Betraktelser

Inlägg publicerade under kategorin Sport, bara sport, bara massor utav sport

Av Lena M - 11 december 2011 12:55

Jämfört med fotbollen och längdskidorna kom skidskyttet sent in i mitt tv-tittande sportliv. Då - någongång på sent åttiotal och tidigt nittotal, när Mikael Lögren var den enda svenska stjärnan, hade jag dimmiga begrepp om sporten. Jag har inget minne av att tv-sporten hade sänt tävlingar tidigare. NÅgonstans i mitt bakhuvud visste jag att grenen fanns. Först åker man skidor, sedan skjuter man, och så åker man några kilometer igen med geväret på ryggen innan det är dags för nästa skjutning. Det var fyra skjutningar på ett lopp och på vissa låg man och sköt, andra stod man upprätt på. Detta var vad jag kände till om skidskytte.


På den tiden, innan Christer Ulfbåge och Kalle Grenemark kom in i våra tv-apparater med sina "högt klockan elva" och "hon fick ett bra skjut i stående", trodde jag, sittandes i min tv-fåtölj att åkarna drog iväg med sina gevär några kilometer in i skogen på ett skidspår och när de kom fram till en skjutbana stannade de och sköt mot fem måltavlor. Därefter fortsatte det några kilometer på spåret tills nästa skjutstation dök upp i en glänta i skogen och de åter drog av en skjutserie. Och så vidare på spåret tills nästa skjutbana dök upp bakom en gran. Jag trodde det ar ett spår som var en eller två mil långt där det låg fyra skjutanläggningar som man passerade. Det var nog inte förrän inne på Björndalens tid jag fattade att löparna skjuter på en och samma skjutanläggning varje gång och att språret går i en kringla, krok eller cirkel runt denna skjutbana. Så snopet.


ANNONS
Av Lena M - 30 juli 2010 10:46

Halva EM i friidrott har timat. Intrycken haglar.


För det första är det inget annat än skandal att TV4 har sändningsrätten för ett stort mästerskap. Ändå klarar det av de på ett bra sätt, förhållandevis.

     Jag hör till dem som har gillat Peter Jihde och tycker han gör ett bra jobb som studiovärd. Men nu har jag ändrat mig. Ett proffs anpassar sig efter uppdragets art. Men nu har Jihde tagit med sig sin Idol-jargong till EM-studion och det som funkar bland tonårstittare funkar inte bland sportnördar. Hans kommentarer, frågor och skämt faller ofta platt bland experterna och reportrarna. Vi tittare skäms.

     Varför skulle han tjata hela dag ett och två om att Mattias Sunneborn var "kär i Carolina Kluft"? Vi förstod alla vad Sunneborn menade när han sa att han "nästan var kär i henne" för att beskriva hur mycket han glädjs med hennes framgångar och respekterar henne som idrottare och människa. Vi är många som känner likadant. Hon har en vinnande personlighet och är lätt att tycka om. Jihde var bara pinsam, Sunneborn parerade snyggt.

     Stor eloge till Susanne Sjögren som med pondus snoppade av Jihdes plumpa kommentar om att Nicklas Wiberg verkade flirta med Susanne när hon intervjuade honom under tävlingsdag 1 i tiokampen. Totalt irrelevant, feluppfattat och utan underhållningsvärde från JIhdes sida. Käcka kärleks- och sexanspelningar fnissar Idolpubliken åt, sportpubliken gör det inte. Det var också nedvärderande mot kollegans sätt att sköta sitt jobb. En feminist hade ringt JämO.


Friidrott är en idrottsgren att låta sig imponeras av. Hur i hela fridens namn lyckas släggkastarna pricka öppningen i nätet vid utkastet? Vilken enorm kraft de släpper lös i sin rotation!

