, fast de är lika långa och har samma dimension, och den ena heter ledningslist och den andra kabelbox?"

     Diskmannen kisar med ena ögat in i röret. Jag vet inte vad han letar efter. Det är inte troligt att han ser ljuset på andra sidan genom en 7 millimeters två meter lång sviktande plastlist. Till slut säger han:

     "Tejpen på baksidan på den här är lite tjockare så det har nog med hållfastheten att göra. Men den här kan du ta, det är den jag alltid använder."

     Med samma uppgivna steg som paret före mig suckar jag "Tack" och går tillbaka till kabelliststället. På vägen dit står damen med sin primer och diskuterar med sin man. Jag stannar och frågar dem:

     "Litar ni på de svar ni får här av personalen?"

Nej, det gör de ju inte och vi konstaterar att tänka och läsa innantill det kan vi ju själva, det är erfarenhet och yrkeskunskap vi behöver hjälp med.

Behöver jag nämna att det är på samma varuhus jag frågade en kvinnlig expedit bakom informationsdisken vid färgavdelningen var de hade häftgrunden och hon som en fågelholk undrar vad det är för någonting och vad jag ska ha det till?

      "Är det liksom en särskild sak som heter häftgrund menar du?"

Öppen fråga till handlare Icander och hans fru Monica:

Hur många mögliga druvor per 500 gramsask ska man tolerera och ändå betala de 30 respektive 35 kronor dessa halvkilon kostar i eder butik?

Och hur ska man förfara när man äter upp dem som blir kvar när man rensat bort allt mögligt och faktiskt inte orkar gå tillbaka till affären, som för övrigt redan har stängt då? Räcker det om man tar med sig möglet när man handlar nästa gång?

Till Nokia:

skriv modellnumret på utsidan av mobiltelefonen istället för under batteriet. Särskilt följande situation kommer att förenklas:

Man ringer till telebolaget och ställer en teknisk fråga. Supporten frågar: ”Vad är det för modell du har?” Man svarar: ”Jag ber att få ringa upp igen när jag har kollat det”; stänger av telefonen, tar av bakstycket, petar loss batteriet, antecknar modellnumret, sätter dit batteriet, bänder tillbaka luckan, slår på telefonen, skriver in pinkoden, slår numret till supporten, hamnar i telefonkön, igen, blir efter tolv minuter kopplad till en helt annan person och förklarar ärendet en gång till.

Till ICA:

Var konsumentvänliga – skriv prisinformation som en vanlig människa begriper utan att behöva miniräknare, huvudbry och gott om tid. Till exempel:

skriv inte ”Köp 2 förpackningar för 40 kronor” utan ”Vid köp av två förpackningar kostar de totalt 1,40 kr mindre än det ordinarie priset”.

     Ange både pris per förpackning och per kilo på samtliga matvaror i butiken. Helst i omedelbar anslutning till den plats där varan ligger. Jag är trött på att försöka hitta om den påse frysta ärtor jag håller i handen är Findus, Felix, Eldorado eller ICA:s eget märke och var priset för just 200 gramspåsen är bland hundragrammare, halvkilon och jättepack. För att till slut ge upp bland alla dessa små instickslappar på frysboxkanten och ta saltgurka istället. Från burken längst in i kylskåpet hemma. Med bäst-före-datum 2007-08-13.

Till tillverkare av PET-flaskor:

När ni gör 1,5 liters och andra stora schabrak till läsk- och bubbelvattenflaskor – ge dem en midja så att även en kvinnohand kan hälla ur dem. Björn Borg är måhända Sveriges störste idrottsman genom tiderna, men det betyder inte att tvåhandsfattning är det optimala i alla sammanhang.

Om man nu tillverkar mobiltelefoner, är butiksägare eller kränger plastflaskor - varför inte göra det bra, när man ändå håller på? Och därmed göra sin insats för en bättre värld att leva i!

Studerar fundersamt kvittot i botten på ICA-kassen. Någonting känns skevt.

