Det är bara att konstatera att frottépannbanden är tillbaka.

Jag trodde det bara var Bershawn Jackson som fick ha sådant pannband nuförtiden. Att han hade dispens.

Men nu dyker de upp inte bara på 400 meter häck utan även på 100 meter. Och i längd. Matchade med illrött hår.

Isses.

Hoppla, hoppla.

Erika Johansson tycker att världsmästaren i kulstötning på grund av fetma ser 20 år äldre ut än vad han är, vilket hon med all önskvärd tydlighet (medelst snörpning på munnen) anser är något dåligt.

Hon deklarerar också att världsmästaren i kulstötning inte borde kalla sig idrottsman. Även detta med anledning av att han är väldigt lång och väger väldigt mycket.

Lena M Johansson är mera av den åsikten att den som har vunnit ett världsmästerskap i en idrottsgren med rätta kan be vilken annan föredetting eller wannabe som helst att hålla klaffen.

Om idrotten ifråga är att kasta ett drygt sju kilo tungt järnklot så långt som möjligt och någon hostar iväg det 22 meter så kan han vara låghalt, flintskallig, enbent eller åttio år vad mig anbelangar. Jag tillåter mig själv att imponeras och njuta av showen.

Hur i allsindagar kan någon överhuvudtaget komma på tanken:

     - Nej, men om man skulle börja springa 3000 meter hinder?

Så fånigt. Ställa ut bockar på löparbanan. Att springa så fort man kan på en given sträcka. Att komma först i mål, att vinna - det är begripligt. Springa fortast, hoppa högst eller längst, kasta längst - genuina tävlingsmoment.          

     Tresteg är befängt. Nu ska vi tävla i vem som kommer längst på tre ben. Och nu ska vi se vem som hoppar högst i motljus. Nej. Konstruerade påhitt är det bara.

Men nu finns de, våra standardiserade friidrottsgrenar och alla har sin charm och sin historia och sina stjärnor.

Men som atlet - varför satsa på 3000 meter hinder? Som ung börjar man springa. Man tränar och nöter tartan vareviga dag för att bli snabbare och snabbare. Somliga gillar att springa snuskigt fort, men inte så långt. Andra gillar att pressa sig hårt längre sträckor. När kommer tanken:

     - Nej, men om man skulle börja springa 3000 meter hinder?

Det måste vara fruktansvärt jobbigt att behöva hoppa över hindren. Höga åbäken. Nästan en meter, om man är man. Till råga på allt ställer man en av bockarna framför en damm. Som man fyller med vatten. Djup, är den också, dammen, man bottnar inte (hm, nåja, men ändå, 70 centimeter räcker långt upp på låret). Och alla vet hur läskigt det är med kippvåta skor!

Att hålla högsta fart i tre kilometer är hur jobbigt som helst, det vet alla som någonsin gjort ett Coopertest eller alla som sprungit elljusspåret (som visserligen aldrig är mer än tvåånhalv). Att någon vill lägga till hinderhopp och dammplums är för mig obegripligt.

För oss alla som är födda på 60-talet eller tidigare och upplevde Anders Gärderuds lopp i Montreal  (och Dan Glans "ligger sexa!") vid våra tv-apparater har dock 3000 meter hinder en inmutad lockelse.

     Och ingen som någon gång sett Moses Kiptanui löpa glömmer den skönhetsupplevelsen.

     Numera älskar en nation unisont Musse.

     I förmiddags, om inte förr, tog Ulrika Johansson några långa kliv in i vår folksjäl.

3000 meter hinder är en speciell gren. Vi älskar den, vi njuter den, vi våndas den.

Men vem i allsindagar kommer på tanken att börja tävla i 3000 meter hinder?

     Det är väl jobbigt nog att springa?

Nu sadlar Betraktelserna om under en vecka för att bli allmänna Sportbetraktelser, det vill säga Friidrottsbetraktelser i synnerhet, under VM .

     Ni som lever i den där andra världen, som jag aldrig varit i och länge inte visste existerade, där sport inte finns utom möjligen som eget golfande, ni kanske ska låta bli att titta in här närmsta veckan.

Från och med idag kommer jag att ondgöra mig över TV4:s sändningar, hylla löpare, kommentera atleters utseende, vojna mig över vilka grenar jag missar för att jag av någon outgrundlig anledning måste förvärvsarbeta på vardagarna och gud vet vad jag allt kan få för reflektioner här framför teven med min kopp kaffe.

Ni som lever i samma värld som jag - varmt välkomna till VM i Berlin!

Jonas Karlsson kommenterar fridrott på SVT. Bisittare är min favorit Anders Gärderud - vilken underbar röst han har!

Jonas kommenterar ett ryskt höjdhopp på 2,01 med orden:

     - Hon gör ett ganska bra hopp.

Grejen är att hon river. Antingen hoppar man över ribban, eller också gör man det inte, eller river den. Det sistnämnda är inte ens yttepyttelite bra. Det förstnämnda är bra, hur ganska det än är.

Idag har jag tittat på lag-VM i speedway. Fyra länder hade gått till final: Polen, Australien, Ryssland och Sverige. Sverige är ett bra speedwayland liksom de två förstnämnda, som fick gälla som favoriter. Att Ryssland gick till final var möjligen lite mindre tippat.