     Jag har satt ett häftstift på min fasadvägg på en höjd av 2,45 meter, världsrekordet i höjd. Att stå och titta upp på det häftstiftet, som jag fick stå på en stol för att trycka dit, är i sanning fascinerande. Nu hoppar förvisso inte världseliten så högt som på Sjöbergs och Sotomayors tid längre, men 2,30 är imponerande det också. Hur kommer de upp?


Få saker skapar så starka känslor hos mig som idrott. Jag är skitförbannad för att Wiberg fick bryta tiokampen, att Thörnblads lår gjorde ont och att Wissman missade final med två fjuttiga hundradelar. Skitförbannad. I ren ilska gick jag ut på tomten i går kväll och fångade fler mördarsniglar än på länge. Jag klipper dem mitt itu. Inälvsslemmet rinner ut och de dör i en stor slemmig hög i den kesoburk jag lägger dem i. Men Wissman springer inte final ändå och LInus har för alltid en fjärdeplacering i resultatlistan från Barcelona 2010.


A Lennart Juhlin är bra eftersom han har lång erfarenhet från friidrotten. Han har varit kultfigur så länge jag kan minnas. Ändå blir jag trött på TV4:as enorma upphaussning av honom som omänsklig guru. Jag tycker fortfarande Ulf Karlsson var den bästa expertkommentatorn. Allt jag vet om fridrott, och då menar jag själva idrottens utövande och inte resultat, rekord och statistik (dem kan man slå upp), har jag lärt mig av Ulf Karlsson genom att se på tävlingar som han kommenterat på SVT. På den gamla goda tiden.


På den gamla goda tiden hade atleterna snyggare tävlingsdräkter dessutom. Tillverkarnas iver att htta på nya designergrepp hela tiden utmynnar i den ena trasan värre än den andra. Det är fult med små trosor och sladdriga linnen med spaghettitunna snören. Årets nyhet med en enda tygsträng mellan skulderbladen är inte heller snygg.


Gomez är ett namn som jag alltid har hört uttalas "Gååmess" men i år hette längdhopperskan Naide helt plötsligt "Gåmsch" i TV4.


Juhlins sätt att säga "Kenya på fjärdeplats" när han räknar upp nationaliteterna på de som ligger i täten av ett pågående lopp uppfattar jag som en åsikt att han inte tycker att det är helt okej att byta medborgarskap.


Och Gud och läsekretsen må förlåta mig, men jag tycker Mattias Sunneborn är grymt snygg! Jag är nog nästan lite kär i honom.


ANNONS
Av Lena M - 13 mars 2010 15:38

... så här en halvtimme före avspark.


1. AIK

2. IFK Göteborg

3. Kalmar FF

4. Mjällby AIF

5. Helsingborgs IF

6. Brommapojkarna IF

7. Halmstad BK

8. Gefle IF

9. IF Elfsborg

10. Åtvidabergs FF

11. Häcken BK

12. Djurgårdens IF

13. Örebro SK

14. Malmö FF

15. GAIS

16. Trelleborg FF


Helt och hållet fritt ur hjärtat.

Av Lena M - 28 februari 2010 20:58

Johan Olsson är den finaste mannen jag vet!


Jag har alltid älskat Axel Teichman och idag älskar jag honom mer.


Jag är kär i Magnus Ingesson.


Marcus Hellner är Kung av Sverige.


24 februari borde bli nationaldag.


Anders Södergren är hela Sveriges mest omtyckta människa, han borde vara kung, statsminister, adlad, hedrad, uppburen och bo i ett hjärtformat slott.


Anna Haag är den gladaste tjejen i hela landet.


Anna Dahlberg var underbar och hon är bättre än någonsin som Anna Olsson och hon får aldrig sluta tävla för Sverige.


Charlotte Kalla är Drottningen.


Daniel Richardsson är så snygg när han åker skidor att man fullständigt bara dånar.


Tobias Angerer är också duktig.


Kowalchyk är häftig.


Norrmän - vad är det för något?


Det här är kanske inte den mest begåvade betraktelse jag skrivit. Men efter en femmil är man inte tillräknelig.