     En flaska färskpressad äppeljuice utan vare sig konserveringsmedel, tillsatt socker eller färgämnen, gjord enbart på svenska äpplen som vuxit på träd och sedan pressats och därför med en smak som att dricka äppelmos, mammas äppelmos, kostade 30 kronor. En stor kvist med tomater - 48 kronor. Ett litet blomkålshuvud - 32 kronor. En påse färska, färdigskurna, grönsaker betingade 28 kronor. Ett litet paket smör för 17.90 kronor. En liter fil runt tjugan. Vindruvor för 55 kronor kilot. 

     Så ett paket med färdigskurna fläskbitar - 12 spänn. Ett paket varv korv för 49 kronor per kilo. En stor påse jordnötter kostade 16.90 kronor. En påse jordnötsbågar under 15 riksdaler. Ett paket gräddade plättar, bara att värma - inte ens 18 kronor.

     Bäst-före-datum på samtliga sistnämnda varor sträckte sig långt in i framtiden. Äppelmosjuicen måste drickas inom fem dagar, filen inom en vecka.

Det är något som känns väldigt fel. Alla livsmedel som jag betraktar som färska, goda, nyttiga, lokalt odlade och på alla sätt och vis bra - de kostar en halv förmögenhet. Men snabbmaten, det extrasaltade, konserveringsmedelsstinna, onödigt mättat feta och bara-att-värma-produkter - de är nästan gratis!

Och så upprörs intelligentian över folks ohälsa, deras tjocka magar och igenkorkade blodkärl. "Folk" i det här fallet alltså de snåla, ekonomiskt osinnade och lågavlönade dumskallar som äter fel och belastar sjukvården.

     Det är inte alltid helt lätt att välja rätt i matvaruladan, vare sig man skulle råka ha råd eller inte. Men jag hör inga röster ropa på krafter för att underlätta, vare sig för dumma, feta eller fattiga.

När det gäller glass har jag blivit en finsmakare. Eller, kräsmagad, borde jag snarare säga. Ingen GB-glass för min del. Dessutom äter jag inte glass så ofta nuförtiden. När jag väl gör det vill jag ha glass som jag tycker är riktigt god. Mövenpicks maple walnut, Hägendazs macademianöt. Från Ben & Jerry finns det bara en enda smak jag tycker om. Ben & Jerry är svår att få tag på. Och i de affärer där man ändå hittar den finns sällan just den där, med körsbärssmak, som jag vill ha.

Häromdagen var det en glassugsdag och jag åkte och handlade på ICA. En sådan där stor ICA där man behöver karta och kompass för att hitta bröd, frukt och fil. De hade två frysar fyllda med glass. Frysarna var lika långa som ett svenskt rekord i tresteg och så breda att man var tvungen att gå längs dem på båda sidor för att se hela sortimentet. Jag gick och gick, spanandes efter någon favoritsort. Det var mest storpack av tråkglass. Inget för mig. Slutligen fanns på gaveln av de långa frysarna en mindre frys med höga skjutdörrar. I den stod Ben & Jerry men inte den som heter "cherry".  Längst ner stod en ny sort jag aldrig sett förut. Den var förpackad i små söta burkar och fanns i olika smaker. Eftersom plastburkarna var så små så köpte jag två olika smaker. 

Väl hemma åt jag upp hela den ena som hade nöt- och kolasmak. Halva den andra gick ner också lite senare på kvällen. Den hade en uppfriskande polkasmak.

     När jag senare diskade ur glassburkarna för att spara dem att till exempel frysa in blåbär i, om det blir några blåbär nästa år, tittade jag hur mycket de innehöll, dessa små behändiga plastburkar. De rymde 500 ml. En halv liter glass. Och jag insåg i samma ögonblick att det var den storlek alla glasspaket hade under hela min uppväxt. Ett halvliters glasspaket delade man på tre eller fyra personer. Var det riktigt frosseri delade man ett paket med en kompis. Nu uppfattade jag de här burkarna så uppseendeväckande små att jag beskrev dem som ”söta”.