     Nu är det inte speedway som idrott som jag tänker skriva om, men för säkerhetskull, om läsekretsen till äventyrs inte är helt bekant med tävlingsformen, så inleder jag med en kort beskrivning. Speedway körs på en varvbana - tänk liten travbana - med fyra åkare i varje heat. För att publiken ska se vem som är vem har förarna olika färger på hjälmen; röd, blå, gul eller vit. I denna VM-final för lag, dvs länder, hade lotten fallit så att Sverige körde i röd hjälm. Finalen avgjordes i 25 heat (fyra varv) där först i mål fick tre poäng och sisten noll. Tyvärr gick det inte så bra för våra svenska åkare men spänningen om guldet höll ändå i sig till absolut sista heatet, där hemmanationens "gamling" Gollob såg till att guldet gick till Polen.

Inför varje heat spatserade fyra flickor in på den leriga grusbanan. De var klädda i en behåtopp som lämnade hela bålen bar och långa byxor i spandex. En hade blå klädsel, en annan hade röd, en tredje var klädd i gult och den fjärde bar vitt. Med sig bar de flaggan för det land som körde i respektive färg. Den röda unga damen bar således en svensk flagga.

     De klev in på banan strax före start och ställde sig framför den bana där "deras" åkare skulle köra (av rättviseskäl skiftas banorna mellan länderna och heaten). Detta är menat att tydliggöra för publiken hur uppställningen för heatet ser ut. Måhända har de också en viss betydelse vad gäller att alla förare ska ansluta sin motorbrummande cykel mot startlinjen. Dock finns en startlinjefunktionär också närvarande och det är först när han höjer armarna som startrepet höjs. Då har de färgglada flickorna redan satt sig i säkerhet.

Med all säkerhet är de här flickorna mycket stolta över sitt uppdrag och med stor sannolikhet finns det massor av polska flickor som avundas dem och som hade hoppats bli utvalda. Min gissning är att färgflickorna är runt 20 år gamla. Samtliga är väldigt smala. Säkerligen är de tämligen långa också, i alla fall är alla fyra lika långa. Blont långt hår torde vara standarden, men mörkt och eventuellt lite kortare kan nog också funka. Söt, är däremot ett krav.

Men om jag vore en polska i 20-årsåldern skulle jag skämmas att ha uppdrag som färgflicka. Det är helt enkelt ett kvinnoförnedrande, manschauvinistiskt och löljligt gammalmodigt uppdrag! Det töntifierar hela idrotten. Speedway är en tuff sport. Tuffa människor borde inte ägna sig åt degradering av kvinnor.

Det skulle funka exakt lika bra med en 62-årig man eller rundnätt 37-årig kvinna - och föralldel en smal och söt 18-åring också. Huvudsaken är ju att de är klädda i rätt färg och bär rätt flagga. Det finns inget som helst skäl att magen ska vara bar och byxbenen ska släpa i gruset.

Mannen - ja, för det var en man - som markerade att "på edra platser" var uppnått hade vanliga kläder och en funtionärsväst på sig.

Att vara funktionär på ett VM eller vilket mästerskap eller annan tävling som helst är ett hedersuppdrag. Att vicka på höfterna och rulla på naveln är det inte.

Sitter och tittar på VM-sprinten i skidor (och där är ju resultaten minst sagt intressanta) när det plötsligt kommer upp en remsa i överkant av bild att det är ett extrainsatt Rapport kl 14.00

Då griper som en iskall hand kring både hjärta och magsäck. Har statsministern blivit skjuten? Har ungdomar blivit innebrända? Har en bomb detonerat på Stockholms t-central? Har en naturkatastrof av oanat slag tagit tusentals människors liv?

Nej nej nej - det får bara inte vara så!

Knäpper med andan hållen in text-tv och där blinkar EXTRA EXTRA EXTRA överst på sidan. Och så står det att kronprinsessan ska förlova sig.

Pustar ut.

Och fortsätter gräma mig över väsentligheter. Björn Lind borta i kvalet. Emil Jönsson utslagen i kvarten. Kalla ramlar. Och ramlar.

I söndags fick Södergren ett silver! DET borde väl generera EXTRA EXTRA EXTRA om något!

Sport, sport, massor av sport. Fjolårets investering  plasmaskärmen går varm under vinterhelgerna.

En kommentator på dagens störtlopp påtalar att en av åkarna är hela 37 år, och den äldste som någonsin vunnit ett världscuplopp. Men vår egen Patrik Järbyn är ännu äldre, fyller fyrtio i  april. Så han är den äldste att ha kommit topp-tre och har inga planer på att sluta tävla nu heller.

     Nähej. Jag kan tyvärr inte påstå att jag reagerar på den informationen. 

     Idrottsmän ska vara betydligt äldre för att jag ska höja på ögonbrynen. Minst som Maurilio de Zolt, som väl var 47 sin sista världscupsäsong, eller Ragnar Skanåker. Fast jämförelsen haltar förstås när det blir alltför stor skillnad i sporterna. En fotbollsspelare på landslagsnivå som inte har fyllt fyrtio noterar jag inte överhuvudtaget åldern på. Harri Kirvesniemi tyckte jag var cool. Tills förklaringen till hans ork långt upp i 40-årsåldern i världens tuffaste konditionssport kom...

Dock undrar jag om jag såg annorlunda på det här när jag var 25 år? Kanske tänkte jag då att det var anmärkningsvärt hur någon som var 37 år överhuvudtaget kunde stå på ett par skidor.

Och spelarna i handbollslandslaget - är de inte lite väl unga? Småpojkar allihop. Varför har Slangen redan slutat  - han är ju bara 44 år!