Av Lena M - 24 februari 2010 20:00

Här kommer en utskrift av kommentarerna från ett längdskidlopp i OS.
Eller om det var skidskyttelopp.


Där är de iväg.

Fältet spricker upp. Det går fort därframme.

Vi sätter ett litet frågetecken för henne i dag.

Idag måste man skjuta fullt för att ta medalj.
Man måste spänna bågen.

Det gäller att inte gå ut för hårt och spränga sig.

Nu är det helt vindstilla. Det blåser bara lite grand.

Nu är det bara att öppna spjällen.

Det är optimala förhållanden.

Nu åker de in på vallen.

Trettitvå stav stav.

Så kommer en bom. Och då kommer tankarna.

Det är ju inte bara det att han bommar/faller. Det blir en stress för att jaga ikapp också.
Man måste ha perfekta skidor för att ta en OS-medalj.

Där startar jag min klocka.

Nu går hon över på tvåans växel.

Hon är bra man man.

Han har plockat in någon sekund.

Kameran fångar in honom tidigt.

Det är viktigt att skotten sitter.

Det är på vallen man vinner loppet.

Han har råd att skjuta ett par rundor.

Hon är bättre i klassisk stil.

Nu får han slita för att hänga med.

Nu är det tre stycken som är loss.

Det där är en varvad åkare.

Jag har en egen tid på honom.

Det kan vara klokt att släppa och inte hänga på ryssen där.

Hon har tagit sju komma tre hit ut.

Nu blir det åka av.

Han har 12 sekunder fram till tredjeplatsen.

Det går lite långsamt men huvudsaken att de sitter.

Nä. Nu är hon borta.

Nu tappar norrmannen.

Jag ser henne med blotta ögat nu.

Kan han ta in tio sekunder fram till varvningen?

Det här är kul!

Nästa passering fem komma två kilometer.

Han biter sig fast.

Hon kommer där borta i rött.

Han gör en fantastisk sluttrunda.

Nu är han upp i rygg.

Kan det stanna vid trettio sekunder?

Det blev fyrtiofyra komma åtta.

Hon är antingen fågel eller fisk. Det är aldrig något mittemellan.

Man kan aldrig räkna bort Teichmann.

Det var mer vid varvningen.

Om producenten bara kunde ha kvar bilden vid den där granen nu.

Nu provar han.

Nu är han infångad.

Kan hon gå med där får hon en bra rygg.

Allt kan hända i stafett.

Här passerar italienaren och tar över ledningen med tre komma två.

Svensken faller!

Hon har nittitvå åttifyra och tyskan har åttisju åttitvå.

Nu är det nerver.

Lågt klockan fem.

Titta på Eder – han har redan skjutit klart!

Hon är bra i stå.

Nu är det bara stigningen in emot stadion kvar.

Det gäller att vara först in i kurvan.

Ingen slår honom i en spurt.

Det kan bli en fajt om bronset.

Det här är ett fall framåt för henne.

Nu är det klart!

Av Lena M - 23 februari 2010 21:30

OS är atleternas arena. Men utan dem vid sidan av skulle OS inte vara den totalupplevelse vi sportfånar har. Här är ett axplock, min reaktion, sett ifrån sidan, på dem som står vid sidan, vid detta vinter-OS i nådens år 2010.


Jag är kär i Magnus Ingesson.

Jag har (faktiskt) inte irriterat mig på Jonas Karlsson en enda gång.


Ja ja, jag vet. Nej nej, det förstår jag väl. Men man kan! Ja ja, men man skulle ha kunnat i varje fall. Nej nej, det säger jag inte. Jag säger bara att om.

     Se där Christer Ostbåges vanligaste kommentarer i exklusivt urval.


Blomqvisten är en fantastiskt bra expertkommentator med kunnighet, erfarenhet, passion, inlevelse. Men jag gillar (faktiskt) inte det där grymtandet han upplåter i vissa situationer.