I veckan var jag och en väninna och fikade. Vi gick in på ett prisbelönt konditori och beställde varsin sötsak och svart kaffe därtill.

     ”Vill ni ha en liten, medel eller stor kaffe”, frågade flickan bakom disken. Vi bad att få se hur stor en liten var. Då visade hon oss en helt vanligt mugg, en sådan som rymmer två koppar kaffe. Den medelstora koppen var en gigantisk mugg. Den stora var stor nog att rymma lika mycket kaffe som en ordinär pumptermos. Vi valde ”en liten kaffe”.

De senaste 15-20 åren har våra perspektiv över vad som är stort och mycket jämfört med lagom och normalt kraftigt förändrats. Där vi rullade det vi då kallade ”negerbollar” skulle en chokladboll av idag räcka till minst fem-sex stycken. En muffins på nutidens kafé innehåller lika mycket energi som en dagens lunch. Ett recept för 30-40 bullar från mammas kokbok räcker idag till tolv bullar. En normalstor havrekaka säljs som ”mini”.

Och så undrar man varför fetma är ett ökande fenomen i samhället.

Jag saknar de där affärerna som ligger vid vägen. Dem som man kan åka förbi på vägen hem med bilen och få syn på och komma på att man behöver filmjölk till morgondagens frukost. Där man kan stanna till och parkera på gatan invid trottoaren och gå och in köpa sina vardagliga förnödenheter. De där butikerna som ligger där man ändå cyklar mellan arbete och bostad. De som finns på promenadavstånd. Affärerna med livsmedel, tvättmedel, tidningar, frukt och godis.  Affärerna man ser när man går, cyklar eller kör förbi dem. Javisst ja, toalettpappret tog ju slut i morse. Jag kilar in här och köper ett par rullar. Bara att stanna till, ställa cykeln på trottoaren eller bilen på en av kundparkeringens fyra platser. Affärer med förpackningar som ryms i en plastkasse, som man kan bära själv och inte behöver ha en fembarnsfamilj för att hinna förbruka innan varorna förfars. En liter mjölk, ett paket knäckebröd, en trehektosbit ost, några äpplen, glass i halvliterspaket och en gurka. Affärer där man kan fylla på det som behövs för ett par dagar.

Veckohandlandet passar bättre att göra på lågprisbutiken ute i industriområdet. I lador på gärden med parkeringsytor värdiga en bilbingo i Norrland med 50 000 i pottan. Där kan man fylla på sina lager av mjöl och socker, kryddor, pasta i alla upptänkliga former av skruvar och krokar och rör, disk- och sköljmedel, kakor, läsk, balar av toalett- och hushållspapper att fylla garaget med, frysta ärtor och broccoli och kycklingbröst i tvåkilospåsar och ett par kilo smågodis för treånitti hektot, fick jag se när jag var på väg mot kassakön. Inför detta vecko- eller månadshandlade kan man i förväg förse sig med fulltankad bil, jovialiskt tålamod, långsamma kolhydrater och ordentligt avsatt tid. Ta sats. Få det gjort. Andas ut. Ha sitt på det torra.

Men ge mig en butik som ligger nära, som jag inte behöver köra en halvmil extra för att komma till, som inte har 400 meter att gå från parkeringen till ingången, som har alla de förnödenheter ett hushåll av normalstorlek behöver till vardags. En butik i min närhet, bland de gator och torg där jag rör mig för att komma till jobbet, till träningen, till bion och hem igen. Men som inte heter närbutik. De där kioskliknande hålen i väggen där allting är dubbelt så dyrt, alldeles för gammalt och med ett utbud av mestadels godis, chips, tidningar och batterier. Utan en helt vanlig livsmedelsbutik som heter ICA eller Konsum eller Vivo eller Rimi och som säljer helt vanlig mat till helt vanliga priser för helt vanliga hushåll.

Utanför vars ingång jag kan ställa min cykel och parkera min bil och lämna min hund.