När svenskarna skjuter på vallen stänger jag av ljudet. Jag är helt övertygad om att det är Ostbåges och Grenemarkarns fel att de bommar. De hetsar dem. Jag blir i alla fall hetsad. Jjjjjjjaaaa, nuuuuuu, treeeeeeedje skottet ... nej! så bommar hon, kvider Ostbåge. Men håll tyst gubbe och låta henne skjuta för herrejösses!


Men Eklund med pennan instucken i mössan är cool. På reporterns fråga "Hur satt missarna, var de långt ifrån?" svarar han att det spelar ingen roll. Bom var det ju hursomhelst, liksom. Suck. Tyckte jag mig nästan höra att han undslapp sig.


Hårds röst som spricker i falsett på upploppen, däremot, gillar jag (faktiskt).

Elofsson är minst lika bra som kommentator som han var skidåkare. Minst.

De röda täckjackorna är fula. De ser ut som stoppade korvar, de som bär dem. Jag får liksom handnöd och känner mig orörlig bara jag ser dem.
     Men de blåa, med röda blixtlås, är ursnygga. Finns de i XXXL så vill jag ha en.


Att Hård uttalar Nousianen som om han vore amerikan irriterar mig. Varje gång.

Den där Arild Monsen måste jag också ställa mig lite tveksam till. Hade inte Sverige världens bästa landslag i sprint? Vad hände?

Popsen är kung.

Men den stora överraskningen i detta vinter-OS och som blivit spelens största behållning, det är (faktiskt) Johan Ejeborg. Hans Stefan Edberg håller världsklass.

Av Lena M - 21 februari 2010 16:10

Det är två scener som är mina favoriter från dubbeljakten i vinter-OS, den 20 februari i nådens år 2010. Ingen av dem är uploppsrakan eller Hellner som skär mållinjen, de sekvenser vi kommer att få se spelas i våra teveapparater oändligt många gånger i generationer framöver.


Den första är den, som jag aldrig såg i direktsänding. Jag hade stängt av teven av pur nervosistet. När ryssen med bestämdhet närmade sig, trött på att bli tillbakahållen av vitklädda svenskar som körde cykeltaktik, fast besluten att äntligen gå ikapp den svensk som legat i majestätiskt ledning i nästan 15 kilometer och när kommentatorn ropade att Northug, Den Fruktade Norrmannen, var på väg upp. Då orkade jag inte längre. Min puls var redan skyhög, jag hade inte kommit ihåg att andas på minst en kilometer. Jag tänkte på Björn Lind 2006, jag tänkte på straffläggningen mot Rumäninen 1994, och jag kände att jag inte orkade. Jag stängde av teven.
     Det som hände då var följande: ryssen Legkov kom äntligen i kapp Olsson, efter en abnormt lång tid, och i det läget kunde förväntas ett skeende som alltid uppstår i en sådan situation - att den uppåkne löparen till synes dör och i ett huj blir fem, tio sekunder efter. Men det förväntade inträffade inte. Olsson höll emot, svarade, tryckte ifrån, bet ihop. Ryssen kom aldrig förbi. Ryssen fick aldrig ens en skidspets ledning. Istället gick Marcus Hellner upp som tvåa bakom Olsson. Men det var fortfarande Johan Olsson som ledde, som ledde tills det var 33 sekunder kvar av loppet.

     Det var en av de mäktigaste känslor jag någonsin upplevt.
     Förvisso på reprisen, men det förtar på intet sätt upplevelsen. Den avstängda teven kvällen innan ingår som en del i det totala minnet av den 20 februari i nådens år 2010.


Den andra scenen är strax efter medaljkillarnas målgång, just när de har kramat om varann och Hellner har gjort sitt guldtjut. Då kommer ännu en vitklädd löpare på upploppet. När han klyver mållinjen för att gå in på en tionde placering sträcker han armar och stavar mot skyn och ansiktet klyvs i ett stort välkänt leende. Anders Södergren, skidåkaren i svenskarnas hjärta, är lika glad som sina lagkamrater och vi är lika glada som han är. Just bakom honom kommer en lealös rödklädd åkare. Med hängande huvud tar han sig håglöst över mållinjen. En slagen man. En norrman. Favoriten. Petter Northug.


Bonus: den tredje scenen jag tar till mig är den fjärde svensken Richardsson - när han efter sin målgång först hör att Hellner vunnit och gratulerar honom, men sedan i häpen glädje får höra att Olsson tog bronset.


När Elofsson gråter. Det är så stort och så mäktigt att jag inte ens klarar av att skriva om det. Det är i en dimension för sig. Jag har gråtit slut en hel hushållspappersrulle.

Av Lena M - 18 februari 2010 21:52

Jag berörs illa av vissa saker. Dödsfallet dagen före spelen började upplevde nog fler än jag som enormt tragiskt. Förväntan inför spelens start mattades betänkligt.


Majdics fall på inåkningen inför sprinten var hemskt att se. Men ännu sämre mådde jag av att se henne när hon gick mål efter kvalåkningen och värre ändå när hon åkte finalerna. Att se henne ligga i plågor efter målgång - och då visste vi inte ens att fyra av hennes revben var brutna! - gjorde mig illa till mods. Hon är tapper, Petra Majdic, lika tapper som Anja Pärsson. Hur dessa kvinnor kan tävla - i OS-finaler!  efter sådana fall, är helt obegripligt. De flesta vanliga människor skulle ha dött eller blivit invalider för livet vid motsvarande olyckor. Jag beundrar dessa båda kvinnor högt. Men för mig hade de gärna fått avstå loppen efter sina fall. Möjligen vill de själva hellre ha den bronsmedalj de - bragdartat - åkt sig till.     
     Jag tycker det är lite otäckt.


När Hellner låg i målfållan efter 15 kilometersloppet mådde jag också dåligt. När minuterna gick och ingen, ingen!, kom och tog hand om honom, täckte honom med en filt, fick i honom vätska och socker, frågade hur han mådde, lade sin hand mot hans huvud, mådde jag ännu sämre. Jag fick stresshjärtklappning och kände mig nästan desperat.


Helena Jonssons tårar efter fyra bomskott och lika många tilläggsminuter och synen av hennes läppar som formades till "jag orkar inte" efter målgången var hjärtskärande. Jag ville bara gråta med henne.


Rollands fall - som såg så snopet ut, som nästan blev som ett roligt filmklipp, något att skratta åt - gav först en känsla av, attans då, stackarn. När man sedan får reda på att hon slitit av en sena - då skrattar man inte det minsta när fallet visas i repris efter repris, man vill inte se det igen överhuvudtaget.


Att en Ferry i kanonform startade så att merparten av hans lopp gick under just den stund när snön vräkte ner som värst, att en tafflig startfunktionär höll ACOZ kvar i fållan femton sekunder för länge och att ismaskinen pajar mitt under herrarnas 500 meterslopp och förstör min nattsömn, den obegripliga skidskyttegrafiken, Ostbåges och Grenemarkarns förvirrade och i munnen-på-varann-pratande - ja, allt är irritationsmoment som gör att att OS mest känns som ett nödvändigt ont som måste genomlidas.


Presentation

Omröstning

Den här bloggen har flyttat till betraktelser.lenamjohansson.se
 Det vet jag väl
 Det bryr jag mig inte ett smack om
 Tänker fortsätta kolla den där
 Tack för upplysningen!
 Äh, jag hamnade bara här av en slump

Gästbok

Följ bloggen

Följ Betraktelser med Blogkeen
Följ Betraktelser med Bloglovin'

Sök i bloggen

Fråga mig

14 besvarade frågor

Arkiv

Besöksstatistik

Kategorier

Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se